Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Shining city

Shining city

av Peter Ström-Søeberg

Talarstolen. New York-guvernören Mario Cuomo blev känd i hela USA efter sin ”keynote adress” vid demokraternas konvent inför presidentvalet 1984. Proceduren är att konventet formellt utser sin presidentkandidat, även om det redan står klart. Därför är konventen oftast mer rituellt präglade och syftar till att visa fram ett enigt, starkt parti (som innan beslutet förefallar splittrat mellan de många kandidater).
Att Walter Mondale förlorade valet med förödande marginal kan knappast bero på Mario Cuomos tal, som även i denna förkortade version visar ett ­strålande exempel på de politiska ­lovtalens potential.

Mario Cuomo, “Shining city”, keynote adress, 14 juli 1984.

För tio dagar sedan medgav president Reagan att trots att en del människor i detta land idag tycks leva bra verkar andra olyckliga och också bekymrade för sig själva, sina familjer och sin framtid. Presidenten sa att han inte förstod deras rädsla. Han sa: “Varför, detta land är en skimrande stad på sin kulle”.

En skimrande stad är kanske allt presidenten ser från Vita Husets pelargång eller från veranden på sin ranch, en stad där alla tycks leva bra.

Men det finns en annan del av staden, en del där många människor inte kan betala sina lån och där unga människor inte har råd att ta ett, där studenter inte har råd att få den utbildning de behöver och där medelklassfamiljer ser de drömmar de hade för sina barn försvinna.

I denna del av staden finns fler fattiga än någonsin, fler familjer i trångmål. Fler och fler människor som behöver hjälp men inte kan få någon. Här finns ghetton, där tusentals unga utan utbildning eller jobb varje dag ger sina liv till knarklangare. Där finns en förtvivlan, Mr President, i ansikten som du aldrig ser på platser du aldrig besökt i denna skimrande stad.

Annonce

Kanske om du besökte fler ställen, Mr President, skulle du förstå. Kanske om du for till Appalacherna,där en del människor fortfarande lever i skjul, eller till Lackawanna där tusentals stålarbetare undrar varför vi subventionerar utländskt stål medan vi ger upp deras värdighet för arbetslöshet och socialbidrag; kanske om du steg in i ett natthärbärge i Chicago och pratade med några av de hemlösa där; kanske, Mr President, om du frågade en kvinna, som blivit nekad den hjälp hon behöver för att ge sina barn mat, därför att du sagt att vi behöver pengar för att ge någon mångmiljonär en skattesänkning eller för att tillverka en raket som vi inte ens har råd att använda – kanske skulle du då förstå.

Kanske, Mr President.

Men jag tror det inte…

Skillnaden mellan demokrater och republikaner har alltid kunnat mätas i mod och förtroende. Republikanerna tror, att tåget inte når ändstationen om inte några av våra gamla, några av våra unga och några av våra sjuka lämnas efter längs spåret.

Vi demokrater tror, att vi kan klara hela resan med hela familjen kvar.

Presidenten har bett oss att döma honom om han har uppfyllt eller inte de löften han gav för fyra år sedan. Jag accepterar det. Bara betänka vad han sagt och vad han gjort.

Inflationen har gått ner sedan 1980… sänkt på det uråldriga sättet med en recession, den värsta sedan 1932. Fler än 55.000 konkurser. Två år av omfattande arbetslöshet. Tvåhundratusen bönder har drivits bort från sin jord. Fler hemlösa än någonsin sedan den Stora Depressionen. Fler hungriga, fler fattiga och nära 200 miljarder dollar i underskott… en inteckning i våra barns framtid som bara kan betalas med möda och som så småningom kan få denna nation på knä…

Vart skulle ytterligare fyra år föra oss? Hur mycket större skulle underskottet bli. Hur hög skulle stapeln med raketer bli? Skulle vi göra vårt folks anda gemenare?

Vi demokrater har ännu en dröm. Vi tror ännu på denna nations framtid. Det är en historia som jag inte läste i en bok eller lärde i ett klassrum. Jag såg och levde i den. Precis som många av er.

Jag såg en liten man med tjocka valkar på sina händer arbeta 15, 16 timmar om dagen. Jag såg en gång hur hans fötter blödde, en man som kom hit utan skola, ensam, utan att kunna tala språket, som lärde mig allt jag behövde om hederlighet och hårt arbete genom sitt eget vältaliga exempel. Av honom lärde jag mig vår demokrati. Av honom och min mor lärde jag mig de förpliktelser vi har mot varandra. De bad bara om en chans till arbete och att göra världen bättre för sina barn och bli beskyddade i de tider de inte kunde skydda sig själva. Denna nation och dess regering gjorde det för dem. Och att de kunde bilda en familj och leva värdigt och uppleva att ett av deras barn kunde gå från deras lilla speceributik till det högsta ämbetet i den största staten i den största nationen i den enda värld vi känner är ett ­obeskrivligt vackert bevis på den demokratiska processen…

Jag ber er, mina damer och herrar, bröder och systrar – för allas vårt bästa, för kärleken till denna stora nation, för den amerikanska familjen, för vår kärlek till gud, var snälla och låt vårt land komma ihåg hur framtiden skapas.

    Källa: Hela talet kan läsas på

                      www.historychannel.com/speeches/archive/­speech_61.html

                      eller www.american­rhetoric.com/speeches/cuomo1984dnc.htm

                      Båda ställen finns ljudfiler med talet.      

                      Översatt av Pelle Ahrnstedt


Läs mer om RetorikMagasinet 17.

Peter Ström-Søeberg

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
Peter Ström-Søeberg

Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere