Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Så det så!

Så det så!

av Peter Ström-Søeberg

Peter Ström-Søeberg

Så det så!

En guide i argumentationens grunder

RetorikMagasinet ger här en liten översikt över argumentationens fundament. Vi tar utgångspunkt i Stephen Tolumins argumentationsmodell

Jag höll på att lasta bilen med helgens matinköp på stormarknadens parkering, när två pojkar strax bredvid började bråka. Den ena pojken slog till sin kompis, som skrikande sprang iväg. Den lymmel som precis hade slagit till sin kompis med en käpp såg lite oroligt sin pappa närma sig.
”Jamen Erik!? Du får väl inte slå Fabian? Du ser ju att han blev ledsen.” Pappan satte sig på huk framför Erik, ”Även om han var dum mot dig, så får du faktiskt inte slå. Det vet du väl? Tänk om jag skulle slå till dig, när jag tycker du gör något dumt?”
Pojken nickade stilla. Och gick sedan fram till Fabian för att be om ursäkt.

Jag reagerade främst på den nästan kompletta argumenta­tion, som fick pojken att inse sitt misstag. Pappans tillrättavisning innehåller alla delar av en fullkomlig argumentation: vi får en klar ‘konklusion’ som stöder sig på en konkret händelse eller ett faktum som ger anledning till konklu­sionen samt en generell ‘lag’ om uppförande som bestämmer vad som är rätt och fel.

Argumentstruktur

När jag här säger ‘komplett argumentation’ så handlar det om att pappans utbrott passar så bra med den modell för argumentation som Stephen Toulmin introducerade i boken The Uses of Argument från 1958. En modell som sedan har använts mycket inom den retoriska argumentations­analysen. I det följande använder jag begrepp från Charlotte Jørgensen & Merete Onsbergs Praktisk argumentation samt Anders Sigrells Att övertyga mellan raderna.

Toulmins modell beskriver i sin minsta variant ett argument som bestående av tre delar: För att överhuvudtaget kunna tala om argumentation måste vi ha ett argumentativt syfte: det måste finnas ett påstående, en utsaga som kräver ett ställningstagande. I exemplet är det pappans ”Du får inte slå Fabian” som är argumentets tes.
Därnäst måste tesen bygga på ett s.k. faktatillstånd, som ­oftast är ett konstaterande av något – t.ex. något som har hänt/håller på att hända/ kommer att hända, i exemplet:  ”Fabian blev ledsen”.

Och till sist: för att komma från faktatillståndet till tesen behövs en bro i form av ett berättigande skäl, som oftast är av mer sentensliknande karaktär: pappans ”Man ska inte göra andra ledsna”.

Annonce

Man kan också säga det så här: Jag har/upplever ett problem (faktatillstånd) som jag försöker att övertyga en mottagare bäst löses på ett bestämt sätt (tes) av en bestämd anledning (berättigande skäl).

arg1

Nu är det knappast så att pappan i scenen ovan hade någon som helst kännedom om Toulmins modell. Poängen är att modellen passar så bra ihop med den argumentation vi själva producerar och presenteras för i vardagen – i motsats till den typ av logisk argumentation som många läroböcker gärna beskriver.

I den klassiska logiken är ett argument en sammanställ­ning av två fakta (premisser) som leder till en konklusion: om A = B och B = C, då är A = C. Och det är ju jättebra om man är matematiker eller lever i en värld som enbart består av fakta (eller bokstäver…).

Skillnaden mellan den logiska argumentationen och Toulmins modell är att där logiken talar om Sanningar talar Toulmin – liksom retoriken – om det Sannolika; det som liknar sanningen, men som ytterst handlar om vad vi och vår kultur betraktar som rätt.

I denna värld är det ytterst sällan vi diskuterar fakta – däremot kan vi diskutera om något ska betraktas som ett faktum.

I fallet Erik visste pojken att pappan hade sett vad som hände – att han slog Fabian var de båda överens om, och därmed blev det ett faktum. Hade pappan stått med ryggen till, så hade Erik kanske kunnat hävda att han inte alls hade ­slagit till Fabian, det vill säga att slaget hade inte varit ett faktum.

En annan skillnad mellan den logiska argumentationen och vad vi här kan kalla den retoriska, är ordningsföljden. I ­logiken går man från A till C, medan man enligt Toulmins modell kan börja med konklusionen/tesen och avsluta med skälet.

