Räta på ryggen och tala sanning

Kroppens språk är metaforiskt och ses som en del av den helhet som utgörs av den ickeverbala såväl som den verbala kommunikationen.

Räta på ryggen och tala sanning

Merete Onsberg

De flesta som undervisar i muntlig retorik har garanterat mött önskningar om kurser i kroppsspråk. Det finns en utbredd känsla bland människor som har behov av att lära sig att kommunicera muntligen, att bara man lär sig det där med kroppen, så kommer det andra på köpet. Men i retorisk undervisning kan man inte isolera kroppen. Visst finns det kurser i kroppsspråk, men det kan aldrig bli en retorisk ­specialitet att lära någon att gestikulera på ett bestämt sätt – eller inbilla någon att de ska lägga tid och pengar på att ­planera hur man ska titta över glasögonkanten på ett visst sätt, att vifta energiskt med högerarmen eller liknande.

Dock är, och det kommer vi snart att se prov på, kroppen likväl i centrum i den retoriska kommunikationen, men på ett ganska annorlunda sätt än den populära uppfattningen av kroppsspråk låter ana.

Kroppsspråk – en metafor

Jag tror att problemet med hur vi ska förstå kroppsspråket kan koncentreras till om ordet uppfattas som metaforiskt eller inte. Vi talar till exempel om att en blick kan säga mer än ord, men det gör inte kroppsspråket till ett språk med ordförråd, grammatiska regler, syntax, teckensättning etcetera. I motsättning till detta är teckenspråket för döva ett språk i denna betydelse. Retoriskt sett är alltså kroppsspråk en metafor.

Som populär grund för att uppfatta begreppet ometa­foriskt anförs ofta vissa psykologiska experiment varav några går tillbaka till femtiotalet. Här fann man att den ickeverbala kommunikationen utgjorde 93 % av den totala kommunikationen. Andra har inte dragit sig för att sätta procentsatser på röst respektive kropp varefter det inte fanns många procent kvar för det verbala budskapet.

Ett noggrant instuderat ickeverbalt uttryck kommer få talare undan med idag. Under 1700-talet, däremot, gjorde man ingen skillnad mellan talaren, uppläsaren och skådespelaren. Här ser vi en medlem av National­församlingen i Frankfurt i färd med att öva in sitt tal på detta sätt framför ­spegeln på 1800-talet.
(Karikatyr av Adolf Schrödter, återgivet efter Fafner).

En forskare som Desmond Norris bidrog med böcker som Den nakna apan till en biologisk-beteendevetenskaplig modell efter vilken människans åtbörder betraktades på samma sätt som djurens. Djuren kommunicerar ju i hög grad kroppsligen.

Istället för att tala om kroppsspråk ger det, i retoriska sammanhang, större mening att tala om verbala och ickeverbala uttryck och att i retoriken se dem som tätt sammanvävda till den totala muntliga kommunikationens intrikata mönster. Det karaktäristiska när detta mönster ska beskrivas är att det ickeverbala inte kan beskrivas utan det verbala och vice versa. Rör det sig om typisk retorisk kommunika­tion, så finns det därför ingen mening med att försöka sätta procentsatser på röst, kropp och språkligt budskap.

Den kommunicerande kroppen

Kroppens förmåga att uttrycka sig är väl den mest väsentliga orsaken till den ometaforiska uppfattningen av kroppsspråk. När jag ser kroppens kommunikation som en del av helheten och inte som en helhet i sig själv, så beror det på att den mest allmänna talsituationen, den retoriska kärnsitua­tionen, är den där det ickeverbala understödjer det verbala.

Några av de mest populära och underhållande böckerna om kroppsspråk och om undervisning om densamma förväxlar allmän muntlig kommunikation med den särskilda muntliga kommunikation som hör till skådespelarens gebit. En skådespelare har en talang som vanliga människor saknar: han kan tillrättalägga sitt kroppsliga agerande på för­hand och sedan på scenen få det att verka som fött av ögonblicket. Här kommer den professionella skådespelarens privata ickeverbala kommunikation ytterst sällan att vara till­räcklig. Ja, för att bland annat undvika privata gester börjar somliga instruktörer helt enkelt med att fastlägga styckets arrangemang så att skådespelarna vet var och hur de ska ­gestikulera.

Idag klarar få talare av att avleverera ett noggrant till­rättalagt och instuderat ickeverbalt uttryck, eftersom det upplevs som onaturligt av dem själva  såväl som av deras åhörare.

