Framsida50

Råttan i retoriken

Peter Ström-Søeberg

Råttan i retoriken

Kroppsspråk finns inte – lita inte på procentprofeterna

Vi känner alla till procentuppställningarna: att kroppsspråket utgör 55% av ett budskap, rösten 38. Men även om siffrorna är korrekta, är de ändå till 100% fel. Den mest kända myten om kommunikation är en vandringssägen som får folksagan om råttan i pizzan att framstå som vetenskapligt belagt.

Jag var inskriven på en helgkurs – för ishockey­tränare (!) – där det ingick ett delmoment om ”ledarskap och kommunikation” som vållade mig en del bryderier.

Dels var det så tydligt ett inklistrat och paketerat moment, dels – och mest intressant här och nu – innehöll det den kända sanningen om hur viktigt det är med sättet man kommunicerar. Det är inte vad man säger, utan hur man säger det, som är avgörande för hur lyckad en kommunikation blir. Och så kom den: ”Forskning visar att endast 7% av ett budskap beror på orden! 38% beror på rösten och hela 55% på kroppsspråket!!”

Många böcker, sedan länge

När jag försiktigt frågade om upprinnelsen till denna uppdelning, hänvisade kursledaren till kursmaterialet: ”Det är inte jag som har hittat på det”. Den ansvariga för kursmaterialet på Sveriges Ishockeyförbund hänvisade till den ansvariga för just den delen. Denna ansvariga förklarade uppdelningen med ”Det har följt med sedan länge. Man ser samma typ av bild på många ställen med olika siffror men ändå med samma relation i fördelning”.

Annons

Precis som myten om råttan i pizzan florerar myten om kroppsspråket lite överallt – i många böcker, i många föreläsningar, i många så kallade ‘utbildningsmaterial’. Det är bara att fråga runt – alla känner igen siffrorna (eller några liknande) från ”någonstans i en bok” eller ”någon kurs någonstans”.

Lagom vagt, lagom oklart – men ändå överallt. Och vad alla vet, måste väl vara sant?

7% förstår inte ironi

Till skillnad från myten om råttan i pizzan går det att med precision bestämma varifrån 7-38-55-modellen kommer: Albert Mehrabian. Som 1967 tillsammans med Susan R. Ferris och Morton Wiener skrev två artiklar och år 1972 sammanfattade resultaten i sin ”Nonverbal communication”.

Men. Som Wiener-artikeln antyder redan i titeln ”Decoding of inconsistent communications”, är det inte kommunikation och budskap i stort, som är ämnet. Det rörde sig istället om ett psykologiskt experiment, där man undersökte hur mottagare uppfattade ironi – alltså när det som sägs inte är det som menas.

För hur uttrycker man ironi? Om inte just genom att markera med gester, ögon eller röst att man inte menar det man säger bokstavligen. Och kanske – helt ovetenskapligt – visst är det så att ju mindre man känner dem man riktar sin ironi till, desto mer explicit gör man sina ironisignaler? Från att göra lama göra-citattecken-med-fingrarna till ett skevt smil. Ska man vara skämtsam kan man säga att detta förstod 93% av Mehrabians försökspersoner  – och det enda undersökningen egentligen visar är att 7% inte förstår ironi…

Framsida50

Konfliktfritt och glasklart

Men Mehrabians experiment (eller skrifter) ger ingen anledning att vara skämtsam; vad som kan utläsas är att av de som uppfattade ironin, gjorde 7% det på grund av orden som sades, 38% på grund av rösten och 55% på grund av ’kroppsspråket’.

Det avgörande är att Mehrabians siffror handlar om kommunikation med en inbyggd, uppenbar konflikt mellan ords betydelse och innebörd. Sifforna handlar på intet sätt om ’vanlig’ kommunikation som ”Köp din mjölk i denna affär”, ”Ge mig saltet” eller ”Rösta på Goda Partiet”. I icke-ironisk kommunikation är ett mål just att undvika konflikterande signaler. Budskap ska vara entydiga, klara, raka. Fråga vilken expert som helst: allt ska peka åt samma håll, från form till uttryck.

