Retoriska sagor. Lägger man H.C. Andersens sagor under en retorisk lupp dyker det snabbt upp fyra retoriska byggklossar på pappret. Byggklossar som tillsammans med H.C. Andersens kreativa språk gjorde hans sagor unika och som i dag kan inspirera till en berättande retorik.
Sagoberättaren Andersen
Laura Marie Sørensen
På Rådhuspladsen i Köpenhamn mellan rådhusets röda tegelsten och trafikmyllrets virvlar på H.C. Andersens Boulevard hörs det sjunde klicket från en kamera. Ett japanskt äkta par pratar vidare på sitt fascinerande asiatiska språk medan deras små händer pekar på deras fotoobjekt – en man.
Denne man sitter blickstilla. Han låter sig varken påverkas av japanernas uppmärksamhet, lukten av bilavgaser eller larmet från den pulserande boulevarden. Han sitter bara eftertänksamt och tittar genom luften mot Tivoli.
Mannen för vars skull en våg i år har sköljt in över det danska landet. Den var störst i april när han firade sin 200-års födelsedag med ett potpurri av ambassadörer, Agent 007 och danskar klistrade framför tv-skärmen. Sedan har vågen sakta börjat dra sig tillbaka. Turisterna ställer dock fortfarande upp på H.C. Andersens Boulevard för en bild, böckerna ligger i höga staplar hos bokhandlarna och det hålls fortfarande föredrag i vilka det berättas sagor både av och om honom. Mannen är H.C. Andersen.
I denna artikel är det pompösa festglittret borta. Istället ska vi iförda retoriska glasögon befatta oss med sagans retoriska byggklossar som HCA använde i sina äventyr. Byggklossar som tillsammans med hans språkbruk gjorde sagorna till mästerverk.
Chefen för H.C. Andersen-centret vid Syddanska Universitetet, fil.dr. Johan de Mylius, har skrivit en rad böcker och artiklar om HCA. I artikeln ”Fortællingens retorik” sysslar han just med sagans retoriska byggklossar, som han indelar i fyra kategorier nämligen berättelse, repliker, beskrivningar och kommentarer.
Byggklossarnas olika storlek och placeringar ger den enklaste saga dess särskilda karaktär.
Genom att titta på byggklossarna kan vi bland annat se vad som skiljer HCA:s sagokonst från exempelvis Bröderna Grimms folksagor.
Klossen som berättar
Berättelsen är sagans fundamentala byggkloss; den löper genom hela sagan. Genom berättelsen, som fungerar som ett referat, blir vi läsare/lyssnare presenterade för själva händelseförloppet och vidare personernas relationer och handlingens tid och rum.
I inledningen på HCA:s saga Dummer-Jöns ser vi ett exempel på en berättelse som snabbt sätter oss in i handlingen:
Ute på landet fanns en gammal gård och i den fanns en gammal herreman som hade två söner, som var så kloka att hälften vore nog; de ville fria till kungens dotter och det tordes de för hon hade låtit kungöra, att hon skulle ta den man, som hon fann bäst kunde tala för sig.
Kungens dotter hade låtit kungöra, att hon skulle ta den man, som hon fann bäst kunde tala för sig. (Illustration av Vilhelm Pedersen, Dummer-Jöns. 1855).
Men det är inte berättelsen som skiljer HCA:s sagor från folksagorna. Flera av HCA:s sagor bygger nämligen på samma berättelse som andra sagor och folksagor. Exempelvis kommer idén till Kejsarens nya kläder från en spansk berättelse medan Svinaherden bygger på en rysk saga.
Skillnaden mellan den ursprungliga sagan bakom HCA:s saga är att HCA:s saga är längre – i några fall upp till det tiodubbla.
”Utfyllnaden” består av flera element och det är de som gör hans sagor unika.
Det unika möter vi i följande tre byggklossar.
Klossen som talar
Repliken är den andra byggklossen. Den bygger ut berättelsen med en tyngd, som har som mål att ge läsaren eller lyssnaren en illusion av realism.
I folksagan är repliker underordnade handlingen. Ofta summerar eller förklarar repliken en händelse med ett svar eller startar en ny handling med en fråga.
Denna funktionella effekt har repliken också i HCA:s sagor men därutöver finns många exempel på att repliken fyller långt mer och att den får slita sig loss från berättelsen och leva ett eget liv. Genom repliker, som ofta handlar om vardagliga ämnen, förmår han att skapa ett dramatiskt sceneri, en teknik som annars mer kännetecknar novellen eller romanen än sagor.
Repliken möter vi i sagan Fästfolk i dialogen mellan snurran och bollen. Dialogen har sin utgångspunkt i att snurran blivit målad i rött och gult och fått en mässingspik mitt i:
”Se på mig!” sade den till bollen. ”Vad säger Ni nu? Borde inte vi vara fästfolk, tänk på så bra vi passar ihop, Ni dansar och jag dansar! Lyckligare än vi två kan inga bli!”
”Så, det tror Ni?” sade bollen. ”Förmodligen vet Ni inte att mina föräldrar har varit ett par saffianstofflor, och att jag har en gummipropp i magen!”
”Ja, men jag är av mahogny-trä!” sade snurran, ”och det var borgmästaren själv som svarvade mig, han har en egen svarvstol nämligen, och det var honom ett utsökt nöje!”
”Så, kan jag lita på det?”, frågade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få pisk om jag ljuger!”, svarade snurran.
”Ni lägger orden väl”, sade bollen, ”men det är mig ändock icke möjligt , ty jag är så gott som till hälften förlovad med en svala – och var gång jag flyger upp i luften, sticker den ut huvudet ur sitt bo och säger: ”Vill Ni?” Och i mitt hjärta har jag sagt ja, vilket faktiskt betyder en halv förlovning. Men Ni har mitt löfte på att jag aldrig skall glömma Er.”
”Jaha, det var ju en stor hjälp!” sade snurran och så talade de inte mer till varandra.
Genom replikerna lyckas HCA göra berättelsen mer gripande för oss läsare/lyssnare. Personerna eller de personifierade tingen blir mer levande för oss genom att vi kan höra deras röster antingen genom vårt inre eller yttre öra. Vår fantasi aktiveras!
”Se på mig!” sade snurran till bollen. ”Vad säger Ni nu? Borde inte vi vara fästfolk, tänk på så bra vi passar ihop, Ni dansar och jag dansar! Lyckligare än vi två kan inga bli!” (Illustration av Vilhelm Pedersen, Fästfolket. 1843).
Klossen som beskriver
Vår fantasi aktiveras också genom det tredje elementet – beskrivningen. Ty genom beskrivningen blir vårt inre öga stimulerat.
Beskrivningen har alltid varit en del av berättelsen men i större eller mindre grad.
I folksagan kännetecknas beskrivningen huvudsakligen av några få beskrivande adjektiv i en handlingsorienterad berättelse. I många av HCA:s sagor däremot får beskrivningen en långt större roll och beskrivningen är ofta inflätad i sagan utan egentlig relevans för handlingen.
HCA:s beskrivningar spänner vitt i hans sagor som skrevs under åren från 1830-talet till 1870-talet. Det är beskrivningar inspirerade av det naturalistiska, det romantiska och vidare till beskrivningar, som tydligt visar H.C. Andersens moderna, kreativa språkbruk med finurliga figurer och stråk av ironi. Ett språkbruk som avviker från de flesta av hans samtida kolleger.
Flera av hans sagor är därtill präglade av hans många resor runt i världen. På new-journalism-maner lät han sig inspireras av sina resedagböcker, som var ett resultat av att han först såg, sedan tecknade och sedan gav sin slutliga reseskildring.
HCA präglades också av den romantiska strömningen under 1830-talet då konsten och konstnärerna blev idealet för diktarna.
Man ser det i några av hans beskrivningar som har skapats med en tydlig målerisk bild på näthinnan, handlingens tempo dämpas och i några fall ersätter det beskrivande draget helt handlingen.
Den detaljerade beskrivningen kan hand i hand med repliken skapa illusionen av realism. Ett exempel ser vi i snödroppens äventyr i sagan Snödrottningen:
Mellan träden hänger i ett snöre den långa brädan, det är en gunga; två söta små flickor – kjolarna är vita som snö, långa gröna silkeband fladdrar i hattarna – sitter och gungar; brodern, som är större än de, står upp i gungan, han har armen om repet för att hålla sig ty i den ena handen har han en liten skål, i den andra en kritpipa, han blåser såpbubblor; gungan går och bubblorna flyger med vackra, växlande färger; den sista hänger ännu i pipändan och böjer sig för vinden; gungan går.
Vi ser här hur HCA skapar konturer, serverar färger, dröjer vid detaljer om den sista såpbubblan och hur han samtidigt fångar en situation så att läsaren/lyssnaren bättre kan identifiera sig med situationen.
Något av det mest karakteristiska för H.C. Andersen var just att han skrev för sin samtid, många av sagorna utspelas i hans tid. Han skapar sagan i sina medmänniskors verklighet genom att han förtrollar vardagliga ting.
Tingen i vardagsrummet blir levande i sagan Herdinnan och sotaren. Här hör vi början på de två kärestornas flykt bort från bordet under spegeln:
Och så var de nere på golvet, men då de såg det gamla skåpet var det en sådan röra; alla de snidade hjortarna stack fram huvudena längre, reste på hornen och vred på halsen; getbockbensöverochundergeneralskrigskommendantsergeanten hoppade högt i luften och ropade till den gamle kinesen ”nu springer de! Nu springer de!
I sagan Löskragen möter vi skjortkragarna som säger till saxen: ”
O […] du är nog den första dansösen! Som kan sträcka på benen!
Och i sagan Stoppnålen träffar vi stoppnålen som säger
Det är bra mot sjösjuka att ha stålmage […] och den sprack inte.
De utplockade citaten är ytterligare tydliga exempel på hans språkkonst och skicklighet som var moderna för hans tid och som ständigt kan ge inspiration.
Speciellt användandet av metaforer behärskar han. Med bruket av metaforer förmår HCA på en och samma gång att vända sig till både barn och vuxna. Sagornas översta lager vänder sig till barnen medan de djupare riktar sig till vuxna. En av HCA:s reflexioner lyder: ”Barnen roas mest av vad jag vill kalla Staffagen [scenen (reds. anm.)], de äldre intresserar sig däremot för den djupare idén”.
Man kan säga att HCA:s beskrivningar kan verka som metaforiska nycklar till förståelse av de djupare lager, där beskrivningarna ofta har ett symboliskt värde. Genom att låsa upp till de djupare lagren låser man upp för den sensmoral som HCA vill ge.
Klossen som kommenterar
Den sista primära byggklossen, som Johan de Myrelius arbetar med i sin artikel, är kommentaren.
De små kommentarerna är mycket karakteristiska i H.C. Andersens sagor – speciellt i de beskrivande passager, där beskrivningen inte innehåller metaforer och därmed heller inte djupare nivåer. I de passagerna får vi som läsare/lyssnare istället moral serverad genom HCA:s kommentarer och inte via beskrivningens symboliska värden.
Vi ser det speciellt i de kommentarer han ger vid sagornas slut:
Där är kommentaren från Den fula ankungen:
Det gör inget att vara född i ankegården när man har legat i ett svanägg!
Avslutningen på sagan Granen:
Trädet var slut och historien också; slut, slut, och det blir alla historier!
Och de avslutande orden i sagan Fästfolket:
Snurran talade aldrig mer om sin gamla kärlek; den går över när kärestan har legat fem år i en vattenränna och silat vatten, ja, man känner inte ens igen henne när man stöter på henne i soptunnan.
HCA var inte bara en skicklig skribent, han var också en utmärkt berättare. Det känns i hans sagor som är präglade av en muntlig berättartradition. Att det muntliga draget i de skrivna sagorna var något som han bevisligen hade i sinnet avslöjar han i sin dagbok där han efter en lång dag vid skrivbordet inte berättar att han är trött i huvudet eller har ont i ryggen men – att han är trött i stämbanden.
Han provade ord och formuleringar genom att säga dem högt – måttstocken var: låter det bra?
Dessutom for han runt och prövade sina sagor på en levande publik och ändrade i sagorna utifrån publikens reaktioner.
Därigenom fick han det talade och skrivna ordet att flyta samman.
Klossen som inspirationskälla
Genom att uppmärksamma sagans fyra retoriska byggklossar kan vi som retoriker mer medvetet gå in och påverka våra mottagare i våra berättelser.
Genom att supplera berättelsen i våra historier i tal eller artiklar med repliker, beskrivningar och kommentarer skapar vi en mer fängslande historia. Läsarens eller lyssnarens inlevelse blir i hög grad förstärkt av att hon eller han kan höra repliker, kan se det som beskrivs och kan skapa sig ett intryck av berättaren via kommentarer.
Historien blir dessutom långt mer varierad genom att växla mellan de fyra byggklossarna. Till exempel kan berättartempot skifta mellan den snabba berättelsen, som refererar, och den långsamma beskrivningen, som för en stund dröjer vid de små detaljerna.
Och de skiftande replikerna ger möjlighet till variation i röstläget. Lyssnarens uppmärksamhet skärps när stämman skiftar mellan Toppens småironiska röst och Bollens självbelåtna stämma.
Tillbaka på Köpenhamns Rådhuspladsen knäpper det japanska äkta paret en åttonde bild av H.C. Andersen. Den åttonde bilden av den berömde, danske sagoförfattaren – sedd med japanska ögon. Med retoriska ögon kan han dessutom – genom sina sagors uppbyggnad och sitt språk – betraktas som en viktig inspirationskälla. En inspirationskälla som förtjänar uppmärksamhet! ❧
Författare: Laura Marie Sørensen är redaktör på danska RetorikMagasinet.
Översatt av Pelle Ahrnstedt. Citatet från Fästfolket från Bengt Anderbergs översättning i H.C. Andersen: Sagor och berättelser, Almqvist & Wiksell, 1982.
Artikeln finns i RetorikMagasinet 26, s 12-16.