Retorisk pop

Barbro Wallgren Hemlin

Retorisk pop

Är Mauro Scocco retoriker? Jo, om man ser till hans låt “Tusen röster” kan man med fog påstå det. I den här artikeln visar Barbro Wallgren Hemlin hur Scocco och hans medhjälpare skickligt använder sig av retoriska verktyg när de i musikvideon “Tusen röster” försöker övertyga oss om att vi bör stödja Amnesty International.

Retorik är läran om att tala övertygande, men det kan ­också handla om att sjunga övertygande. Att låta t.ex. sitt politiska budskap anta en sjungen form är förstås en smart retorisk strategi. Sjungen retorik blir ofta kraftfull, suggestiv och lätt att minnas, bl.a. därför att musiken förstärker och ger eftertryck åt budskapet som dessutom inte sällan getts formen av t.ex. slutrimmade strofer. Musik fungerar dessutom ofta gruppskapande och gruppsammanhållande och den sjungna retoriken har därför även funktionen att skapa samhörighet och kämpaglöd. Exempel på detta ­finner vi på 1 maj när deltagarna i demonstrationstågen taktfast och med glöd sjunger “Internationalen” eller “Ar­betets söner”.

Sjungen politisk retorik har funnits som ett kraftfullt övertygande vapen i alla tider och vi kan från vår egen re­toriska historia ta fram exempel som “Frihets­visan”, ­skriven av Biskop Thomas på 1400-talet (det är den visa som börjar med orden “Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring”) och “Sinclairsvisan”, skriven av politikern och industrimannen Anders Odel 1739. Från vår tid finner vi sjungen politisk svensk retorik i bl.a. 70-talets progg­musik (t.ex. Norrbottens Järns “Konserverad gröt” och Peps Perssons “Hög standard”), i 70- och 80-talens punkmusik (t.ex. KSMB:s “Atomreaggae”, vars refräng inleds med “Ja, ja, ja, ja, ja, jag vill åka till Harrisburg”) och i 90-talets rap-musik. Ett färskt exempel finner vi också i Mauro Scoccos “Tusen röster”, som är huvudtemat för den här ar­tikeln. Sången finns på CD:n “För Amnesty”, vilken hösten 1998 gavs ut till förmån för Radiohjälpens Amnesty-kampanj.

När vi i det nedanstående studerar “Tusen röster” ur ­retoriskt perspektiv skall vi dock inte stanna vid att enbart titta på text och musik, utan istället ta oss an video­versionen av sången. För den retoriker som idag väljer att förmedla sitt budskap i sjungen form står ju inte bara ord och musik till buds, utan även bild och videografisk utformning. Det är alltså ett mycket kraftfullt och mång­sidigt redskap som finns att tillgå för den som vill sprida ett politiskt budskap till unga människor.

I det som här följer skall vi studera hur Scocco och hans medhjälpare (av dessa bör särskilt lyftas fram Per Forssberg och John Nordling som regisserat videon) försöker övertyga oss som tittar och lyssnar att bejaka och efterfölja tesen: “Stöd Amnesty!”

Tusen röster

I framförandet av “Tusen röster” deltar flera sångare. Förutom Mauro Scocco själv framträder Dilba, Stephen Simmonds, Plura  Jonsson (finns ej med i bild på videon), Lisa Nilsson, Uno Svenningsson, Meja och Peter Jöback som solo-, duett- eller körsångare vid ett eller flera tillfällen. Vid sidan av textens innehåll, disposition och språkliga utformning samt musik, bild och videografi kommer även valet av medverkande artister att kommenteras som ett inslag i den retoriska strategin.

