Public speaking

Retorik i USA. Retorik är ett ämne du kan lära genom att studera. Men det är också ett ämne som kan lära dig att studera – och öva dig att bli en politisk aktör i samhället runt dig. I det amerikanska universitetssystemet har ­retoriken därför länge använts som en allmänbildande resurs, som alla studenter har glädje av oavsett ämne eller fakultet. 

Public speaking

Jonas Gabrielsen

Retorik! Vad är det? Har det något med kropp och rörelse att göra? De flesta retoriker har förr eller senare stött på denna reaktion. Retorik är tydligen inte det ämne som folk är mest förtroliga med och verkligen inte det ämne, vars rätta innehåll folk i allmänhet känner till. Men så är det inte överallt! När man tar sig till USA, skriver in sig på ett amerikanskt universitet och presenterar sig som retoriker blir det snabbt klart att kunskapen om retorik här är klart väsentligt bättre. Orsaken till detta är att de flesta amerikaner i grundskolan, i gymnasiet eller vid universitetet har fått retorisk träning. I USA har man nämligen en lång tradition att undervisa brett i Public Speaking: Konsten att kunna formulera sig offentligt. Ämnet för denna artikel är en beskrivning av den amerikanska Public Speaking-traditionen, som man möter på amerikanska universitet; var kommer den från, vad inne­håller den och vad kan vi lära av den?

Public speaking-traditionen

Även om retoriken har en lång historia vilar nutida amerikanska kurser i Public Speaking på en inte så gammal tradition. Vid övergången till det tjugonde århundradet uppstod bland lärarna i de muntliga kommunikationsämnena, vare sig dessa gick under beteckningen Oratory, Elocution, Speech, Effective Speech eller Public Speaking, ett tilltagande missnöje med att undervisningen i muntlig kommunikation stod i skymundan av undervisningen i skriftlig kommunikation. Orsaken till detta sneda förhållande var först och främst att båda typerna av kurser sköttes av engelskinstitutioner, som ofta vilade på en litterär och poetisk förståelse av retoriken vars muntliga principer och färdigheter naturligtvis ned­prioriterades. I protest mot denna prioritering – och på det hela taget mot engelskinstitutionernas snäva förståelse av retorik – bröt sig undervisarna i de muntliga disciplinerna loss från engelskinstitutionerna varvid en självständig Public Speaking-tradition långsamt uppstod. Detta betydde dels egna tidskrifter t.ex. The Quarterly Journal of Public Speaking (nuvarande Quarterly Journal of Speech) som startades 1915 och Public Speaking Review från 1911, dels 1914 en egen organisation: The National Association of Academic Teachers of Public Speaking. Det var särskilt denna organisation som blev startskottet till att Speech-, Public Speaking-, Speech Communication- eller bara Communcation-institutioner inrättades på de flesta av landets universitet.

Från början av det tjugonde århundradet har amerikanska universitet således varit i den unika situationen att de muntliga kommunikationsdisciplinerna har haft sina egna akademiska profiler och förankringar. Från att ha varit en disciplin, som primärt uppfattades som ett opraktiskt hjälp­ämne, eller till och med som ett rent underhållningsämne, övergick Public Speaking i det tjugonde århundradet till att bli ett självständigt ämne med egna forskningskriterier, egna pedagogiska metoder och egna svar på de klassiska filosofiska frågorna.

En konsekvens av denna självständighet var naturligt nog att ämnets intressefält samtidigt förändrades. Där fokus tidigare – i förlängningen av ämnets status som hjälp- eller underhållningsdisciplin – huvudsakligen låg på formsidan, d.v.s. på den språkliga (elocutio) och presentationstekniska nivån (actio), blev Public Speaking genom det tjugonde århundradet en stadigt mer innehållsrik disciplin. Förståelsen för ämnet utifrån primärt en språklig vinkel blev således ersatt av en förståelse för att ämnet rymmer stora möjlig­heter till att analysera och påverka den offentliga debatten. Det tjugonde århundradets självständighet för ämnet Public Speaking medförde med andra ord att ämnet blev återfört till sin naturliga (och klassiska) kontext, nämligen det offentliga och politiska rummet. Och där fokus på innehålls­sidan såväl på formsidan är nödvändig för succé.

En annan konsekvens av ämnets självständighet visar sig i den pedagogiska status som Public Speaking-kurserna uppnått. I takt med självständighetsrörelsen övergick kurserna nämligen i ständigt högre grad till att bli en del av ett meritgivande curriculum. Från att primärt ha varit hjälpdisci­pliner blev kurserna i sig själva poänggivande vilket betyder att de, som övriga kurser, nu kunde användas som del av ­själva universitetsexamen. Och än vidare, inte bara blev kurserna poänggivande, på de flesta av landets universitet blev de också obligatoriska, d.v.s. kurser alla studenter skulle gå. Även om det inte finns något  exakt tal på andelen univer­sitet, som infört och har obligatoriska kurser i Public ­Speaking, tyder en stickprovsundersökning från 1985 på att ca 45% av de humanistiska och naturvetenskapliga fakul­teterna och ca 50% av alla handelshögskolor i USA kräver genomgång av en eller flera kurser i Public Speaking (eller andra grundkurser i kommunikation) av samtliga studenter.

Public Speaking är således på amerikanska universitet – förutom att vara ett ämne som kan studeras från BA- till Ph.d.-nivå – ett allmänutbildande ämne alla studenter oavsett vad de studerar förväntas ha baskunskaper i. Just för att kurserna övar de studerande i akademiskt argumenterade tanke- och talformer är Public Speaking på amerikanska universitet ett ämne, som används för att lära de studerande att studera.

Public speaking-kurserna

Men vad är det då mer exakt som det undervisas i kurser som heter Public Speaking? Även om ämnet Public Speaking naturligtvis verkar öppna för en retorisk kunskap är retorik inte det enda ämne som präglar kurserna. Just för att Public Speaking-institutionerna som utgångspunkt etablerades i opposition mot engelskinstitutionerna, valde man på många håll att ge upp engelskinstitutionernas traditionella humanistiska fokus och därmed också retoriken. Kommunikationsstudier på en Public Speaking-institution skulle vara något helt annat än på en engelskinstitution. Kurserna gick därför på många håll från att vara baserade på den tradi­tionella retoriska läran till att vara ”vetenskapligt” baserade kurser, som hämtar sina principer från experiment av både psykologisk och sociologisk karaktär.

Ett bra exempel på denna nya tillväxt ses i J.A. Winans bok Public Speaking från 1915 – en av de första moderna läro­böckerna i Public Speaking. I Winans bok är en rad tradi­tionella retoriska metoder ersatta av psykologiska och be­teendevetenskapliga metoder. Detta kommer särskilt till uttryck i Winans diskussion av publiken, som primärt sker utifrån gruppdynamiska och socialpsykologiska principer. Man kan tycka vad man vill om vissa försök på att vetenskapliggöra ett traditionellt erfaringsbaserat fält, men säkert är att dessa försök har medfört att kurserna i Public ­Speaking pekar i många olika riktningar.

Ska man likväl försöka att inringa vad kurserna i Public Speaking innehåller är det tre förhållanden som verkar gå igen: 1) Kurserna är alla färdighetskurser, 2) de arbetar typiskt  inifrån en kumulativ pedagogisk princip och 3) de favoriserar typiska ämnen av offentlig och politisk karaktär. Låt mig för­djupa vad det mer precist ligger i dessa tre förhållanden.

1) Oavsett universitet och institutioner verkar alla kurser i Public Speaking primärt vara färdighetskurser. Kursernas huvudpunkt är först och främst en övning av de studerandes färdigheter i de olika muntliga genrerna. Och för dessa färdighetsaspekter är kursernas centrum studenternas egna muntliga produktioner och presentationer; fyra till sex presentationer per student och termin – och ibland upp till tio – är normen i de flesta kurser. Denna fokus på färdighet betyder samtidigt att kurserna är mycket lite teoretiska och närmast utan tid för filosofiska reflektioner; det som lärs ska kunna användas, varför kursernas ”teoretiska” input typiskt begränsas till researchmetoder, dispositionsteknik, publik­analyser, användning av visuella hjälpmedel etc. Mer abstrakta reflektioner som t.ex. överväganden över vilken roll muntligheten spelar i det moderna kommunikationssamhället, vilka filosofiska konsekvenser den retoriska situationsläran har, eller vad ett argument i grunden är ­finner således bara sällan vägen till kursernas pensum.

