Retorikens lockande mysterium

Förförande retorik. Förförelse som tema har (för)följt retoriken sedan antiken – typisk som en bild av ren­odlad instrumentalism, ett övertalande som bara ­tjänar retorikerns mål. I denna artikel är förhållandet mellan förförelse och retorik återigen i fokus men ändamålet är att belysa Burkes retoriksyn med ­förförelsen som paradigm.

Retorikens lockande mysterium

Lisa Storm Villadsen

Man kan säga mycket om den amerikanske retorikern Kenneth Burke (1897-1993) – som att hans författarskap är svårt att orientera sig i och, rent ut sagt, inte är präglat av någon märkbar klarhet eller systematik i de många teoretiska analysbegreppen.  Men vissa av Burkes poänger lyser starkt. Här är tre av dem:

  • · Retorik är en symbolisk handling
  • · Övertygelse förutsätter identifikation
  • · Som människor är vi fördärvade (”rotten”) av perfektion.

 

       Hos Burke är förförelse inte automatiskt utdömd från det fina kommunikationssällskapet som oetisk. Och kärleken betraktas inte som oretorisk genom dess förmodade uppriktighet och oegennytta.

Och Burke har också varit banbrytande med sina tankar om ett utvidgande av retorikens område. Genom att definiera retorik som en symbolisk handling öppnade han förståelsen för retoriska aspekter på många andra former av kommunikation än de traditionella retoriska genrerna. Han banade dessutom vägen för förståelse av att icke-språkliga fenomen, t.ex. mat, kan vara inblandade i meningsfyllda kontekster och att de bidrar till helhetens retorik. Tag t.ex. en affärsmiddag, som i hög grad har de ätandes inbördes relationer både som mål och medel.

Förförelse i Burkes optik, Burke i förförelsens optik

Förförelse är mycket lämplig att illustrera vad som ligger i Burkes retorikuppfattning. Grundläggande definierar han retorik som alla de sätt människor använder mot andra – och sig själva – för att påverka hållningar eller handlingssätt. Som exempel på retorisk kommunikation, som faller utanför de gängse föreställningarna, nämner han faktiskt flirt.

forforelse

En annan anledning till att framhäva hans retoriksyn är att den utmanar otidsenliga och konstiga gränser mellan kärlek och förförelse – gränser som vilar på moraliska snarare än kommunikativa skillnader. Hos Burke är förförelse inte automatiskt utdömd från kommunikationssällskapet som oetisk. Och kärleken betraktas inte som oretorisk genom dess förmodade uppriktighet och oegennytta. I bägge fallen är inter­aktionen mellan personerna ju fylld av betydelse.

Låt oss ta utgångspunkt i Burkes märkvärdiga definition av människan. Som människor är vi, säger Burke, kännetecknade att  vara ”symbolbrukare”. Trängtan till att kommunicera med andra människor är en drivkraft hos oss. Det ligger djupt i oss att vi har möjlighet att aktivt göra oss förståeliga för andra och som art har vi enastående möjligheter att finna uttrycksmöjligheter i olika symboltyper: ord, ljud, bilder osv. Att säga det med rosor, choklad eller diamanter går på ett ut i detta sammanhang; de är alla symboler för ömma känslor för mottagaren.

Förförelselitteraturen överflödar av exempel på hur det erotiska intresset för en annan människa kan förmedlas i ord och handling. Likaså försöker man finna mer subtila symboliska uttryck för förförelsens succé än samlag, tex en rodnad hos en flicka, som dittills varit utan medveten kontakt med sitt känsloliv (Karen Blixens Ehrengard) eller en ironisk kommentar från den förr så troskyldiga unga flickan (Kirkegaards Förförarens Dagbok).

Identifikation och samhörighet:

Språket skapar det gemensamma rummet

Burkes kanske mest kända tanke är att retorik i mindre grad rör sig om övertygande än om identifikation. Häri ligger att Burke uppfattar retoriken långt mer mångfacetterad än en snäv persuasiv kraft. Genom att föreslå identifikation som grundbegrepp pekar Burke på den psykologiska dynamik som gör att vi instinktivt vänder oss till det igenkända och sam­tidigt att vi inte är kräsna när det gäller att finna punkter där vi känner igen oss själva i andra.

Själv nämner han allt från banala liknelser – som t.ex. att komma från landsbygden – till mer subtila överensstämmelser som t.ex. appelerar till värden med särskild relevans för mottagaren. I båda fallen en rätt kraftig form för identifikation men Burke nämner också möjligheten av en obevisad identifikation, som gör oss mottagliga för övertygande. När vi, omärkligt för oss själva, anpassar oss i stil, uppträdande eller annat hos en person vi ser upp till, är vi på gång med denna form av identifikation. Vi återvänder till hur några förförare använder en ´suggestions-strategi som går ut på att skapa gemensam identifikationsgrund mellan sig själva och offret.

När vi identifierar oss med andra, antingen det primärt är en intellektuell förståelse eller en empatisk inlevelse, ser vi världen på nya sätt. Den gemenskapskänsla, som Burke kallar väsenenhet eller samhörighet (consubstantiality), är kanske den mest löftesrika grunden för mänskligt samarbete. Den upplevs både tillfredsställande och konstruktiv när vi når ömsesidig förståelse för varandra. Även om förförelsen kanske vid första ögonkastet förefaller mer baserad på motsatsgrundade behov och på en stadig underström av motstånd från den ena parten är också här identifikation grundläggande.

       Även om förförelsen kanske vid första ögonkastet förefaller mer baserad på motsatsgrundade behov och på en stadig underström av motstånd från den ena parten är också här identifikation grundläggande

I första hand måste förföraren komma den andre till mötes. Mest grundläggande är fysisk närvaro i tid och rum: Parterna får något gemensamt vid t.ex. att delta i samma fest. Denna gemenskap kan sedan öka med mer personlig samvaro t.ex.  ett besök i den enes hem eller att promenera tillsammans.

På det språkliga planet kan identifikation grundas genom symboliskt erkännande av den andre genom att helt enkelt lyssna  till vederbörande. Denna grundläggande sociala kontakt med ömsesidig uppmärksamhet utvidgas efterhand som förföraren ställer frågor till sitt ´offer´ och i gengäld berättar något om sig själv. När förhållandet innebär utbyte av tankar och meningar blir identifikationsstrategin mer omfattande och utmynnar i ett bildningsprogram, där offret förs in i förförarens värld och värderingar.

I Laclos´ roman Farliga förbindelser blir klostereleven Cécile tämligen handfast upplärd i erotik av Vicomte de Valmont. Däremot är Johannes Förförarens upplärning av Cordelia i Kirkegaards Förförarens Dagbok långt mer subtil. Målet är här att uppodla en ironisk hållning hos henne. Karen Blixens mini-roman Ehrengaard ligger i förlängning av Kirkegaards förförelsehistoria genom att röra sig kring uppväckelse av nya känslor och värden hos en ung kvinna, men här är bildningsprojektet begränsat till det sinnliga, en uppfostran i estetik, som från författarens hand hålls fram som en kokett, lekande och i sista ände konsekvensfri omgång med temata, som annars innebär social, emotionell och ändå mental förlust för de flesta förförelseoffer.

Det ska finnas en skuggsida

Människan är enligt Burke ”uppfinnare av det negativa” och ”driven av hierarkiets ande”. Det negativa och hierarkiet hänger ihop på det sätt att själva tanken om att något kan vara högre/bättre/finare än något annat beror på föreställningen om dess negation: att det kan vara lägre, mindre osv.Utan föreställningen om det negativa kunde vi inte t.ex. ha moraliska normer om rätt och fel. Vi kan bara bedöma något som värdefullt därför att språket ger oss möjlighet till att tänka kontrafaktuellt. Jungfrun har ett särskilt värde i några kulturer därför att hon just inte har sexuell erfarenhet. Att definiera en förförelse som vällyckad, när en ung kvinna rodnar vid synen av en nakenmålning av sig själv, är för Herr Cazotte i Ehrengaard särskilt raffinerat därför att denna förförelse inte involverar samlag eller någon som helst fysisk kontakt.
En central poäng hos Burke är att den perfektionsbesatthet som följer med hierarkitankegången förenar personer i ett givet sammanhang. Det sker när de orienterar sig i systemet – bland annat genom att undersöka varandras positioner i det – och med att deras respektive strävan efter bättre placering i hierarkin förenar dem i tolkningen av systemets betydelse. Men som en del av upplevelsen av denna samhörighet, förklarar han, erkänner vi också att den är ingenting, en illusion: Vi blir aldrig ett med de andra, vi är för alltid isolerade i vår egen kropp och i vårt eget medvetande.

Denna upplevelse av skillnad och främlingskap med varandra får ´den andre´ att verka så mycket mer intressant och tilldragande.

Appellen i att uppnå det omöjliga

Burke talar om mysteriet som en grundprincip i vårt umgänge med andra. Vårt intresse i att kommunicera drivs av nyfikenhet och av alla de känslor som frodas med bristen på kunskap: ångest, begär, svartsjuka osv. Eftersom vi är i bokstavlig mening åtskilda från varandra i separata kroppar och med­vetande utan direkta förbindelser, drivs vi ständigt av en önskan om samhörighet, att komma närmare varandra, att bliva ett.
Här tänker Burke primärt på en andlig  gemenskap men det är inte någon avgörande skillnad på den och en fysisk förening, som vi söker i en sexuell samvaro. För retorikens vidkommande är uppgiften att förstå hur ord och andra symboler kan föra oss att längta efter enighet med en annan. Och hur den ändå är omöjlig att uppnå.

       En av mysteriets viktigaste funktioner är att den ­sätter oss i stånd att kommunicera med varandra

Härigenom uppstår begreppet mysterium, som hos Burke står för det okända, det oförklarliga och det hemliga hos dem som är annorlunda än vi själva. En av mysteriets viktigaste funktioner är att den sätter oss i stånd att kommunicera med varandra.  Den hjälper till att gömma eller nedtona skillnader och istället fokusera vår uppmärksamhet på möjligheterna till identifikation. Det mystiska ligger i att vi enligt hierarkins logik om skillnader inte bara inser att vi inte alltid har full insikt i andra personer, men också accepterar denna ofullkomliga förståelse som ett grundvillkor, vilket bara gör önskan att´nå varandra kommunikativt än större.
Begreppen negativt, hierarki, mysterium och identifikation är alltså nära förbundna med varandra och förklarar tillsammans den retoriska impulsen.

Retorik som förförelse?

Burkes tankar om retoriken ger oss en begreppsapparat för att beskriva och förstå förförelsens dynamik. Omvänt är förförelsehistorier, fiktiva likväl som faktiska, eminent material till att illustrera Burkes något idiosynkratiska terminologi.

I förförelse ser vi begreppen som ett spel: Förföraren försöker skapa identifikation med en annan person för att uppnå en grund för intimitet. Förförelseprojektet är för förföraren uttryck för en längtan att hävda sig i en hierarki – vare sig den är sexuell, social, intelllektuell eller estetisk. För offret för förförelsen går hierarkin snarare ut på att bromsa eller utmana förföraren så mycket som möjligt och stadigt höja tröskeln tills det är övertygande nog.

Parterna är alltså förenade (consubstantial) i konkurrensen om dominans och i en spiral av stigande krav på sig själv och den andra. Och en väsentlig drivkraft är naturligtvis oviss­heten om den andres hemligheter; bägge parter har förförelsen som slutligt mål att få intim kunskap om den andres kropp, tankar eller känslor, att övervinna mysteriet.

       Att tillåta sig själv ett frirum från hierarkins tyranni, en vällustig zon utan konventionell tid och rum där medel överskuggar målet är den förförelse som författare som Blixen, Laclos och Kirkegaard erbjuder; den retoriska impulsen i fri dressyr

Och här kommer det sista begreppet från Burkes definition av människan: perfektion. Enligt Burke är människans längtan efter perfektion vårt största fel. Den driver oss att eftersträva det omöjliga och fyller oss samtidigt med skuld över våra sträv­andens orena motiv. Härav tanken om att vi som människor är fördärvade (rotten) av perfektion.

Det intressanta med förförelse från ett retoriskt perspektiv är vårt ambivalenta förhållande till begreppet. Ingen kan tvivla på att när retorik och förförelse varit sammankedjade i flera tusen år det inte för det goda. De flesta förförelsehistorier handlar just om varför författaren låter sig ryckas med av sin egen ambition om att prestera. När jag i denna artikel mest har kallat föremålet för förförelsen ett offer speglar det att förförelsehistorier som regel handlar om manipulation och utnyttjande av makt i form av erfarenhet, ålder, utspekulering osv.

Även om Burke sällan själv är explicit värderande och ­aldrig moralisk ger hans begrepp oss likväl möjlighet att  fånga in förförelsens tvetydighet. Lika väl som han erkänner retorikens instrumentella sida – som den tex kommer till uttryck i prototypen för en förförelse: Den erfarne  världsmannens cyniska förförelse av en yngre, sexuellt oerfaren kvinna på bekostnad av bland annat hennes sociala position – pekar Burke på möjligheten av ren övertygelse (pure persuasion). Här är det tal om en symbolisk utväxling mellan parter som villigt och vetande går in i kommunikationen för sin egen del – en uppvaktning av varandra genom symbolspråkets estetiska möjligheter. Att ge sig själva ett frirum från hierarkins tyranni, en sinnlig zon utom konventionell tid och rum där medlen överskuggar målet är den förförelse som författare som Blixen, Laclos och Kierkegaard erbjuder, den retoriska impulsen i fri dressyr


Läs mer om RetorikMagasinet 44.


 

Lektor i retorik vid Köpenhamns universitet.

Lämna ett svar