ScoccoVi tar för analysen vår utgångspunkt i den klassiska ­retorikens standarddisposition. Enligt denna skall talets inledning (exordium) väcka intresse samt skapa välvilja och förtroende inför talaren och dennes budskap. Eftersom vi i det här fallet har med ord men också med musik och bilder att göra, kan vi se den musikaliska introduktionen och de första bilderna i videofilmen som en del av exordiet – samtidigt som vi hör melodins första takter ser vi svartvita porträtt av människor. De ser oss rakt i ögonen – en medel­ålders man, kanske från Turkiet, kanske från Iran med sorgsen, allvarlig blick följs av en yngre vit man, som följs av en medelålders, allvarlig, färgad kvinna. Vi ser därefter i tät följd en ung asiatisk man och en ung asiatisk kvinna och samtidigt som Dilba sjunger textens första ord låter man ett porträtt ligga kvar längre i bild. Den svarte, prydlige unge mannen på bilden är inte anonym. Vi läser: “Evans Kanini, Kenya, förföljd och torterad”. Sannolikt är vårt intresse väckt och med hjälp bilderna har man ­också skapat en känsla av autenticitet och trovärdighet – svartvitt känns dokumentärt och oglamouröst och den exakta angivelsen av vem det sista porträttet föreställer skapar närhet, konkretion och en känsla av äkthet. Jo, ­detta verkar trovärdigt och inte alltför kommersiellt.

Sångens första vers (vers används här i allmänspråklig betydelse, dvs. som synonym till det litteraturveten­skapliga strof) fungerar som ett kombinerat exordium och narratio. I retorikens narratio skisseras bakgrunden för den argumentation som skall komma och vi ser här hur Mauro Scocco målar upp en bakgrund som mottagaren kan förväntas känna igen sig i. Den människa texten talar till känner sig förvirrad, sökande och ensam. Dilba, som sjunger, är en ung kvinna av kurdiskt ursprung. Hon står enkelt, rakt upp och ner, framför kameran och ser oss i ögonen. Bakgrunden är en grå vägg utan mönster och videon är fortfarande hållen i svartvitt, det kommer den att vara rakt igenom. Medan Dilba sjunger presenteras vi för en ny namngiven person, en ung svart man: “Shu Aib´Abdul Latif, USA, skjuten av polisen”.

Efter narratio följer i den klassiska retorikens standard­disposition den del som kallas argumentatio, talets huvuddel där själva argumentationen har sin plats. Denna del innehåller ofta både argument som bekräftar tesen (confirmatio eller probatio) och vederläggande av sådana argument som framförts eller kan tänkas komma att framföras mot tesen (refutatio eller confutatio). I den andra delen av  “Tusen rösters” första vers tar argumentatio sin början i en möjlig invändning mot tesen. Scocco fortsätter i denna del av texten att tänka sig in i mottagarens tankesätt genom ett medgivande (concessio) av att det är lätt att ge upp med hänsyn till att den enskilda människan är så liten och nöden i världen så stor – att försöka göra något kan kännas fåfängt. Textraderna framförs av Stephen Simmonds, en ung svart sångare klädd i vit skjorta och slips. Fort­farande är bakgrunden enkel – en vit svagt mönstrad vägg. Medan Simmonds sjunger ser vi fler porträtt av människor. Vi får inte veta vilka de är, men de är många.

Den påföljande refrängen sjunger Scocco själv och i dess text vederläggs som vi ser, helt enligt retorikens rekommendationer, invändningen från föregående vers med ett förargument – “(men) tusen röster kan ljuda som en”, dvs. är vi många så är vi starka (vi kan också se hur men som satts inom parentes utgör en explicit markering av vederläggandet). Också inom refrängen återkommer medgivandet av att det kan kännas tungt och svårt att göra något – “natten är mörk och vägen känns lång” – men detta ställs i kontrast mot ljuset och hoppet: rösterna ljuder “som den klaraste stjärnan på himmelen”. Medan Scocco sjunger klipps bilder in på de övriga medverkande artisterna, ­vilket kan ses som ett videografiskt understöd till argumentet – vi ser visserligen inte tusen personer, men i alla fall några stycken (och just här ljuder deras röster f.ö. som en – Mauro Scoccos).