2) I de flesta Public Speaking-kurser är utgångspunkten anförandets informativa grunder medan övriga talfunk­tioner introduceras först senare efter en kumulativ princip. Det som det undervisas i, och som på det hela taget utgör kursernas grundläggande förståelseramar, är presentationer av informativ karaktär, typiska föredrag, belysning av samhälls­relevanta problemställningar eller deciderade ämnesförhållanden. Normalt presenterar de studerande först ett informativt anförande, som har som mål att beskriva en vald problematik. Därefter bygger de i de efterföljande presenta­tionerna ut samma problematik med motivations­element och förslag till lösning varigenom den valda problematiken får en stabilt mer persuativt överbevisande utformning. På andra håll väljer man uttryckligen att reservera kurserna i Public Speaking till att vara rena föreläsningskurser, där läran om persuasiv kommunikation sparas till en egen och mer avancerad kurs. Oavsett om det persuasiva elementet anses som en integrerad del av kurser i Public Speaking eller ej, verkar kurserna således generellt att basera sig på en kumulativ pedagogisk princip, där man först lär att samla, ordna och presentera sina informationer och först därefter presenteras för retorikens verkliga övertygande strategier.

Denna princip – att övertygandet är ett ”extraelement” i förhållande till informationsnivån, att information är en integrerad del av detta att övertyga – skiner också igenom i den för tillfället mest säljande och mest använda läroboken i Public Speaking: Stephen Lucas’ The Art of Public Speaking från 1983. I Lucas bok ska man sålunda först lära om publik­analyser, researchmetoder, dispositionsteknik, språk- och framförandelära, etc. innan man introduceras för de grundläggande principerna för övertygande. Först i de sista kapitlen och närmast som ett appendix till de övriga kapitlen lär man t.ex. att övertygande består i grunden av tre element, nämligen trovärdighet, känslovädjan och argument (ethos, pathos, logos) och att ett korrekt samspel mellan dessa krävs för att övertyga en publik.

3) Det sista förhållandet, som samtidigt verkar vara det förhållande som varierar mest mellan kurserna, rör ordet ”public”. För vad ligger egentligen i detta ord? Ska ”public” bara förstås som motsats till ”personlig” varigenom varje presentation inför en publik blir Public Speaking. Eller ska ”public” snarare förstås som det motsatta till ”privat(sfären)” varvid Public Speaking speciellt gäller samhälleliga och politiska ämnen? På de flesta av landets humanistiska fakulteter och lärarseminarier har man sedan ämnets början använt den sista tolkningen; här är Public Speaking inte bara en ­fråga om att tala väl men också att vara en kritisk lyssnare. Public Speaking handlar om att öva sig till att kunna för­hålla sig till den samhälleliga nivån, överväga relevansen i olika angelägna problemställningar och träna sig i att kritisera dessa olika offentliga problemställningar offentligt.

På en av de kurser jag haft tillfälle att följa på Pennsylvania State University var det således ett krav att de studerandes ämne för anföranden var av aktuell politisk karaktär och att talen innehöll citat från dagspressen. Det fanns ett uttryckligt kurskrav att orientera sig i en dagstidning. Och även om långtifrån alla amerikanska kurser i Public Speaking rymmer detta samhällsengagemang – på en rad handelshög­skolor och tekniska universitet är kurserna tydligt omgjorda till rena prestationskurser, där den politiska delen är ersatt av kunskap i användningen av PowerPoint – så verkar ­kursernas samhällsengagerade profil alltid vara en av de aspekter, som berättigar att kurserna är obligatoriska. Public Speaking handlar inte bara om utbildning utan också om politisk kultur.

Public speakings perspektiv

Och vad kan man nu säga? Varför är det viktigt att amerikanska universitet har egna kommunikationsinstitutioner och att nästan alla amerikanska universitetsstuderande har följt eller följer kurser i Public Speaking? Det är det av flera skäl. För det första hjälper det oss att förstå varför amerikansk retorik så länge har varit starkt representerad på den internationella scenen. För det andra hjälper det oss att förstå varför en så stor del av den moderna kommunikations­teorin kommer från USA. Och slutligen för att det förklarar varför så stor del av denna kommunikationsteori är baserad på experiment. Ännu ett svar, som jag personligen finner mer intressant, är att den amerikanska Public Speaking­-­traditionen kanske kan inspirera oss till att se retorik på samma sätt här hemma. Public Speaking-traditionen kan med andra ord vara med att belysa vilken roll retoriken spelar eller åtminstone borde spela i de moderna skandinaviska utbildningssystemen och samhällena. Låt mig därför sluta med att upprepa två av de perspektiv, som den amerikanska Public Speaking-traditionen för mitt vidkommande naturligt leder tankarna till.

