Roasting: Ironisk respekt

Grillande retorik. Just nu håller en helt ny typ av genus demonstrativum, lovtal, på att etablera sig i Sverige: Roasting.  Ironiska smädestal ska lovprisa en gäst, men frågan är om den svenska varianten av roasting verk­ligen görs rätt?

Axel Bruér

Roasting: Ironisk respekt

Ni som har sett SVTs Grillad eller Kanal 5s motsvarighet Roast på Berns är bekanta med konceptet: En inbjuden gäst låter sig häcklas av en grupp komiker, ofta genom grova förolämpningar. ”Bert Karlsson du är så ful så att barnmorskan försökte trycka tillbaka dig” säger David Batra under sin roast av Bert.

Poängen är att det är med glimten i ögat. Vad de här komikerna än häver ur sig så är de ironiska. Meningen är att man ska visa sin respekt och aktning genom att ironisera.

Krångligt kan tyckas, men det är poängen. Det är ett lovtal fast man säger det som ett ironiskt smädelsetal. Synd bara att man gör det fel.

Amerikanska anor

Roasten kommer från USA och har anor tillbaka till 50-talet. Det finns en privatklubb i New York som heter The Friars club som bildades i början av 1900-talet där man anordnade middagar till olika celebriteters ära. Lite senare in på 50-talet började man hålla laudatio, hyllesttal, till hedersgästerna – men inte helt de konventionella lovtal som man är van vid att höra: ”Åh vilken fin och härlig människa hon är”, utan nu var det mer i stil med: ”Hon är en hemsk människa!” Fast det var menat att vara ironiskt.

De här roastarna har pågått på The Friars club sedan 50-talet och pågår alltjämt. Sedan tio år tillbaka tv-sänds roastarna på den amerikanska tv-kanalen Comedycentral. Innan hölls roasten i princip inför stängda dörrar.

Annons
Ad Herennium
Ad Herennium

De ratione dicendi ad C. Herennium.
En av de viktigaste läroböckerna i Västerlandets historia” (Kurt Johannesson). Läs mer...

Men det var redan under 60- och 70-talet som roasten nådde ut till den stora publiken. Dean Martin roastade sina gäster i sin mycket populära tvshow ”The Dean Martin Show” under 60- och 70-talen.

I Sverige sändes det första roastprogrammet Grillad på SVT den 13e mars 2009.

Svensk och amerikansk roast

Låt oss slå upp roast på folkencyklopedin Wikipedia. Först den svenska Wikipedia:

Roast är en form av komik som går ut på att en talare skämtar på en annan närvarande persons bekostnad. En roast kan innehålla både grova förolämpningar och hyllningar. Allting bygger på kärlek.

Jämför detta med engelskspråkiga Wikipedia:

A roast, in North American English, is an event in which an individual is subject to publicly bearing comedic insults, praise, outlandish true and untrue stories and heartwarming tributes. The implication being that the roastee is able to take the jokes in good faith and not as serious criticism or insult, and therefore show their good nature. It is seen as a great honor to be roasted, as the individual is surrounded by friends, fans, and well-wishers, who can receive some of the same ­treatment as well during the course of the evening.

Ser man till dessa definitionerna känns det som att det finns vissa skillnader. Syftet är fortfarande detsamma; en laudatio där man genom ironi hyllar en person eller ett ideal som personen står för. Men det det är rätt mycket runt omkring hela situationen som är annorlunda.

Den ironiska paradoxen

Om vi utgår ifrån att den amerikanska roasten är den riktiga roasten (i och med att det är den ursprungliga roasten), så tappar vi i Sverige lite av den amerikanska roastens poänger – för grundidén är att det är vänner/fans/lyckönskare till gästen som roastar gästen.

Så inte i Sverige: vad har David Batra för relation till Bert Karlsson till exempel? Nu känner jag varken David Batra eller Bert Karlsson men jag har lite svårt att se de två sitta och kallprata i en bastu som vänner, än mindre se David Batra i rollen som beundrare och lyckönskare.

