Retorik & dialektik inom den högra utbildningen

Debattinlägg

Författare: Britt Backlund är universitetsadjunkt i svenska vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Rhetorica Scandinavica 5 (1998), side 67-70.

Retorik & didaktik inom den högre utbildningen

I snart trettio år har jag varit kommunikations­lärare vid Uppsala universitet. De senaste femton åren har jag haft institutionen för nordiska språk som moderinstitution, men jag har under årens lopp lett och deltagit i en mängd olika kurser både inom och utom universitetet. De kurserna har haft många namn, till exempel Muntlig framställning, Talad svenska, Ut med språket!, Talarträning, Talad kommunikation eller enbart Kommunikation.
Jag har så långt det varit möjligt undvikit ru­briken Retorik eller Praktisk retorik efter­som termen retorik för mig innebär envägs­kommunikation och därmed inte täckt kursernas innehåll. Det jag velat åstadkomma i mina kurser är nämligen att vi i offentlig kommunikation, där vi inte är styrda av ceremonier och liknande regelverk, i större utsträck­ning bör föra offentliga samtal i stället för att hålla föreläsningar. Jag anser nämligen att människors samlade kompetens vida över­stiger vad den enskilde kan åstadkomma. Jag anser dessutom att lärare, politiker och experter genom att utbyta perspektiv och information med sina lyssnare lättare kan komma fram till en helhetssyn och ett tvärveten­skapligt tänkande.
Detta är också en upptäckt som de flesta moderna människor gjort, inte minst de som gör informationsprogram för television och radio. Politiker och experter av olika slag informerar i mycket liten omfattning genom att hålla talarstolstal eller uppträda som solitära talare i etermedierna. Nej, de deltar i diskussioner och samtal av olika slag, och ibland får också helt vanliga medborgare sitta med i panelen.

Anledningen till att många lärare i talad kommunikation väljer att kalla sina kurser Retorik anser jag är att de inte analyserat och definierat den termen tillräckligt djupt. Retoriken var en talarkonst som skapades av framstående män i forntidens Grekland och dessa män, som vi påstår lade grunden för demokratin, ansåg att retoriken var ämnad endast för den kulturella och politiska eliten och – allvarligast av allt – kvinnor, slavar och utlänningar ute­stängdes från möjligheten att utbilda sig i retorik. Därmed utestängdes de också från möjligheten att få tala offentligt.
Från kunskaperna om samhället i det antika Grekland och inte minst från kunskaperna om de stora folkförförare som påverkat massorna genom tiderna har retoriken dessutom fått en negativ bibetydelse. När jag frågar mina studenter vad de menar med retorik får jag veta att de ofta lägger in något nedsättande i den termen. Det är samma negativa färgning som många journalister i dag ger den. Vi kan titt som tätt läsa och höra uttryck som “den tomma valtalsretoriken”, “retoriska finter” och “mycket var sant, men mycket var bara retorik”. De använder alltså termen retorik för att beskriva en talarkonst som förleder människor, ja, till och med leder dem bort från sanningen.
En del tror att det är eliten i ett samhälle som har möjlighet att rentvätta orden från den negativa färgning som de fått ute bland den stora allmänheten. Erfarenheten visar emellertid att eliten har små möjligheter att påverka när ett ord väl har hamnat i folkmun. Då är det oftast klokast att byta ut det mot något annat.“Det är faktiskt svenskarna själva som bestämmer över svenskan”, säger Sture Allén, själv känd ordbrukare.

Annons

Topos som meningsskapare

Topos som meningsskapare

Den här avhandlingens långsiktiga mål är att bidra till en högskoledidaktik som förmår hantera föränderlighet, motstridighet och mångsidiga problem. En sådan didaktik bör emellertid vara förankrad i en reflekterad teori om meningsskapande. Avhandlingen pr Läs mer...

Read more

Men hur definierar vi då termen retorik? Enligt de flesta uppslagsverk betyder termen kort och gott vältalighet i teori och praktik. Detta skulle för de flesta vara en rimlig definition, men de som djupare studerat källorna för retoriken ser att termen i det forntida Grek­land förekommer tillsammans med två andra termer, nämligen dialektik och grammatik. Retoriken, dialektiken och grammatiken var, förutom aritmetik, geometri, astronomi och musik de kärnämnen (konster) som antikens grekiske lärjunge skulle behärska. (Vad grammatik är tror sig de flesta veta, men antikens grammatiska studier bestod till stör­sta delen av studiet av grekiska dramer och lyrik. Det handlade då inte om nutidens tekniska studier med bestämmandet av satsdelar och inlärningen av nya termer.)
Vad betecknar då termen dialektik? Enkelt uttryckt handlar dialektiken om samtals- och diskussionskonst med syfte att vinna nya insikter. Nationalencyklopedin (1990) tillägger: “Platon såg dialektiken som den hög­sta vetenskapen”.
Dialektikens regler går alltså även de att spåra till antik grekisk tid och de praktiserades av Sokrates och Platon. De reglerna handlar om turtagning och talutrymme, om sättet att ställa frågor och ta emot svar, om olika frågetyper (stoppande, föreläsande, förlösande, hypo­tetiska, ledande), om bärande argument och om motargument. De handlar om samtalets psykologi, om lyssnandet, om närvaron i samtalet, om inlevelseförmåga, medkännande, om lämpligt och olämpligt, om etiska och moraliska hänsyn.
Om nu dialektiken behandlar reglerna för samtal, behandlar retoriken reglerna för det solitära talet. Så har jag förstått det. Och så har retoriken levt vidare genom århundrade efter århundrade som mönster för eliten, för kungar och ämbetsmän, för folkförförare och politiska ledare, för påvar och präster.

