Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Recensioner » Retorikens etik

Retorikens etik

av Patrik Mehrens

Recension

Alexander Stagnell, Etik, retorik, och politik. Till tvetydighetens lov, Södertörn retoriska studier, Stockholm 2013.

Bibliografisk

Anmelder: Patrik Mehrens är lektor i litteraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Rhetorica Scandinavica 65 (2013), side 73-79.

Annonce

Recensionen

En av utgångspunkterna i Alexander Stagnells Etik, retorik, och politik är författarens missnöje med det vanrykte retoriken dragits med alltsedan Platon, och som lever kvar än idag. Stagnell är bekymrad över att retorikämnet av många betraktas som ”platt, intetsägande och att det växande intresset för retorik flyttar fokus från det som egentligen är viktigt, frågor om det politiska innehållet, till obetydligheter som röda slipsar och stilfigurer.” Det är lätt att dela Stagnells frustration. Bland samtidens ”retorikexperter” finns till exempel en tydlig tendens att bortse från politikens argument, och istället lyfta fram sådant som rör framförande, attityd och språkbruk. Det är därför en viktig ambition Stagnell har när han vill föra en kritisk diskussion som kan utveckla retorikämnet och bidra till att det inte fastnar i ”tänkandets och debatterandets marginaler”, en position som medias bild av retoriken bidrar till att befästa. Viktigt blir att göra upp med föreställningar bakom avfärdanden som ”det är bara retorik”, och göra retoriken till en central angelägenhet i det politiska samhället och samtalet.
För att avmarginalisera retoriken, och demonstrera dess relevans både som vetenskapligt ämne och praktik, vill Stagnell diskutera möjligheten av en retorisk etik. Den nedlåtande synen på retoriken har nämligen sin grund dels i föreställningen om retoriken som ornamental och forminriktad, dels i synen på retoriken som amoralisk eller värdeneutral, två aspekter som hänger samman. Vi känner igen standardföreställningen: retoriken är ett tveeggat svärd som kan användas för både goda och onda syften. Den kan formulera etiska budskap och göra väl, men i fel händer förvandlas den lätt till ett språkligt instrument för manipulation och effektsökeri. För Stagnell är denna föreställning orimlig, varför han slår fast att retoriken, uppfattad både som en praktik och en vetenskap, inte bara bör ha en etik, det vill säga som vetenskap innefatta en etik, utan att denna etik också måste vara specifikt retorisk. Det rör sig om en etik, således, som inte ska kunna härledas till någon instans bortom själva den ”konstituerande retoriska praktiken”.

För Stagnell påkallas nödvändigheten av en retorisk etik inte enbart av de negativa föreställningarna om retoriken, utan också av att retoriken, eftersom den alltid utspelar sig i sammanhang där etik är betydelsefull, alltid bidrar till att skapa etik. Den retoriska etikens centrala betydelse följer av att retoriken och vi som retoriker alltid redan är medskapare av etik. Stagnell diskuterar således den retoriska etikens möjlighet mot bakgrund av retoriken som en ”värde- och världsskapande aktivitet”. Utan denna syn på retoriken fungerar inte Stagnells etiska projekt, och hans skrift handlar lika mycket om att propagera för en särskild förståelse av retorikens identitet, plats och möjligheter, som att argumentera för dess etiska dimensioner.

Vägen fram till den retorikförståelse och etik som Stagnell i slutändan skisserar är förhållandevis bred och ambitiös. Hans skrift är uppdelad i två delar. I den första ges en överblick över antika föreställningar om retorikens förhållande till etik, och i den andra diskuteras möjligheten av en retorisk etik utifrån förståelsen av retoriken som doxologisk. I första delen finns också ett par avsnitt inskjutna som handlar om hur etiska frågor behandlas i moderna nordiska, företrädesvis svenska retoriska handböcker. Det visar sig att även läroböckernas brist på etiska perspektiv utgör ett viktigt motiv för diskussionen av den retoriska etikens nödvändighet. Stagnell visar att merparten av dessa handböcker inte räknar med en i retoriken inneboende etik. Istället inskränker sig etikdiskussionen oftast till ethos som ett medel för övertygande, vilket förflyttar den etiska dimensionen från retoriken, som konstituerande praktik, till talaren. Samtidigt finns i flera handböcker en föreställning om att den kunskap retoriken tillhandahåller erbjuder redskap för att reflektera över den etik som styr våra val av språkbruk. Särskilt framträder bristen på etisk diskussion, enligt Stagnell, i de böcker som är praktiskt inriktade, och han antyder, med stöd av Kenneth R. Chase att moderna retorikutbildningar bidrar till att cementera den negativa bild av retoriken som han vill komma tillrätta med.