Det är också meningen att vännerna ska vara där för att komma med ”komiska förolämpningar” som en hyllning till gästen vilket i och för sig är en paradox – men humorn och ironin i roasting bygger just på den paradoxen. Ingen paradox, ingen ironi – och därmed ingen humor.

Jag har sett vartenda avsnitt av Roast på Berns och Grillad och det känns mer som att komikerna i Sverige endast är med på roast för att stärka sitt eget varumärke i en slags inofficiell tävling, där alla komiker tävlar om vem som kan vara elakast och komma med flest vulgära skämt med flest könsord i. Tänk scenen i Ferdinand när alla männen i lustiga hattar ska hitta den tuffaste och elakaste tjuren, och alla tjurar i hagen går bananas.

Eget varumärke

När fokus inte ligger på att lovtala utan att tävla med var­andra om sitt eget varumärke, uteblir paradoxen – och därmed ironin.

Den bästa roasten jag hittills har sett är roasten av Robert Gustafsson i Roast på Berns. Två av personerna som roastade var Henrik Schyffert och Johan Rheborg. Just den roasten byggde på rätt utgångspunkter om man jämför med den amerikanska roasten. Här var det faktiskt två personer som har känt Gustafsson under i princip hela hans aktiva yrkesliv ­vilket gjorde att stämningen genast kändes mycket gemytligare och nästan fick en lite privat touch.

Därmed blev också paradoxen och ironin i Schyfferts och Rheborgs skämt mycket tydligare än vad man har kunnat se i de tidigare roastarna.

I Sverige har vi en mycket mindre utvecklad ståuppkultur än vad man har i USA. Den amerikanske ståuppkomikern ­George Carlin skämtar till exempel i sin föreställning Life is worth losing om självmord: ”Do you realise… do you realise, that right this second, right now, somewhere around the world some guy is getting ready to kill himself. Isn’t that ­great?”

Publiken viker sig dubbel av skratt men i Sverige hade rimligtvis ganska många i publiken skruvat på sig. I det här fallet är det ett sådant skämt som också förväntas av George Carlin; publiken förväntar sig att han ska komma med ett kontroversiellt påstående, för det är det image han har byggt upp genom åren.

Vad som är viktigt att tänka på i det här sammanhanget är talarrollerna. I USA har komikerna ett helt annat ethos än vad komikerna i Sverige har. I USA har man namn som David Letterman, George Carlin, Jerry Seinfeld; det här är mega­stjärnor i USA. I Sverige ger vi våra skrattmandat åt David Batra och Magnus Betnér och liknande. Vad jag försöker säga är att det blir fel när svenska komiker ska skämta som sina amerikanska kollegor utan att tänka på sitt ethos. Svenska komiker kan inte skämta om vad som helst och förvänta sig att det ska vara roligt genom att förlita sig på sitt egna ethos som komiker. Ibland kan man höra följande entymem: ”Ja men han är ju komiker. Allt han säger är roligt”. Tänk om det hade varit så enkelt.

bert2Skratta eller gråta?

En anledning till att man överhuvudtaget skrattar är igenkänning och distansering: Antingen är något roligt för att man kan identifiera sig när man ser eller hör något roligt för att man lider med skämtobjektet eller så är det för att det man ser eller hör ligger så pass långt ifrån en själv så att man helt enkelt skrattar på grund av det absurda i situationen: ”Haha, så där skulle jag minsann aldrig göra!”.

Men när man inte kan identifiera sig med ett skämt eller när skämtets poäng ligger för långt från den egna vardagen, vad händer då? Då vet man inte om det sagda är ett skämt eller allvar: ska jag skratta eller gråta?

