Reinfeldts mardröm

RetorikMagasinet 35-36.

Svängdörrsretorik. Fredrik Reinfeldt har helt ofrivilligt blivit favoritobjekt för kriskommunikationsforskare. Kriser har avlöst varandra och utmanat statsministerns förmåga till krishantering.

En fråga som är central inom retorisk teori är den om förtroende. Begreppet har fått en alltmer framskjuten roll i dagens samhälle på såväl individnivå som hos företag och organisationer. Kan en individ, ett företag eller en politiker förmedla förtroende utan att kommunicera? Sannolikt inte. Att studera hur förtroende eller trovärdighet byggs upp eller raseras i retorisk och kommunikativ praktik är därför ett intressant område.
Och sällan sätts så stort fokus på kommunikation och förtroende som under en kris.

Vad gör man då när det som inte får hända ändå händer – och dessutom händer igen och igen och igen? Det har stats­minister Fredrik Reinfeldt minst sagt fått anledning att fundera över. Kriserna har avlöst varandra i en fart som skulle göra en sprinterlöpare grön av avund. Spelet kring regeringstaburetterna har klara drag av sängkammarfarsens dramaturgi. Ni vet, där scenografin består av ett antal svängdörrar där olika karaktärer gör entré och sorti i en alltmer rasande fart, samtidigt som en av huvudpersonerna försöker räta ut förvecklingarna.

Pressad statsminister

På ett år har tre ministrar och en statssekreterare lämnat sina uppdrag under mer eller mindre spektakulära omständig­heter. Och i samband med dessa händelser har en pressad stats­minister försökt att försvara och återskapa både sitt eget och regeringens ethos genom att kommunicera genom media. Låt oss först reda ut några nyckelbegrepp.

Kris. En kris är en oväntad händelse som rymmer ett hot eller en utmaning som kan ha allvarliga följder. Utöver detta har ledningen begränsade möjligheter att styra och kontrollera händelseförloppet. Händelsen kräver dessutom direkt och snabb handling och den är av stort intresse för allmänhet och media.

Annonce

Kriskommunikation. Den kommunikation som sker i anslutning till en kris benämns följaktligen kriskommunikation.
Enligt Larsåke Larsson ser receptet på en lyckad kriskommunikation ut som följer; den ska bestå av tidig, snabb, öppen och kontinuerlig information i syfte att undvika vakuum. Den ska berätta allt, vara sann och vara fri från bortförklaringar. Den ska utgå ifrån ”vanliga” människors risk- och kris­kun­skaper och ska levereras i en språkdräkt som är fri från tekniskt och byråkratiskt språk.

Trovärdighet och förtroende

Dan P. Millar & Robert L. Heath delar upp kommunika­tionen i tre delar; före, under och efter krisen. I det här fallet fokuserar vi på agerandet under krisen, vilket i sin tur delas in i tre moment: samla, paketera och leverera. Dessa tre moment avser då alltså den information som ska kommuniceras.

Inom retoriken är pistis, förtroende, ett av grundbegreppen då det ses som en av förutsättningarna för att övertyga. Maria Karlberg och Brigitte Mral, menar att ”det var just denna trovärdighet som den klassiska talekonsten handlade om”. José Ramírez utvecklar resonemanget och menar att pistis eller tillit byggs av igenkänning och förväntan.  Han belyser också skillnaden mellan tillit och förtroende. När det gäller förtroende dominerar den förväntande faktorn över den igenkännande, menar han.

        Kanske är det så att han genom sitt agerande väcker sympati, då vi vanliga dödliga identifierar oss med honom och hans våndor över att stå till svars.

Rolf Hedquist belyser å sin sida relationen mellan begreppen på följande sätt:
Begreppen trovärdighet, förtroende och tillit är närbesläktade och relaterade till varandra. De handlar i samtliga fall om relationen mellan två aktörer, där relationen avgörs efter någon form av kommunikationshandling.

Hedquist menar vidare att huruvida trovärdighet, förtroende eller tillit ska bli en del av den relationen bestäms av mot­tagaren. Han gör även en koppling mellan trovärdighet och förtroende samt avsändare och mottagare, där han menar att trovärdigheten finns hos avsändaren och förtroendet finns hos mottagaren:
Det vill säga om en mottagare i en kommunikation finner att en talare är trovärdig, finns det kanske en anledning att känna förtroende för denna talare.

Trovärdighet är starkt förknippat inte bara med vad som sägs utan i allra högsta grad med vem som säger det samt vilket förtroendekapital personen förfogar över när krisen är ett faktum. Här hittar vi en dynamik som innebär en nedåtgående och negativ spiral som består i att en person som vi känner minsta misstro inför, föder låg trovärdighet vilket kan leda till skepticism, negativa tolkningar av både det som varit och det som händer just nu. Resultatet blir en förstärkt misstro. Hur står sig då Reinfeldts agerande i skenet av dessa kriskommunikativa teorier? En närmare titt på turbulensen kring den nya handelsministern Eva Björling och statssekreterare Ulrika Schenström kan kanske ge en indikation.

Ett refutatio med stort R

Scenen börjar kännas bekant. Statsministern ska återigen presentera en ny minister som tillträder under mindre angenäma omständigheter. Denna gång är det Eva Björling som ska lanseras som ny handelsminister. När Reinfeldt står inför den samlade journalistkåren ger det associationer till eleven som står till svars inför rektorn. Frågan är bara till vem Reinfeldt rättar sitt refutatio, sitt bemötande av motargument. Som jag ser det, är det mest av allt en föregripande replik till media, snarare än ett ursäktande till allmänheten. Han levererar sitt budskap på ett övertygande sätt, trots det defensiva bud­skapet, och de fakta som presenteras vittnar om att han framförallt fokuserat på perspektiv­bytande när han gjort sitt för­arbete, sin inventio. Han har med andra ord identifierat åtminstone några av de kritiska invändningar som kan tänka komma från mediehåll. Språkbruket präglas av en, för Reinfeldt, ovanligt folklig ton. Angående en av den tillträdande ministerns klandervärda ageranden säger han: ”Så får man inte göra!”.

Kanske är det så att han genom sitt agerande väcker sympati, då vi vanliga dödliga identifierar oss med honom och hans våndor över att stå till svars. Redogörelsen av den till­trädande ministerns handel och vandel, med fortkörnings­böter och svarta tjänster, är något som skulle kunna appliceras på en icke föraktlig del av svenska folket. Undersökningar gjorda i anslutning till detta visar dessutom att allmänheten tycker att klappjakten från mediehåll börjar gå väl långt. Något som detta refutatio – adresserat främst till media – ger en indikation om.

Glad i hatten

Så över till den (i skrivande stund) senaste av regeringen Reinfeldts vedermödor. Ulrika Schenström, statsministerns närmaste medarbetare har fångats på bild, drickandes alkohol och kramandes en TV 4-reporter. Kärnfrågan är inledningsvis på vilken nivå politiker och journalister ska umgås. Men efterhand glider frågan över till att gälla alkoholkonsumtion förenat med ett eventuellt jouransvar.

I ett nyhetsinslag ser vi Reinfeldt agera på ett anmärkningsvärt spontant och oförberett vis.
Han går till motattack och kastar bevisbördan på media: ”Vem har sagt att hon var onykter?? Har ni några bevis för det?” Sedan läxar han upp dem på ett närmast farbroderligt vis när han säger: ”Ibland bygger ni storys som inte finns. Och denna story finns inte.” Med facit i hand kan vi se att detta inte var något smart grepp, då det visade sig att den bild som Schenström hade målat upp för Reinfeldt angående det famösa krogbesöket med TV 4-journalisten, inte var med sanningen överrensstämmande. Se där! Ytterligare ett för­brukat förtroende (?) – denna gång mellan en statsminister och hans statssekreterare.

Vi har ännu inte fått svaret på frågan om vem som hade jouren den aktuella kvällen. Inledningsvis gömmer sig Reinfeldt bakom det klassiska argumentet som innebär en hänvisning till policy, vilket ger signaler om att han inte är så öppen som optimal kriskommunikation föreskriver. Denna ovilja att informera skapar misstro och är därför kontraproduktiv. Att han senare häver sekretessen, kryper till korset och erkänner att Schenström verkligen hade jouren gör att händelseutvecklingen gör en tvär gir. Hur detta fungerar rent retoriskt beror på mottagaren av budskapet. Någon menar kanske att han är mänsklig som kan ändra sig och väcker i och med detta sympati, identifikation och trovärdighet. En annan uppfattar honom som oberäknelig och ser det som en prestigeförlust att behöva gör ett sådant lappkast.

Klavertramp

Om vi tittar på detta agerande i ljuset av kriskommunikativ teori ser vi genast att Reinfeldt trampar i klaveret på olika sätt. Trots att han trodde det, hade han inte skaffat sig korrekt information om händelsen. Hans kommunikativa prestation, full av känslor som indignation och misstro mot media, framfört på ett till synes spontant vis. Ingen genomtänkt paketering här inte, i strid med Millar & Heaths rekommendationer.

       Hur stor grad av misstro bör en ledare ha gentemot sina närmaste för att undvika framtida kriser?

Leveransen får även den underkänt. När det så visar sig att Reinfeldt blivit ”förd bakom ljuset” som en journalist uttrycker det, får han emellertid chansen till revansch och därmed också en möjlighet att stärka sitt ethos och sin trovärdighet. Iklädd offerrollen säger han, apropå det påstådda sveket från Schenströms sida: ”Jag känner mig väldigt ledsen och väldigt tom.” Han sätter ord på sina känslor på ett enkelt och effektivt sätt. Ett uttalande som de flesta av oss skulle kunna göra i en liknande situation. Här skapar han identifikation och trovärdighet genom att visa sig sårbar – i alla fall visavi de mottagare som värdesätter ett sådant beteende. Att han i ­nästa andetag ändå berömmer Schenströms kompetens och betydelse gör dock inte direkt hans trovärdighet större.
Intressant är också att det i samtliga fall inte bara handlar om väljarnas förtroende för en statsminister, det handlar ­också om det förtroende som en statsminister har för sina med­arbetare. Hur stor grad av misstro bör en ledare ha gent­emot sina närmaste för att undvika framtida kriser? Och vilka intrikata frågor bör samme ledare ställa under rekryteringsprocessen för att stilla sin misstro?

Blandat betyg

Ytterligare en infallsvinkel är den som handlar om styrkan vad gäller Alliansregeringens ethos och trovärdighet. Frågan om Alliansens regeringsduglighet ligger sannolikt som ett basackord i den mångstämmiga debatten även om detta inte klart sjungs ut. Som de nybörjare de är på konsten att regera har de ännu inte hunnit bygga ett starkt ethos. I alla fall inte jämfört med det erfarenhetsethos som socialdemokraterna har vad gäller förmågan, eller i vart fall uthålligheten i att regera. Man kan inte låta bli att fundera över hur en regering ledd av Göran Persson hade agerat. Och hur media hade reagerat. Men det är en ren spekulation och uppslag för en helt annan artikel.

I en sådan är det måhända också läge att reda ut begreppsförvirringen och en gång för alla få en generell och slutgiltig de­finition på uttrycket ”Glad i hatten”, skulle ironikern tillägga.

Så hur väl lyckas då Reinfeldt rida ut stormen? Det är naturligtvis svårt att dra några högre växlar på detta ringa underlag. Kriskommunikationen har bjudit på allt från rejäla grundstötningar på gränsen till haveri och kapsejsning, till mer eller mindre strategiskt genomtänkta undanmanövrar som skulle kunna indikera en skicklig skeppare i vardande.
Huruvida det slutgiltiga utropet från statsministerns strupe kommer att bestå i ett ”Skepp ohoj” eller ett ”Mayday, mayday” återstår att se.


KattisandbergKatti Sandberg, examinerad retorikkonsult och fil. kand. Retorikkonsultprogrammet, Södertörns Högskola. Hon arbetar nu i egna företaget Retorikkompetens AB.
Läs mer om RetorikMagasinet 37.


Om skribenten

Lämna ett svar