Recension: Göran Hägg: Retorik i tiden
Retorikrecept utan retorik
- Recension. Göran Häggs Retorik i tiden är en kokbok som lämnar en fadd smak i munnen. En retorikbok utan retorik, en historisk berättelse utan historia, en uppföljare utan ursprung.
Vad är fel med att popularisera retoriken? Vad är fel med att göra en antik kunskap tillgänglig även för moderna, icke-akademiska läsare? Vem orkar läsa trista avhandlingar, meningslösa forskningsartiklar? Titta bara på försäljningssiffrorna: de visar väl om något att just Göran Hägg har förstått hur man förmedlar retoriken brett?
Det korta svaret är: Problemet med Göran Häggs tidigare retorikböcker är att de ingenting lär oss om retorik. Och det skulle man ju kunna tro var syftet med böckerna när man läser inledningen till Retorik i tiden, en antologi med ”23 historiska recept för framgång”. Här heter det: ”Boken kan givetvis läsas utan varje förkunskap hämtad från mina tidigare böcker. Den som emellertid läst den ene eller båda av dessa kommer förhoppningsvis att avsevärt fördjupa och vidga sin kunskap”.
Denna mening kräver ett längre svar, som ska handla om tre saker: om urvalet av tal, om analysmetoden och slutligen om synen på retorik.
Slumpartat urval
De 23 valda talen är alla autentiska, ”äkta tal som verkligen fungerat”. Till skillnad från andra antologier med tal; enligt inledningen ”i värsta fall dessutom tal som aldrig hållits och som, om de hållits, säkerligen aldrig skulle ha fungerat på en verklig publik”.
Detta är mycket märkligt. För det första för att retoriklärare sedan antiken har använt fiktiva tal som pedagogiska inslag: de studerande skulle – och ska – pröva andras ord i sin mun, för att känna på ett språk, känna på en situation. Gör det då någon skillnad om det är ett ‘äkta’ tal eller ett fiktivt? Har litteratur, film och andra mer konstnärliga uttryck ingen relevans och ingenting att säga om den historiska kontext de skapas i? För det andra är det precis det som retoriken handlar om: att hitta alternativ, andra perspektiv. Därför tränade man – och tränar fortfarande – på rent fiktiva anföranden. För att prova på saker, för att inspirera sig själv och andra, för att testa en ståndpunkts hållbarhet. Men nåväl, ett urval är ett urval.
De 23 äkta talen sträcker sig från Lysias ca 390 f.Kr. över Paulus, Muhammed (Koranen), Lincoln och Gustav Adolf till ett Obama-tal från 2007.
En analys av Bushs krigsretorik hade fått fokusera på allt annat än stilistiska element och då hade det kanske blivit för komplicerat för denna bok .
Men om nu dessa tal har valts i egenskap av tal som ”verkligen fungerat”, varför då inte ha med ett tal som det av George Bush (d.y.) efter 11 september 2001? Få språkliga uttryck har väl skapat så globala effekter som när Bush valde (!) att beskriva attackerna på World Trade Center som ”ett krig”? Tänk om Bush hade reagerat som Stoltenberg efter bomben i Oslo och dödskjutningarna på Utøya? Tänk om inte just retoriken hade skapat denna våg av krig mot internationell terrorism?
En analys av Bushs krigsretorik hade fått fokusera på allt annat än stilistiska element och då hade det kanske blivit för komplicerat för denna bok. Istället är det enklare att skriva om Mussolini. Eller använda ett slumpmässigt tal av Obama, för att inte urvalet ska bli för historiskt. Inte Obamas Audacity of Hope-tal från 2004 som var Obamas stora genombrott, inte tacktalet efter valvinsten 2008, utan ett något mer bortglömt tal från när Obama lanserade sin kandidatur som demokraternas presidentkandidat. Alla Obamas tal förtjänar en genomgång, men ska man välja ett, förefaller detta vara ett tveksamt val.
Under genomgången av Sveriges mest omtalade tal det senaste decenniet, kungens så kallade tsunamital, kan inte Göran Hägg släppa att det inte är kungen själv som har skrivit talet. Resultatet är åtta sidors ‘analys’ som i stort sett enbart handlar om att det inte borde finnas talskrivare. En helt legitim ståndpunkt, men knappast meningsfull som bredare analysredskap. Speciellt inte när man betänker hur vanligt det är med talskrivare idag. (Vilket inte är så konstigt: ett statsråd kan ha en agenda med fyra-fem tal eller anföranden varje dag – hur skulle någon kunna skriva så många tal och fortfarande ha tid att vara statsråd?) Och fortfarande: vem som än skriver ett tal, så är det alltid talaren själv som bär ansvaret för vartenda ord och dess konsekvenser.
Man kan störas av att dessa verklighetens talare aldrig får tala till punkt. Citat bryts av kommentarer, referat och docerande passager. Det betyder att man som läsare aldrig får en förnimmelse av talarens egen ton och egna val: som talare man kan mer eller mindre medvetet placera vissa avsnitt nära varandra eller långt ifrån, man kan variera tempo och innehållets tyngd. Av detta blir det inget, förutom i ett par väldigt korta tal. Och därmed blir boken i praktiken oanvändbar som kulturhistorisk dokument, hur mycket intressant kringmaterial som än är med i analyserna. Om något är av värde i boken, är det definitivt dessa kringhistorier.
Analys är att tycka!
I inledningen sågas kort ”den genomsnittlige forskaren i ämnet”, som ägnar sig åt ”meningslösa” analyser av tal: ”man undersöker tal uppbyggda efter den klassiska retoriken och finner att de är uppbyggda efter den klassiska retoriken.” (s. 8) Det är roligt. Det hade varit roligare om man hade kunna belägga detta påstående, men tyvärr innehåller inga av Göran Häggs retorikböcker minsta antydan till retorikteoretiska referenser, så att man kan se vad han grundar sig på. Som redaktör och förläggare läser jag ganska stora mängder med forsknings- och andra artiklar, och den enda text som de senare åren kan påminna mig om inledningens beskrivning är … denna bok.
Inklämt mellan kommentarer, referat och citat dyker det upp både latinska och grekiska begrepp. Ibland går det att rekonstruera vad som menas med begreppen, men oftast poppar de bara upp oförmedlat, obegripligt och precis så meningslöst som inledningen ironiserar över.
Andra gånger dyker det upp helt egna begrepp, som presenteras som viktiga centrala element i retorikens storslagna bygge. Till exempel ”insyltning” (s. 19 & 226), att knyta an till ”ett allmänintresse som de flesta ställer upp på.” Hm. Någonstans i dimmorna är det nog tal om det retoriska begreppet doxa, som Mats Rosengren har fått internationellt genomslag med.
Har det då någon betydelse, detta med begreppen? Vem orkar med alla latinska begrepp, vem behöver dem?
Men det är ju det som är retoriken. Ett språk om språket. Retorikens analytiska sida är just förmågan att sätta ord på vad de flesta upplever som svåråtkomligt, kompakt mörker. Att luckra upp och sprida ljus över språkets kringelikrokar. Det blir inte enklare om alla skribenter hittar på egna begrepp och/eller struntar i vad andra är överens om.
Som att få en cyklande guide på Louvren, som på 10 minuter tar oss genom hela samlingen medan han skriker ”Detta är vackert! Detta är uselt! Detta är gammalt! Denna har någon annan målat!”
Det är som om en läkare skulle besluta sig för att hitta på en egen medicinsk terminologi – utan samband med vare sig tradition eller ny forskning. Det kan mycket väl vara befogat, men eftersom begreppen aldrig används som annat än etiketter betyder det kanske mindre i denna bok.
I Retorik i tiden är det nämligen inte begreppen som står i fokus. Det är den historiska situationen. Hade vi åtminstone fått höra om det kanske mest användbara retoriska begreppet, den retoriska situationen – där man väldigt konkret närmar sig ett tal (eller en skrift) utifrån omgivningens förväntningar, talets konkreta sammanhang och talarens förmåga att övertyga – hade boken haft ett drag av analys. Nu blir det istället rent tyckande.
Knappt en sida i boken får man som läsare bilda sig sin egen uppfattning; författaren springer före och skriver oss på näsan vad vi ska både uppfatta och tycka. Som att få en cyklande guide på Louvren, som på 10 minuter tar oss genom hela samlingen medan han skriker ”Detta är vackert! Detta är uselt! Detta är gammalt! Denna har någon annan målat!”
Enfaldig retoriksyn
Det största problemet med Retorik i tiden är ändå att retoriksynen är så enfaldig. Enfaldig i betydelsen: enkelspårig, banal och oanvändbar.
Alla de 23 talen avrundas med en lista över ”Lärdomar” som dessa tal ger oss. Det är i och för sig intressant att ett enstaka tal kan få någon att skapa maximer som ”Använd aldrig erotiska liknelser norr om Alperna!”, men ‘lärdomarnas’ monomana tro på ett evigt giltigt schema för rätt och fel förefaller både lättköpt och naivt. Från Demosthenes nästan 2.500 år gamla tal lär vi oss att ”Upprepning gör ett påstående sannare”. Av Heliga Birgitta lär vi att ”Mormor är den retoriskt mest trovärdiga person som finns!”
Vad är det man försöker visa med råd som (efter ett tal av påve Joseph Ratzinger): ”Den som inte är naturligt karismatisk måste vara desto mer retorisk.”? Vad är det? Hur gör man det? Och betyder det att den karismatiska inte behöver vara retorisk? Eller (om Kennedy) ”Det är aldrig fel att låta lite som Churchill”.
Det finns en bastant säkerhet i råden som, när de inte är rena plattityder, borde ha fått en redaktör att påpeka att ”detta råd kan väl ändå inte gälla alla tal i alla tider i alla tänkbara situationer?” Men tveksamhet och försvårande (akademiska!) förbehåll är inte bokens ärende. Även den mest förhärdade kan ibland tvingas linda på locket, som efter Lincolns Gettysburg Address: ”Klichéer behöver inte vara fel, förutsatt att det är rätt klichéer.” Jaha! Det är inte fel om det är rätt? Detta är faktiskt det närmaste ”Retorik i tiden” kommer ett konkret, användbart, applicerbart råd. Och det säger en del.
Det säger i all fall något om bokens retoriksyn, som blir riktigt konstig när vi i kapitlet om Obama läser om dennes ”problem i konfrontation med den bortomretoriska verkligheten” (s. 230). Bortomretoriska?
Här menas såklart den verkliga världen, till skillnad från den rent språkliga – för alla vet ju att politiker säger ett och gör något annat? Och eftersom vi inte tycker om politiker som gör så, tycker vi inte om retoriken – förutom då vi kan använda den till egen fördel. Samtidigt som detta grundantagande spär på politikerföraktet, skapar det även en rädsla för att bli manipulerad av ”skickliga retoriker”. Och därmed blir retorik ett buzzword, en markör av en hemlig kunskap som hotar oss – och som kan bli vår om vi läser vissa böcker och lyssnar till vissa föreläsares ”recept för framgång”.
Jaha! Det är inte fel om det är rätt? Detta är faktiskt det närmaste ”Retorik i tiden” kommer ett konkret, användbart, applicerbart råd.
Sedan kan diverse konsulter – retorik-, PR- och allmänna kommunikationskonsulter – få sina kunder att tro att konsten enbart handlar om att klä tanken i mer intressanta kläder. För verkligheten och vårt språk har ju – enligt detta synsätt – inget med varandra att göra.
På så vis är retorik ett verktyg, en hammare vi använder för att slå in ett budskap i mottagarens huvud. En pennvässare för tankens slöa blyerts. Först har vi budskapet – sen gör vi det mer sexigt, så vi ”kan tala till människor så att de upptäcker att de vill saker som de inte visste att de ville!” (s. 10).
Vi kan – enligt detta synsätt – välja att vara retoriska eller ej. Vi kan slå på retoriken, tona ner den, skruva upp för den, ha mer eller mindre retorik i vår kommunikation. Denna nidbild av retoriken kolporteras tyvärr dagligen i tidningar.
Innehållet eller formen?
Var finns det språk som är icke-retoriskt? Samma sekund vi öppnar munnen är vi retoriska. Vi försöker uppnå någonting – ibland politiskt, men oftast något med mindre tydligt syfte. Det kan vara helt konkreta saker som att vi vill att andra ändrar beteende eller öppnar en dörr för oss – och det kan vara rent sociala syften, som att få andra att tycka om oss, eller få andra att förstå hur kunniga vi är. Och även när vi tror oss tala eller skriva helt utan syfte och mening, kan andra tro att vi har ett syfte. På det sättet är retoriken alltid närvarande; det finns alltid förväntningar i spel. Blanda inte ihop det språkligt ornamenterade med själva språket. Retorik är inte det onormalt konstlade språket, retorik är både språkanvändningen – och ett språk om språket. Det är både en praktisk kunskap – men med väldigt få bastanta råd – och en analytisk kunskap om hur språket fungerar.
Bla, bla, tänker kanske du som har läst så här långt. Vad betyder det då? Vad gör det för skillnad om retorik är det ene eller det andra?
Jo, det betyder så mycket som att ingen reflekterar närmare över att norska Fremskrittspartiet efter Utøya beslutade sig för att tona ner retoriken i den politiska debatten. Det ger mening i ett rent instrumentellt retorikuniversum. Men tar man retorikens språksyn på allvar är det helt annorlunda. Enligt en mer traditionell retoriksyn är denna manöver nämligen omöjlig. För språket är verkligheten. Invandrarfientlighet är inte ett stilistiskt drag, det är en tanke, det är verklighet. Man kan inte ändra sitt språk utan att ändra sig själv. Språket påverkar oss och det är vårt ansvar att vårt språk inte förvandlar oss själva eller andra till något otäckt.
Det är därför det blir så konstigt när vi hör politiker eller tjänstemän som förklarar dåliga val eller konstiga beslut med ”Vi har inte fått ut informationen” eller ”Vi har inte varit tydliga nog”. För tänk om informationen faktiskt kom ut och var tydlig – men helt enkelt inte var tilltalande? Tänk om ni faktiskt är de enda som tycker som ni gör?
Då är det såklart mindre smärtsamt att med denna bok i handen fortsätta tro att man egentligen är genial. Man har bara inte hittat tricksen, knepen och receptet för framgång än.
Retorik i tiden kommer med största säkerhet att hitta sina läsare. De kulturhistoriskt intresserade kommer dock även i fortsättningen att ha större utbyte av andra antologier – som till exempel Ordet är en makt – där talarna, både de äkta och de fiktiva, får komma till tals. De retorikintresserade har andra, mer insiktsfulla böcker att välja på. Men för läsare för vilka Göran Hägg är ett namn att lita på, är detta säkerligen precis det ”recept för framgång” som undertiteln beskriver. Jag misstänker dock att inte bara receptet handlar om Göran Hägg. Utan även framgången. .
Peter Ström-Søeberg är redaktör för RetorikMagasinet.
Läs mer om RetorikMagasinet 47/48.
Liknande artiklar:
Nätets lek med identiteter
Att återupprätta ett sargat ethos
En livs levande synekdoke
Den litterære kritik af talekunst
Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642
