-
Nils Ekedahl & Anders Sigrell
-
Retoriska övningar – genom 2 000 år
- Hur lär man ut retorik? Det är inte en ny fråga, utan ett problem som har varit aktuellt i mer än 2 000 år. Ett stort svenskt retorikprojekt håller just nu på att översätta ett av de första försöken att besvara frågan, och visar här att den gamla kunskapen också var en kunskap om kunskap.
De flesta känner till att retoriken föddes för 2 500 år sedan, i det antika Grekland. Retoriken föddes främst som en praktisk disciplin, där lärare undervisade elever i övertygelsens konst – precis som moderna kommunikationskonsulter idag.
De antika ‘konsulterna’ kallades ‘sofister’ (vis man), kringresande lärare som mot betalning lärde upp ungdomar i retorik och andra ämnen; bland de mer berömda kan nämnas sofisterna Gorgias och Isokrates.
Varje lärare hade sin egen metod, men med tiden växte det fram ett mer formaliserat utbildningsprogram i vilket retorik ingick som en central del tillsammans med grammatik och dialektik. Till skillnad från retoriken var dialektiken strikt logiskt orienterad och handlade om att bevisa det sanna snarare än om att skapa övertygelse i sådana frågor där det kunde förhålla sig på flera sätt. Den grundläggande träningen i retorik ordnades i en serie med bestämda övningar, vilken på grekiska fick namnet progymnasmata, ”förberedande övningar”.
Aftonios
Övningarna var ordnade efter svårighetsgrad, från elementära retoriska färdigheter till mer avancerade. En passande bild för den stigande svårighetsgraden, som ofta anfördes av de antika lärarna, var berättelsen om hur Kroton från Milo successivt ökade sin styrka: varje dag lyfte Kroton en och samma kalv. För var dag som gick blev kalven tyngre och Milo starkare; till slut var han så stark att han kunde lyfta den nu fullvuxna tjuren.
Av de olika versioner av övningsserien som cirkulerade i romarriket blev Aftonios version från ca 400 e. Kr. den mest spridda. En av orsakerna till detta var att han inte bara beskrev övningarna, utan också gav mönstertexter som eleverna kunde utgå ifrån och imitera.
De tre ‘konster’, artes, i det klassiska utbildningssystemet trivium: Grammatik, dialektik (logik) och retorik. Här avbildade på tarokkort tecknade av Mantegna, ca 1485.
I och med renässansen fick övningsprogrammet förnyad aktualitet. I hela Europa togs övningarna upp i skol- och universitetsundervisningen, och Aftonios progymnasmata trycktes i åtskilliga upplagor. När retoriken ifrågasattes under 1800-talet drabbade det också skolornas retorikundervisning. Det antika övningsprogrammet uppfattades som stelbent och schematiskt, och det tycks ha varit helt bortglömt i början av 1900-talet. En del namn levde dock kvar; så t.ex. ordet ‘kria’ som användes in på 1900-talet som benämning på den traditionella studentuppsatsen.
Programmets innehåll
Aftonios version av progymnasmata innehåller fjorton övningar i stigande svårighetsgrad.
Först kommer fabel, i vilken eleverna skall återberätta en fabel så att dess moraliska poäng blir tydlig. Aftonios exempel är den välkända fabeln om den glatt spelande syrsan och den hårt arbetande myran.
Den andra övningen är berättelse, där eleverna får reda ut ett enkelt händelseförlopp.
De två följande övningarna, kria och maxim, handlar om att utveckla innebörden av en berömd handling eller ett välkänt yttrande. De är lite svårare, och eleverna skall här följa ett bestämt logiskt schema (se nedan) för att utlägga och precisera betydelsen av ett yttrande eller en handling.
Efter dessa kommer två övningar som hänger nära samman och som går ut på att träna argumentation för och emot något, vederläggning och bevisning.
Därpå följer en övning kallad koínos tópos, vilket här närmast kan översättas med kliché eller allmänsanning. Övningen går ut på att lära eleverna att argumentera för en viss god egenskap eller mot en ond, dvs. utlägga innebörden av vissa ‘dygder’ och ‘laster’.
I nästa par övningar, lovprisning och smädelse, skall eleverna knyta de egenskaper som de utvecklat i den föregående övningen till bestämda personer och företeelser. Här får de först träna sig att berömma något – en person, ett ting, en abstrakt företeelse, en plats eller en årstid – för att därefter klandra eller smäda någonting. Mönstret för uppgifterna utgår från topoi (dvs. ’platser’ där skribenten kan finna användbara argument) som bl.a. ursprung, uppfostran, gärningar och karaktär.