Även om Stagnells redogörelse för de antika retorikernas idéer om etik är väl omfattande, så fyller den en viktig funktion. Här ges en utförlig bild av hur central frågan om retorik och etik varit alltsedan retoriken formerades. I genomgången av de antika idéerna framträder också de olika idémässiga positioner som en modern retorisk etik måste förhålla sig till. Stagnell ger en god bild av utvecklingen från de tidiga sofisternas tankar om etikens föränderlighet i logos och retorisk praktik, fram till Aristoteles och de romerska retoriker, där etiken mer eller mindre frikopplas från retoriken och blir en angelägenhet för filosofin. Det blir en beskrivning av hur etiken förflyttas från själva den retoriska praktiken till en position bortom retoriken, en retorik som i växande grad får status som ett värdeneutralt instrument. En viktig nyckel till möjligheten att diskutera en modern retorisk etik finner Stagnell, i likhet med många andra, hos Isokrates och dennes idéer om retorikutbildningens roll i danandet av den kultiverade, civiliserade människan. Ett begrepp med särskild tyngd, och viktigt för Stagnell, är hosiotès, den fromhetsdygd hos Isokrates som är direkt kopplad till den retoriska praktiken, snarare än till gud, och därmed till utvecklingen av människan som samhällsvarelse, som politisk varelse. Via hosiotès kan Stagnell demonstrera en etisk dimension i logosbegreppet, som visar sig be­tydelsefull för hans senare diskussion av en modern retorisk etik.

Utmaningen Stagnell ställs inför när han ska diskutera möjligheten av en retorisk etik är dubbel. Dels måste han undvika en etik grundad i vad han betraktar som en total och falsk relativism. En företrädare för en sådan etik är Gorgias, där det etiska kan bedömas endast utifrån situationens krav. Dels får den retoriska etiken inte stå i motsättning till den syn på kunskap som uttrycks inom doxologin, en kunskapssyn Stagnell helt ställer sig bakom. Den etik Stagnell vill argumentera för måste vara grundad både i retoriken som kunskap och som utövande. Den måste gå att bedöma både utifrån de specifika situationer där den utövas och utifrån de teoretiska möjligheter retoriken erbjuder för förståelsen av olika symboliska former.

Stagnells argumentation för en sådan retorisk etik går via Barbara Cassins uppgörelse med filosofin och filosofins syn på språk och kunskap. Cassin, som inspirerats av Quintilianus, konstaterar att filosofins diskussions om etik oftast utgått ifrån vilka intentioner den som talar har. Det etiska har spårats till en instans bortom själva talandet. I Cassins förståelse har denna tendens varit utmärkande även för många retorikteoretiker. Ett exempel är Richard Weaver, som tydligt skiljer mellan retorik som ett medel för att uttrycka etiska synpunkter, och etiken själv som utarbetas inom dialektiken, ett enligt Cassin och Stagnell tydligt platonskt drag hos Weaver. Retoriken reduceras här till en teknik bortom det etiska innehållet, en teknik där språket regleras för att inte förvanska den etiska intentionen. Liknande mönster har Cassin sett hos Chaïm Perelman, i idén om det universella auditoriet. Stagnell själv påvisar en intentionsorienterad etik hos Charlotte Jørgensen, där för­ståelsen av retoriken som normativ implicerar att retoriken förhåller sig till redan etablerade idéer om vad som är gott. För Stagnell är ett centralt problem i Jørgensens etik att måttstocken för det goda talet inte härleds till retorikens praktik, utan till en idé om redlighet bortom talandet. De etiska principer som Jørgensen räknar med gäller alltså oberoende av varje specifik retorisk situation.

