Processuella handläggningsformer. Muntlighet, skriftlighet och ny teknik

Doktorandpresentation

Eric Bylander är jur kand och fil kand i retorik vid Uppsala universitet, där han är doktorand i processrätt under ledighet från en tjänst som hovrättsfiskal i Svea hovrätt..

Rhetorica Scandinavica 31 (2004), side 80-86.

Presentationen

Att domstolen utgör en väldigt speciell kommunikativ miljö var en mycket tidig re­torisk insikt, varav genus judiciale, rätts­talens eller den rättsliga retorikens genre, uppstod som den första och kanske främsta inom den klassiska retoriken.1 Juridiken och retoriken har följdriktigt fortsatt att vara starkt förenade med varandra, men retorikinslagen i modern nordisk rättsvetenskaplig forskning har varit av förhållandevis blyg­sam omfattning.2
För närvarande arbetar jag med ett rättsvetenskapligt, eller närmare bestämt processrättsvetenskapligt, avhandlingsprojekt om processuella handläggningsformer, med fokus på den så kallade Muntlighetsprincipen (som också är avhandlingens preliminära titel) och med utgångspunkt i svensk rätt. Mitt avhandlingsarbete bedriver jag som doktorand på Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Arbetet utgör en del i det nordiska samarbetsprojektet Muntlighet vid domstol i Norden – En rättsvetenskaplig, rättspsykologisk och rättssociologisk studie av presentationsformernas betydelse i förfarandet vid domstol i Norden. Detta projekt finansieras under tiden 2002 till 2004 av Nordiska Samarbetsnämnden för samhällsvetenskaplig forskning (NOS-S, numera NOS-HS, där H står för humanistisk) och har deltagare från alla de nordiska länderna. I anslutning till en mer traditionellt inriktad rättsvetenskap finns – utöver min egen rättsretoriska – även rättpsykologiska, rättssociologiska och etnologiska inriktningar företrädda bland de olika delprojekten.

Annons

Rättegångskommunikation
Processen förutsätter kommunikation – man kan rentav säga att processen utgörs av ett institutionaliserat utbyte av påverkande kommunikation. Svenska rättegångar be­står i vår tid till stor del av ett slags debatt organiserad enligt en väldigt strikt ordning, där jag med strikt menar i jämförelse med de allra flesta typer av diskussion eller mänsk­lig interaktion i allmänhet. Denna ordning är det processrättsliga systemet, som inte endast är bestämmande för vad som beaktas vid handläggningen av ett mål, utan även i vilken form detta skall läggas fram i rätte­gången. Denna form betraktas allmänt som så viktig att den används för att karaktärisera olika processordningar, främst som muntliga eller skriftliga.
För att en domstol skall kunna döma eller besluta krävs ett underlag som vanligtvis tillhandahålls av parterna. Underlaget kan vara av olika slag, men består ofta av utsagor, t ex i form av muntliga vittnesmål och olika typer av skrifter. Domstolen måste hålla kontakt med såväl parterna som andra involverade personer och se till att dessa kan interagera och bli medvetna om vad som kommuniceras och därmed kan beaktas i rättegången. För denna kommunikation står ännu i huvudsak skriftliga eller muntliga medel till buds. Med den accelererande teknikutvecklingen har emellertid många olika kommunikationsformer tillkommit. Här för­tjänar särskilt att nämnas telefon, videokonferens, videoinspelningar och olika former av datorbaserad presentationsteknik. Det klassiska begreppsparet skriftlighet/­munt­lighet har likväl inte övergivits som klassificeringsmodell. ”Muntlighet eller skrift­lighet är i modern tid kärnfrågan vid tillkomsten av varje processordning” heter det exempelvis i det kommittédirektiv som har gjort frågan om den processuella handläggningens utformning högaktuell i svensk rätt.3
Regler om processuella handläggningsformer uppställer krav på att kommunikationen i en rättegång skall ske i bestämda former. För att medvetet kunna välja mellan alternativa, tänkbara krav av detta slag måste man veta enligt vilka förutsättningar valet av form skall träffas. För att få sådan vetskap krävs bland annat studier av de villkor under vilka kommunikationen verkar i en rättegång. Av avgörande betydelse är därvid att ta ställning till vilka funktioner processen skall fylla. Bland många olika, delvis motstridiga sådana, finns handlingsdirigering, konfliktlösning, rättsskapande och lagprövning. Att processen dessutom skall vara billig, snabb och rättssäker är övergripande, även dessa delvis motstridiga, mål som ofta framhålls men som kräver både preciseringar och kritiskt ifrågasättande.
Min övergripande frågeställning är vilka för- respektive nackdelar olika handläggningsformer har och anses ha. Den inrymmer exempelvis följande delfrågor. Vilken inverkan har rättegångens form på dess innehåll? Varför anses muntligheten innebära sådana rättssäkerhetsgarantier att Europakonventionen om mänskliga rättigheter (som Sverige är ansluten till) tillförsäkrar muntliga inslag i processen? Och hur kommer det sig att skriftlig rättegång ännu förekommer i så hög utsträckning fastän muntligheten har tillskrivits så många goda egenskaper? ­Sva­ren på frågor som dessa skall bilda utgångspunkter för en inventering av och diskussion om de föreställningar och val som ligger till grund för dagens reglering, respektive vilka överväganden som lämp­ligen kan läggas till grund för framtida förändringar.