Det är som med den akademiska avhandlingen jämförd med det journalistiska reportaget: avhandlingen bygger långsamt upp mot konklusionen, som därmed oftast återfinns på slutet, medan journalisten börjar med huvudsyftet eller -meningen och sen bygger på argumenten i efterhand.

Och konklusionen (såväl som de övriga leden) kan vara formad som ett direkt påstående ”Du får inte!”, såväl som en fråga ”Tycker du verkligen det var en bra idé att slå till ­Fabian?” (den senare formen har i alla fall vissa pedagogiska fördelar).

Utelämnade led

Nåväl, argumentation mellan vuxna är sällan så utvecklad eller explicit som i fallet med Erik och pappan. Oftast räcker det med två led – ibland kan det vara nog med ett led. Till en lite äldre pojke hade det kanske räckt att säga  ”Hörrudu, hur var det nu med det här att slå andra?”, varpå pojken själv kan lägga till de övriga leden i argumentet.

För några månader sedan frågade invandrarverket min hemkommun om de ville ta emot ett icke fastställt antal flyktingar. En efter en tog de lokala partiordföranden till orda och slog fast att nej, kommunen hade inte råd med fler flyktingar.

För icke-skåningar kan denna argumentation kanske te sig lite konstig, så låt oss försöka titta lite närmare på ­logiken.

För att komma ifrån faktatillståndet ”Vi har inte råd” till konklusionen ”Vi ska inte ta emot (fler) flyktingar”, måste vi sätta in ett berättigande skäl: ”Flyktingar kostar pengar” – annars kan man inte ta sig från belägg till konklusion.
arg2
En annan variant på samma tema var argumentet att kommunen först skulle ta hand om existerande flyktingar och sociala problem, innan man ansåg det möjligt att ta emot fler.
arg3

Återigen, först faktatillståndet ”Vi har olösta sociala problem”, sedan tesen ”Vi ska inte ta emot (fler) flyktingar”, stödd på ett outtalat berättigande skäl: ”Flyktingar skapar sociala problem”:

I båda fallen ser vi hur de berättigande skälen är uteläm­nade. Och i båda fallen är det värt att notera att det är den mest tveksamma av premisserna som utelämnas.

Att utelämna en premiss är inte i sig ‘dåligt’. Det kan spara både tid och väcka mer intresse än alltför mångordiga argument.

I många fall är även tesen utelämnad, som i fallet om pappan hade sagt ”Hörrudu, hur var det nu med det här att slå andra?” – eller om kommunalpolitikern på frågan ”Kommer ni att ta emot flyktingar?” hade svarat ”Vi har inte råd”. I sträng mening är detta inte ett svar på frågan, men ingen skulle kunna påstå annat än att det var ett nekande svar.

De två exemplen med Erik och kommunpolitiken visar ­också på två olika syften med att utelämna en premiss eller själva tesen: ett pedagogiskt och ett mer tveksamt mani­pulatoriskt.
Det pedagogiska syftet handlar om att få mottagaren själv att tänka sig argumentet i sin helhet. Övertygelse grundas ju precis på förmågan att få andra till att tänka som man själv gör – att ta över argumentationen som om den var deras egen.

Det manipulatoriska syftet handlar då om att dölja något man inte helt vill kännas vid, eller att säga något mer acceptabelt än det man ‘egentligen menar’. Det är fullt politiskt acceptabelt att konstatera att kommunkassan är tom – men inte nödvändigtvis att kommunen ska säga nej till flyktingar.

Nackdelen med utelämnade element i argumentationen är att det pedagogiska syftet kan missa sitt mål, för att mottagaren inte förstår sambandet – och att det manipulerande syftet kan verka mer provocerande än en rak menings­skiljaktighet.

Den utvidgade modellen

Denna simpla modell kan självklart inte förklara all argumentation. Därför gjorde Toulmin också en utvidgad modell, som förutom tes, faktatillstånd och berättigande skäl innehåller tre nya element: Villkor (eller vederläggning), styrkemarkör och belägg.

I fallet med Fabian har vi en perfekt vederläggning, när pappan säger ”även om han var dum mot dig”. En vederläggning är typiskt ‘motpartens’ bästa argument för sin synpunkt – som man då bör förhålla sig till. Retoriskt betyder vederläggningen att argumentationen framstår som mer ‘objektiv’ – man ser båda/alla sidor av saken. Eller helt enkelt att man ‘vaccinerar’ åhörarna mot kommande mot­argument.
Dessutom kan man tillfoga en s.k. styrkemarkör, som i pappans fall kan vara det lilla ”faktiskt”. Han kunde också ha sagt ”aldrig någonsin” eller ”bara i yttersta nödfall”. Styrke­markören används (jovisst, medvetet eller omedvetet) t.ex. för att berätta för mottagaren hur säker man är på sin sak – eller för att visa tillmötesgående. Det säger sig självt att ju kraftigare styrkemarkör, desto mer aggressivt uppfattas argumentet. Pappans ”faktiskt” är nog främst ett sätt att mildra kritiken än en egentlig markering av styrkan i argumentet. Vanligt förekommande styrkemarkörer är t.ex. ”säkert”, ”definitivt” och ”absolut” eller det försvagande ”troligen” (”vi kan troligen inte ta emot fler flyktingar eftersom kommunkassan är tom”), ”med största sannolikhet” eller liknande.

Slutligen kan argumentet förses med belägg – en förstärkning eller ett underbyggande  av det berättigande skälet. Här kan vi se pappans ”Tänk om jag skulle slå till dig, när jag tycker du gör något dumt?”
På så sätt får vi nu hela pappans argument i Toulmins dissektion:
arg4

Komplexitet

Nu är ju Toulmins modell en akademisk modell. Det betyder också att den kan bli oerhört komplicerad – inte minst när ett argument består av en hel rad underliggande argument, där tesen för de underliggande argumenten ingår t.ex. som berättigande skäl för huvudargumentet. Man kan föreställa sig att en grundligare kommunpolitiker skulle försöka argumentera för sin uppfattning att ”Flyktingar kostar pengar” – då kan man skapa ett nytt argument, där ”Flyktingar kostar pengar” ingår som tes (t.ex. med faktatillståndet ”Ny statistik visar …” (som återigen grundas på en allmän, generell ‘sanning’ som berättigande skäl: ”Siffror kan inte ljuga”)).

Ju mer komplicerad en frågeställning är, desto mer komplicerad blir argumentationen. Och ju längre text, desto svårare blir det att reda ut enskilda element.

Oftast kan man diskutera precis vilken kategori olika element i argumentationen tillhör. Är verkligen pappans underliggande hot om våld ett belägg – eller är det ett separat argument?

Modellen är varken en idealmodell eller en fullkomlig modell över all förekommande argumentation – den är ett verktyg, en skruvmejsel som hjälper oss att skruva isär en argumentation i mindre delar för att hitta eventuella svaga punkter. Eller för att skruva ihop vår egen argumentation till en fast och solid konstruktion som tål mer stryk än en godtyckligt och hastigt sammanfogad argumentation.

Motargumentation

Motargumentation tar oftast sin utgångspunkt i det ­svagaste ledet i motståndarens argumentation – och det är oftast de berättigande skälen, som ju har formen av en generell utsäga. I den kommunala flyktingdebatten är det självklart att ifrågasätta ”Flyktingar kostar pengar”. Och skulle vi presenteras för en utvidgad argumentation, där vi får höra om ”Jag har siffror som visar att flyktingar är överrepresenterade i socialstatistiken”, öppnar sig oanade möjligheter att angripa det naiva ”siffror ljuger inte”.

Hade Erik varit mer förbannad än han tydligen var – och hade inte pappan infogat sitt villkor – så kunde han ha ­svarat att han visst fick göra Fabian ledsen, eftersom Fabian hade varit dum mot honom. Pappans villkor fungerar här som den nämnda ‘vaccinationen’ – argumentet blir immunt mot ett sådant svar från Erik. (Att infoga ett villkor i sin argumentation betyder dock inte att det blir fullkomligt immunt: Erik kan fortfarande ifrågasätta kvaliteten av vill­koret: ”Får man aldrig göra någon ledsen som har varit dum mot en?”).

Nackdelen med vederläggningar är det uppenbara att man kan göra sin motpart uppmärksam på ett argument som hon annars inte skulle ha tänkt på. Kanske Erik bara griper efter det rimliga i att reagera på Fabians dumhet? Eller kanske man pre­senterar argument emot sin egen tes, som är bättre än de skäl man anger för tesen. Som om kommunalpolitikern hade försökt med vederläggningen  ”Visst är flyktingar enskilda individer, varav ganska många klarar sig fint utan socialbidrag, men…”

Vi ska i en senare artikel återkomma till olika strategier för motargumentation.