Gemenskapande ironi

Ingen kan helt undvika konflikter i sina signaler. Men det går inte att jämföra vanlig otydlighet med ironi. Ironi – och speciellt den elaka varianten sarkasmer – är oftast tydliga budskap, där man dock kan vara i tvivel om ifall den som säger det verkligen menar det. Antingen fattar man ironin, eller också gör man inte. Det finns ingen mellanväg. Och själva syftet med ironin – förutom att den kan förebygga ansiktsförlorande konflikter – är att den som förstår känner en (språklig) gemenskap.

I otydlig kommunikation är det istället bristen på mening som är det centrala – att man inte uppfattar något budskap överhuvudtaget. Och det kan inget vackert kroppsspråk ändra på – varken till 55, 38 eller 7%.

Peter Cassirer skrev redan i RetorikMagasinet nr 1 om kroppsspråket att en person ”river sig i huvudet måste inte nödvändigtvis betyda något specifikt och inte heller måste det nödvändigtvis alltid betyda detsamma och slutligen behöver det inte betyda något alls”, och citerar Carl Hammaréns ”Ansiktsuttryck kan vara svårtolkade: grubbel över livets mening och svårartad förstoppning kan ta sig liknande uttryck.”

Skeptiska och kreativa varianter

Det finns varianter på 7-38-55-procentuppställningen. Det finns den skeptiska varianten, som nämner procentsatserna med en del förbehåll. Och det finns den kreativa varianten, som utvecklar procentteorin till att gälla exempelvis logik och känslor: ”bara 20% av mottagandet av ett budskap hos människor i allmänhet är intellektuellt. […] 80% av bedömningen vilar på känslomässig grund,” skrev Stalfeldt 1992. ”Visste du att kroppsspråket och rösten har 60 % respektive 30 % betydelse för genomslagskraften i budskapet? […] Detta gäller i situationer, där du ska övertyga”, skrev Juhlin 1999. ”Vid 100 procents kommunikation, när du har tillgång till alla kanalerna, gäller följande: 10 procent av budskapet går fram via orden. 30 procent går fram via rösten. 60% går fram via kroppsspråket”, skrev Klerfelt 2010.

kroppssprHur 7 har blivit 10 eller 20 är en aning oklart – kanske har en författare eller föreläsare någonstans på vägen tänkt ”Äsch, 7 eller 10. Sju låter så banalt, så låt oss runda av till tio. Det kan väl inte heller vara så noga med ett par procent hit eller dit”. Dessutom och rent retoriskt är 90-10 betydligt lättare att minnas. Och där någonstans började även den skeptiska varianten dyka upp, men i stället för att börja ändra hejvilt i siffrorna återges nu de ‘riktiga’ procentsatserna – men med vissa reservationer: ”Det är svårt att vetenskapligt bevisa hur mycket av kommunikationen som utgörs av kropps­språket. Men det är inte svårt att dra slutsatsen att det spelar roll – stor roll!”, skriver Elaine Bergqvist 2012 med en vacker praeteritio (att säga något genom att säga att man inte vill säga det, typ ”Jag skulle aldrig kalla min motståndare en idiot, men …”)

Här blir budskapet att vi inte ska ta siffrorna helt bokstavligt (!) utan ta dem som en indikation, ett tecken på att det nog är åt det hållet. Ingen rök utan eld, vet vi. Eller mer elakt: ”Vi ser ju att kropps­språket kan ‘säga’ något, alltså säger det något.” Cirkel­argument, anyone? Det är som med horoskop: om man tror på dem, då tror man på dem.

Varför fungerar det?

Det är kanske hela humanioras förbannelse – vi saknar de där konkreta, precisa resultat som naturvetenskapen kan producera, som att människans DNA till 98% är lika med chimpansers DNA (och i övrigt 75% lika reptiler… vad det nu säger).

För siffror förenklar förmedlingen – och gör den mer trovärdig. För att vi blir mer distinkta, mer exakta än om vi sluddrar om ”en mycket stor del” eller ”väldigt mycket”. Och ibland kombineras de precisa procentsatserna med en forskningshänvisning som gärna kan vara till ”den amerikanska psykologen Mehrabian kallar det…” Auktoritetsargument är de enda starka argument vi har (även om hänvisningen till just amerikanska forskare har samma skämtfaktor som den akademiska talaren som inleder med ”Redan de gamla grekerna…”). Att jag tycker si eller så väger lätt jämfört med om jag ’neutralt’ refererar till professor si eller sås resultat.