I sin avhandling Att övertyga från predik­stolen (1997) definierar Barbro Wallgren Hemlin retoriken i enlighet med ett sådant synsätt. Hon skriver att retorik är “produktion och analys av olika typer av texter (talade och skrivna) som har till syfte att övertyga och som riktar sig från en talare till många lyssnare”.
I min senaste lärobok Med tanke på talet (1997) har jag redogjort för min syn på vilka kunskaper och färdigheter som den moderne talaren bör tillägna sig för full kommunikativ kompetens och åskådliggjort detta genom nedanstående figur.

Den vältalighet (kommunikativa kompetens) som den solitäre talaren utövar tar sig alltså uttryck i retoriken. Den vältalighet som demonstreras i samtalet, diskussionen, debatten bör vi beteckna som dialektik och ingenting annat. Men eftersom termen retorik inte ännu är entydigt definierad och oftast används för att beteckna vältalighet i alla sammanhang, hör man ibland lärare tala om kvinnors retorik eller konversationens retorik. Termen dialektik får uppenbarligen inte komma upp till ytan. Detta har förundrat mig.

Något som också förundrat mig är att den talarkonst som kvinnor bedrivit genom tiderna inte ännu uppmärksammats i någon större utsträckning. Precis som när det gäller de kvinnliga konstnärerna och författarna har den kvinnliga talarkonsten osynliggjorts och gömts undan för eftervärlden. Vi har ändå haft (och har) flera betydande kvinnliga talare både inom och utom landet, dels solitära talare, dels (och framför allt) samtalare. Är föraktet för kvinnor något som också följt med från forntidens Grekland liksom föraktet för invandrare och de så kallade vanliga, obildade, lägre klasserna?
Som kvinnlig lärare i en akademisk miljö har jag känt att mitt arbete som lärare i kommunikation har pågått i en vrå för sig. Jag har emellertid flitigt ägnat mig åt att synliggöra den offentliga samtalskonsten (dialektiken) och envist betonat att i jämförelse med retoriken är den den svåraste av konsterna. En retoriker får i regel härska över hela talutrymmet, han skapar ett konstverk av sitt tal och har makt att ensam styra lyssnarnas känslor. En dialektiker måste dela på talutrymmet med andra och vet i förväg inte vilka invändningar och perspektiv som kommer upp till ytan. En dialek­tiker måste ha stor social förmåga och sam­tidigt kunna driva sin tes.
Nu påstår jag att kvinnor genom de tradi­tionella roller de haft genom århundradena har utvecklat ett språk, ett lyssnande, en närvaro och en förmåga till inlevelse, som är de nödvändiga förutsättningarna för att bli en god dialektiker. De har bevarat förmågan att avläsa och uttrycka (både verbalt och icke­verbalt) allt det som inriktat sig på relationer. Röstens uttryck och övriga kroppssignaler har varit viktiga för kvinnor att bevara, eftersom det är de signalerna som i första hand förmedlar känslor, attityder och personlighet. Kvinnor har i sitt talande inte i första hand varit ute efter att prestera, imponera eller ­skaffa sig makt. De har hellre velat vårda, få gemenskap och goda relationer genom sin kommunikation.

I dag har kvinnor skaffat sig nya roller och klivit ut på allt fler offentliga arenor. Det språk de nu använder är inte format efter de roller de tidigare haft. Språket de nu måste tillägna sig är skapat av män för män för att fylla de behov männen traditionellt haft av språket, nämligen som ett medel att skaffa sig makt och inflytande genom att prestera, tävla och tillintetgöra motståndare.

När jag hör kvinnor föreläsa (hålla föredrag) i dag finner jag därför ingen skillnad mellan deras sätt att tala och männens sätt. Det har nämligen visat sig att kvinnor anpassar sig till männens språk med råge i offentliga sammanhang (Thelander, 1986). Många kvinnor har förstått att framgången finns i detta: att anpassa sig efter den rådande normen, att förneka det kvinnliga relationsinriktade språket lämpat för dialektik och tillägna sig det manliga, prestationsinriktade lämpat för retorik.
Min erfarenhet säger mig emellertid att de flesta kvinnor inte riktigt känner sig hemma i det språket. Och eftersom de inte känner sig hemma och vågar använda det språk som av tradition legat dem nära blir de nervösa och spända. Många väljer att aldrig kliva upp i en talarstol eller svänga en ordförandeklubba. Därför finns det fortfarande fler offentliga manliga talare ute i samhället och männen får även fortsättningsvis bilda mönster för det offentliga talandet, ett mönster som ligger i linje med deras tradition och som de känner sig trygga med. (I det här sammanhanget vill jag emellertid betona att manlighet respektive kvinnlighet inte är personlighetsdrag som för evigt är knutna till det biologiska könet. Vi vet ju att det finns många män som talar kvinnligt lika väl som det finns kvinnor som talar manligt. Inte heller är definitionen av manligt och kvinnligt lätt att ge, eftersom innebörden av orden skiftar från en tid till en annan och från den ena kulturen till den andra beroende på språkmönster, symboler och myter.)

Att de avhandlingar om talarkonst som nutida forskare lägger fram för det mesta enbart utgår från utskrivna texter förvånar mig också mycket. Ibland är det till och med så att den retoriska analysen görs på en text som bearbetats och översatts till skriftspråk efter det att talet hållits. Olle Josephson, språkforskare i Stockholm, skriver i Retoriska frågor (1995) att detta “är retorikforskarens förbannelse”. Det som grep sinnena och skapade historia, nämligen talarens sätt att framföra sitt tal försvinner i sådana analyser.
Med den teknik vi förfogar över i dag är det säkert ändå möjligt att frigöra sig från denna “förbannelse”. Men eftersom vi då skulle bli tvungna att lämna den traditionella (manliga) kunskapssynen, att det endast är det mät- och vägbara som existerar och att känslor och intuitiv kunskap skall hållas borta från de akademiska arenorna, låter vi hellre allt förbli som förr.
Om kvinnor därför anpassar sig till männens språk, deras kunskapssyn och normer kan de komma att förtrycka och kanske rent av för­akta sina annorlunda kunskaper och det språk som uttrycker känslor och är relationsinriktat. Då spelar det egentligen ingen roll hur många kvinnor vi får in i regering och riks­dag och hur många kvinnliga professorer det finns vid ett universitet. Och om män fortsätter att ute­stänga sig från kvinnospråket, som ju är allas vårt modersmål, kommer det inte att bli någon balanserad utveckling av samhället.
Min tes är att vi i ett samhälle använder just de ord och de kroppssignaler som vi har behov av. (En grönlänning har behov av dryga tio­talet ord för snö, medan jag klarar mig utmärkt med bara tre.) Men jag tror också att orden har makt att styra vår uppfattning om omvärlden och varandra, att de kan bygga broar lika väl som de kan riva ner och förstöra. Om vi utestänger oss från det relationsinriktade språket och enbart ägnar oss åt språket som syftar till att synliggöra prestationer och ge oss makt och status, är det lätt att förlora det som vi lite högtidligt brukar beteckna som “sann mänsklighet”.
Jag tror nämligen att bortom våra biologiska kön bär vi alla inom oss en kvinnlig och en manlig sida, ett kvinnligt och ett manligt språk. Om vi ville, skulle vi kunna kalla språken vårt modersmål och vårt fadersmål. För att nå full kommunikativ kompetens anser jag att det i dag är båda dessa “mål” som vi skall använda, beskriva och utveckla. Och om vi för ett ögonblick lämnar vårt västerländska sätt att beteckna och uppfatta verkligheten, kunde vi kanske i stället använda termerna yin (den kvinnliga sidan) och yang (den manliga), som “representerar de polära motsatser som enligt urgammal kinesisk tradition styr universums skeenden” (Nationalencyklopedin 1996).

När det sedan gäller vårt sätt att kommuni­cera tror jag att dialektiken som genre lättare får oss att bejaka och bekräfta vår kvinnliga sida liksom retoriken underlättar för den manliga. Men om språket och kommunikationen skall skapa grund för en sund och balanserad samhällsutveckling måste båda sidorna och genrerna synliggöras och komplettera varandra.
Som mönster för det offentliga talandet inom den högre utbildningen önskar jag därför att vi skulle ägna oss lika mycket åt dialektik som åt retorik, i all synnerhet som det i arbetslivet i dag blivit allt viktigare att förutom ämnes­kunskaper också äga social kompetens. I stället för att samla ett stort antal studenter till hörsalsföreläsningar och se det som ett mått på effektivitet, anser jag att det är de studenter som i mindre grupper genom frågor och svar kunnat tillägna sig undervisningen och därmed avsluta sina studier inom rimlig tid som utgör det måttet.

Litteratur

Backlund, Britt, 1997: Med tanke på talet. Om förberett tal – vetenskapen, hantverket och konsten. Studentlitteratur. Lund.
Josephson, Olle,1995: “Talet och texten. Palme vietnamtalar 1965 – och gör paus”. I Åsberg, Christer (red.) Retoriska frågor. Texter om tal och talare från Quintilianus till Clinton, tillägnade Kurt Johannesson. Nordstedts. Stockholm.
Thelander, Kerstin, 1986: Politikerspråk i könsperspektiv. Ord och stil 17. Stockholm.
Wallgren Hemlin, Barbro, 1997: Att övertyga från predikstolen. En re­torisk studie av 45 predikningar hållna den 17:e söndagen efter trefaldighet 1990. Göteborg.

Replik till inlägget: Läs Merete Onsbergs replik