Start » Svensk retorik » Svenska recensioner » Skriv argumenterande!

Skriv argumenterande!

av Anders Sigrell

Argumentation är inte enbart en fråga om analys utan också om produktion, det vill säga att själv skapa argumentation. Signe Hegelunds bok ”Akademisk argumentation” bok försöker vända upp och ner på Toulmins analysmodell.

Skriv argumenterande!

Recension. Signe Hegelund: Akademisk argumentation – att skriva övertygande uppsatser, Liber 2007. 63 sidor.

Anders Sigrell

Det är inte utan viss förvåning nyheten mottas att Signe Hegelunds gamla skrift Akademisk argumentation från 2000 hade översatts från danska. Men den geniala tanken bakom skriften gör att det måste ses som ett lovvärt projekt. Som många geniala tankar är Hegelunds vacker i sin enkelhet: Tag Toulmins argumentationsanalytiska modell och vänd på den; vips så har du en modell för att skriva konstruktiva argumentationer.

Tyvärr är översättningen en helt obearbetad version av texten från 2000. En titt i den knapphändiga litteraturlistan (tolv titlar) ger intrycket att en viss bearbetning skett sedan första upplagan. Så är inte fallet. Det är två titlar av Lotte Reinecker som också översatts till svenska och därför fått senare utgivningsår. Till och med förordet är det samma. Hegelund kunde gott ha uppmanats att åtminstone skriva ett nytt förord där det t.ex. kunde ha stått något om vad som hänt inom området det innevarande millenniet. Företeelser med bäring mot akademisk argumentation värda att uppmärksamma är bl.a. översättning av grundtexter och ett antal artiklar om progymnasmata, översättning av Perelman till skandinaviska språk, introduktionen och spridandet av termerna doxa och doxologi. Något av detta hade gjort att översättningen i högre utsträckning hade kunnat bli del av den diskussion som finns runt akademiskt skrivande.

Sägas ska att texten inte utger sig för att söka vara ett bidrag till en vetenskaplig diskussion. Den är skriven för att vara en lättillgänglig handbok i konsten att skriva akademiska uppsatser, och få bra betyg på dem för att man argumenterar så bra. Målet är tydligt formulerat: ”Jag ska i det följande visa hur Toulmins modell kan användas för att analysera enskilda argument i uppsatsen, uppsatsens överordnade argumentation och hur man kan utgå från denna då man bedömer kvaliteten på andras argumentation. Om man kan lära sig att tillämpa modellen i dessa avseenden ökar sannolikheten högst avsevärt för att man kommer att skriva en bra uppsats” (s. 6).

Toulmin aktuell

Stephen Toulmins modell från 1958 har med all rätt fått en hel del uppmärksamhet på sistone. Den kanske mest spridda akademiska handboken i retorik, Hellspongs Konsten att tala, tar upp modellen. Och Jørgensen & Onsbergs lärobok som helt bygger på Toulmin har precis kommit i svensk översättning: Praktisk argumentation. Ett av problemen med de olika författare som behandlar Toulmin är den totala inkongruens som råder vid översättning av Toulmins centrala termer. De tre nödvändiga delarna i all argumentation heter i engelskt original Data-Warrant-Claim. De första som översatte det till ett skandinaviskt språk var Jørgensen & Onsberg (1999); det blev på danska Belæg-Hjemmel-Påstand, vilket också är de termer Hegelund (2000) använder. Hos Sigrell (2001) är det Faktatillstånd-Berättigande skäl-Tes. Hos Hellspong Grund-Garant-Tes. I den svenska översättningen av Jørgensen & Onsberg (av Orla Vigsö) Grund-Garant-Påstående. Och i föreliggande översättning av Hegelund Belägg-Relevans-Påstående. Av dessa är den senaste sämst.

Annonce

Innan jag ämnar försöka diskutera termvalens betydelse för förståelsen och tillämpbarheten av Toulmins modell måste jag säga att detta inte är ett tillfälligt enstaka misstag av översättaren Björn Nilsson. På s. 7 står det att argumentativa element ”fungerar implicit”, vilket är onödigt svårförståeligt. På samma sida finns en direkt felöversättning ”Om två av elementen är implicita, ska man kunna sluta sig till dem utifrån de explicit uttryckta elementen och kontexten” (min kurs.). Originalet har självklart singularis då det är tre obligatoriska delar. På s. 10 står det att relevansen är implicit ”- det är ofta en grundförutsättning, eftersom vi är duktiga på att förstå ett argument utan att relevansen formuleras explicit”. Vilket blir helt oförståeligt. Originaltexten har ingenting om implicitgörande som en grundförutsättning, utan endast att vissa element ofta är implicita för att vi är så duktiga på att förstå argument. Nog om detta.

Den svåra diskussionen

Jag skrev ovan att detta är en handbok för att hjälpa oss skriva akademiska uppsatser. Och som sådan har den flera förtjänster. Det är tveklöst insiktsfullt att ta en argumentations­analytisk modell som utgångspunkt för akademiskt skrivande, då dessa per definition tydligt argumenterar för något.

Angående de fakultativa positionerna i modellen – vilket är en lite onödigt krånglig formulering av de positionerna som inte nödvändigtvis måste finnas i all argumentation: relevanshöjande stöd för premissen som ska binda ihop utgångspunkt och slutsats, bemötande av motargument, och styrkemarkörer som visar sändarens syn på tesens giltighet – visar Hegelund insiktsfullt att de kan användas som grund i uppsatsens diskussionskapitel (s. 23). Just det kapitlet är troligen det svåraste för nybakade akademiker att lära sig bemästra. Det är ingen slump att diskussionskapitlet över lag är det kortaste i svenska avhandlingar. Motargument, bemötande av dessa tillsammans relevanshöjande stöd för antagna utgångspunkter och metodval, bildar utgångspunkt för med vilket säkerhet författaren förhåller sig arbetets slutsatser. Voila, en tydlig hjälp med diskussionskapitlet.

Att Toulmins modell med fördel går att använda på såväl lokal som global textnivå utnyttjas till fullo. Kapitel 3 heter ”Det enskilda argumentet i uppsatsen”, och kapitel 4 ”En uppsats utgör ett enda argument”. Lika effektivt utnyttjar Hegelund möjligheten i modellen att binda ihop flera ar­gu­ment till argumentkedjor. Antingen parallella argument­kedjor där flera utgångspunkter leder till samma slutsats, eller seriella där slutsatsen i en kedja bildar utgångspunkten i ­nästa.

Det är genomgående intressanta och välvalda exempeltexter från studenters akademiska skrivande. Och det kommer med en del intressanta generella skrivdidaktiska förslag från retorikens fatabur, t.ex. angående speciella topiker för akademisk argumentation, dispositionsförslag samt stilnivåer och stilfigurer (tyvärr utan den retoriska vokabulären, vilket kan riskera att förslagen blir hängande i ett teorilöst vakuum). Särskilt glädjande tycker jag det är att hon väljer att som enda topik för den språkliga utformningen, förutom sambands­signaler i texten, lyfta fram metaspråkliga kommentarer (s. 22-23 och 35-36). Inte bara gör metaspråkliga kommentarer det lättare att följa med i texten, de är också i sig ethoshöjande: En person som kan betrakta sin text utifrån och kommentera den visar han/hon har förmågan att skaffa sig en överblick, vilket är en förmåga vi gärna ser att de som ska vägleda våra åsikter och handlingar besitter. En sådan förmåga minskar risken att uppfattas som en terrier som blind för andra perspektiv biter sig fast i den egna argumentationen, vilket inte är en ethosstark position. Och Hegelund lever som hon lär. På s. 36 avslutas ett avsnitt med rådet att inleda ett kapitel med att förklara vad som ska komma. Under nästa rubrik är första meningen ”Vi ska i det följande studera…”.

Med tanke på att Hegelund när texten skrev var verksam vid institutionen för filosofi, pedagogik och retorik vid Köpenhamns universitet, är det kanske inte för mycket begärt att kunna önska sig en lite tydligare koppling till en retorikteori. En av de mycket få gånger ordet retorik nämns skriver hon att man kan göra en argumentation överskådlig och argumenterande genom att ”följa de klassiska retoriska råden som säger att man ska: Använda älgstudsare i stället för hagel­bössa, det vill säga hellre presentera ett bra belägg på djup­et…” (s. 16). Oavsett riktigheten i rådet hade det varit intressant att se den klassiska referensen. På tal om klassisk retorik skulle det vara intressant om någon kunde ta på sig att utreda likheter och skillnader i teori och tillämpning mellan Toulmins modell och den antika termen epikirem – som både Cicero och Quintilianus nämner. En av skillnaderna är att epikirem har en stödposition också för utgångspunkten och saknar den möjligen suspekta positionen styrkemarkör.

Var är kopplingarna?

Det finns som sagt finns flera pedagogiska förtjänster med Heglunds text, och därmed också med att den nu finns i svensk översättning (även om jag i ärlighetens namn tycker det är lite synd att vi ska behöva översättningar mellan våra språk). Men det finns en i mitt tycke allvarlig invändning mot Hegelunds toulmintolkning värd att påpeka. En av de stora poängerna med Toulmins Data – Belägg hos Hegelund – är att det är utgångspunkten för argumentationen. Det som skribenten inte argumenterar för, utan utgår från att mottagaren håller med om. Om mottagaren inte accepterar Data som utgångspunkt för argumentationen försöker inte skribenten övertyga den personen (här hade intressanta kopplingar kunnat göras såväl till doxa som Bitzers retoriska situation). Data är det man utgår från, Påståendet/Tesen är den åsiktsposition man vill att mottagaren ska göra till sin. Och Warrant/Skäl är det som ska binda ihop dessa positioner och göra transporten möjlig. Att man i sin argumentation utgår från något mottagaren håller med om är också grunden för den kanske främsta fördelen med Toulmins modell jämfört med mer statiska modeller som t.ex. pro et contra-listan. Det gör att toulminmodellen blir dynamisk och interaktiv. Dynamisk då det tydligt fångar att argumentation handlar om processen att flytta en mottagare från en åsiktsposition till en annan; interaktiv då mottagaren finns närvarande. En metaforisk bild är mottagaren som står och betraktar världen från en åsiktsposition, med hjälp av argumentationen vill skribenten få mottagaren att se världen på ett nytt eller annorlunda sätt.

Det här missar Hegelund. Data/Belägg sägs vara ”vilken information [som] ska få mottagaren att acceptera budskapet” (s. 8). Warrant/Relevans sägs vara ”ett antagande som är ge­men­samt för sändare och mottagare”. Att hon inte uppmärksammar de nämnda distinkta dragen hos de centrala termerna gör att den dynamiska och interaktiva potentialen hos modellen går förlorade. Den här missen gör att också att flera av fördelarna med Toulmin inte tas till vara. En av de fördelarna är att man inte behöver ha tesen klar för sig när analysen börjar, så som är fallet med t.ex. pro et contra-listan. Utan man kan börja med att se vad det är i texten som skribenten räknar som så självklart att man inte behöver argumentera för dess riktighet, och därifrån se vad det är som ska leda fram till slutsatsen. En arbetsgång som har stora möjligheter att bli mer konstruktiv än om man som första steg ska isolera tesen. Inte minst för att toulminanalyser kan visa att tesen i text är en helt annan än den man i förstone trodde. Hegelund skriver däremot ”Man ska fundera på vad som är textens huvudpåstående och leta efter det i texten… Sök därefter belägg och relevans i texten” (s. 16).

Det är möjligen också förbiseendet av de nämnda utmärkande dragen hos de centrala delarna som gör att den grafiska representationen av en argumentation hos Hegelund inte är så klargörande som man kan önska. Data-Warrant-Claim, så beskriver Toulmin en argumentation. Warrant/Relevans binder ihop Data/belägg med Claim/påstående. Toulmin skriver uttryckligen att skillnaden mellan Data och Warrant (som i faktisk argumentation är långt ifrån lika tydlig som i hans konstruerade exempel) är att det är Warrant som kan behöva stödargument, inte Data. I Hegelunds grafiska representation är det belägget som leder till påståendet, och relevansen är ett stöd för belägget. En representation som inte är så klargörande som man kan önska.

Den geniala tanken med Toulmins modell som stöd också för argumentativ produktion är värd en mer inträngande behandling än den får hos Hegelund, men i väntan på den får vi hålla till godo.


Läs mer om RetorikMagasinet 37.

rm37


Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Latest posts by Anders Sigrell (see all)

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere