Ser du vad jag menar?

Osynlig retorik. Att undervisa synskadade i retorik gav Inger Lindstedt en lektion i kulturella normer. Hur fångar man åhörare som inte ser på en? Eller något som helst? Hur visar man exempel, utpekar nästa ­talare, illustrerar poäng? 

Ser du vad jag menar?

Inger Lindstedt

Under många år har jag i retorikundervisningen meddelat studenter och andra åhörare att synen är det starkaste sinnet. Redan Aristoteles pekade på hur starkt detta sinne är, har jag sagt lite lagom svävande. Eftersom detta sinne är så starkt gäller det att skapa bilder i åhörarnas inre för att de ska kunna se saken på det sätt jag vill. Det är därför som metaforer, metonymier, liknelser, exempel har så stor kraft att övertyga; de skapar bilder i åhörarnas sinne. Bilderna hjälper oss att se saken på ett nytt sätt, men på samma gång så utestänger de också andra möjliga tolkningar. Bilderna blir på så sätt både kraftfulla och farliga.

Människan har uppenbart tidigt fascinerats av bilder och bildens språk. Målningarna i Altamira-grottan i Spanien är över 15 000 år gamla. Vilken funktion bilderna hade vet vi inte, men de ger oss en bild av hur människor ”såg” och uppfattade sin värld. Idag kan man lugnt påstå att vi lever mitt i en Altamira-grotta, i en starkt visuell värld. Vi formligen översköljs av bilder, från det vi stiger upp till det vi sluter våra ögon på kvällen.

Inom pedagogiken har vi också länge betonat vikten av att förstärka budskapet med bilder. Vi använder gärna overhead-apparater och numera också datorn med presentationer i form av bildspel. Frågan är om det är en ”riktig” lektion utan OH-bilder eller en PowerPoint-presentation?

Rösten som enda hjälpmedel

För drygt ett år sedan fick jag en dag ett telefonsamtal och frågan om jag kunde tänka mig att komma och föreläsa för förtroendevalda på Synskadades riksförbund om kommunikation och att kunna argumentera för sin sak. Utan större betänkande svarade jag ja.

När du inte kan använda några andra hjälpmedel än din egen röst, tvingas du tänka efter vad det är du egentligen vill förmedla och HUR. Mest fascinerande var kanske ändå min egen roll som retor. Upplevelsen av att tala inför en grupp synskadade var verkligen upplysande (ursäkta, men inte avsett som vits).

Vad händer när man inte får de ”vanliga” signalerna kring kommunikationen? Vi har vissa ge­men­samma utgångs­punkter, men jag kan inte självklart appellera eller vädja till vissa gemensamma erfarenheter, kan inte utgå från att den beskrivning jag ger blir meningsfull för dem. Det är den bästa lektion jag någonsin fått om hur retorik egentligen fungerar och vilken roll jag som talare faktiskt spelar. Låt mig berätta om några av erfarenheterna.

Tänk dig in i situationen. Du står framför en grupp människor. Under ett par timmar framåt ska du berätta om retorik och argumentation och du kan inte använda några som helst visuella hjälpmedel.

När du står där så kommer du att upptäcka en sak. Dina åhörare tittar inte på dig. Deras ansikten är riktade rakt fram, men inte just på dig utan snarare mot sidan av dig. De vänder sig snarare strax bortom ditt öra eller vänder sidan till för att höra bättre. De flesta gör inga anteckningar. En och annan knappar på datorns tangentbord, någon trycker på sin blindskriftsmaskin. Då och då tar någon upp en diktafon, håller den till munnen och talar in en minnesanteckning med låg röst. Men ingen av dem signalerar med ansiktet om det är intressant det du säger, om de lyssnar, om de håller med eller om de protesterar. De där små signalerna i form av rynkad panna, höjda ögonbryn, en lätt nick med huvudet, som vi lärt oss koda av som signaler på om budskapet går hem eller inte, de lyser med sin frånvaro.

Våga möta blicken?