Då kroppen var retorik

Under 1700-talet fanns i Europa en retorisk inriktning som fokuserade på framförandet, och då särskilt på kroppens gester. Den välkända anekdoten om Demosthenes, antikens store talare, var ledstjärna för de så kallade elokutionisterna. Enligt Demosthenes var det viktigaste, det näst viktigaste och det tredje viktigaste i retoriken en och samma sak, nämligen framförandet. Elokutionisterna gjorde ingen skillnad mellan talaren, uppläsaren och skådespelaren, och flera av de elokutionistiska retorikerna är därför också källor till tidens dramatiska spelstil. Elokutionisterna menade att kroppens gester skulle planeras och tillrättaläggas i linje med andra ickeverbala och verbala element. Talarnas eventuella brist på vältalighet skulle avhjälpas genom en fokusering på framförandet. En av dem, Gilbert Austin, uppfann ett notationssystem så att man till exempel skulle kunna förbereda sin recitation av en dikt genom att notera och öva in vilken gest som skulle förekomma på vilket ställe i texten.

I vissa hänseenden följer den populära litteraturen om kroppsspråk elokutionisternas idéer. Kroppens hållning och rörelser uppfattas som intentionella och betydelseskapande och –bärande i sig själva. Kroppen är en skvallerbytta är en ­talande titel. Många av de nyare framställningarna saluför föreställningen om att det, eftersom kroppen avslöjar talarens innersta tankar, sannerligen gäller att lära sig att dölja dem för åhörarna. Arbetet med kroppen för fram till en situation där talaren framställer en talande image, och inte sig själv.

Kroppen i den retoriska traditionen

Retoriken har alltid vetat att kroppen är betydelsefull. Retorikämnet utgår ju ifrån den muntliga kommunika­tionssituationen där talaren vänder sig till en åhörarskara. I arbetet med ett tal gagnar det inte talaren om det kommer som en överraskning att han vid framförandet kommer att stå ansikte mot ansikte med sin publik. Hur mycket av honom som åhörarna kan se beror exempelvis på om en talarstol döljer en del av hans kropp, men han kommer själv att ha upplevelsen av att stå där med hela sin kropp. Dess­utom kan man säga att den uppställning som oftast ses fokuserar på talarens person: han är den ende i församlingen som så att säga vänder huvudet åt fel håll.

I utvecklingen av de retoriska teorierna om produktion av texter samlades överväganden av talarens framförande i den av de retoriska deldiscipliner, partes, som oftast nämns sist, nämligen actio och pronuntiatio, hypokrisis på grekiska. Ibland förutsätts actio endast röra gestik och mimik, och pronun­tiatio i sin tur endast rösten.

De retoriker som finns bevarade från antiken har emellertid inte överväldigande mycket att säga om talens framförande. Aristoteles talar ganska lite om framförandet i förbindelse med stilläran, men medger dock att den kan vara en del av retoriken. Både Cicero och Quintilianus ägnar sig åt actio, och bland de antika retorikerna är det särskilt den sistnämnde av de två som behandlar ämnet (Institutio Ora­toria, bok 11).
När det inte heller i den senare retoriska lärobokslitteraturen, bortsett från den elokutionistiska, har skrivits särskilt mycket om hur kroppen skulle fungera när talaren fram­förde sitt tal, så beror det säkert på flera saker. För det första är det svårt att, retoriskt sett, fokusera på actio. För det andra är det ganska komplicerat att beskriva gester, mimik, etcetera. För det tredje har man kanske inte funnit det vara nödvändigt eftersom det mesta av actiodelen för samtiden föreföll självklar. Samtidigt som vi lär oss språket när vi ­växer upp, så lär vi oss att gestikulera.

Vissa gester är individuella, andra kulturella och åter andra globala. Varje samhälle har vid en given tidpunkt ett urval av konventionella gester som dess medlemmar känner till och kan använda. Somliga av dessa gester kan uppfattas som stereotyper, inte minst de som hör samman med känslo­uttryck.

Anhängare av det ometaforiska kroppsspråksbegreppet menar sig entydigt kunna avläsa betydelsen för varje gest eftersom man uppfattar dem som autonoma. Armar i kors betyder en låst människa. Armar längs med sidorna i omfamnande ställning betyder en öppen människa. Denna utläggning har nästan blivit självklar; den bottnar ju i accepterade konventioner. Men en sådan omgång med gester är retoriskt sett en missvisande förenkling, för i den allmänna talsitua­tionen ackompanjerar gesterna det verbala. Deras betydelse kan inte isoleras från sin kontext. Det är utifrån den sammanlagda verbala och ickeverbala kommunikationen åhörarna kan avgöra om de har en öppen människa framför sig. En människa med korslagda armar kan lika gärna verka öppen.