De tre följande övningarna – jämförelse, fiktiv monolog och beskrivning – hänger nära samman. Mönstret för jämförelsen är detsamma som gäller för lovprisning och smädelse, och den första övningen kan ses som en dubblerad lovprisning eller en kombination av beröm och klander. Målet för övningen fiktiv monolog är att komponera ett tal som en levande, historisk eller fiktiv person skulle kunna hålla i en bestämd situation. Uppgiften går ut på att leva sig in i en annan person och framställa dennes karaktär på ett övertygande sätt.
Medan flera av de föregående övningarna är ganska starkt inriktade på logos, ligger tonvikten i denna övning i högre grad på ethos och pathos. Denna triad av påverkansmedel är naturligtvis aktuell i samtliga övningar, men vart och ett av dem betonas olika starkt.
När eleverna väl hade kommit så här långt hade de bekantat sig med de mest elementära retoriska teknikerna, och det var nu dags att avrunda serien med två något svårare övningar. Den första kallades tes eller tema. Den går ut på att analysera en fråga så ingående som möjligt och redogöra för argument både för och emot. Frågan skall vara av principiell natur och kan t.ex. lyda ”Bör man gifta sig?”. För behandlingen av den valda frågan skall eleverna utgå från samma mönster som de fått lära sig i övningen kliché.
I den sista övningen, lagförslag, skall eleverna tala för eller emot en lag. Den juridiska analysen står i förgrunden för uppgiften, och eleverna skall analysera den valda lagen med hjälp av topoi som är passande för situationen. Aftonios ger tre förslag: Är lagen i överensstämmelse med konstitutionen? Är den rättvis och ändamålsenlig? Är den praktiskt genomförbar? Den andra punkten är av naturliga skäl den som tilldragit sig störst uppmärksamhet.
En modern Kria
Albrecht Dürers ”Skolmagistern”.
Som nutida läsare av övningsprogrammet slås man av hur genomtänkt den stigande svårighetsgraden är, och av hur lätt det är att ersätta de antika ämnena med mer moderna. Med en gymnasieklass skulle man kunna göra en kria av t.ex. Gandhis uppmaning till civil olydnad eller som vi här ska försöka: Göran Perssons ”Den som är satt i skuld är inte fri”.
(Exemplet kanske inte i första hand ska ses som en faktisk förstärkning av Perssons yttrande. Krian ger möjlighet att utveckla, vända och vrida på ett yttrande så att fler aspekter synliggörs, något vi har nytta av både när vi ska förmedla något eller är mottagare av påverkande kommunikation).
Göran Persson: ”Den som är satt i skuld är inte fri”
Lovprisning: Det är inte förvånande att det är just Göran Persson som fäller dessa visa ord. Han lyckades under 1990-talet genomföra den nödvändiga saneringen av den svenska ekonomin och har därigenom, det är alla överens om, visat sig vara en politiker som kan fatta beslut, även om de är svåra. Han har under dessa år utan tvivel axlat rollen av en sann statsman, och det skulle därför ta alltför lång tid att gå igenom allt det han gjort för Sverige. Här skall vi endast begrunda hans kloka ord om den frihet som består i att man inte står i skuld till andra.
Parafras: Den som är skyldig någon annan pengar kan inte göra som han vill med sina inkomster, utan måste använda dem till avbetalningarna. Så enkelt är det.
Orsak: När Göran Persson sade detta tänkte han på saneringen av Sveriges galopperande statsskuld under 1990-talet. Den var så stor att nästan alla de pengar som staten tog in i skatt måste gå till att betala ränta och amortering. Göran Persson förstod att så kunde vi inte fortsätta att ha det.
Motsats: Är man ekonomiskt oberoende kan man göra vad man vill med sina pengar för att få framgång och glädje här i livet. Den som har pengar kan välja hur han eller hon vill spendera dem och är därför fri.
Jämförelse: Det är som med den som köper på kredit. Först är det roligt att handla, men värre blir det när räkningarna kommer och man upptäcker att man inte har pengar att betala dem med. Men Göran Perssons yttrande gäller inte bara rent ekonomiska frågor. Det finns många andra typer av skulder som begränsar vår frihet. Därför kan man också jämföra med den som sitter i fängelse för ett brott. Så länge skulden till samhället inte är sonad är den fängslade berövad sin frihet.
Exempel: Se på dem som får sina skulder avskrivna enligt lagen om skuldavskrivning. För att bli av med sina skulder måste de måste leva på existensminimum i fem år. Under denna tid kan de inte unna sig någonting utöver det nödvändigaste, men sedan avskrivs skulderna helt och hållet. Så länge de har skulderna kvar är de inte fria att göra som de själva vill.
Vittnesbörd: Alla som funderar över saken förstår att skulder begränsar vår frihet. Det gäller såväl på det privata planet som när det gäller ett lands ekonomi. Många ekonomer har berömt Göran Persson för hans framgångsrika saneringsarbete. Även politiska motståndare som Anne Wibble, den finansminister som föregick honom, instämmer i hans uttalande.
Sammanfattning: Med all rätt bör vi begrunda vår statsministers yttrande och ta till oss sambandet mellan skuld och ofrihet.
Retorik och didaktik i progymnasmata
Med hjälp av den antika övningsserien fick eleverna alltså lära sig retoriska grundfärdigheter som att berätta, beskriva och argumentera. Dessutom fick de träna sig i att leva sig in i andra personer och skildra deras karaktär på ett övertygande sätt. Men hur ser den didaktik ut som ligger till grund för övningarna? Hur förmedlar de kunskaper i retorik? Vad är det övningarna vill lära ut, också på ett mer övergripande plan? Sådana frågor är det vi är intresserade av. Vi vill därför avslutningsvis helt kort ta upp några aspekter av övningsseriens didaktik.
Progymnasmata-programmet är en rad praktiska övningar – självständig retorisk ‘teori’ förekommer nästan inte alls. Men likväl blir den som arbetar sig igenom övningarna bekant med retorikens viktigaste begrepp. Så behandlas exempelvis de tre påverkansmedlen logos, ethos och pathos mer eller mindre explicit i flertalet övningar och på liknande sätt tas stilläran upp i flera övningar.
Retoriken lärs först och främst ut som en färdighet, något som man använder praktiskt i det dagliga livet; de teoretiska retoriska begreppen kan vara till nytta om man vill analysera hur språket verkar, men är inte nödvändiga för att använda det praktiskt. Som en följd av detta synsätt präglas hela övningsserien av ”att lära genom att göra”. Eleverna börjar direkt med att praktisera ett antal enkla retoriska modeller som de förutsätts ha nytta av i vardagen såsom aktiva och ansvarstagande samhällsmedlemmar.
Till bilden av övningsserien som ‘teorilös’ måste dock läggas att den naturligtvis rymmer en underliggande retorisk teori, som format övningarnas uppläggning och innehåll. Ett grundantagande är att all talad och skriven kommunikation äger rum i en kulturell kontext.
Ett annat grundantagande är att denna kulturella kontext kännetecknas av motstridiga handlingsalternativ, såväl i enskilda angelägenheter som mer gemensamma åtaganden. Ett tredje grundantagande är att behovet att tala och skriva är sprunget ur en önskan att påverka och vägleda ett ställningstagande till dessa handlingsalternativ.
Ett batteri av färdigheter
Ytterligare ett teoretiskt antagande som berör övningsseriens didaktik är betoningen av copia (’överflöd’), dvs. konsten att ha mer att säga eller skriva än vad som rimligtvis kan behövas vid varje enskilt tillfälle. Denna betoning sammanhänger med att progymnasmata-programmet inte främst syftar till färdigställandet av en slutgiltig produkt (vilket den s.k. skrivprocessen kan sägas göra), utan snarare har till uppgift att förse eleverna med ett batteri av färdigheter som de kan använda oberoende av vilka krav den specifika kommunikationssituationen ställer.
Copia-tanken betyder också att eleverna får lära sig en uppsättning händelser, personer och berömda yttranden som en ansvarstagande medborgare kan ha nytta av att känna till, både för att förstå och för att själv kunna anspela på. I övningsserien görs inte någon skillnad mellan olika typer av kunskapsstoff: kunskaper i retorik, mytologi, historia och etik lärs ut samtidigt. I den didaktik som övningarna bygger på är teoretiska och praktiska kunskaper helt och hållet integrerade med varandra. För att kunna kommunicera och övertyga räcker det inte att behärska formella tekniker, utan som talare måste man också ha material att fylla dem med, dvs. argument och bevis.
Mytologi och historia blir med detta synsätt till ‘bevis’ eller argument, som på samma tid är och skapar vår kultur. Detta gör progymnasmata-programmet till ett smidigt didaktiskt instrument som är lätt att anpassa till olika kulturella kontexter – vilket säkerligen varit en starkt bidragande orsak till dess överlevnadskraft i retorikundervisningen.
Inbyggt moraliserande
I flera av Aftonios exempeltexter märker man en starkt uppfostrande och moraliserande ton. Förutom att ge tekniska färdigheter och lära eleverna att behärska den etablerade kulturens repertoar presenterar övningarna ett antal moraliska och politiska värderingar som eleverna – mer eller mindre underförstått – bör göra till sina. I grund och botten är moralen ett led i den kulturella kompetens som programmet vill förmedla.
Liksom det kulturella ’innehållet’ i övningarna belyser retorikens bundenhet till den omgivande kulturen, klargör den uppfostrande tendensen att talandet och skrivandet inte sker i ett moraliskt vakuum, utan alltid måste relateras till etikens frågor om hur man bör handla som ansvarskännande samhällsmedlem.
De värderingar som tas upp i Aftonios övningar gäller de mest skilda ting. Gemensamt för dem är dock att de kan räknas till den kulturspecifika kontext som föreskrev hur en fri man borde agera i det antika samhället. Ett belysande prov på en värdering av detta slag ger övningen kria, där Aftonios exempeltext handlar om värdet av en sträng uppfostran och utläggningen fastslår att det är genom att underkasta sig uppfostran som man blir en god och nyttig samhällsmedlem. Denna förmanande tendens går igen i flera av övningarna. Klokhet, slagfärdighet, visdom och heder är värden som återkommer i Aftonios övningar.
Den dygdiga talaren
En stor del av det kulturella stoff som tas upp i progymnasmata-serien handlar alltså om hur man bör leva som människa i samhället. Övningarna kan härigenom ses som medel för moralisk påverkan. Men de moraliserande inslagen kan också ses som ett kritiskt och emancipatoriskt hjälpmedel som vi kan ha nytta av som mottagare för påverkande kommunikation.
Kanske inte i den meningen att vi har nytta av att känna igen vissa återkommande mönster, och inte enbart på så sätt reflektionen över hur vi själva kan kommunicera mest effektivt skärper vår uppmärksamhet för våra medkommunikanters språkval, utan kanske främst genom att övning i att t.ex. utveckla en central tankegång enligt krians mönster, med bl.a. omskrivningar, exempel och andra vittnesmål, ger oss ett redskap för att bättre förstå vad det är för tanke som sändaren vill göra gemensam med oss.
Övningsserien kan i sin helhet kopplas samman med den ständigt aktuella frågan om retorikens etik. Frågan om talarens moraliska ansvar tas visserligen inte upp direkt, men det är ändå uppenbart att etiken är en central beståndsdel i Aftonios progymnasmata. För att övertyga måste talaren framstå som en moraliskt oförvitlig person.
Övningarna har därför, förutom att ge retoriska och kulturella kunskaper, också till syfte att fostra eleverna till rättrådiga och ’dygdiga’ samhällsmedlemmar. Med hjälp av övningsserien skall en talare växa fram som äger både vältalighet och moralisk integritet. Som didaktiskt projekt förenar progymnasmata-programmet retorisk färdighetsträning, kulturell inskolning samt etisk och politisk fostran. Det kan därför ses som ett sätt att förverkliga Quintilianus ständigt aktuella krav att talaren skall vara en vir bonus dicendi peritus, ”en god man erfaren i konsten att tala”.
Om Progymnasmata-översättningen
Idag har progymnasmata fått förnyad aktualitet. Sedan i fjol bekostar Riksbankens Jubileumsfond ett fyraårigt retorikhistoriskt projekt med titeln ”Från Aftonios progymnasmata till ’skrivprocessen’. Om grundläggande retorikundervisning som text- och tankeform”, under ledning av Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Projektet, som samlar forskare från olika discipliner och universitet, ska bl.a. titta närmare på övningsseriens eventuella betydelse för modern retorikundervisning. Ett skäl som talar för det meningsfulla i ett sådant antagande är att elever under många olika tidsepoker genom progymnasmata-programmet har fått lära sig grunderna i retoriken som en kodifierad praxis för hur språket kan användas för att kommunicera en tanke i olika situationer.
I fokus för övningarna står inte retoriken som teoretiskt system, utan som ett redskap för att träna elevernas förmåga att använda språket i det dagliga livets olika situationer. Övningarna borde alltså kunna vara av intresse för dem som arbetar med att lära ut retorik idag.
Under nästa läsår kommer en svensk översättning av Aftonios progymnasmata att publiceras som ett resultat av projektarbetet.
Författare: Artikelförfattarna disputerade båda i fjol på avhandlingar om retorik, Nils Ekedahl om predikokonstens politiska betydelse, Anders Sigrell om underförståddheter i politisk argumentation. Båda arbetar numera som forskare och lärare vid Södertörns högskola..
Från RetorikMagasinet #6, s 8-12