Eftersom de inte sett detta hos andra, använder synskadade inte heller detta visuella kommunika­tionssätt. De ingår inte i deras repertoar av gester och signaler. Och skulle de medvetet träna in dem så är det lätt att det blir som stumfilmen – en överdriven gestik som passade på teaterscenen men inte på den vita duken. Att gesterna måste verka naturliga påpekar redan gamla handböcker i gestik och retorik, annars är de inte trovärdiga.

Redan i koltåldern lärde vi oss att en del av vår trovärdighet sitter i om vi vågar möta blicken hos våra lyssnare, vår samtalspartner. Det är bara den som har rent mjöl i påsen som orkar och kan möta blicken hos sin motpart. Det är därför som det är lättare att ljuga på telefon, något som jag fick lära mig som ung och grön reporter på en landsortstidning på 60-talet.

Innan jag vande mig var det mest frustrerande just avsaknaden av dessa små signaler och att de inte vände huvudet och blicken mot mig.

Ändå så känner du att dina åhörare lyssnar – på minsta skiftning i din röst. Och plötsligt så blir man så medveten om sin röst och inser att man likt Demosthenes borde ha tränat med kiselstenar i munnen. Går den inte upp i falsett? Låter den inte ansträngt hurtig? Var är magstödet? Varför pratar jag så fort?

Dialog-pedagogik har varit oerhört populärt under många år, och det var den pedagogik som var det stora nya när jag en gång i tiden gick min pedagogiska utbildning som universitetslärare. Dialog bygger ju på att man samtalar med varandra, det är ett ömsesidigt utbyte av tankar, idéer, kunskaper, erfarenheter och annat.

En viktig del i dialogen, och nödvändig för att den ska fungera, är turtagningsreglerna. När, var och hur man får ta ordet från sin motpart ingår i det sociala regelsystem som vi lärt oss genom att umgås med andra människor. Att det följs är avgörande för att båda parter ska uppleva att dialogen och kommunikationen fungerar på lika villkor. Och detta sociala regelsystem är kulturellt betingat, det ser olika ut i olika kulturer. I seendes samtal är det tydligt vem som vill ta ordet och som också börjar prata – det syns på munnen, ögonkontakten och kroppsspråket. Den som inte vill släppa ifrån sig ordet ser medvetet till att inte möta blicken från samtalspartnern eller åhörarna. Ett beprövat knep inom härskarteknikerna.

Om du inte är seende måste du på något annat sätt tala om att nu är det Inger som vill prata. Du måste också uttryckligen rikta din fråga eller påstående verbalt till någon – du måste adressera din talan tydligt och klart.

Det går inte att säga: Jag skulle vilja fråga…, om inte frågan är allmänt ställd. Du kan inte säga: Vet du om…, du måste säga: Vet du, Monica, om….

Monica kan ju inte se att jag vänder mig till henne.

Det raka spåret

Vad som också fascinerade mig var vad som hände med min egen planering och mitt sätt att undervisa. Jag gör alltid en mycket noggrann planering eftersom jag gillar att improvisera. Frågor som åhörarna ställer leder mig ibland in på olika spår, och då fungerar planeringen som rättesnöret vart vi ska. Det är den smala vägen jag ska hålla i åtanke hela tiden och som pekar ut målet och viktiga budskap på vägen.

Även dessa gånger har planeringen varit noggrann och genomtänkt. Men mina improvisationer och utvikningar lyste nästan helt med sin frånvaro. Inspelet och frågorna från åhörarna var få. Vad berodde det på? Hade de inga frågor eller funderingar? Det är jag övertygad om att de hade, men jag var fortfarande novis på hur jag skulle avläsa publiken, hur jag skulle kunna se att någon i publiken satt och hade en fråga på tungan. Det syns så tydligt när exempelvis en seende student har en fråga som han eller hon omedelbart vill få svar på.

Var det mitt ethos – min auktoritet – docent på högskolan och inbjuden expert som förstummade åhörarna? Det är möjligt, det har hänt förr, men det brukar gå att lirka upp så att publiken känner sig komfortabel och frågar. Jag har inte riktigt knäckt detta än, det måste finnas någon signal som jag kan fånga upp. Det finns ju alltid direkt fråga till en person, men det är ju inte säkert att Lisa just har en fråga när jag vänder mig till henne.

Måla med ord

Den trixigaste att lösa rent pedagogiskt var exempel. Hur skulle jag kunna förklara och exemplifiera vad jag menade så att det blev meningsfullt? Jag har flera pärmar med OH-bilder. Här finns en samlares skörd av texter, bilder, annonser, broschyrer, affischer, artiklar och annat som på olika sätt kan användas för att illustrera exempelvis stilfigurer. Det blev nu helt oanvändbart.

Vad gör jag nu? Det var min första tanke. Men det blev just dessa pärmar som blev räddningen. Jag gick igenom dem för att hitta exemplen som jag skulle användt om det varit seende åhörare. Så analyserade jag dem varför jag tyckte att just de var så bra, vad var kärnan i exemplet, och så tog jag med mig ”konceptet” från exemplet. Likt Hasse Alfredssons ormtjusare i Kivik, som hade glömt ormen hemma, fick jag med ord beskriva själva ”akten”. Åhörarna svimmade inte som på Kiviks marknad, men de var nöjda med beskrivningarna och förklaringarna.

Mitt stora hjälpmedel blev således mitt språk och min röst. Och då är det skönt att vara retoriker, att ha tillgång till en så väl utprovad metod och teori. Det var bara att ösa ur brunnen, smycka sin text med stilfigurer och lita på att orden bär! Det var nästan så jag kunde känna barockens förtjusning över det utsmyckade språket – att det finns en glädje i att måla med ord.

Karamellargument

Det andra hjälpmedlet blev rent konkret, och idén fick jag från en kollega på Malmö högskola. Inför kongressen skulle deltagarna och jag arbeta med hur man bäst kan argumentera för sin sak och då är det förstås viktigt att man har en god struktur på sina argument. I vanliga fall brukar jag rita och berätta hur strukturen kan se ut. Det gick ju inte nu. Men min kollega gav mig idén att använda ett rent praktiskt hjälpmedel. Därför utrustade jag mig med flera olika sorters karameller och chockladbitar, alla inslagna i papper, och alla försedda med två vridna ändar.

När de förberedde sina inlägg till kongressen så skulle de tänka på karamellen. Inledningen och avslutningen är de små vidna ändarna på pappret, och innehållet är själva karamellen. Det är strukturen. Eftersom det är olika innehåll i inläggen så blir det också olika karameller. Ett populärt exempel, de förstod precis vad jag menade.

Akustisk trovärdighet

En talares ethos är viktigt och skapas genom flera olika saker. Vid mitt sista möte med dem, när vi finslipade tekniken inför kongressen, så frågade jag dem hur de avläser och uppfattar om en talare är trovärdig. Är det rösten och i så fall vad i rösten som är nyckeln till ethos? De som varit blinda sedan barnsben berättade att min röst avslöjade mig. De kunde ”se” när jag böjde mig ner och läste i mitt manus, när jag vände mig åt ettdera hållet, när jag kort sagt inte riktade mitt tal direkt till mina lyssnare. De kunde akustiskt avläsa mitt rörelsemönster. Det är också därför de sitter så stilla, riktade rakt fram, inställda på att lyssna för att ”se” talaren.

Handikapp är något relativt, och man kan fråga sig var handikappet egentligen låg. Jag kände mig oerhört handikappad. Hur skulle jag förstå deras sociala samspel och signaler? Det var jag som var obekväm med situationen – inte de – och det tog en stund innan jag lärde mig hur jag skulle hantera den retoriska situationen. Mina klavertramp lät de passera med milt överseende. De är vana! ❧

Författare: Inger Lindstedt är docent i Medie- och kommunikationsvetenskap vid området Konst, kultur och kommu­nikation, Malmö högskola. Hon forskar och undervisar också i retorik.

Artikel från RetorikMagasinet 33, s 4-7