Den retoriska kroppen

En modern retorisk uppfattning om det verbalas sam­arbete med det ickeverbala återfinns i Retorik der flytter stemmer (se nedan, red.s anm.). Här visar de empiriska undersökningarna att en talare är övertygande när exempelvis hans gester understryker och stödjer hans verbala utsaga. En talares trovärdighet beror helt på om åhörarna upplever att den totala kommunikationen visar en överensstämmelse mellan talarens inre och yttre. En talare kan naturligtvis ­försöka lura sina åhörare att tro något bestämt, men varför träna sin kropp att dölja vad man egentligen menar? Jag tror att det är långt mer invecklat att lära sig att dölja vad man menar än att lära sig att ge uttryck för det.

En av grunderna är att talaren bäst och lättast talar genom ett äkta engagemang. Det är en erfarenhet alla talare har gjort.

En annan grund är att det faktiskt inte är så lätt att vilseleda folk. Åhörarna har en fin, inbyggd äkthetsmätare. Vi tror på talaren tills något indikerar att han är ute efter att lura oss. Det kan vara att hans gester motsäger hans verbala uttryck. Det finns ett foto av president Nixon på valturné där hans högra hand hälsar hjärtligt på de väljare som mött upp, medan Nixon själv tittar på klockan på den vänstra armen. När jag har använt detta foto i undervisningen, så har någon skämtsamt föreslagit att någon kan ha frågat Nixon hur mycket klockan var. Alla kan dock omedelbart se oöverens­stämmelsen i det han gör. Vi utgår alltså från att hans verbala uttryck handlar om att han hälsar, inte om vad klockan är.

Poängen är att om man som åhörare upptäcker en oöverensstämmelse, kanske även en motsägelse, mellan det verbala och det ickeverbala, så är man böjd att tro på det ickeverbala. Även om Nixon försäkrar hur glad han är över att få hälsa på de som mött upp, så kan de se att han egentligen har ont om tid att tillbringa där. Vid ett sådant tillfälle uttrycker det ickeverbala något som inte understödjer det verbala, och detta kan naturligtvis också förekomma i allmänna retoriska kommunikationssituationer. Vid dessa (sällsynta) tillfällen finns två konkurrerande meddelanden, ett verbalt och ett ickeverbalt.

Den erkännande kroppen

Som titel på denna artikel har jag använt den mening som står att läsa över ingången till Gotveds Gymnastikinstitut i Köpenhamn. Bortsett från att den säger något väsentligt om den tid då den blev författad, så kan den användas för att ganska kort lägga fram min sista punkt, nämligen den centrala placering som kroppen har i den kognitiva lingvistiken.

Enligt forskare som Lakoff och Johnson avspeglar språket det faktum att våra kognitiva strukturer är metaforiska; vi förstår nya områden genom att överföra bildscheman som vi redan har från kända områden till nya områden. I organi­seringen av dessa kognitiva strukturer är kroppen mittpunkten. Våra fysiska och kulturella erfarenheter är bundna till kroppens orientering i världen, till exempel upp/ned. Metaforiska uttryck baserade på dessa anger att positiva värdenormer – som glädje och mod – är upp, negativa ned. Det ses i uttryck som uppstämd och nedtryckt. Den fysiska, kroppsliga grunden för det första är att en rakryggad kropp vanligtvis ses hos människor som är glada, och en hopfallen kropp hos deprimerade människor.

På detta sätt ger den kognitiva semantiken en förklaring till hur det jag ovan har kallat stereotyper uppstår: De är kognitiva strukturer och genomsyrar språket. Denna för­klaring understryker också förväntningarna om att det inre motsvarar det yttre. En spekulation i att dölja det inre, det talaren själv menar, med en kroppslig handling som säger något helt annat, är att våldföra sig på dessa kognitiva strukturer. Det är som sagt inte bara att lära sig. Det är mer meningsfullt att följa den utmaning som ligger i meningen och verbalt såväl som ickeverbalt ge uttryck för sin innersta övertygelse och: räta på ryggen och tala sanning!


Läs mer

Charlotte Jørgensen, Christian Kock och Lone Rørbech: Retorik der flytter stemmer. Hvordan man overbeviser i offentlig debat, Retorikförlaget, 2011.
George Lakoff & Mark Johnsson: Metaphors We Live by, Chicago & London, 1980.
Merete Onsberg: “Den retoriske krop”, i: Rhetorica Scandinavica nr 17/marts 2001, s. 9-23.


Läs mer om RetorikMagasinet 10.

25010


Author profile

Lämna ett svar