Retorikens relevans
Retoriken har betydelse för mitt projekt på två olika sätt, dels som perspektiv, dels som metod. Det finns inom den rättsliga sfären en föreställning om vad vi kan kalla budskapets medieneutralitet, som består i antagandet att ett tankeinnehåll kan vara oberoende av den form i vilket det förmedlas. Detta gäller inte endast budskapets språkliga/tankemässiga uttryck utan även tekniken eller handläggningsformen för förmedling av budskapet.4 Retoriken bygger ju däremot på en helhetssyn innebärande att alla moment i den kommunikativa handlingen beaktas och betonar att form och innehåll är oupplösligt förenade.5 Ett retoriskt perspektiv på den rättsliga kommunikationen är sålunda väl ägnat att konfrontera denna föreställning.
Valet av handläggningsform är ett ofrånkomligt inslag i utvecklingen av varje processordning, inte endast i vår tid. Hur valet har träffats vid olika tider är väsentligt för vår förståelse av nuvarande ordning genom att utgöra dess idéhistoriska bakgrund.#6 Tidigare reglering eller tillämpning och de praktiska erfarenheterna av dessa sedda i relation till önskade effekter kan antas ha påverkat utvecklingen i flera fall. Pågående reformplaner och den tekniska utvecklingen gör det dessutom angeläget att inventera, strukturera och värdera det hittills kända, bland annat för att kunna relatera det till nya, kanske ännu oanade, tekniska och andra omständigheter, som påverkar ­hanteringen av ofta gamla, välkända problem på den rättsliga kommunikationens område.
Mot denna bakgrund spelar ett jämförande, delvis rättshistoriskt, tillvägagångssätt inriktat på argument, idéer och föreställningar kring processuella handläggningsformer en metodologisk huvudroll i mitt avhandlingsprojekt. Härvid anknyter jag närmast till sådan retorisk analys som består i inventering av gångbara argumentkällor (topoi).7 Argumenten för en viss ordning bör beaktas, om vi skall kunna förstå och tillgodogöra oss en regelutvecklings beståndsdelar. Bland annat kan vissa honnörsord eller företeelser få en sådan inneboende retorisk kraft att de inte bara utgör motiveringar, utan självständigt kan stå som motiv för sitt eget befrämjande. Som jag berör vidare strax nedan tycks just muntlighet tidvis ha haft en sådan övertygande kraft på den processrättsliga utvecklingens område.#8

Muntlighetsprincipen
När den gällande svenska allmänna process­lagen, rättegångsbalken, som är gemensam för brottmål (avseende straffrätt) och för tvistemål (avseende tvister mellan enskilda), trädde i kraft år 1948 innebar det bland annat att muntlighetsprincipen återkom i den svenska processen efter flera hundra år av skriftligt dominerad handläggning. Innehållet i domstolsprotokollet var tidigare, oavsett om detta byggde på en muntlig eller skriftlig framställning, det enda relevanta vid domstolens prövning. Manifesterad i uttrycket quod non est in actis, non est in mundo (det som inte finns i akterna finns inte i världen, dvs ignoreras) var skriftligheten den gamla processformens mest utmärkande drag.
Som muntlighetsprincipens kärna har framhållits att endast det som muntligen har framförts inför rätten tilläggs självständig betydelse vid dess avgörande av huvud­saken.9 Avsikten 1948 var att muntligheten, tillsammans med tidsmässigt koncentrerade rättegångar avhållna omedelbart inför domarna i målet skulle medverka till att skapa bästa möjliga förutsättningar för fri bevisföring och fri bevisvärdering.10 Dessa nya inslag innebar att man övergav tidigare strikta, skriftlighetsfrämjande, regler om (o)tillåtna bevismedel och om vilket värde bevisen typiskt sett skulle tillerkännas.
Muntlighetsprincipen kom under ca 100 år kring förra sekelskiftet i hela Europa att stå som en symbol för allt gott – en snabbare, enklare, billigare och säkrare process än den tidigare. Skeptiker avfärdades som oupplysta bakåtsträvare. Genom den närmast synekdokiska beteckningen muntlighetsrörelsen framhölls muntligheten som central i denna reformatoriska idéströmning, som i Sverige alltså ledde till genomgripande processlagsförändringar först år 1948.11

Skriftlighet

Den svenska inställningen till muntlig process var länge påtagligt negativ, något som delvis ännu kommer till uttryck.12 Exempelvis ansåg vissa muntlighetskritiker under 1800-talets första hälft att rättvisan kunde bli lidande genom att domarna ”förvillades av advokatoriska spetsfundigheter och […] det ögonblickliga intrycket av ett med fintlighet uttänkt och med alla vältalighetens konster utfört tal”.13 De menade vidare att målets utgång kunde bli beroende av, inte vem som hade rätt, utan vem som hade tillgång till den ”munvigaste och fintligaste advokaten”, som framställde ”sofismer” och ”alla möjliga påfund till frågornas intrasslande och omdömets förvillande”. Sådant ansåg kritikerna att det lättare kunde upptäckas i skrifter genom den närmare granskning man kunde utsätta dessa för. Häremot ansågs åtminstone senare utländsk erfarenhet visa att dessa farhågor var överdrivna och att domarna ”minst av allt låta sig hänföras av retoriskt ordprål”.14
Enligt den processlag som gäller för de svenska förvaltningsdomstolarna (vilka hanterar frågor angående förvaltningsmyndigheternas förhållande till enskilda) är skriftlig rättegång ännu huvudregel. Det normala är alltså att rättegången där består endast av att parterna utväxlar skrifter, som domaren tar del av och grundar sitt avgörande på. I de fall då muntlig förhandling förekommer utgör den bara ett komplement till skriftväxlingen. En tes som detta förhållande aktualiserar är att den skillnad i fråga om huvudregel som idag finns mellan den allmänna, mest muntliga, processen och den mest skriftliga förvaltningsprocessen inte är sakligt motiverad.

Ny teknik

Något liknande den entusiasm som föregick 1948 års reform kan man se idag i anslutning till introduktionen av ny domstols- och rättssalsteknologi. Flera pågående och kommande svenska processrättsliga reformer är inriktade på användning av sådan teknologi. Fokuserar man på själva mediet kan man dock tänka sig att klassificera även de nya teknologierna som huvudsakligen muntliga eller skriftliga – på sätt och vis som om inget nytt hade hänt sedan 1948. I en närmast papperslös domstol, där dokumenten förmedlas elektroniskt, kan processen i aktuell del likväl vara skriftlig, så länge den inte innefattar uppläsning. Och en förhandling där man använder video eller telefon kan fortfarande klassificeras som muntlig om man fokuserar på den mänskliga rösten som medium. Vad som faktiskt tycks ha hänt är att den personliga, omedelbara närvaron i viss mån har urvattnats av nya tekniker för mer eller mindre medelbart deltagande. Det nya gör som sagt gamla överväganden högaktuella.

Vad är då viktigt?

Genomgående kan viktiga aspekter läggas på den faktiska mänskliga interaktion muntlig handläggning innebär jämförd med skriftlig eller andra slags kommunikation.15 I modernt juridiskt perspektiv betonas rättegångens utgång, det vill säga vem som slutligen vinner vad. Det finns dock goda skäl att skilja på en rättegångs omedelbara resultat (utgången enligt domslutet) och dess betydelse (effekter, inklusive oavsedda sådana).16 Utgången utgör endast en del av rättegångens betydelse, vilket inte erkänns i svensk rätt. Detta manifesteras bland annat i att man vanligtvis inte kan överklaga domskäl, endast domslut. Själva utgången kan dock ofta förutses på handlingarna, så fokuserar man bara på denna kan man oftare avgöra mål utan förhandling än om man tillmäter vägen till avgörandet självständig betydelse.
Bland de frågor jag undersöker närmare förtjänar i detta sammanhang att framhållas vilket intryck domstolarna och deras aktörer ger och får beroende på handläggningsform, vilket värde det kan ha för den enskilde att på olika sätt kunna delta i processen, vilka effekterna är av mänsklig interaktion med teknik (t ex hur video- eller telefonförhandlingar påverkar möjligheterna att uppfatta övriga deltagare) och frågor rörande liknande företeelser som alla kan tänkas påverka processens funktionssätt. Retoriken, med dess beaktande av alla moment i den kommunikativa handling rättegången som helhet utgör, är här en given hjälpvetenskap.

Litteratur

Berns, Sandra (1999): To Speak as a Judge – Difference, Voice & Power, Ashgate, Aldershot
Cappelletti, Mauro (1971): Procédure Orale et Procédure Écrite – Oral and Written Procédure in Civil Litigation, Dott A Giuffrè Editore, Milano
– (1989): The judicial process in comparative perspective, Clarendon, Oxford
Ekelöf, Per Olof (1984): ”Muntliga och skriftliga inslag i modern rättsskipning”, i: Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, s 424 ff
Heuman, Lars (1994): ”Muntlighet, skriftlighet och saklighet”, i: Retorik & Rätt, Iustus Förlag, Uppsala, s 173 ff
Johannesson, Kurt (1998): Retorik eller konsten att övertyga, 2. upplagan, Norstedt, Stockholm.
Kallenberg, Ernst (1917): Svensk civilprocessrätt – Föreläsningar I, Gleerup, Lund
Olivecrona, Karl (1960): Rätt och dom, 1. upplagan, Norstedt, Stockholm
Perelman, Ch[aim] /Olbrechts-Tyteca, L[ucie] (1958): Traité de l’argumentation, PUF, Paris
Platon: Gorgias, i svensk översättning av Claes Lind­skog, Forum, Stockholm 1965
Rosengren, Mats (2001): ”Retoriken – En kunskaps­teori?”, i: Kurt Johannesson (red): Vetenskap och retorik, Natur och Kultur, Stockholm, s 40 ff.
Sigrell, Anders (2001): Att övertyga mellan raderna – En retorisk studie om underförståddheter i modern politisk argumentation, Retorikförlaget, Åstorp
Somby, Ánde (1999): Juss som retorikk, Tano Aschehoug, Oslo
Wennström, Bo (1996): The Lawyer and Language, Iustus Förlag, Uppsala
Wetlaufer, Gerald B (1990): “Rhetoric and its ­Denial in Legal Discourse”, i: Virginia Law Review, Vol 76, s 1545 ff
”Ämnesbeskrivning av Retoriken som akademisk dis­ciplin” (1999), i: Rhetorica Scandinavica, Nr 12, s 48.

Offentligt tryck
Lagkommittén, Motiven till bl a ny rättegångsbalk, 1822 (cit LK-motiven)
Lagkommittén, Protokollet av den 10 januari 1821 (cit LK-protokollet)
Lagberedningens underdåniga utlåtanden, 1844 (cit ÄLB-protokollet)
Nya lagberedningens betänkande angående rätte­gångs­väsendets ombildning, II, 1884, (cit NLB-bet II)
Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, III, Rättegången i tvistemål, Statens offentliga utredningar 1926:33 (cit SOU 1926:33)
Kommittédirektiv 1999:62.