Putin tar ton

Retorisk upprustning. Rysslands retoriska vapenskrammel vittnar om att relationen med USA är frostig. Inte sedan Sovjetunionens sammanbrott har förhållandet mellan Ryssland och USA varit så dåligt som nu. Vi sökte en förklaring på den nya ryska retoriken.

Putin tar ton

Vibeke Sperling

Massmöten får inte användas för att ”skapa politisk instabilitet”, sade Boris Gryslov, talman för underhuset, Duman, angående annonserade demonstrationer mot president Vladimir Putins regim i mitten av april. ”Massmöten bör vara naturligt festliga tillfällen då folk går ut på gatorna för att markera bestämda begivenheter”, sade Gryslov i radio­stationen Moskvas Ekko. Vrede som riktar sig mot myndigheterna bör således inte luftas på gatorna, enligt Gryslov, som också leder Putins stödjeparti, Förenat Ryssland.

Moskvas borgmästare, Jurij Lusjkov, bedyrade samtidigt att folk självfallet skall ha tillåtelse att demonstrera, ”men under myndigheternas kontroll”. Lusjkov har infört hårda begränsningar av rätten att demonstrera i huvudstaden, och ett massivt uppbåd av säkerhetsstyrkor som vida överstiger demonstranternas antal bankade in budskapet i demonstranterna med batonger.

Gryslov och Lusjkov uttalade sig i riktning med den officiella retorik om Rysslands politiska system som Putins män kallar en ”styrd” eller” kontrollerad demokrati”.

 

Oppositionen finansieras av USA

Under detta valår upplyses kritiker om att Kreml kontrollerar allt som rör sig. Samtidigt har Kremls retorik inte bara skärpts gentemot hemliga kritiker, utan också emot väst och framförallt mot USA som anklagas för att finansiera Rysslands opposition. ”Att oppositionen måste finansieras utifrån är ett bevis på dess brist på uppbackning”, har utrikesminister Sergej Lavrov sagt. Och Lavrov har kallat västlig kritik av Putins regim för enbart reaktioner på ”Rysslands nya styrka som vissa krafter vägrar att acceptera”.

Om medierna har Putin ofta sagt att pressfriheten självklart ska säkras, men ”medierna får inte undergräva staten”. Han sätter likhetstecken mellan staten och Kreml. ”Vi behöver opposition, men en lojal och patriotisk opposition” sade Putin i samband med bildandet av partiet Rättfärdigt Ryssland förra året – en partibildning som skett på Kremls initiativ.

Den 13 april antog Duman resolutionen ”Om USA:s försök att blanda sig i den interna politiska situationen i Den Ryska Federationen”. Resolutionen var ett svar på det amerikanska utrikesministeriets senaste årsrapport om mänskliga rättigheter. Rapporten framhäver att det ryska civila samhället måste stärkas för att säkra ett fritt parlamentsval i december, och detsamma gäller presidentvalet i mars.

”Under förespeglande av” att vilja säkra demokratiska val ”betalar amerikanska skattebetalare räkningen” för amerikanskt finansierad inblandning i strid med rysk lag, fastslog Duman med hänvisning till nya lagar som begränsar eller omöjliggör att medlemmar av NGO kan ta emot internationellt politiskt eller ekonomiskt stöd.

”För första gången sedan slutet på Kalla Kriget har amerikanerna öppet erkänt att de investerar enorma belopp för att skapa egna intressegrupper i det ryska samhället”, heter det i resolutionen. Således kriminaliseras utländskt stöd till ryska gräsrötter genom att man stämplar det som rekrytering av agenter.

Ordföranden för Dumans internationella utskott, Konstantiv Kosatjov, sade till arbetartidningen Kommersant: ”Om vi inte reagerar uppmärksamt på utrikesaffärer som omfattar provokativa försök från våra partners att finansiera aktiviteter i det Ryska samhället, så kan en färgrevolution förr eller senare också provoceras fram i Ryssland”. Retoriken emot och angrepp på kritiker har skärpts efter de så kallade färgrevolutionerna; Rosrevolutionen i Georgien 2003 och den Orange Revolutionen i Ukraina året därpå.

Putin i München i februari 2007: USA:s samhällssystem ”har dragits utanför de nationella gränserna och påtvingas andra stater på alla områden” sade Putin, som också gick hårt ut mot NATO:s utvidgning österut. ”Det är en allvarlig provokation som undergräver den ömsesidiga tilliten. Vi har rätt att fråga oss: vem är utvidgningen riktad emot?”. Foto: Eyevine/IBL

Ny Kalla Kriget-retorik?

”Kremls retorik syftar till att skapa samling kring Putin mot en yttre fiende”, enligt kommentatorn Julia Latynina på radio­stationen Moskvas Ekko. Förhållandet mellan Ryssland och USA har inte varit så dåligt som nu sedan Sovjetunionens sammanbrott. I väst ropar media och politiker givakt inför upptakten av ett nytt Kalla Kriget. Och just detta är vad Putins tal på säkerhetskonferensen i München i februari kallades av media över hela världen.

Münchentalet var en bullrande presentation av en ökade självkänslan i Kreml, och innehöll Putins hittills skarpaste kritik av USA:s globala dominans. ”Det har absolut ingenting att göra med demokrati. För som ni vet betyder demokrati majoritetens makt med hänsynstagande till minoritetens intressen och åsikter”, sade Putin som med sin ”kontrollerade demokrati” visar ringa förståelse för just denna uppfattning av demokrati.

Men han utnyttjar också USA:s misslyckade försök till export av demokrati genom vapenmakt: ”Vi undervisas konstant i demokrati, men av en eller annan anledning vill den som undervisar oss inte lära själv”. USA:s unilaterala uppträdande medför ”illegitima handlingar” och ”nya mänskliga tragedier”, säger Putin. USA:s planer på en raketsköld med installationer i Polen och Tjeckien ”undergräver den strategiska stabiliteten” och tvingar Ryssland att ”bibehålla medel för att slå tillbaka mot amerikanska styrkor”, alltså upprustning. Det är första gånger sedan Kalla Kriget som en rysk ledare har talat om MAD (Mutually Assured Destructions, red.), garanti om medel för ömsesidig nedrustning, som ständigt diskuterades då.

Antivästliga tongångar har länge varit dominerande i Rysslands politiska klass, men Putin har tidigare uppträtt långt mer positivt gentemot USA och väst än flertalet av landets ledande politiker. Däremot var det en ny utrikespolitisk vision som Putin valde att lägga fram i München. USA:s samhällssystem ”har dragits utanför de nationella gränserna och påtvingas andra stater på alla områden” sade Putin, som också gick hårt ut mot NATO:s utvidgning österut. ”Det är en allvarlig provokation som undergräver den ömsesidiga tilliten. Vi har rätt att fråga oss: vem är utvidgningen riktad emot?”. Underförstått: den riktar sig emot Ryssland.

Under Putins första presidentperiod såg han tillsynes avslappnat på att de baltiska länderna som dittills enda tidigare sovjetrepubliker blev medlemmar i NATO, men han gjorde klart i München att steg mot upptagande av exempelvis Georgien eller Ukraina kommer att uppfattas som något helt annat i Moskva.

Vändpunkten var ”färgrevolutionerna” i de två länderna som blev begynnelsen på öppen geopolitisk rivalitet i det postsovjetiska område som nu är kärnan i den nya öst-väst-konflikten. Putin gav redan förra året upp försöken till tvåpolsstyrning av världen tillsammans med USA:s president George W Bush. Logiken bakom var att när Bush inte ville leka med Ryssland, så letade Moskva hellre upp andra kamrater. I sitt årliga tal om nationens tillstånd sade Putin att USA ”bara är ett av åtskilliga länder och regioner som Ryssland bör lägga vikt vid”. Han kallade EU för ”Rysslands viktigaste partner”. Om USA sade han: ”som man brukar säga; vargen vet själv vem han skall äta, och han lyssnar inte på någon”.

Hårda ord blir det allt fler av mellan Washington och Moskva, men man är fel ute om man förebådar ett nytt kallt krig. Det här är en konflikt av en annan art eftersom det inte rör sig om en ideologisk uppgörelse som det gjorde då. Det är maktens språk, inte ideologi, som kommer från Putins mun. Nu är det ekonomi och inte minst energi som det rör sig om. Det är ett helt annat spel där parterna i motsats till under Kalla Kriget är alltför beroende av varandra för att låta retoriken göra oåterkallelig diplomatisk och politisk skada.

 

Låt dem bara racka ner på oss

I förhållandet mellan Ryssland och EU talar EU-sidan ofta om att det ska baseras på ”gemensamma värderingar”. En redogörelse från det ryska utrikesministeriet i april är intressant läsning, för ordet ”intressen” används omkring 100 gånger medan frasen ”gemensamma värderingar” endast används en enda gång om det ömsesidiga förhållandet.

Medan Ryssland tidigare reagerade med försök till rättfärdiggöranden eller med öppen irritation på kritik av Kremls problematiska förhållande till demokratin, så verkar stärkandet av Rysslands ekonomiska position ha skapat likgiltighet till kritik.

I en kommentar i dagstidningen Kommersant hävdas att hållningen i Kreml nu är: ”Låt dem bara racka ner på oss. […] Vi vet att det verkliga motivet bakom talet om mänskliga rättigheter bara är att försvaga oss”. Kritik kan man ju ta lätt på med påståendet att den inte är giltig.

Den nya självtillitens första steg har varit att avvisa vad andra kallar ”universella värderingar”, och att understryka att Ryssland har ”en speciell kultur”.

”Bristen på ett välutvecklat civilsamhälle som gör det svårt att överföra europeiska principer bortförklaras som ett resultat av att rysk mentalitet inte kan förenas med västliga recept” heter det i en kommentar i Moscow Times. ”När man till denna bild lägger ett USA som försöker breda ut sin modell med militär makt – och med dåliga resultat – så är devalueringen av västliga idéer lätt att se”.

Putin har inte varit sen att dra nytta av amerikanska brott mot demokratiska principer i till exempel Guantanamo, som i talet om nationens tillstånd: ”Se så snabbt all patos kring behovet av att kämpa för mänskliga rättigheter åsidosätts när behovet att förverkliga sina egna intressen tar överhanden”.

Münchentalet har redan kallats historiskt, men varför valde Putin frontalangrepp på USA och NATO just då? En av de mest väsentliga anledningarna var striden om USA:s raketsköld. Putin sade i en intervju för den arabiska tv-stationen Al-Jazeera att Ryssland måste reagera ”när det ser sina partners utveckla nya vapensystem, och deras militära infrastruktur rycker nära inpå våra gränser”.

 

USA:s svar på tal

USA:s försvarsminister Robert Gates hade tidigare under en utfrågning i kongressen gjort klart att Ryssland räknas som ett ”oberäkneligt land” och ett potentiellt hot mot USA. Antingen detta var ett översättningsfel eller ej, så framstod det i ryska medier som om Gates hade placerat Ryssland i ”ondskans axelmakter” tillsammans med bland andra Iran och Nordkorea. Efter stor uppståndelse i ryska medier vidtogs också denna gång åtgärder för att minska spänningarna på diplomatisk nivå. Under en presskonferens sade den dåvarande försvarsministern Sergej Ivanov att Gates inte hade jämställt Ryssland med Iran och Nordkorea, utan bara ”uttryckt oro för (bland andras) den Ryska Federationens inrikespolitik”.

Retoriken har också skärpts i Bush-administrationen efter förra årets valnederlag och Bushs svårigheter att få sina beslut godkända i kongressen. Gates uppgift består i att få ökade militära utgifter godkända, och när han för detta syfte använder ett ryskt hot speglar det självklart också nedkylningen av de bilaterala relationerna. Men Gates har också gjutit olja på vågorna och bjudit in sin ryske kollega till Washington. Ingen av parterna är beredda att låta den skärpta retorikens störa ”business as usual” på det diplomatiska planet.

Medan NATO och USA uttryckte ”besvikelse” över Putins München-tal, så ledde detsamma till stora hyllningar i Ryssland för modet att tala emot väst. Moskva säger att USA:s rädsla för Ryssland är ”grundlös”. Och Washington kallar Rysslands rädsla för missilskölden ”grundlös”. De har båda rätt, utan att retoriken för den skull har dämpats. Och chefen för Rysslands strategiska missilstyrkor, general Nikolaj Solovtsov, har direkt hotat europeiska länder som vill ha raketsköldsinstallationer. Han har enligt nyhetsbyrån Itar-Tass sagt: ”Om regeringarna i Polen och Tjeckien tar ett sådant steg, kommer de strategiska raketstyrkorna att vara i stånd att slå till mot dessa faciliteter”.

Retorisk upprustning

Ryssland har hotat med att skrota en rad nedrustningsavtal, och den militära retoriken är synnerligen skärpt. Men när det knappt resulterar i ett nytt Kalla Kriget så beror det helt enkelt på att Ryssland inte är berett att ge sig i kast med en ny öppen konfrontation med västvärlden. Rysslands försvarsbudget är 25 gånger mindre än USA:s, och den rasande retoriken mot raketsköldsplanerna verkar snarare spegla bitterheten över att landet haltar så långt efter rent militärteknologiskt, än rädsla för själva raketskölden. Och trots de senaste årens ekonomiska framgång var det först i december 2006 som Ryssland åter nådde upp till den industriproduktion man hade 1990.

Putin vill visa sitt folk att han är kapabel att tvinga omvärlden att acceptera ett internationellt politiskt inflytande från Ryssland som motsvarar landets växande ekonomiska makt.

Ryssland kämpar för en central position bland världens få ledande makter. Man vill vara en respekterad del av denna grupp, inte ödelägga den.

I motsats till under Kalla Kriget har Ryssland varken allierade i Europa eller oförsonliga ideologiska konflikter med väst. Istället för ett nytt Kalla Kriget söker Ryssland efter infrianden av ökade geopolitiska och ekonomiska ambitioner. Med USA sysselsatt med problemen i Irak och EU, ivriga på problemfri energiimport, ser Kreml till synes situationen som ytterst läglig för retorisk upprustning.

Fjodor Lukjanov, redaktör för tidskriften Russia in Global Affairs, pekar också på en väsentlig aspekt i den skärpta retoriken: ”Det är mycket lättare för politiker på båda sidor att falla tillbaka i ett välkänt avfärdsmönster än att koncentrera sig på att försöka lösa sina pressande internationella problem”

Ivan Safrantjuk, ledare av den amerikanske tankefabriken Center for Defence Informations Moskvakontor, sade under en presskonferens att ”Båda parter säger att ett nytt kallt krig bör undvikas. Och så säger de till varandra: men det är du som är slyngeln”. Och som exempel ovan har visat, så talar ryssarna om ”våra partners” när man angriper väst.

 

Ryssarna vänder ryggen till

Även om retoriken inte ska tas så allvarligt, så har den allvarliga konsekvenser. I USA stärks föreställningar om Ryssland som ett farligt land. Det skadar naturligtvis möjligheterna för internationell förståelse. De ökade ryska anti-amerikanska och anti-västliga känslorna i retorikens kölvatten har katastrofala konsekvenser. De används för att legitimera ökat förtryck av provästliga kritiker av regimen. På detta plan motsvaras likheter med sovjettidens retorik av förtryck som påminner om historien.

Varför finner sig ryssarna i detta? Svaret tycks vara att den stora majoriteten vänder ryggen till.

En opinionsundersökning från analysinstitutet VTsIOM som företogs i mars visar att över hälften av ryssarna inte intresserar sig för politik. 94 procent tillkännager att de har ”inget” eller ”ringa” inflytande på utvecklingen. Endast strax över 2 procent anser att de har ”betydande” inflytelse.

Det går hand i hand med en mycket ringa grad av ansvarskänsla för landets utveckling. 43 procent känner ”inget ansvar”, medan 39 procent anger en ”liten” eller ”mycket liten” ansvarskänsla. Det stora flertalet bland det ryska folket verkar således finna sig i att alla viktiga beslut tas över deras huvuden.

. ❧


 

Författare: Vibeke Sperling är journalist på danska tidningen Politiken. Hon har varit chefredaktör på dag­bladet Information och utrikes­redaktör för Danmarks Radio.

Artikel från RetorikMagasinet 34, s 19-24.


 

Author profile

Lämna ett svar