Retorik på japanska

Interkulturell retorik. Att övertyga en svensk är inte ­nödvändigtvis det samma som att övertyga en japan. Vår fokusering på det rationella har helt enkelt inte samma värde i en kultur där Konfucius betyder mer än Aristoteles. Pia Moberg visar här hur interkulturell ­kommunikation kräver självkännedom och öppenhet. 

Retorik på japanska

Pia Moberg

Efter två kortare resor till det exotiska Japan på slutet av 80-talet var jag fast besluten att fördjupa mig i den japanska kulturen och det japanska språket. 1993 bodde jag “homestay” hemma hos en japansk familj, och spenderade dagarna på en japansk språkskola. Mitt halvår gav upphov till en mängd erfarenheter inom de mest skilda områden.

På min språkskola hade vi olika teman, och denna vecka skulle vi ägna oss åt en “speech contest”. Oavsett vilket tema vi valde skulle betoningen ligga på ordval, korrekta verbformer och klanderfri syntax. Vi fick hjälp att snickra på talet under nästföljande dag och dagen därpå skulle själva taltävlingen hållas. Hemma hade jag förberett mig på att läsa talet utantill och skapa publikkontakt. Själva ordet “speech contest” signalerar tävling, och jag såg fram emot en kraftmätning där jag och min klasskamrater medelst verbal krigsstrategi skulle vinna publikens gunst.

Den retoriska situationen blev emellertid något helt annat. På det u-formade bordet placerades en rejäl bandspelare och vi blev ombedda att i tur och ordning läsa in våra tal. Talsituationen i sig blev underordnad texten och dess utformning. Antiklimax. Här fick man inga poäng för det i timmar repeterade actioperspektivet.

Själva bedömningen gjordes utanför den retoriska situationen, i lärarrummet, där våra lärare lyssnade på våra in­spelade tal och läste våra manus. Senare har jag förstått att detta var ovanligt även enligt japanska gängse normer. Men då, under mitt halvår på äventyr i Tokyo, som student i japanska språket, trodde jag det var så här det gick till i Japan.

På jakt efter ursprunget

Efter min japanresa började jag fundera över min egen referensram. Jag hade förväntat mig att talen på min japanska språkskola i Tokyo skulle läsas stående inför en sittande uppmärksam publik, där jag som talare hade som uppgift att fängsla mina åhörare med entusiasm, ögonkontakt och utantilläsning. Men varifrån kom dessa värderingar?

Mitt sökande ledde mig till den klassiska retoriken. Jag greppade girigt Kurt Johannessons “Retorik eller konsten att övertyga” och pusselbitarna föll på plats. Det var dessa urgamla direktiv som jag blint sökte efterlikna, utan att för den skull ha en aning om att det var den klassiska retoriken som präglat mig.

Mitt nyvunna intresse för retoriken gjorde att jag ville titta närmare på det japanska “speech contest-fenomenet”. Retorik handlar om att övertyga och har metoder för att kunna bedöma talaren. Det jag erfarit i Tokyo skilde sig uppenbarligen från det den klassiska retoriken rekommenderade.

På japanska avdelningen vid Göteborgs universitet hade man nyligen infört just en “speech contest” på c-nivån. Eftersom jag var ivrig att genomföra en undersökning kring denna speciella retoriska situation intervjuade jag samtliga deltagande studenter och lärare, var för sig. Hur de uppfattade målet med tävlingen, och hur de trodde att de kunde uppnå ett gott resultat.

Studenternas idé om genomförandet var identiskt med min egen uppfattning. De nämnde alla spontanitet, publikkontakt och vikten av att väcka intresse samt ett bra språk som viktiga element i framträdandet.

Då jag intervjuade lärarna (samtliga av japansk härkomst) var meningarna delade. En lärarassistent, som nyss kommit till Sverige, menade att man inte höll tal till en publik man inte redan kände och som var välvilligt inställd till ens person. Andra, som bott i Sverige en längre tid, betonade korrekthet gällande språkdräkt och syntax samt vikten av ögonkontankt med publiken.

Det som mest fångade mitt intresse var dock den inbjudna juryn vilken bestod av japanska damer bosatta i Göteborgsområdet. Efter att alla studenterna presenterat sina bidrag hade jag den äran att genom deltagande observation följa den inbjudna juryns utvärderingsförlopp bakom lyckta dörrar. En student som gjort en presentation av sin hobby, den japanska kampkonsten ninjutsu, ansåg man var mycket duktig verbalt, men då han använde sig av rekvisita var det mer en teaterföreställning än ett tal som framfördes. En annan student, som också rankades högt, hade hållt sin presentation om atombomben i Hiroshima och dess offer, men då temat inte var lättsamt och behagligt att höra på diskvalificerades även denna för en första plats. Den som vann var en student som medelst innantilläsning utgöt sin kärlek över de japanska körsbärsblommorna på en artig och god stilistisk japanska. Det var således ett lovprisande tal som tog hem prispokalen.

Genus demonstrativum

I en välsorterad japansk bokhandel idag finns det hyllmeter av böcker om hur man håller tal, men genremässigt relaterar detta mest till genus demonstrativum, det lovprisande talet. Aldrig har jag hållt så många tal som i Japan. Vid middagsbord, näringsställen och i informella vänskapskretsar. I min japanska familj där jag bodde introducerade alla utförligt sig själva och sina intressen, om det så bara var en enda person i ett större sällskap som inte kände de andra.

De japanska politikerna håller också många tal. Men frånsett de radikala gruppernas representanter och de viktiga talen i parlamentet, handlar en japansk politikers tal­repertoar oftast om att hålla lovprisande tal vid bröllop, begravningar och invigningar av allehanda slag. Det viktiga är att visa väljarna i sin egen valkrets engagemang snarare än att predika det politiska budskapet.

Isberget

En användbar bild, då man talar om interkulturell kommunikation, är bilden av ett isberg. Det vi värderar och förhåller oss till, då vi konfronteras med andra kulturer än vår egen, är i de allra flesta fall det vi ser och hör: språk, beteendemönster, klädsel, gester, traditioner och övriga yttre attribut. Detta är de tio procent som ligger ovan vattenytan på ett isberg, det som är synligt. De nittio procenten som ligger under vattenytan är det vi tar för givet i vår egen kultur: värderingsnormer, utbildningsmetoder, religiösa uppfattningar, tänkesätt, tidsuppfattning och alla våra attityder.

Genom att lära sig om de nittio procenten har vi en möjlighet att skapa förståelse och medvetenhet om vår egen kultur såväl som andras. Liksom fisken inte blir medveten om vattnets existens förrän den ligger på marken och kippar efter andan, är vi ofta omedvetna om vårt eget element.

Detta blir extra tydligt om man t.ex bosätter sig utomlands en längre period. I ett land, vars kultur har många gemensamma drag med ens egen, brukar kulturkrocken ändå blir stor. Om man vistas i ett land där allt man stöter på (som t.ex språk, skriftsystem, mat, religion, sociala maktstrukturer, relationen mellan könen och utbildningssystem) är obekant blir tillvaron betydligt mer komplicerad. I de fall, där familjer flyttar på grund av utlandsuppdrag, är det inte ovanligt att äktenskap kan börja knaka i fogarna då den medföljande hustrun (ja, det är oftast så) finner livet utomlands arbetsamt.

I Japan är den arbetande mannen ofta borta från hemmet i mycket större utsträckning än vi är vana vid. Argument som “Jag har lovat min fru att komma hem till middagen” eller “Jag skall köra min son till fotbollsmatschen”, håller inte på arbetsplatsen.

Den svenska hustrun reagerar då mot sin man som aldrig är hemma längre. Den stackars mannen sitter på två stolar, vill å ena sidan sköta sitt jobb på bästa sätt, och å andra sidan ha kvar sin familj.

Hierarki och jämlikhet

En grundpelare i hela den Östasiatiska regionen är konfucianismen som har sitt ursprung i Kina. Från Kina via Korea kom Konfucius lära till Japan på 400-talet. Konfucianismen är ett etiskt system som betonar harmonin i samhället; ett samhälle som är rätt hierarkiskt strukturerat är ett harmoniskt samhälle. Konfucianismen organiserar hierarkiska relationer mellan olika former av överordnade och under­ordnade. De förra är skyldiga att styra rättvist och med välvilja, mot vilket de kan förvänta sig att de underordnade är lojala, respektfulla och lydiga.

Denna ordning mellan hög och låg i samhället och inom familjen ansågs spegla det naturliga förhållandet i kosmos. På samma sätt som vi i vår moderna västerländska kultur ofta värderar jämlikhet och demokrati som något positivt, har man i Japan betraktat ordning och hieararki som någonting gott.

Den hierarkiska strukturen genomsyrar det japanska samhället. Då man byter visitkort står det tydligt på kortet vilken titel man har (hur vanligt är det inte i “jämlika” Sverige att man delar ut visitkort med fel titel: “detta är mina gamla kort och jag har inte hunnit få nya”), och man kan till och med markera sin egen position genom att överlämna kortet över eller under motparterns.

Bugningsritualen markerar också inbördes hierarki, ju djupare bugning desto mer ödmjukhet visar man. Åker man bil, tåg eller sitter runt ett bord är hackordningen alltid klart definierad. Även en sådan enkel sak som att åka hiss kräver sin kunskap. Den högst i rang ställer sig längst in, den lägst i rang manövrerar kontrollpanelen.

Artighet

Även det japanska språket är i sin struktur helt reglerat efter olika artighetsnivåer, och det finns ofta flera ord för samma sak som används olika beroende på vem man talar till.

Att ge och ta emot gåvor är en annan social konvention som är hierarkiskt strukturerad. Förr i tiden förde man i Japan bok över inkommande och utgående gåvor—allt för att upprätthålla gåvobalansen. Det gäller att ge rätt gåva som har rätt värde för att inte genera mottagaren.

Ett klassiskt exempel på en förödande blunder är den amerikanske affärsmannen som hade korrsponderat med den japanska chefssekreteraren inför sin affärsresa till Japan. Vid ankomsten överlämnade han presenter. En vacker glaspjäs till den japanske Vd:n, och ett dyrbart armband till dennes sekreterare. Den amerikanske affärsmannens resonemang var enkelt: den japanske Vd:n var högste chefen och fick därigenom en vacker skål i glas av ett känt märke. Hans sekreterare belönades däremot på andra grunder: affärsmannen tyckte hon hjälpt honom så mycket före avresan, att han ville tacka henne för detta genom att ge henne ett dyrt armband. Sekreteraren kunde inte arbeta kvar på företaget eftersom man antog att hon hade bibringat andra tjänster än de hon var anställd för; annars hade väl aldrig en lågt placerad sekreterare fått ett så dyrt armband!

Form och innehåll

Distinktionen mellan form och innehåll finns i alla kulturer. I vissa kulturer spelar den yttre ritualen en större roll i särskilda sammanhang än i andra kulturer. Då det gäller kontakter i affärssammanhang är det extra viktigt att beakta de likheter, men även de skillnader som finns.

Vilken skillnad gör skillnaden? En sådan detalj som att, i förekommande fall, ha hissat den japanska flaggan utanför företagets entré, skrivit “Welcome Mr Kobayashii, Mitsubishi” på informationstavlan vid receptionen eller att alltid vara på plats innan den japanske gästen kommer, är ett minimum av artigt beteende enligt japansk kodex.

Ett stort företag i mellersta Sverige skulle få besök av sin japanske affärspartner. Olika representanter för det japanska företaget hade varit där tidigare, men detta var den första gången den japanske chefen skulle komma. Allt var ordnat.

Men då bilen med den japanska delegationen kom, steg chefen inte ens ur, utan vände vid entrén. Skälet hade varit att bilarna framför det svenska företagets huvudentré var så skitiga och illa parkerade, att han omöjligt kunde tro att detta företag var något att lita på. Relationerna mellan de båda företagen blev därefter något frostiga och tog ett tag att bygga upp igen.

Kanske reagerar vi negativt på detta—några smutsiga bilar var väl inte så farligt? Men hur hade vi reagerat om vår affärs­partner under representationsmiddagen på en bättre krog glufsat i sig maten med öppen mun, ätit med händerna och kastat kycklingbenen på golvet? Varje kultur har sin uppsättning regler som anger vad som är minsta möjliga hyfs.

En så till synes enkel sak som att skriva kontrakt mellan två parter från olika kulturer kan få förödande konsekvenser. För oss skandinaver, engelsmän, tyskar, schweizare eller amerikaner är ett signerat kontrakt något man håller sig till. För en japan är det skrivna kontraktet mer en utgångspunkt, vilket kan modifieras om omständigheterna ändras. En sydamerikan ser det snarare som ett ideal som troligtvis inte kommer att hållas.

Argumentation och logiskt tänkande

Argumentationen är den klassiska retorikens hörnsten. Under min egen uppväxt har jag har lärt mig att förstå verkligheten genom logiska resonemang — att genom reflektion och diskussion komma fram till det vi kallar för sunt förnuft. Men rationaliteten kan vara en illusorisk sanning.

Såsom konsult för svenska företag, som arbetar med japanska partners, har jag ibland skymtat en annan sorts attityd till det förhållningssätt vi kallar “logik”. Logik jämställs i vår kultur med mental klarhet, sunt förnuft, att göra saker i den ordning man föresatt sig. Logik utifrån denna definition ses som någonting odelat positivt.

Men det japanska synsättet har ofta istället varit att se på denna sorts logik som något alltför rationellt, utan känslor och möjlighet till flexibla lösningar.

Problemet med vår syn är att vi tror att ett logiskt resonemang är sanningen. Har vi den övergripande strukturen, faller detaljerna på plats. I Japan är det ofta tvärtom, det är utifrån detaljerna man skapar helheten. Den mentala logiken måste förses med data för att bli sanning, en åsikt många företag som arbetar med japanska partners blivit pinsamt medvetna om. Sanning är exakthet, inte ungefärlighet. Det skall vara 3, 34%, inte “ungefär 3,5%”.

Vad vet vi om oss själva?

Om du fick i uppgift att berätta för en utländsk gäst, som skulle vara på ditt företag eller institution ett år, om det nödvändigaste han behövde veta för att klara sig i det svenska samhället — vad hade du då valt att berätta?

Hade du nämnt faktorer som är synliga, dvs hör till de 10 procent av isberget? Eller hade du hellre fokuserat på de bakomliggande strukturerna?

De flesta är överens om att kaffepausen är viktig på arbetsplatsen. Faktum är att de, som aldrig deltar i de ­svenska fikapauserna, hamnar utanför gemenskapen.

Ett annat särdrag är den starka gräns vi drar mellan arbete och fritid. I juli, då stänger Sverige. Då är svensken på semester, låt det bära eller brista. De flesta utländska företag har bara att ta skeden i vacker hand då de ställs inför fullbordat faktum att ingen ansvarig är tillgänglig inom de närmaste fyra veckorna. Redan på 50-talet rapporterade en svensk dagstidning följande:

“Den märkliga ‘lappsjukan’ (neurasthénie lapone) härjar fruktansvärt bland alla samhällsklasser i Sverige. För att bli kvitt denna sjukdom störtar svenskarna iväg utomlands eller flyttar ut till en liten ‘stugga’ i skärgården, där man kan få se ‘respektabla och värdiga ämbetsmanna- och professorsfamiljer förvandlas till nomadstammar’ och leva ‘vikingaliv’. Allt enligt den kända Paristidningen Le Monde, som i en artikel från en ‘specialkorrespondent’ ger sina läsare en fängslande översikt över svenskarnas semestervanor.”

Att betrakta individer från en viss kultur eller ett visst land stereotypt är farligt, men ibland kan det vara befogat om man ser särdragen utifrån en kollektiv nivå.

Då man t.ex ser på VM i fotboll kan de olika fotbollslagen spegla sin kulturella egenart även om de enskilda individerna i laget är helt olika sinsemellan. Det brasilianska landslaget må uppföra sig annorlunda än det tyska. Däremot kan en enstaka individ från Kina vara mer svensk än en dansk, och en enstaka svensk kan ha anammat det italienska temperamentet bättre än en spanjor.

Ju mer vi lär oss om oss själva och om andra, ju smidigare blir våra relationer i kontakten med fränder från andra kulturer. Detsamma gäller vårt språk och de referenser vi uttrycker det med. Att retoriken inte utgör en universell mall för kommunikation utan snarare ett redskap för reflektion över kommunikationens möjligheter blir uppenbart, då man studerar interkulturell kommunikation.


Läs mer:

Lewis, Richard, D. When Cultures Collide: Managing ­Successfully Across Cultures. London: Nicholas Brealey Publishing, 1999.

Moberg, Pia och Karin Danielsson. Etikett och ­Kommunikation: att överleva i Japan. Uppsala: Konsult­förlaget, 1996.


Pia Moberg är är forskare, konsult och föredragshållare med inriktning på Japan. Hon doktorerade vid Institu­tionen för Orientaliska språk, Göteborgs ­universitet i juni 2002. Illustrationer av författaren.


Artikel från RetorikMagasinet 19, s 19-23.


Om skribenten

Ph.d. i japanske studier ved Göteborgs Universitet og underviser i interkulturel kommunikation på Japco.

Lämna ett svar