I en tid, när det återigen blivit aktuellt att tala om allmänbildande ämnen och där propedeutisk filosofikurs som konsekvens igen håller på att införas på landets högre lärosäten, borde också retoriken få sin naturliga plats. Jag anser att man på goda grunder kan undra varför propedeutisk filo­sofi­kurs – filosofi och vetenskapsteori som ofta bara ägnar sig åt det abstrakta och det tidlösa – är det enda ämne som finns på dagordningen när vi diskuterar allmänbildning? Varför är ett ämne som Public Speaking med sitt konkreta och situa­tionella fokus – ett retorikum om man vill – över huvud taget inte nämnt i dessa diskussioner?

Ja, faktiskt borde detta ämne inte bara nämnas utan kanske uttryckligen sätta dagordningen när vi talar om allmänbildning. Det verkar på många sätt bli ständigt mer tydligt att situationellt tänkande, egenskaper som avgör relevansen i konkreta förhållanden, kunskaper att strukturera information och slutligen konsten att framföra det upptäckta är helt centrala meriter i förening med utbildning men också efter slutförd utbildning. Det kan således i parentes nämnas att flera amerikanska undersökningar från 1980- och 1990-talen visar att kommunikativa kunskaper är allmänt den merit, som värderas högst för att nå framgång på arbetsmarknaden. Och om inte för annat så är detta en poäng, där den amerikanska Public Speaking-traditionen är relevant att dra fram, eftersom traditionen är ett klart bevis på att allmänbildande kurser inte har filosofin utan reto­riken som centralpunkt är både prövad och funnen effektiv. De flesta amerikanska universitetsstudenter besitter faktiskt överraskande goda kommunikativa kunskaper.

Härtill kommer att den amerikanska Public Speaking-­traditionen också kan vara med och ge innehåll åt en av retorikens äldsta insikter, nämligen insikten att retorik inte arbetar mot demokrati utan för demokrati. Det ofta fram­förda påståendet att retorik och politik är två väsenskilda ting och att bra retorik är ett klart tecken på dålig politik är både oretoriskt och dumt. Retorik är inte ett innehållslöst och formellt ämne som har manipulation som sitt mål. Eftersom det är samma egenskaper som vi använder när vi överväger något och när vi övertygar andra om det så är det svårt att vara en god politiker utan retoriska kunskaper – och att vara en god retoriker utan politiska kunskaper för att travestera sofisten Isokrates.

Och även om man i dessa tider kanske ska vara lite för­siktig med att sammanlänka amerikansk retorik med god demokratisk praxis, så är kurserna i Public Speaking också i detta sammanhang värda att dra fram. Den amerikanska Public Speaking-traditionen är nämligen mer en styrka än en försvagande faktor för det allmänna demokratiska engagemanget. Inte bara skapar dessa kurser ett naturligt forum för diskussion och analys av den aktuella debatten, kurserna övar också en stor grupp människor att kunna uppträda  i det offentliga livet genom att ge dem de nödvändiga red­skapen. Kunskaper av topologisk art, d.v.s. som har att göra med det sätt man måste se en sak, disposition och språklig karaktär är också politiska redskap då det gäller att analy­sera ämnesval, placeringen av dem i ett tal och de ord som ska användas för att tala om ämnena så att man kan ta sig in i en debatt och slutligen förhålla sig till den. Retoriska ­meriter och hela idén om retorikum rymmer med andra ord inte bara kommunikativa kunskaper utan också kunskaper som främjar den enskildes möjligheter att ta del i det offentliga livet.


Läs mer:

Lucas, Stephen. The Art of Public Speaking. McGraw-Hill Higher Education, New York 2001

Winans, J.A. Public Speaking. The Century Co., New York. 1926 (utkom första gången 1915).

Morreale, S.P., Hanna, M.S., Berko, R.M. ,& Gibson, J.W., The Basic Communication Course at U.S. Colleges and Universities: VI. Basic Communication Course Annual, 11, 1-36. 1999

The Speech Association of America har sedan 1968 undersökt olika introducerande kurser i kommunikation och Public Speaking på landets universitet. Denna artikel rapporterar den senaste undersökningen från 1999.

Wallace. K.R. (Red.). History of Speech Education in ­America. Appleton-Century-Crofts, Inc. New York. 1954. Antologi med många bra artiklar om traditionen med Public Speaking.


Jonas Gabrielsen är doktorandstipendiat på Handels­højskolen i Köpenhamn, Center for Kommunikation. Han besöker för tillfället Pennsylvania State University.


Artikel från RetorikMagasinet 19, s 4-8.


Author profile

Ph.d. i retorik. Undervisar bland annat på Roskilde Universitetscenter. [2016]

Lämna ett svar