Retorik på kinesiska

Kina är den eviga sinnebilden för Östens despoti – och retorik, som hänger tätt samman med vår demokratiska självförståelse, antas som regel inte existera. Som ett litet uppror mot gängse visdom ges här några förslag till hur man kan upptäcka en kinesisk retorik.

Retorik på kinesiska

Mikkel Bunkenborg

Det är bekvämt att svara nej om man blir tillfrågad om huru­vida det finns en kinesisk retorik eftersom det ­passar så fint med vår gängse uppfattning och samtidigt bekräftar för oss hur unikt demokratiska vi är i Väst. En annan populär lösning är att bygga vidare på myten om den outgrundlige orientalen genom att beskriva hur ’indirekta’ asiater är i sin argumentation.

Kina är de europeiska tänkarnas spegelhus, en plats där man ser sig själv så spegelvänd och förvrängd att man inte känner igen sig själv. Upplysningstidens filosofer såg i Kina det perfekta upplysta enväldet, men strax efter blev Kina en skrämselbild av hårdragen absolutism. Marxisterna menade att Östern var röd och såg Kina som det förlovade landet, men nu för tiden är det berättelsen om Demokrati och Despotism som tar oss bakåt i historien och utger sig för att vara den eviga sanningen.

Någorlunda samtidigt med att retoriken blev en disciplin i det antika Grekland skapades en bild av ett grundläggande motsatsförhållande mellan Öst och Väst. Ett locus classicus är Herodots beskrivning av hur grekerna med den lilla stadsstaten Aten i spetsen lyckades besegra de talmässigt överlägsna perserna. Man kan se det framför sig: på ena sidan de fria borgarna som talar i offentliga församlingar och på demokratisk väg kommer överens om att spöa upp perserna. På den andra den maktfullkomlige orientaliske despot som utdelar order och kväver alla kritiska röster.

Retoriken, konsten att tala vackert och överbevisande, måste naturligtvis blomstra i en demokrati där man lägger vikt vid kollektivt beslutsfattande på basis av ett fritt utbyte av synpunkter, medan retorik i en despoti på sin höjd kan bli den manipulerande blandning av smicker och antydningar som rådgivarna försiktigt viskar i sin härskares öra. Sedan dess har schismen mellan demokrati och despotism kännetecknat förhållandet mellan Väst, som har övertagit den atenska stadsstatens värderingar, och Öst som alltid har fördragsamhet med diktatur, kränkningar av mänskliga rättigheter och avsaknad av yttrandefrihet – East is East and West is West and never the twain shall meet.

Annons

Antikens spindoctors

För 2500 år sedan var Kina splittrat i en rad småstater som förde krig mot varandra och som var och en försökte uppnå herradömet över allt under himmeln. De män som i loppet av en period på 500 år grundlade den kinesiska filosofins ’Hundra Skolor’ isolerade sig inte i elfenbenstorn, utan fungerade ofta som rådgivare för tidens småkungar. Som resande i politisk teknologi levererade sådana män inte bara råd i enskilda spörsmål, utan också hela filosofiska system som man hävdade kunde lägga världen för furstens fötter om de bara blev implementerade på ett riktigt sätt. Eftersom de olika skolorna var inbördes oeniga och konkurrerade om härskarnas gunst uppstod ganska naturligt ett intresse för retorik, och att kunna disputera, bian, spelade en inte oväsentlig roll. Någon systematisk teori om retorik utvecklades nog inte, men de många filosofiska texterna vittnar om en utbredd retorisk praxis, och några spridda tankar om retorik är också bevarade. De filosofiska skolorna var djupt oeniga om värdet av vältalighet och estetiskt språkbruk. Daoisterna menade principiellt att sann insikt bäst förmedlades utan ord, och i skolans mest kända skrift Dao De Jing står det: ”trovärdiga ord är inte sköna, sköna ord är inte trovärdiga”. Den andra ytterligheten representeras av en grupp skarpa tungor som disputerade för sportens skull utan att intressera sig för rätt och orätt. Eftervärlden har sett med oblida ögon på dem, och i Väst är de kända som Sofisterna. Dessvärre har deras tankar endast överlevt som spridda, enigmatiska uttryck – en vit häst är inte en häst, hönan har tre ben osv. – vars sanning Sofisterna antagligen använde sin begåvning för att bevisa för sina åhörare. Någonstans mellan dessa två ytterligheter stod Konfucius som var kritisk till alltför lösaktig vältalighet, men dock insåg nödvändigheten av att använda språket för att förmedla moralisk insikt. I sin livstid hade Konfucius aldrig turen att kunna överbevisa en furste om meriterna i sitt filosofiska system, men senare kom konfucianismen att tjäna som statsbärande filosofi genom två årtusenden, och särskilt en av Konfucius tankar, idén om ’the rectification of names’, eller ’zhengming’, har spelat en avgörande roll för kinesiska föreställningar om språket. Konfucius hävdade att den första politiska uppgift som måste lösas i en stat var en korrektion av terminologi. Det är allmänt känt att språkliga kategorier är representationer som är avledda från verklig­heten, men samtidigt styr hur människor förstår verklig­heten; språket är på samma gång en modell av verkligheten och en modell för verkligheten. Konfucius ville återskapa en mytisk guldålder genom att bringa verkligheten i överens­stämmelse med språkliga koder från tiden innan världen kom i olag, och detta erkännande av språkets verklighetsskapande potential har haft avgörande betydelse i Kinas historia.

Textens imperium

Litteraturen ger intryck av att det talades och disputerades livligt i Kina fram till dess att riket enades, och den förste kejsaren genomförde 200 år före vår tid en litterär inkvisition som avskaffade onyttiga böcker och lärda. Från och med det knuffade skribenten talaren av scenen, och retoriken kom först och främst att röra sig om den goda texten. Det är naturligtvis frestande att söka en politisk förklaring till den tystnad som tycks prägla de följande årtusendena, men det finns en rad faktorer av mer teknisk karaktär som antagligen bidrog till att privilegiera det skrivna ordet framför det talade i en sådan grad att Kina med rätta betecknas som ’textens imperium’. Det standardiserade skriftspråket byggde broar mellan de inbördes oförståeliga dialekterna i det kolossala riket, och eliten förstod det skrivna ordet oavsett om de till­ägnade tecknen lokala ljudvärden. Detta skriftliga lingua franca byggde på forntidens texter och avspeglade endast i ringa grad utvecklingen inom talspråket. Redan ganska tidigt under det första årtusendet var bruket av papper utbrett i Kina, och när boktryckarkonsten uppfanns 500 år senare måste talet ha förefallit vara ett ganska ineffektivt redskap i förhållande till texten som kunde nå ut till en så stor publik. Det är ganska tankeväckande att Cicero i Väst blev en modell för det goda talet, medan Mencius, om texter också är tal, i Kina blev en modell för den goda texten. Det är en besynnerlig fiktion att Ciceros tal, som endast finns bevarade som texter, görs till modeller för tal. Den kinesiska tillgången är mindre slingrande: Mencius ord har bevarats som förebildlig text, och vill man själv uppnå maximal effekt och personlig odödlighet genom ord, så håller man sannerligen inte ett tal, nej, man går direkt på bollen, den goda texten.

Vind, skelett och småprat

Det mest omfattande receptet på den goda texten är Liu Xies verk The Literary Mind and the Carving of dragons (ca. år 500) som dels karaktäriserar tjugo olika genrer som spänner över lyrik och satir till krigsförklaringar och nekrologer, dels ger en systematisk framställning av stilistiska verkningsmedel. Medan begrepp som citat, allusion, metafor och hyperbol var kända både i europeisk och kinesisk retorik, så presenterar Liu Xie också några överväganden om välljud, parallellism och val av grafiskt passande tecken som är säregna för det kinesiska språket.

Den goda skribenten kan enligt Liu Xie liknas vid en skicklig schackspelare som virtuost rör sig inom genrens spelregler, och den goda texten har en struktur lika solid som örnens skelettbyggnad, en språklig utformning lika utsmyckad som fasanens fjäderprakt, och en vind av känsla som ger texten luft under vingarna. Letar man efter talare i textens imperium, så får man lämna de förfinade texternas universum och rota i botten av den genremässiga hierarkin, nämligen i den traditionella kinesiska fiktion där man finner en textuell spegling av den professionella historieberättaren. Den kinesiska beteckningen för fiktion är xiaoshuo eller ’småprat’, och fiktion är i allmänhet nära knutet till det muntliga föredraget. Det berättande jaget i är i traditionell fiktion alltid en historieberättare, och språket imiterar talspråket. I textens imperium var kanske den egentliga rhetorn denna ödmjuka gestalt, en folklig entertainer som underhöll med saftigt småprat.

Politisk retorik i nationalstaten

När Kina upphörde att vara ett imperium och övergick till att vara en nationalstat först i det tjugonde århundradet, så minskades avståndet mellan det skrivna och det talade ordet; skriftspråket reformerades så att det i högre grad hängde samman med talspråket, medan radio och film efterhand gjorde det möjligt att sprida ett muntligt budskap. Med det stigande intresset i västerländsk vetenskap följde också ett intresse för den europeiska retoriken, och den kinesiska neoretoriken uppstod. Xiucixue, som retorik kom att heta, tycks emellertid ha tjänat först och främst som hjälp­disciplin för litteraturstudier, och det stigande antalet politiska tal hängde nog mer samman med politiska förhållanden än med akademiska sysslor. Med konstruktionen av Kinas befolkning som en nation, ett horisontellt broderskap, följde också en förpliktelse att få folket att tala, och särskilt måste de vänsterorienterade lära sig att vända sig till analfabeter.

En av de mest kända retoriska genrer som kommunisterna uppfann är ”att tala bitterhet”. För att genomföra omfördelningen av jord på landsbygden gick små grupper av kommunister till varje liten by, och de sämst ställda skolades i att berätta sin livshistoria. Medan de flesta fattiga bönder förstod sina livsvillkor som resultat av familjeförhållanden, öde och otur, så lärde de sig nu att berätta sin biografi som en produkt av förhållanden rörande klasstillhörighet, exploatering och imperialism. Den bitterhet och de sociala motsättningar som kom i dagen när de tidigare undertryckta därnäst fick lov att berätta sin historia för hela byn var ofta tillräcklig för att kommunisterna skulle kunna stå vid sidolinjen och se på medan bönderna själva tog revolutionen i egen hand. Revolution kräver brandtal, men administration kräver texter, och efterhand som kaderkorpusen professionaliserades tycks tidigare förkärlek till texten återuppstå. Förman Mao själv började som en begåvad agitator , men i sin välmågas dagar tycks han ha lagt mer vikt vid att vara diktare och filosof – en värdig arvtagare till forntidens skriftlärde.

Tintin och Taiwan

Den nästan absoluta skillnaden mellan den skriftliga och den muntliga sfären gick under med imperiet, men den pedantiska nitälskan för språket, den eviga jakten på förbjudna tecken och heterodoxt tal lever i bästa välmåga. Den beryktade kontroversen omkring utgivandet av Tintinböckerna i Kina, där Tintin i Tibet till stor förtrytelse för det belgiska förlaget utgavs med titeln Tintin i det kinesiska Tibet, är ett skolexempel på vidareförandet av Konfucius tankar om den verklighetsskapande effekten av korrekt termino­logi.

Det ansträngda förhållandet mellan Folkrepubliken och Taiwan är likaledes präglat av en strängt kodifierad begrepps­apparat – taiwaneserna kallar till exempel sitt språk Taiyu, men i folkrepubliken betraktar man det som en del av dialekten Minnan som också talas i folkrepubliken, och vill man absolut använda ordet Taiyu så ska det ges inom anförings­tecken eller inledas med ’det så kallade’. Precis samma teknik använder man sig av i Taiwan: Beijing kallas för Beiping, vissa av Folkrepublikans universitet kan endast omnämnas inom anföringstecken osv. Man saknar kanhända till­räckligt detaljerad vetskap om hur mångsidiga och komplexa maktens retoriska operationer är, från de snirkliga meningskonstruktionerna i Folkets Dagblad till TV-­nyheternas liturgiska berättelser om hur statsbesök som till synes alltid rör sig om vänskap, fredlig samexistens och icke-inblandning, men det man på allvar saknar i gängse uppfatt­ning om Kina är insikten om att det inte enbart är despoten som talar.

Mannen på gatan

Det kommer som en överraskning för de flesta i Väst att kineserna inte i allmänhet är tysta slavsjälar som får en röst först när de har fått politisk asyl i ett demokratiskt land. Det finns 1,2 miljarder kineser som faktiskt pratar, berättar, svär, argumenterar och kverulerar i ett kör, och det är här den egentliga huvudvärken börjar. Den mest folkkära retoriska figuren är en chenguy, en fras på fyra tecken, som ger en starkt kondenserad bild av ett sakförhållande. Ett exempel kunde vara uttrycket sha ji xia hou som ordagrant betyder ’att döda kycklingen för att skrämma apan’, det vill säga att slå ner på de underordnade för att påverka den överordnade.

Det finns tjocka uppslagsverk fyllda med sådana uttryck, och de citeras och varieras i det oändliga i det vardagliga språket. I samband med en kampanj mot korruption i Kina nyligen kunde man således höra folk säga att det var utmärkt att slakta ett par kycklingar, men att aporna var för glömska för att det skulle göra någon nytta. Det är svårt att säga något generellt om en sådan folklig retorik, för den har inte riktigt haft något akademiskt intresse, och alla dessa millioner av kreativa språkbrukare talar inte maktens slipade och förståeliga standardspråk, de talar besynnerliga dialekter och citerar klassiska dikter, de uppfinner nya ord och missbrukar politisk terminologi, de chattar på nätet och talar – gärna högt – i mobiltelefoner.

Penselns retorik och gemene mans prat

Den retoriska idealtypen, talaren som stöder sig på en omfattande retorisk apparat i försöket att övertala en lyss­nande offentlighet, letar man förgäves efter i Kina där ­talaren aldrig har varit någon kulturellt skattad person. I Kina är det politiska djuret primärt beväpnat med en pensel och en ingående kännedom av texter. Är man villig att ge upp jakten på en exakt kopia av den europeiska retoriken och anlägga en bredare definition, så drunknar man i material för det självmedvetna bruket av språk spelar en mycket central roll genom hela Kinas långa historia. Problemet ­ligger inte så mycket i att det inte finns en kinesisk retorik, utan i att den är allestädes närvarande. Här finns den kring­vandrande politicus från antiken, här finns filosofiska texter infällda i årtusendens avlagrade kommentarer, estetiska credon klottrade i marginalen på de litterära huvudverken, här finns maktens alltjämt mer omfattande och sinnrika manipulation av språket, och till sist finns här de ringaktade talare som lever med ett enormt korpus av texter utan att själva ha någon plats i det. Kanske borde man låta de sista bli de första och lyssna till vardagens producenter av saftigt småprat, för i den vardagliga fascinationen av språket och alla dess möjligheter ligger ingen essentiell skillnad mellan Öst och Väst, och det finns alltså avgjort en möjlighet att mötas i uppskattningen av en effektiv och bitter jeremiad, ett välriktat okvädesord och ett klassiskt citat. ❧

Författare: Mikkel Bunkenborg är doktorand i sinologi. Artikeln är ­översatt av Stina Gardestrand.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 12, s 4-8