Det är det är som är dilemmat för komikernas retorik i Sverige, speciellt inom roast. Att David Batra skojar om Bert Karlssons utseende eller att Magnus Betnér i roasten av Pernilla Wahlgren skämtar om Charlotte Perellis sexliv, ligger så pass långt bort från vår vardag och personliga erfarenheter att vi får svårt att avgöra om det är roligt eller inte. Men att George Carlin skojar om självmord fungerar i USA eftersom sådana skämt långsamt har vävts in i den amerikanska ståupp-traditionen, samtidigt som det är den typen av skämt som publiken räknar med att höra från Carlin.

Lloyd Bitzer pratar om retoriska villkor – alltså attityder, värderingar, konventioner, personer, händelser, känslor, intressen. Det finns vissa möjligheter och begränsningar som en talare måste anpassa sig till inför varje retorisk situation – för att inte tala om talarens ethos, logos, och pathos som han/hon måste tänka på. Och det är de retoriska villkoren som jag tycker att man missar att förhålla sig till inom svensk roast.

Från produktionsbolagens sida så tolkar man den amerikanska roastingen fel genom att ta in talare som inte alls känns relevanta för gästen och den retoriska situationen.

Vem är målgruppen?

Man undrar vilken den tänkta målgruppen är för både ­Grillad och Roast på Berns. Grillad sändes på SVT på fredagar klockan 20, en tid då SVT vanligtvis brukar sända familje­vänliga program såsom På Spåret, Så Ska Det Låta, och Doobidoo. Så det är väl inte riktigt den rätta tidpunkten att sända Grillad på om man har etablerat sig som en kanal som klockan 20 på fredagskvällar sänder fredagsmys-tv. Jag misstänker att de allra flesta småbarnsföräldrar satte bag-in-box­vinet i halsen när komikern Arom Flam erbjuder Christer Björk­man att idka samlag med honom om han lägger ner melodifestivalen.

Det får mig att tänka på Chaïm Perelman som skriver om den tänkte målgruppen/auditoriet i Retorikens imperium: retorik och argumentation: ”Vilket är då detta auditorium? Ibland ger svaret sig självt. En advokat som pläderar inför en domstol skall över­tyga domarna /…/ Och den som blir intervjuad av en journalist, vänder han sig till journalisten, till tidningens läsare, till den nationella eller internationella allmänna opinion som skulle kunna ta del av hans deklarationer?” Vem är det man försöker övertyga, eller i roastens fall, underhålla? Sig själv, hedersgästen eller publiken?

Eftersom komikerna i Roast på Berns verkar tävla med sig själva om vem som kan vara elakast, så verkar svaret bli sig själva. I Grillad – om man ska gå efter Christer Björkman-skämtet – verkar det mer uppenbart vilka man inte försöker underhålla: Tv-tittarna. Vilket kanske inte är helt optimalt om man gör ett tv-program som strävar efter att folket ska titta på det.

Roast ska göras på rätt sätt!

Förstå mig rätt: Jag vill lyfta fram roastingen. Men ska det roastas så ska det roastas på rätt sätt. Varför kunde man inte ha följt decorum och anpassat roasten till målgruppen och kanske gjort ett Roast light?

Ur ett retoriskt perspektiv är det väldigt intressant att se hur den här typen av lovtal håller på att blomma ut i vårt avlånga land. Jag tror att det finns en potential i denna typ av lovtal. Bara man gör det på rätt villkor.

Det forskas enligt mig för lite om komikens retorik.. Men jag hoppas att roast – förutsatt att den görs på rätt sätt – öppnar dörren för det, och jag hoppas att den här artikeln öppnar en dörr för er läsare när det gäller roast. För det gäller för oss som tittare att se på roasting med nya ögon och det gäller för produktionsbolagen och komikerna att följa en av retorikens grundregler: att anpassa sig till sin målgrupp! ✍


Bild_AxelAxel Bruér är komiker och studerar till retorikkonsult på Södertörns högskola.

Läs mer om RetorikMagasinet 43.

25043

 


 

Author profile

Lämna ett svar