Problemet är det egentligt uppenbara att det är en stor fördel att veta vad man refererar till. Och när nu Mehrabian inte säger något om budskap i största allmänhet, är det nog inte den mest eleganta trovärdighetshöjaren att använda hans resultat på det sättet. Men eftersom så få faktiskt har läst Mehrabians artiklar och böcker – och överlevt – eller känner till eller begriper vad han faktiskt undersökte, så kan man ju fortsätta sin odling av myten.

Finns inget kroppsspråk?

Självklart finns det ett fysiskt uttryck. Men att kalla det ”ett språk” är första steget in i missförståndens irrgångar. Konventionerna för hur vi tolkar uttrycken är helt enkelt inte så klara och entydiga som för verbalspråket – som är komplicerade nog. Och inte minst är signalerna – till skillnad från ett uttalat ord – ofta omedvetna.
Gå på en dansföreställning och njut. För där ser man uttrycksfulla kroppar. Men vad är det de uttrycker? Ord? Meningar? Budskap? Inte i verbalspråklig mening, utan självklart kan en dans eller en rörelse uttrycka en känsla eller stämning. Men försök efter en dansföreställning att skriva ett ordagrant referat av föreställningens budskap – vilket borde vara möjligt enligt 7-38-55-modellen: 93% av budskapet ska ju vara ‘tillgängligt’.

”Kroppsspråk är en metafor,” skriver Merete Onsberg i artikeln ”Den retoriske krop”; som när husser & matter tillkännar sina djur ett språk: katten säger detta, hunden önskar detta. Vi tolkar kroppens signaler som vi gör med talade signaler: som ett språk. Så i stället för att erkänna uppdelningen i verbalt och icke-verbalt, görs det icke-verbala till ett (primärt) verbalspråk.

Och självklart är det lockande – det dolda, det omedvetna. Det är drömmen om att kunna avläsa och tolka vad andra egentligen menar, tankeläsningens lockelse. Samtidigt som kunskapen om kroppsspråk ska kunna säkra oss mot andras illvilliga läsning av våra signaler. Det är rena Star Trek eller X-Men: Kunskapen är en metallmössa som skyddar vår tankar mot andras insyn – medan vi själva genomskådar allt som om människor kunde avläsas med en miniräknare: korsade armar betyder vrång, kliande i öron betyder osäker, handflatorna vända mot publiken betyder öppen.

Hur tar vi död på myten?

”Ja, ja, men det är ju bara för att göra ett svårt ämne lite mer populärt och tillgängligt”, säger nu den vana kursdeltagaren, som ändå enbart lyssnar med ett halvt öra. ”Alla ser ju att kroppsspråket betyder något – så varför tjafsa om procentsatser hit och dit?”

Och jo, är kurser och kunskapsförmedling enbart en fråga om underhållning, så finns det ingen anledning att påpeka brister eller som i detta fallet: verklighetsförvrängande misstolkningar. Men ytterst få av oss sitter frivilligt av tiden i en kurslokal utan att försöka hitta något åtminstone användbart.

Då är det en tvivlande känsla som smyger sig på: Om kursledaren inte har koll på dessa detaljer – varför skulle hon eller han då ha bättre koll på andra detaljer? Om det refereras till Mehrabians undersökning – utan minsta verklighetsförankring – varför skulle man då som åhörare ha tillit till andra vetenskapliga referenser?  På min hockeykurs presenterades även uppgifter om undersökningar som visade vilken träning som var den optimala för 7-9-åringar. Frågan är om det var samma typ av kunskap som kunskapen om kroppsspråket?

Så. Nästa gång du hör någon nämna 7-38-55-procenterna: be föreläsaren kolla sina källor. Helst originalet.


Läs även Peter Cassirers artikel ”Myten om kroppsspråket” från RetorikMagasinet nr 1/1999.

Marie Gelangs avhandling Actiokapitalet innehåller en hel del matnyttig, modern forskning om ickeverbal kommunikation.


25050Läs mer om RetorikMagasinet 50.

 

Peter Ström-Søeberg

Peter Ström-Søeberg

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
Peter Ström-Søeberg

Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

Liknande artiklar:

Kommentera