Från långt borta till nära

Också vers två utgörs i sin första del av ett vederläggande av motargument, men den här gången återfinns inte motargumentet explicit i texten. “Jag vill inte predika, bara sträcka ut en hand” framstår som ett föregripande av en anklagelse om att textförfattaren kommer med moraliska pekpinnar och talar i stora men innehållslösa ord. Genom textraderna “det här är ett steg på vägen / jag gör vad jag kan / och allting börjar någonstans” framläggs argumentet: Varje liten insats är viktig (eller kanske “av många bäckar små blir ofta en stor å”). Under denna vers presen­teras vi för ytterligare en namngiven person, den här ­gången ett barn som vi alla dessutom har hört talas om: “Iqbal Masih, Pakistan, mördad för sin kamp mot barn­arbete”.

scocco-singelI den andra delen av vers två ser vi hur förargumenta­tionen fortsätter genom en stegring där hopplösheten för­byts i hopp: “Och genom Vintergatan hörs ett rykte inatt, änglar som viskar att det kommer en dag efter varje natt”. Den tidigare spirande förhoppningen om att “allting börjar någonstans” har nu vuxit och blivit till ett rykte som sprids inte bara på jorden utan “genom Vintergatan”. Dess dignitet och kvalitet framgår av vem som förmedlar det – änglarna. Samtidigt som dessa ord sjungs ser vi en närbild på en för alla svenskar välkänd person: “Osmo Vallo, Sverige, misshandlad av polisen”. Vi har gått från långt borta – Kenya, USA, Pakistan – till nära. Medan Vallos porträtt ligger kvar i bild sjungs versens avslutande ord, som åter utgörs av en kontrast mellan ljus och mörker, mellan hopp och hopplöshet: “det kommer en dag efter varje natt”.

Härefter följer åter refrängen med dess kraftfulla förargument och dess vederläggning av hopplösheten, den här gången framförd med fylligare och ljudmässigt starkare musikaliskt arrangemang än tidigare. Vi ser många ano­nyma ansikten passera men presenteras också för en namn­given person, den här gången en kvinna – “Ma Thida, Burma, fängslad för fredliga demonstrationer”. Video­grafin är fortfarande stramt hållen – Uno Svenningsson sjunger; han står i stort sett stilla mot bakgrunden av ett ljust enfärgat draperi.

Tryck på känslorna

I den klassiska retorikens disposition får känslorna allt större utrymme ju längre fram i talet man kommer. I inledningen och narrationen skall talaren, som ovan ­nämnts, skapa intresse, välvilja och förtroende vilket skall öppna mottagarens sinne för de argument som framförs i argumentationen. Mot slutet av talet tänks mottagaren, om talaren har lyckats i sin strävan, vara så öppen att man nu kan tala till hans eller hennes känslor och på så sätt få honom eller henne att bejaka tesen inte bara med sitt intellekt utan också med hela sin vilja och känsla. I textens tredje vers ser vi hur Scocco ökar det känslomässiga trycket genom att uppmana oss att lyssna till “ropen från alla dom som glömdes bort, dom i marginalen och dom som försvann”. Musikaliskt sett tar melodin här en ny vändning och den nya melodislinga vi hör bidrar till att lyfta fram och emfatiskt markera textraderna. Vi ser också hur budskapet ges eftertryck genom den anaforiskt uppbyggda varierade och stegrande beskrivningen av dem vi skall lyss­na på: dom som glömdes bort, dom som finns i marginalen och dom som slutgiltigt försvann. Budskapet under­stöds av det vi ser – samtidigt som vi hör orden ­visas i snabb följd bilder av 13-14 personer – män och kvinnor, svarta och vita, unga och gamla. Orden sjungs av Meja som då hon är i bild filmats på nära håll. Hon ser oss allvarligt i ögonen.

Sångens text avslutas med ett slags sammanfattning (conclusio), som genomsyras av hopp men också av en maning till handling – vi måste göra något själva, ingenting händer om vi inte aktivt medverkar: “Det finns en sång att sjunga om vi vill. Den kan nå hela världen …”.

Härefter följer så, två gånger i rad, refrängen med dess huvudargument. Sången, eller om man så vill, det sjungna politiska talet, når nu sin känslomässiga kulmen – musiken höjs ett tonsteg, och man lägger på bakgrundssång i stämmor. Peter Jöback är huvudsångare, men det övriga sjunger också. Jöbacks närbild läggs in gång på gång, men, en i taget, får vi också se samtliga övriga medverkande – tusen röster ljuder som en. När de sista tonerna klingar ut är det känslan av hopp och menings­fullhet som blir det bestående budskapet – vi presenteras för ytterligare två namngivna personer, men kommentartexten är annorlunda än tidigare: “Mehdi Zana, Turkiet, frigiven”; “Huang Hua, Taiwan, frigiven”.

Genomtänkt retorik

Vi har i det ovanstående sett att “Tusen röster” i textuellt, musikaliskt och videografiskt perspektiv är retoriskt skickligt uppbyggd och kan beskrivas utifrån mönstret av retorikens standarddisposition. Utgångspunkten tas i mottagarens situation och i dennes tänkta invändningar och förargumenten läggs fram mot bakgrund av dessa faktorer. När intensiteten i argumenationen ökar på det textuella planet så understöds ökningen också musikaliskt dels rent volymmässigt, dels genom fylligare arrangemang såsom ny melodislinga, tonstegshöjning eller körsång.

Även videons visuella möjligheter används retoriskt mycket genomtänkt. Videon är helt hållen i svartvitt och artisterna framträder i de flesta fall mot enkla bakgrunder och i närbild. De ser oss allvarligt i ögonen. Genom sin enkla och strikta videografi står “Tusen röster” i skarp kontrast till de flesta andra musikvideor och vi skulle därför kunna tala om att de videografiska grepp man valt har en ‘avglamouriserande’ funktion, dvs. att musikvideogenrens glättade, kommersiella grundnatur måste neutraliseras en del för att det seriösa budskapet skall nå fram.

Ett mycket effektfullt grepp i videon är också alla de foton på människor som ackompanjerar text och musik. Vi ser bilder på anonyma män, kvinnor och barn, ur olika sociala och etniska grupper – och de är många. Bland de personer som är namngivna finner vi förstås människor från platser långt borta, men också från vår egen närhet (Osmo Vallo) och vi finner män, men också ett barn (Iqbal Masih) och en kvinna (Ma Thida).

Vad vi ser är ett, enligt min uppfattning, lyckat försök att överbrygga problemen med Amnestyfrågan – att det ­mesta som görs av Amnesty rör frågor långt bort från vårt eget närområde och att det oftast handlar om män i sin bästa ålder, dvs. den grupp människor som vanligtvis inte talar så djupt till vårt medlidande. Och när texten går mot sitt slut och dess fokus rör sig alltmer från hopplöshet till hopp presenteras vi slutligen för två personer som faktiskt blivit frigivna: Mehdi Zana och Huang Hua. Det som skall stanna kvar i vårt minne är att det finns en möjlighet att göra något om vi vill och att arbetet bär frukt.

Sången sjungs, som nämnts, av flera sångare och möj­ligen kan också valet av artister ses som ett retoriskt effektivt verkningsmedel. Av artisterna är flertalet vita med svenska namn, men vi ser också Stephen Simmonds och Dilba, båda med ett annat etniskt ursprung än det ­svenska. Sannolikt bidrar även detta till att överbrygga avståndet mellan dem långt borta och oss här hemma.

Det goda syftet

Mauro Scocco och hans medhjälpare använder skickligt musikvideons rika möjligheter för att övertyga oss om sitt budskap och om man väljer att betrakta CD:ns försälj­ningssiffror som mått på hur väl de lyckats i sin retoriska strävan, så har det gått bra – CD:n “För Amnesty” har ­hittills sålts i 38 136 exemplar.

I Scoccos fall välkomnar vi framgången. Den retoriska musikvideon används i ett gott syfte och man kan i klassiska termer säga att han och hans medarbetare med sin insats för Amnesty väl uppfyller den romerska retorikens vir bonus-ideal, dvs. att de uppvisar vad vi alla ser som god moral. Men retorikens urgamla dilemma finns förstås kvar: Dess effektiva redskap är lika tillgängliga också för människor som inte verkar i lika goda syften.

Med hänsyn till musikens viktiga roll som påverknings- och gruppidentifikationsmedel för i synnerhet unga ­människor skulle vi därför behöva veta hur musikvideons retoriska möjligheter används av t.ex. nynazistiska grupper. Att granska hur dessa med hjälp av ord, musik, bild och videografi försöker föra fram sitt budskap och dra människor till sig framstår som en viktig forsknings­uppgift. ❧


Författare: Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor vid Inst. för svenska språket, Göteborgs universitet, där hon bl.a. undervisar och forskar i retorik.


RM3Läs mer om RetorikMagasinet 3.


Om skribenten

Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet

Lämna ett svar