Propaganda och retorik

Retorik & etik. Skillnaden mellan ‘propaganda’ och ‘retorik’ är främst en fråga om synen på mottagaren. En klassiskt etisk skillnad mellan monolog och dialog – som bildar det främsta argumentet för retoriken som långt mer än enbart ‘talekonst’.

Propaganda och retorik

Två sidor av samma sak?

Av Peter Ström-Søeberg

Propaganda – ett litet ord, som sedan Hitler gjorde det till sitt har förlorat all användbarhet i mer sansade diskussioner. Propaganda är ett invektiv, ett skällsord. Och ett ord vars öde påminner om retoriken självt.

För även om det håller på att bli mer vanligt att “retorik” uppträder (utanför strikt retoriska domäner) i neutral eller positiv betydelse, är det alltjämt den negativa betydelsen av ordet som åsyftas, när journalister och opinionsbildare skriver eller pratar om andras kommunikation: “Retoriken handlade om nya möjligheter, men verkligheten …”, “Lyssna inte till denna retorik som försöker dölja …” etc.

Men där den ‘negativa uppfattningen’ om retorik mer handlar om vältalighet och tomma ord, är den vanliga uppfattningen av propaganda mer hotfull. Propaganda är något aggressivt, något entydigt negativt – och ett mycket starkt ord. Ungefär som med skillnaden mellan att kalla någon ‘rasist’ eller ‘främlingsfientlig’: det förra är starkt laddat och kan till och med vara straffbart, det senare säger i princip det samma, men i mer moderata vändningar.

Synonymer

Anledningen till att retorik och propaganda överhuvudtaget kan användas synonymt är självklart de bådas syften och i viss mån deras metoder.

Både retorik och propaganda syftar till att ändra en publiks uppfattning om ett ämne. För detta ändamål används språket, det talade eller skrivna ordet. Och bådadera fokuserar gärna på känslornas betydelse för en lyckad “omvändelse” av en publik.

Denna omvändelse har sin utgångpunkt i det latinska ordet persuasio – som ger en hel rad översättningsmöjligheter: från den grövsta manipulationen till den mest hederliga, respektfulla argumentationen. Eller från det kortsiktiga och odiösa att övertala till det solida och djärva att övertyga. Övertalade blir vi när vi egentligen inte tycker om det beslut vi tvingas till, övertygade när vi helt och fullt går in för ett beslut.

Annons

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Men vad är det som avgör om vi blir det ena eller det andra, om vi låter oss övertalas eller övertygas?

Monolog eller dialog

Den helt stora skillnaden mellan propaganda och retorik ligger i inställningen till mottagaren. Ska denna erbjudas möjlighet till en självständig reflektion, eller ska hon – till varje pris – anamma avsändarens tankar?

Den första förutsättningen för varje propagandistisk verksamhet [är] dennes principiellt, subjektivt ensidiga inställning till de frågeställninger det handlar om.

och

Propagandans uppgift är inte att överlägga för och emot […] men uteslutande att fokusera på den rätt den ska försvara.

Detta är inte en forskare som talar, men propagandans främste utnyttjare, Hitler. Som slår fast vad som skulle få alla retoriker blekna:

Ett folks breda lager består inte av diplomater eller lärare i statsvetenskap, inte av enbart förnuftigt omdömesgilla män, men av människobarn, som är både vacklande och benägna för tvivel och osäkerhet. Om den egna propagandan ger om så blott en uns rätt åt den andra sidan, har man lagt grunden för tvivel om den egna rätten.

Nåväl, Hitlers tankar kretsade kring första världskriget och knappast mer vardaglig kommunikation, men ändå visar hans syn på persuasio en diametralt väsenskild uppfattning av mottagaren än vad den danska retorikens nestor, Jørgen Fafner, kallar “den äkta retorikens” som kretsar runt samtalet som modell för kommunikationen:

När det således inte är en, men två parter i processen, blir målet för persuasio inte bara att ändra inställning och pådyvla övertygelser, men att få samtalspartnern eller åhörarna att ta ställning.

Eller man kunde säga det mer fyndigt: propagandan handlar om monolog, där den äkta retoriken handlar om dialog. Propagandisten talar till, där (den äkta) retorikern talar med.

Information

Men stopp. Den äkta retoriken? Jo, för det finns olika retoriker och i en viss mening är ju även propagandister retoriker eftersom de sysslar med det persuasiva i språket. Och inte är dialoger i sig en garant för en mer etiskt försvarbar retorik, som läsare av den gode Platon har förstått.

Bakom det vakra dialog gömmer sig, jovisst, Platon och Sokrates dialektiska princip – att genom samtal närma sig sanningen. (Dialektiken som ämne har dock sedan medeltiden handlat mer om sträng logik). Men samtal och dialog kan vara rent fiktiva, kan vara en vacker illusion – att man låtsas tala med sin samtalspartner.

Alltså måste vi inte bara ha en äkta retorik, vi måste också hitta receptet för en äkta dialog. Här kan vi hämta hjälp från Aristoteles och hans uppräkning av argument – och speciellt de argument han betraktar som logiska felslutningar: t ex cirkelargument, personangrepp (ad hominem-argument) och varför inte våldsargument (ad baculum) etc. För hur ska man kunna ha en äkta dialog, om argumenten är oäkta?

Men det ligger mer i dialogen än själva argumenten, det ligger också något vi här kan kalla information: ger vi vår motpart tillräckligt med information för att hon ska kunna ta ställning? Eller som Fafner uttrycker det:

Att min samtalspartner kan ta ställning, att han kan låta sig övertygas eller låta bli, förutsätter att han har insikt i sakfrågan. Först då uppstår den äkta retoriska situation, där talets medel kan fungera redligt.

Det är en nog så vanligt förekommande brist i kommunikation att information utelämnas. Det kan vara medvetet – och då kallar vi det propaganda – eller omedvetet – och då kanske slarv är en bättre beteckning.

Känslorna

När propagandan far fram med sin monolog, sina felaktiga argument och sin brist på redlig information, är det med blicken fäst på målet och bara målet: att övertala till varje pris.

Men ännu har vi inte diskuterat det kanske viktigaste elementet: känslorna.

Återigen ser vi retoriken och propagandan möta varandra i samsyn. Båda inser att persuasio så gott som aldrig kan uppnås utan att budskapet riktas mot känslorna.

Det är en paradox i vår kultur att medan vi har blivit mer och mer rationella – vi ser inte känslor som en legitim grund för beslut – har vi samtidigt blivit allt lättare offer för, just det, känslor. Vi erkänner inte känslornas roll i våra överväganden och vet därför inte hur vi ska handskas med dem.

“Vi kan inte föra en vettig debatt på känslor, vi måste ha fakta på bordet,” låter det ofta – och utan att gå in på diskussionen om huruvida fakta överhuvudtaget går att skilja från känslor, kan vi nöja oss med att slå fast att vi oftast ändå är hänvisade till våra känslor för att fatta beslut. För inte ens ett decenniums faktainsamling kan förutsäga konsekvenserna av merparten av de beslut vi fattar: från riksdagsval till köp av ny bil eller mobiltelefon. Och när fakta inte finns, har vi enbart förnimmelser, aningar – känslor – att lita på.

Fast vi kallar det något annat. Vi hänvisar till ‘experters’ råd – men vem avgör vilka experter vi ska lyssna till och ha förtroende för? – vi väger argument mot varandra – men vem säger att argument är renade från känslor?

Men där retoriken säger att det måste finnas en balans mellan de olika typerna argument – ethos, logos och pathos – säger propagandisten Hitler:

Folket är till största delen såpass feminint anlagt och inställt att det inte är överväganden men känslomässig benägenhet som bestämmer dess tankar och handlingar.

Helhetssynen

I linje med känsloproblematiken finner vi ett annat problem i den rationalisering som vår kultur har genomgått.

Vi har lärt oss – eller ska man säga: vi har blivit övertalade att acceptera – Platons tankar om att det visst finns en Sanning som är oberoende av oss och vår förståelse av världen. Problemet med denna uppfattning är att vi ändå inte vet vad denna Sanning är.

Men då dyker propagandisten upp och säger “Jag vet vad Sanningen är”. Och då kan retorikern stå med sina etiska, hedersamma inviter till gemensamma överläggningar.

Det är såklart inte bara en Platon eller Hitler som har använt sig av denna taktik: hela den expertaristokrati som vår kultur grundar sig på, lever i kraft av vår motvilja mot att tillkännage språket och språkliga överläggningar egentlig giltighet. Det är enklare att acceptera ett expertutlåtande än att engagera sig som en jämnbördig partner.

För språket är ju så mycket mer än ett redskap för persuasiva försök: det är genom språket vi förstår oss själva, genom språket vi hittar en meningsfull tolkning av händelser och handlingar. Det är på grund av språkets mångtydighet det alltid går att vända på perspektivet och se saker från det andra hållet.

Och därför är en retorik, som inte erkänner språkets mångtydighet, som inte bär med sig reflektioner över mottagarens roll, som är entydig och fokuserar enbart på känslor, som utelämnar och döljer, inte en äkta retorik i Fafners mening.

Då är det kanske lika bra att ge vika för försöken att reducera retoriken till tomt prat och synonymt med propaganda. Och egentligen börjar det i all obemärkelse: som den lilla tanken att klär vi blott vårt budskap i passande kläder, då kommer vi säkert att övertyga alla. Precis den anklagelse som Platon riktade mot retoriken: att den egentligen var en förförelseskonst.

Men då glömde – eller utelämnade – Platon den dimension av retoriken som skiljer den från propagandan: den etiska. Den dimension som föranledde vir bonus-sentensen: att retorikens mål var att skapa “en god man som talar väl” – ett mål som hade mer fokus på demokratiska och etiska värden än de rent effektivitetsmässiga.

Propagandan är en sida av retoriken, det kan man inte undvika. Och det finns ingen anledning till den beröringsångest som har präglat mycket retorisk litteratur om ämnet. För varje gång vi lär oss något om propaganda, lär vi oss något om retorik. Även den – ur alla perspektiv – sämsta retorik är ett konstruktivt bidrag till utvecklingen av ämnet.

Som Aristoteles skrev: Alla goda saker kan användas för onda ändamål – bortsett från dygden själv.