Dynamik och olika faser

I sin Praktisk argumentation beskriver Charlotte Jørgensen och Merete Onsberg hur argumenten rör sig mellan olika faser i en samlad argumentation. Det är skillnad på vad man vill uppnå samförstånd om, beroende på hur långt i argumentationen man har kommit.

Författarna ser den samlade argumentationen som be­stående av fyra faser: först den konstaterande (vi måste komma överens om huruvida vi överhuvudtaget är oense om något), därefter den definierande (vi måste diskutera vad det egentligen är vi är oense om), som följs av den evaluerande (vad tycker vi om/känner vi för det vi diskuterar), och slut­ligen den advokerande fasen (där vi diskuterar handlings­alternativ eller lösningar).

Vanligtvis uppfattar vi argumentation som hörande till den sista fasen: att argumentera handlar ju om att förändra någonting? Att få någon att göra som vi vill? Men ibland krävs det lite mer än det korta ”Gör så!” – beroende på var oenigheten ligger.

I fallet Erik kunde vi tänka oss fyra olika scenarier för Eriks reaktion – om han inte hade varit foglig. För det för­sta kunde han ha varit oenig i konstaterandet: ”Jag slog inte!”. Då hade de följande argument rört sig om huruvida något hade hänt.
Han kunde också ha rest tvivel om definitionen: ”Jag slog inte, det var bara ett knuff”. Då hade kanske följd en diskussion om vad det betyder ”att slå”.
Han kunde ha startat en diskussion om det rimliga i att slå/knuffa: ”Men pappa! Fabian sa att du är en vekling – då får jag väl slå?”. Det hade då handlat om att värdera hur fel det är att slå.

Och Erik kunde ha inlett en närmare diskussion om vilken handling som krävdes av honom: att be om ursäkt, att skriva ”Jag får inte slå” 100 gånger  eller något annat.

Som uppställningen visar krävs det enighet om att något har hänt, vad som har hänt och hur vi ska värdera det, innan vi kan diskutera vad vi ska göra åt det.

Och visst är det svårt att före­ställa sig en initierad diskussion om lösningar på ett problem, innan man vet vad problemet egentligen är. Det är dock ­sällan en full argumentation rör sig genom alla faserna – och ytterst sällan det går att hitta en argumentation som följer ordningsföljden från konstaterande till advokerande. ­Många argumenterande texter hoppar  fram och tillbaka mellan faserna – utan att det i övrigt är vare sig ‘dåligt’ eller mindre effektivt.

Samtidigt är de olika faserna en av de vanligaste källorna till missförstånd: Man tror att lyssnaren är enig med konstaterandet och definitionen av problemet och argumen­terar därför ingående för en konkret lösning – medan lyss­naren struntar i de goda argumenten, helt enkelt för att hon inte håller med om bakomliggande ‘fakta’ eller inte tycker diskussionen om fakta är slut ännu. Eller så lägger man all sin tid på att konstatera och beskriva ett problem, istället för att komma vidare i argumentationen mot en lösning av pro­blemet. Ser vi till de populära manligt/kvinnligt-uppdelningarna, så sägs det ofta att män hellre diskuterar lösningar (advokerende), medan kvinnor fokuserar på konstaterandet.

Saklighet eller känslor?

Jørgensen & Onsberg ställer också upp en hel topik för argumentation, d.v.s. en kategorisering av olika argumenttyper.

En första indelning gäller appellformen: intellektuell eller emotionell. De intellektuella formerna rymmer fem typer: 1. tecken; 2. orsak; 3. klassifikation; 4. generalisering; 5. jämförelse. De två emotionella typerna: 6. auktoritet och 7. motivation.

För att skilja mellan typerna behöver vi se på de berät­tigande skälen, de generella utsagor som binder ihop faktatillståndet med tesen.
Tecken. Att något är ett tecken eller ett symptom på något annat, t.ex. ”Det ryker, alltså måste det brinna någonstans” – det berättigande skälet är ”Rök är ett tecken på eld”. (Men rök kan också vara tecken på annat).
Orsak. Att något är direkt medverkande till något annat, t.ex. ”Jag rånade dig för att jag har haft en dålig barndom” – det berättigande skälet är ”Har man haft en dålig barndom så blir man kriminell”. (Vissa ‘överlever’ en dålig barndom).
Klassifikation. Att gå från helheten till det enskilda fallet, t.ex.  ”Han låter förnuftig, men glöm inte att han är norrman” – det berättigande skälet är ”Alla norrmän är galna, därför är han också galen” (Om man letar länge och noga kan man kanske hitta ett exempel på motsatsen).
Generalisering. Att gå från det enskilda fallet till helheten, t.ex. ”Den där Terje är inte klok – jag ska aldrig mer bjuda hem en norrman igen” – det berättigande skälet är ”Är en norrman galen, så måste alla vara det” (Med största sanno­likhet är även norrmän olika individer).
Jämförelse. Att söka paralleller eller analogier med lik- eller olikartade händelser, t.ex. ”Om politikerna kan fiffla med bokföringen, då kan jag också göra det” – det berättigande skälet är ”Vad som gäller for politikerna gäller för mig”. (Dock kan (tydligen) också politiker bryta mot lagen).

Gemensamt för dessa typer är alltså att det måste gå att hitta ett logiskt samband mellan faktatillståndet och tesen för att argumentet ska hänga ihop. I samtliga fall går det att påpeka en bristande logik – här framhävd för att poängtera att även dessa ‘logiska’ argument grundas på annat än säker kunskap om Sanningen.

De sista två typerna, de emotionella, är uttryck för att sambandet mellan faktatillstånd och tes är beroende av annat än logik.
Auktoritet. ”Enligt David Irving har Förintelsen aldrig ägt rum” – det berättigande skälet är ”D. Irving vet vad han pratar om”. (Annat val av auktoritet är starkt rekommenderat!)
Motivation. Att appellera till mottagarens eget intresse eller benägenhet för sympati eller samvete, t.ex. Eriks pappa som försöker väcka Eriks medlidande för Fabian.

Auktoritet handlar alltså bl.a. om retorikens ethosbegrepp: trovärdigheten och förtroende för olika typer av auktori­teter. Man kan använda sig själv som auktoritet – eller källor, personligheter och kändisar. Och, självklart, massans auktoritet i form av ”En majoritet av väljarna…”, ”Jag och många andra tycker att…” eller det mer obskyra ”Mörker­talet är stort, men vi måste tro …”

På samma sätt kan man jämföra motivation med reto­rikens pathosbegrepp: här handlar det om att träffa sina lyss­nare rakt in i medmänskligheten.

Men vad är då bäst? De logiska/intellektuella argumenten är väl bättre än de emotionella? Det beror på.

Att argumentet i sig är logiskt, är ju inte detsamma som att det inte går att använda känsloladdade ord. Och att argumentet är emotionellt betyder inte heller att man inte kan vara saklig.

Däremot är det alltid bra att variera – ömsom logiska argument, ömsom känslomässiga. Ingen lyssnar länge på en ekonom som inte kan motivera – och ingen kan motiveras utan minsta logiska förankring.

Är effektiva argument goda?

Med logikens argumentation är det enkelt att avgöra om ett argument är rätt eller fel. Om premisserna låter ”A > B” och ”B = C”, då är konklusionen ”A = C” helt enkelt fel.
Annat är det med retoriska argument, där det snarare hand­lar om huruvida de är effektiva eller ej. Men ett effektivt argument behöver ju inte heller vara ”rimligt” eller mora­liskt försvarbart. Hitlers argument om att judar var roten till allt ont kan knappast betraktas som annat än effektiva, men inte var de ‘goda’ argument av den anledningen. Å andra sidan är argument som handlar om att ”vi alla är människor som ska älska varandra”, inte nödvändigtvis de mest effek­tiva.

Det är denna konflikt som ger retorikläraren huvudbry och som oftast resulterar i mer eller mindre vaga defini­tioner av retoriken – som försöker jämka de två retoriska motpolerna: att vara en cynisk manipulationskonst eller en högtflygande filosofisk ars eller techne.

Som Charlotte Jørgensen slår fast: till syvende och sist är det alltid mottagaren som bestämmer vad som är ett över­tygande och bra argument. Och det är ju en konklusion som inte ämnar sig vidare bra för praktiska handböcker.

 


Läs även del 2: Motargumentation: ”Det gjorde jag inte alls!”
Del 3: ”Politisk argumentation
Del 4: ”Om viktning av argument


Läs mer om RetorikMagasinet 9.


 

Peter Ström-Søeberg

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
Peter Ström-Søeberg

Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere