selma

Selma Lagerlöfs Hem och Stat

Selma Lagerlöfs Hem och Stat

Talarstolen: Selma Lagerlöfs tal vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1911.

År 1911, när Selma Lagerlöf höll det tal som vi här presenterar delar av, var hon sedan många år en älskad och internationellt uppburen författare. Två år tidigare hade hon fått ta emot Nobelpriset – rösträtt hade hon däremot inte. ­

Selma Lagerlöf framförde talet för kvinnans medborgerliga rättigheter inför 900 deltagare i den största kongress som någonsin hållits i Sverige, den sjätte internationella rösträttskongressen för kvinnor. Hon utvecklar här bilden av “det goda hemmet” som kvinnorna bygger upp och ansvarar för.

Analogin mellan det goda hemmet och den goda staten, där kvinnorna borde få ta lika stort ansvar, användes gärna redan inom det sena 1800-talets kvinnliga rösträttsrörelse. Bilden levde vidare inom den allmänna politiska diskursen och omvandlades senare till folkhemsvisionen. ✍


Selma Lagerlöfs tal vid rösträttskongressen i Stockholm, 13 juni 1911

“Låt se,” sade jag till mig själv, “vi kvinnor fordrar rösträtt. Vad har vi då att åberopa oss på, som kan berättiga oss att ta del i riksstyrelsen?”

[…] Skulle jag draga fram det arbete, som vi kvinnor har utfört och utför som sjuksköterskor, som diakonissor, som slumsystrar, som frivilliga på fattigvårdens område? Man skulle svara mig, att just detta visar vilken makt religionen utövar över kvinnorna. Rösträtt åt kvinnorna, det skulle betyda ett återupp­ståndet prästvälde.

Eller skulle jag betona, att kvinnan kan avlägga akademiska examina, hon såväl som mannen, att hon har vunnit rykte som upptäckare och forsknings­resande, att hon förestår affärer, och säga, att då hon på dessa områden kan tävla med mannen, så skall hon säkert också visa sig äga förmåga att sätta sig in i det parlamentariska livet? Jag vet, att man skulle svara mig, att om det än finns en och annan kvinna, som man gärna skulle bevilja rösträtt, så finns det tusental, som man inte vill unna den, och som man inte kan lagstifta för undantagen, måste alla bli utan.

»Men har vi då ingenting gjort, som kan berättiga oss till samma fordringar på tillvaron som mannen?» började jag fråga mig själv. […] Jag ser på tavlor och på kopparstick, bilder av gamla kvinnor från gamla tider. Deras ansikten är tärda och stränga, deras händer knotiga. De har inte setat som slöa fångar i harem, de har haft sin strävan och sitt intresse. Vad har de gjort?»

Jag ställer mig framför Rembrandts gamla borgarkvinna, hon med de tusen rynkorna i det kloka ansiktet, och jag frågar henne varför hon har levat. Säkert inte för att dyrkas av många män, inte för att styra en stat, inte för att vinna en lärdomsgrad. Och dock kan det arbete, som hon har ägnat sig åt, inte vara något obetydande. Hon har inte gått tom och dum genom världen. Mäns och kvinnors blickar vilar hellre på hennes åldriga ansikte än på den ljuvaste unga skönhets. Hennes liv måste ha haft ett innehåll.

Vi vet alla vad den gamla svarar på min fråga. Vi läser svaret i hennes milda och goda leende: “Jag har ingenting annat gjort än skapat ett gott hem.”

Och se där vad de skulle svara, kvinnorna, om de kunde stå upp ur sina gravar, släktled efter släktled, det ena tusen det, den ena millionen efter den andra: “Vi har ingenting annat gjort än strävat efter att skapa ett gott hem.”

Hur få av dem skulle svara något annat! En och annan klostersyster skulle ropa, att hennes livsmål hade varit att tjäna Gud, en och annan regentinna skulle förklara, att hon hade tjänat staten. Men deras gestalter skulle försvinna i mängden. Deras röster skulle inte höras bland alla dem, som svarade: “Vår strävan har varit att skapa ett gott hem.”
Vi vet alla, att detta är sant. Vi vet, att om vi frågade männen, om vi kunde ställa upp dem släktled efter släktled, tusental och milliontal efter varandra, skulle ingen komma på den tanken att svara, att de har varit till för att skapa ett hem. Det har varit kvinnans sak. Det finns ingen man, som gör anspråk på äran att ha skapat hemmet.

[…] Det är för hemmet, som vi har varit stora, för hemmet har vi också varit småaktiga. Inte många av oss har stått med Kristina Gyllenstierna på Stockholms murar och försvarat en stad, än färre har dragit ut med Jeanne d’Arc för att kämpa för fäderneslandet. Men om fienden kom ända fram till den egna porten, då stod vi där med disktrasan och kvasten, med den vassa ­tungan och den klösande handen, färdiga, att strida till det yttersta för att försvara vår skapelse, hemmet.

Och denna lilla byggnad, som har kostat så många bemödanden, är den lyckad eller misslyckad? Är denna kvinnans insats i kulturen ringa eller värdefull? Är den uppskattad eller föraktad?

Man behöver ju, för att få svar, bara lyssna till yttranden, som vi ständigt hör omkring oss. Varför går det en människa väl i världen? Därför att hon har haft ett gott hem. En annan misslyckas. Det beror återigen på den uppfostran, som hon har tagit med från sitt hem. Hur har den mannen kunnat bära sina, olyckor? Det är därför, att hans hustru alltid har berett honom ett gott hem.

[…]Men då det nu är så, då vi erkänner, att allt annat kvinnoarbete är av försvinnande betydelse, jämfört med det utomordentliga, som hon har utfört i hemmet, då vi ser hur envist den kvinn­liga begåvningen riktar sig åt detta håll, måste vi inte av allt vårt hjärta beklaga kvinnorörelsen, detta kvinnornas uppbrott från hemmet, deras emigra­tion, skulle jag vilja säga, från det egna, vanda verksamhetsområdet in på mannens arbetsfält?

[…] Man gör i dessa dagar de mest vittgående undersökningar över emigrationens orsaker. Man finner, att den beror av ekonomiskt tryck, av lust till jämlikhet och frihet, av längtan efter ombyte, av lockande exempel…

Men har man därmed sagt nog? Känner vi inte alla, att detta våldsamma lösslitande från fädernejorden tyckes förorsakat av ett oförklarligt och oemotståndligt tvång? Vi liknar det vid sjuk­dom, detta, som driver tusen och åter tusen från kända omgivningar och älskade anförvanter bort till främmande land att anpassa sig efter en ny natur, lära ett nytt språk, tillägna sig nya arbetsmetoder. Lön en står oviss, men obehagen och svårigheterna är säkra och oundvikliga. Måste det inte vara en stor naturens lag, som sätter utvandrarskarorna i rörelse?

Vi andra vågar knappt göra något för att hejda, ty vi vet, att så länge det ­finns en sträcka obruten mark på jordens yta, så länge skall det finnas nybyggare, som söker sig dit. Man skall aldrig kunna förbjuda människor att uppfylla jorden och göra henne beboelig.

[…] Men innan vi vågar förutsäga något om framtiden, låt oss se till vad mannen har utfört på det arbetsfält, som han har ägnat sig åt! Och först av allt: Vari har hans arbete bestått? Under de tusental av år, som kvinnan har ar­betat på sin lilla skapelse, hemmet, vad har mannen verkat främst och störst?

Det kan inte vara någon tvekan om svaret. Mannen har skapat staten. För den har han tjänat, för den har han lidit. Han har gett den sitt övermänskliga arbete som dess styresman, han har vågat livet för att reformera den. Han har skänkt den sina djupsinnigaste tanker, ställt sig framför kanonmynningen för att försvara den. Han har sammanfört dess område, utarbetat dess lagar, inordnat folkklasserna i denna oändligt konstrika skapelse, som omfattar oss alla och förenar oss som lemmar i en kropp.

Aldrig skall man förneka mannen hans stora ära som samfundsdanare. Inte bara den stora helstaten, utan alla dessa små och stora organisationer, som den innefattar, är hans verk. Så snart vi går utanför hemmets fyra väggar, möter vi honom och endast honom. Han har skapat gården, byn, kommunen, staden; han har upprättat kyrkan, universitetet, industrisamhället; alla de stater i staten, som vi känner, är från början hans verk. Han är den stör­sta, byggaren av mänskliga myrstackar, han står aldrig ensam, tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är så ärad som statsmannen, som den stora regenten, därför att vi känner och för­står, att mannens främsta gåva till kulturen är den välordnade, starka, skyddande staten.

Men nu må väl vi kvinnor fråga oss: “Är det möjligt för oss att jämföra vår lilla skapelse, hemmet, med mannens stolta verk, staten ?”

[…] Dessa våra stora hem, så svåra att bygga, resta med sådan ansträngning, vattnade av så mycket blod och tårar, uppförda med hjälp av de största karaktärer; de djärvaste snillen, finns det eller har det funnits någon bland dem, som har tillfredsställt alla sina medlemmar? Är de inte mitt uppe i ett ständigt reformarbete? Vill man inte än i dag omforma dem från bottnen och ända upp? Inrymmer de inte ständiga anledningar till missnöje och bitterhet?

[…] Var finns den stat, som kan ta vara på varje begåvning? Var den, där den olycklige blir lika omhuldad som den framgångsrike? Var finns den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag, som den inte kan lyckliggöra? Var den stat, som ger alla tillfälle att leva sitt eget fria liv, så länge de inte stör harmonien i det hela? Var den stat, där ingen av dess medlemmar får gå till spillo i lättja, i dryckenskap, i skamlig levnad?

Man svarar mig kanske, att det inte är detta, som staten vill. Den vill ordning och försvar. Men i så fall: varför sysslar den med allt detta andra? Den gör det, därför att den vet, att den stat inte kan hålla sig uppe, som inte vill skapa lycka. Den måste det, därför att den behöver att bli älskad av hög och låg. Staten måste vara ett redskap för trevnad, trygghet, uppfostran, kultur, förädling. Det är genom den, som mänsk­ligheten skall få sina högst spända förhoppningar förverkligade.

Bristen ligger inte heller däri, att staterna inte ställer nog stora fordringar på sig själva, utan däri, att det hittills av något skäl har varit dem omöjligt att genomföra dem.

[…] Och se nu! Just i detta ögonblick i tiden, då staterna vacklar, så beun­dransvärt de än är uppförda, då den sociala omstörtningen synes stå för dörren, då är det den stora kvinnliga invasionen in på det manliga arbetsfältet, in på statens mark tar sin början!

Har detta något att betyda? Eller betyder det endast, att kvinnan önskar sig bättre levnadsvillkor, likställighet, ombyte, frihet, makt? Varför kom den då just nu? Man skall vara blind för att inte se, döv för att inte höra.

Eller hör hon inom sig något, som kallar och manar? “Gå ut i nytt, hårt arbete! Tag platsen vid järnvägsbommen, sopa gatan, skriv rent på kontoret, sälj frimärken på posten, undervisa långt ner i ‘förberedande’, sitt vid telefonluren, var hantlangare vid operationerna, gör allt detta obetydliga arbete, och var viss, att det inte är bortkastat!

Var övertygad framför allt, att det har varit nödvändigt! Du måste in överallt, du måste finnas till hands överallt, om staten en gång skall kunna bli älskad som ett hem. Var viss, att din arbetskraft, som nu är så ringaktad, snart skall bli uppskattad och eftersökt, ja, tagen i anspråk över förmågan. Var viss att på samma sätt, som läkaren inte mera kan reda sig utan sjuksköterskan, skall prästen och fattighusföreståndaren begagna sig av diakonissan, fabriks­ägaren av den kvinnliga inspektrisen! Var viss, att vi snart skall finnas ­överallt, i obygder och i städer, med många nu okända titlar och yrken, men alla ar­betande för det gemensamma målet!”

Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser, ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall vi nå fram till det, som är stort och gott, utan att hjälpa varandra? […]


Från RetorikMagasinet #1

 


Brigitte Mral

Professor i retorik vid Örebro Universitet

Latest posts by Brigitte Mral (see all)

Kommentera