Vilka alternativa vägar finns då om man vill undvika att utarbeta en retorisk etik som inte hämtar sina måttstockar från normer och etiska sanningar bortom den retoriska praktiken, bortom de retoriska situationer där etiska värden skapas? Även här blir Cassin avgörande för Stagnell, som dock fördjupar diskussionen med hjälp av Cornelis Castoriadis, Kenneth R. Chase och Jacques Derrida. Stagnell tar fasta på Cassins tankar om effekten, och menar att denna, snarare än den etiska intentionen, är en rimlig måttstock för det etiska. Ett viktigt skäl är naturligtvis effektens konkretion. Det är viktigt att Stagnell med ”effekt” avser både en ”effekt på lyssnaren” och en ”effektivitet för talaren”. Den retoriska etiken kan, av skäl som blir tydliga senare i boken, inte helt bindas till den påverkan som lyssnaren utsätts för, utan måste också ha en relation till talarens etiska ansvar.

Effekten blir själva fundamentet och den grundläggande principen i Stagnells retoriska etik. Det etiska måste alltid värderas utifrån de följder som talandet får. Frågan som inställer sig är naturligtvis varifrån rättesnöret för denna värdering ska hämtas. Här blir Isokrates, och särskilt Chase tolkning av densamme, viktig. I Chase förståelse av Isokrates är för det första talandet i sig något rättfärdigt, och Stagnell utvecklar detta genom att argumentera för att talandet alltid är att föredra framför tystnaden. Men det rättfärdiga i talandet är också kopplat till fromheten hos Isokrates, som alltså inte är en fromhet inför gud, utan ”en lojalitet inför det som utgör grunden och möjligheten för vårt varande, en position som sofisterna tillskrev logos.” Stagnell menar således att när vi talar så använder vi den skapande kraften i logos, men genom att tala så ger vi också uttryck för den isokratiska fromheten gent­emot logos och därmed mot ”skapandet av det goda i samhället som talandet möjliggör.”

Betyder då detta att allt tal, eftersom det alltid är att föredra framför tystnaden, är gott? Nej, naturligtvis inte. Den effekt som mäter det etiska i retoriken kan vara omoralisk. Men hur bedömer vi då vad som är moraliskt och omoraliskt? För att kunna svara på frågan vänder sig Stagnell återigen till Chase förståelse av Isokrates, närmare bestämt Isokrates bild av människan som ett politiskt djur, zòon politikon. Kriteriet för att vara ett politiskt djur är att man som människa har rätt till logos. Att bedöma huruvida något är etiskt eller oetiskt i en specifik situation handlar så­ledes om att bedöma huruvida det ger människan rätt till logos, eller om det skapar en motsatt effekt. Som synes är resonemanget tämligen abstrakt, och Stagnells argumentation hade hjälpts av fler konkreta exempel. Det exempel Stagnell anför, och som handlar om nazisternas övergrepp, är naturligtvis oproblematiskt; här kan vi utan problem tala om retoriska handlingar som berövat människor deras mänsklighet, deras logos, ”deras rätt att ta del i den aktivitet som gör oss mänskliga.” Men så drastiska exempel kan knappast ensamma illustrera gränsen mellan det etiska och det oetiska i mänsklig kommunikation. En fråga som saknar ett utvecklat svar i Stagnells diskussion är vad det i praktiken innebär att bli berövad rätten till logos. Relevansen av Stagnells retoriska etik hade förstärkts om författaren kunnat illustrera teorin med exempel hämtade ur en mera näraliggande vardag än nazisternas brott mot mänskligheten.

Istället för att föra en utvecklad diskussion om vad det innebär att bli berövad logos, vänder Stagnell uppmärksamheten mot det etiska ansvaret. I ett särskilt avsnitt utvecklar han ett resonemang om ”effektens gränser”. Hur hanterar en re­torisk etik grundad på effekten sådant som oönskade effekter? Kan exempelvis ­Nietzsche hållas ansvarig för nazismen eftersom hans idéer influerat denna ideologi? Via Quintilianus och Derrida utvecklar Stagnell här ett resonemang som går ut på att vi måste skilja mellan de olika situationer där retoriska budskap, eller logos, upprepas. Nietzsche kan inte hållas ansvarig för den nazistiska ideologin eftersom denna inte är en ”direkt effekt” av hans skrifter. I Stagnells situationsbundna retoriska etik måste det etiska således bedömas utifrån just den situation där den retoriska kommunikationen ger effekter. Även om jag inte kategoriskt vill avfärda Stagnells slutsatser så bör det framhållas att hans resonemang på denna punkt är ytterst summariskt. Här saknas till exempel en utvecklad diskussion om vad en ”situation” är. Likväl som det behövs en diskussion om effektens gränser, behövs ett resonemang om situationens gränser.

I Stagnells framställning får dock subjektet större uppmärksamhet än situationen, och diskussionen orienteras mot en teoretisk motivering av subjektets ansvar, snarare än mot en fördjupad bild av hur långt detta ansvar sträcker sig. Vad som står på spel i diskussionen om subjektets ansvar är spänningen mellan klassiska före­ställningar om retorn som en aktiv, fritt handlande individ, och senmoderna eller ”postmoderna” idéer om subjektet som passivt, skapat av makt/vetande-relationer. För Stagnell är det viktigt att inte binda den retoriska etiken vid en traditionell föreställning om ett aktivt subjekt, och därmed till en intentionsorienterad etik. Den retoriska etiken måste definieras utifrån moderna föreställningar om subjektet i Foucaults och Derridas anda, vilket naturligtvis är problematiskt, eftersom dessa föreställningar på ytan förefaller att göra det omöjligt att tala om subjektets ansvar. Stagnell illustrerar problemet med hänvisning till hur Judith Butler förlägger det etiska ansvaret till just makt/vetande-relationerna, istället för till subjektet, och han menar att denna överbetoning av ett passivt subjekt har sin grund i en förenklad förståelse av Foucault. I Stagnells retoriska etik måste subjektet, trots dess upp­repande av logos, kunna hållas ansvarigt, och för att bevisa detta ansvar gör han en intrikat sammankoppling av tankar hos Foucault, Derrida och Castoriadis. Från Foucault hämtar han tanken att det visst finns en aktivitet och en frihet hos subjektet. Utan denna frihet inga maktrelationer och ingen möjlighet till motmakt. Subjektet är alltså samtidigt fritt och determinerat. Från Derrida hämtar han på mot­svarande sätt stöd i tanken på bricoleuren och ingenjören, och med stöd av Mats Rosengren pekar han på möjligheten av frihet och nyskapande även under språkets villkor att iterera och citera. Även Castoridais får bidra med tankar om nyskapandets och frihetens möjligheter, med hänvisning till hur nya former förutsätts men inte orsakas av det som redan existerar. Subjektets ansvar är för Stagnell således en följd av att det logos talaren producerar på en och samma gång är något nytt, det vill säga en produkt av subjektet, och något upprepat, citerat. Subjektet är både aktivt och passivt, och det etiska ansvaret följer av dess aktivitet, dess nyskapande.

Stagnells diskussion om den på en och samma gång upprepande och nyskapande dimensionen av logos är på ett teoretiskt plan inte särskilt problematisk. Vad som saknas är en tydligare koppling mellan idén om subjektets ansvar och de tidigare resonemangen om intention, effekt och situation. Jag får inte något tydligt grepp om hur subjektets ansvar förhåller sig till den effekt och de effektens gränser som Stagnell tidigare lyft fram som så avgörande för möjligheten att göra etiska bedömningar. Oklarheten beror enligt min mening återigen på den grunda behandlingen av situationsbegreppet. Stagnell kan till exempel skriva att varje logos är ”både ett itererande av en kod och ett tecken vars mening till viss del alltid överskrider situa­tionen”. Frågan som genast uppstår är hur detta situationsbegrepp förhåller sig till den snäva situation författaren hänvisade till i exemplet med Nietzsche, där den effekt som mäter det etiska alltid är bunden till situationen. Det förefaller som om Stagnells bild av tecknets mening som överskridande situationen, ett överskridande som bekräftar subjektets ansvar, står i en problematisk motsättning till hans resonemang om effektens gränser. Konkreta exempel på hur subjektets ansvar kan bedömas utifrån parametrar som upprepning, nyskapande, effekt och situation, hade i hög grad bidragit till att göra Stagnells teori tydligare.

Även bokens avslutande avsnitt har en hög abstraktionsnivå. Här vänder Stagnell blicken mot den retoriska etikens relation till politiken. Förhållandet beskrivs ­utifrån retoriken som både en teknologi och en teknik, det vill säga som teoretiskt vetande och utövande. Den teoretiska kunskapen är etisk därför att den utgör förutsättningen för att göra etiska överväganden. Retoriken som teknik är även den etisk då den utgör villkoret för politiken som etisk praktik. Resonemanget bygger således på en förståelse av retoriken som på en och samma gång etikens instrument och förutsättning, och en central tanke är att etik, i form av till exempel praktisk politik, inte kan förverkligas utan den samtidiga närvaron av retorisk teknik och teknologi. Det krävs helt enkelt kunskap om de retoriska verkningsmedlen för att vi ska kunna producera etik, men det krävs också ett utförande. Vilket är då viktigast, kunskapen eller utförandet? Stagnell drar sig för att upprätta en hierarki mellan det teoretiska och det praktiska, och vill istället betrakta dem som jämbördiga. När han förklarar varför lånar han en serie bilder från Castoriadis, till exempel bilden av hur kunskapen om det teoretiska och det praktiska är ”del av en och samma magmatiska doxa”. På denna punkt kunde Stagnell möjligen ha varit klarare. Här saknas en utförlig redogörelse för hur Castoriadis tänkande kan belysa frågan om den retoriska kunskapens och praktikens relevans i förhållande till politiken. Castoriadis bilder av ”vatten […] pölar, kanaler, små sjöar och träsk” eller av hur vi i politiken lever på ”vulkanisk mark”, är färgstarka men utgör knappast stringenta illustrationer av varför retoriken inte kan särskilja mellan mer eller mindre viktiga symboliska former i produktionen av kunskap. Istället för att presentera en tydlig tankelinje, kopplad till en igenkännbar politisk verklighet, utmynnar avsnittet och hela boken i en serie temperamentsfulla imperativ om vad ”vi” respektive ”retoriken” måste göra. Vi måste till exempel, med den retoriska kunskapens hjälp, ”förstå de olika symboliska formerna, språket, vetenskapen, myterna, konsten, tekniken, historien, ekonomin, för att förstå det politiska liv där de alla kommer samman.” Samtidigt måste retoriken hela tiden utveckla sin egen kunskap, eftersom det är denna kunskap som ”möjliggör den autonoma etiskt-politiska praktiken där subjekten är medvetna om människans och logos förmåga att både skapa och förstöra, att göra gott och ont, att göra rätt och fel.” Det är alltså inget litet projekt Stagnell skisserar, och söker man ett svar på hur det ska gå till framträder den fantastiska tilltro till retorikens möjligheter som Stagnell tycks drivas av. Retoriken får inte ”försvinna in i dolda slott, gömda stadsdelar eller osynliga hus” utan måste ”ta plats inom alla de fält som skapar vår omvärld, de fält som rätteligen bör kallas politiska, och där föra in en etisk aspekt i skapandet.”
Det finns ett visionärt, för att inte säga utopiskt drag i Stagnells ambition att utveckla och argumentera för en retorisk etik. Hans resonemang utspelar sig på en hög teoretisk nivå, och hans innovativa sätt att ta sig an svåra frågor väcker beundran. Samtidigt innebär den höga graden av abstraktion att Stagnell något förlorar kontakten med den politiska och mediala verklighet som utgör hans utgångspunkt. Snarare än att med konkreta exempel åskådliggöra retorikens etiska relevans, fastnar hans text i teoretiska projektioner av retorikens möjligheter. Frågan är om det gynnar ambitionen att befria retoriken från dess dåliga rykte. De visionära inslagen upprepar i någon mån ett centralt problem i modern retorikvetenskap. Ämnets lite ängsliga självbespegling, viljan att ge ämnet en identitet avgränsad från andra ämnen, vänder hela tiden den kritiska blicken inåt. När det gäller just etik måste nog retorikens relevans bevisas i kritisk handling.


Rhetorica Scandinavica 65 (2013).

 

Patrik Mehrens

Patrik Mehrens är lektor i litteraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Latest posts by Patrik Mehrens (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere