Skriv så det passar skärmen

Anne Katrine Lund

Skriv så det passar skärmen

En lyckad text på Internet är inspirerad av lexikon- och nyhetsartiklar samt av talspråket.

Internet och intranet ställer nya krav på språket, men det har ytterst få företag, verksamheter och myndigheter upptäckt. Här ser man skärmen enbart som en ny försändelsemetod och får årsberättelser och broschyrer översatta till HTML-språk. Några stryker ner texten litet, för de vet i alla fall att  den ska vara kort. Men det ska mycket mer till!

Samhället är närmast berusat av de nya möjligheterna. Internet och intranet är ett måste för de flesta verksamheter och ett krav för hela den offentliga sektorn. Därför har alla bråttom med att etablera websites och homepages. De flesta i tron att all informa­tion är lycka – och att nu har möjligheten kommit att så småningom få med allt utan att använda många m2 svensk furuskog och få en stor tryckeriräkning. Men information ska inte förväxlas med ­vetande och alls inte med handling. Informationen ska vara bruk­bar och tillstädes där man har användning för den, för att lätta upp vardagsproblemen.
En del av problemen med att tillrättalägga kommunikationen för Internet har sin orsak i att den relativt komplicerade tekniken har fört med sig att retoriker och kommunikatörer har tappat mark till teknikerna. Ofta är den tekniska och grafiska webmastern också redaktör, så att den tekniskt utbildade medarbetaren också står för hela kommunikationsaspekten istället för en tvåsträngad  struktur med på den ena sidan en teknisk webmaster och på den andra en infomaster (webredaktör, page-master, eller hur många nivåer man nu väljer att dela in det i).

En sådan struktur stöds också av de undersökningar som gjorts på området, bland annat av Sven Windahl, som är professor på Lunds Universitet. Han har i sitt kommunikationsföretag Nordisk Kommunikation AB granskat, hur de största svenska företagen arbetat med både Internet och det interna intranet, och resultatet var helt otvetydigt bäst, när det inte bara stod tekniker bakom utform­ningen.

Den surfande läsaren

Tillbakalutad i länstolen med kaffet inom räckhåll. Det må vara dagstidningarnas föreställning om läsarna, när man tänker på formatet. Internet, däremot, ligger långt ifrån länstolen. Där är läsarna ofta i farten med att surfa på nätet och inte disponerade att försjunka i komplicerade sammanhang någon längre stund. Hela lässituationen vid den flimrande skärmen ställer stora krav på strukturering och formulering av nätprosan.
Strukturering av innehållet är av central betydelse på tre plan: det grafiska, det  textdispositionsmässiga och det språkliga. Först och främst är den överordnade grafiska struktureringen viktig. Det ska vara lätt att hitta i en website med en klar anvisning om var man är, var man har varit – och var man eventuellt kan söka vidare. Det är en rent grafisk och teknisk strukturering, som är helt nödvändig, och som man alltför sällan lyckas med. Ett av de bättre försöken finner man om man surfar in på Lunds Universitets website.

Lunds universitets webb 1999.

Textdisponeringsmässigt är problemen ännu större. Läsarna på Internet  har bara överblick över en enda skärm åt gången, och på de allra flesta websites händer det så mycket grafiskt på sidorna att det bara är plats för ganska litet text åt gången. Läsarna mister därför lätt överblicken, vilket dispositionen ska kompensera. Som vid en god muntlig framställning skall läsarnas förväntningar hela tiden styras, så att de letar efter det riktiga i mötet med texten. Den ideella dispositionen finner man om man lånar av genrer, där lässituationen delvis är besläktad, t ex i nyhetsmedier och i lexikon.

Från allmän-  till nördkunskap

Precis som ett lexikon ligger nätet redo att besvara frågor. Det ska därför ge svaren där man letar efter dem – och i den ordning man vill ha dem. Det har man löst i lexikonartikeln genom att börja med definitionen av begreppet och, om det är en längre artikel, med att därefter ge en överblick över de centrala elementen i artikeln. En överblick som fungerar som ett slags resumé, samtidigt som läsarens förväntningar styrs åt rätt håll. I artikeln om blodkärl ur Nationalencyklopedin definieras alltså begreppet, och de tre centrala elementen, som samtidigt är artikelns mellanrubriker, presenteras därefter.

Rörelsen i lexikonartikeln går från det allmänna till det mer speciella. Läsaren, som endast vill veta vad ett blodkärl är, kan av­sluta läsningen efter ganska få rader, medan den som vill veta mer kan fortsätta till sista kapillär. Rörelsen är inte bara en fråga om detaljeringsgrad, utan också ofta om förutsättningskrav.

Bakgrunden är naturligtvis att man får svar efter hur man ställer frågan – ju svårare fråga, desto svårare kan också svaret te sig. Läser man en längre artikel, blir texten ofta svårare efter de inledande avsnitten.
Men om man lägger ut en artikel som den om blodkärl på nätet kan den vara svår att förstå eftersom den inte precis är skriven för lässituationen på skärmen. Skärmen kräver ännu mer.

Skärmträdet

Nyhetsartiklar är som lexikonartiklar strukturerade med en rörelse från överblick till detalj. Här är som bekant artiklarna indelade i överskådliga avsnitt, som var för sig utgör en sluten, meningsfull enhet. Kombinerar man dessa två dispositionsformer når man fram till det, som man kunde kalla skärmträdet.

Skärmtexten bör alltså uppdelas i självständiga block. Men före den egentliga brödtexten ska läsarna ha en överblick över textens innehåll i en guidetext (symboliserad av trädets topp).
Denna överblick kan med fördel skrivas på flytande prosa och varje enskilt centralt begrepp kan rymma en länk till det avsnitt i texten, där ämnet beskrivs. Precis som artikeln om blodkärl först förklarade begreppet och samtidigt presenterade artärer, vener och kapillärer. Därmed får nätläsarna genast klart för sig vad texten innefattar. Om de redan där surfar vidare, har man i alla fall försäkrat sig om att de har fått med det viktigaste. Precis som dagstidningsartikelns ingress rymmer artikelns viktigaste innehåll, och det klassiska talet rymmer en talnyckel (en så kallad partitio, som presenterar huvudpunkterna).

Därefter ska resten av texten uppdelas i logiska avsnitt, som vart och ett byggs upp som en trekant med det viktigaste först, så att läsaren kan stiga av när som helst. Att det viktigaste ska komma först betyder dock inte att varje avsnitt ska börja med en resumé. Det blir både alltför tungt att läsa och – ännu värre – alltför komplicerat för att förstå. Det är bra att spalta upp innehållet.  Med andra ord ska bara det mest centrala, textens fokus, presenteras, så att läsarna får avpassa förväntningarna efter innehållet.

Dagstidningarnas mellanrubriker är också en god idé att överföra till Internet. De kan vara behjälpliga med att fånga läsarens intresse och samtidigt hela tiden styra in förväntningarna i rätt riktning.
På intranätet är den fängslande mellanrubriken emellertid knappast något att rekommendera. Här ska mellanrubrikerna som i lexikonet snarare vara etiketter, som guidar läsaren till de relevanta punkterna.
Är det tal om längre avsnitt kan innehållet med fördel resumeras på slutet. Som amerikanerna alltid skriver i läroböckerna i muntlig framställning: Säg vad du vill säga, säg det och säg vad du har sagt. På det hela taget gör den flimrande lässituationen det nödvändigt att närma sig talspråket mer än i traditionella skriftgenrer.

Ett språk mellan skrift och tal

Om man jämför kraven på nätprosa med några av karaktärs­dragen för de gängse skrift- och talspråken så ser man snart tydligt att nätspråket befinner sig någonstans mitt emellan.

Språket på nätet är på sitt vis oberoende av situationen, men samtidigt betyder läsarnas rörelsemönster att det närmast kan fungera som en växelverkande dialog. Man frågar, får svar och fortsätter att fråga. Den lilla text som skärmen rymmer gör, som sagt, att överblicken saknas. Som i talspråk kan mottagaren inte själv överskåda vart han eller hon är på väg. Dessa saker betyder bland annat att nätspråket ska kombinera skrift- och talspråk i en sorts exakt, överskådligt talspråk – eller ett enkelt, lätt upprepande skriftspråk, om man vill.
Nätet är ju i sig självt bara tillsynes dialogiskt och dynamiskt. Informationen föreligger primärt statiskt och väntar på användarens fråga, men ska vara konstruerad så, att den kan fungera dynamiskt och dialogiskt på flera plan. Dels omedelbart med att hela tiden guida läsaren längre in i ämnet genom att klicka sig längre in och språkligt genom att formulera innehållet, så att läsaren känner sig indragen och får lust att ställa fler frågor. Det fordrar ett omedelbart tillgängligt språkbruk, som är mer ett muntligt än ett traditionellt skriftspråk. Dels konkret dialog genom att uppfordra läsaren till att reagera på det lästa. Därmed säkrar man också en fast behovs­analys, så att websiten hela tiden kan produkt­utvecklas och anpassas till behovet.

Undvik språkligt flimmer

Överskådlighet och precision kännetecknar skriftspråket, enkelhet och dynamik karaktäriserar talspråket, men de skall smälta samman på skärmen. Texterna ska vara välfokuserade och utan för stor informationstäthet. Det är helt enkelt omöjligt att läsa komplicerade texter på den flimrande skärmen, de flesta känner säkert till situationen. Det inträffar en av två saker – antingen surfar man raskt vidare, eller också skriver man ut ­texten för att kunna överblicka skriftspråket.

Enkelheten i språket kan säkras genom att göra språket mer muntligt genom att vara generös med förklaringar av typen:

“dvs”, “kort sagt”, “det betyder” o s v och naturligtvis genom att se till att språket har en naturligt levande rytm. Många av de företag, som upptäcker att språket ska vara enkelt, tror att det betyder att man ska skriva ultrakorta meningar. Texten blir närmast staccato och läsaren får en abrupt läsupplevelse. Ett liknande problem uppstår, när det går upp för företag att de ska skriva kort. Resultatet blir lätt mer kryptiskt än förståeligt; det korta resultatet nås endast genom att luckra upp meningarna istället för att fokusera bättre och utesluta detaljer, som inte är helt centrala för för­ståelsen.

Slutligen: kursivering

Det finns alltid något som det är särskilt viktigt att läsarna lägger märke till. De flesta skribenter älskar att kursivera, skriva med halvfet stil eller t o m att spärra texten. Det är i allmänhet alltför ofta använda medel, där betoningseffekten lider drunknings­döden och på nätet har de närmast ingen som helst betydelse.
Skärmen flimrar, logon blinkar i rött, bilden i blått o s v, så endast den mycket ihärdiga läsaren lyckas upptäcka en kursivering. Därför är det desto större anledning att återvända till de enkla språkliga metoderna att betona en text. Första och sista platsen lägger vi mest märke till, så varför inte skriva det man vill betona där? Det gäller både på menings- och styckenivå. Man kan också med fördel använda sig av uttryck som “redan Aristoteles”, “inte minst Cicero”.

Också i intranet-sammanhang är det särskilt viktigt att använda ett konsekvent ordval. En fritextsökning är inte mycket värd om innehållet flyttar läsaren runt på nätet. Det är ett stort problem i många större organisationer, särskilt i de många som är resultatet av fusioner, där varje företagskultur har haft sina egna termer. Allt detta måste faktiskt lösas för att intranet skall kunna fungera. Antingen genom att man beslutar om en gemensam terminologi eller (eventuellt under en övergångsperiod) genom att låta de synonyma termerna förekomma gemensamt i texten.

Nätet ställer kort sagt oändligt många nya krav på såväl form som innehåll. Krav som endast sällan uppfylls genom att lägga broschyrer direkt ut på nätet. Många av de helt enkla kraven upptäcker man omedelbart genom att som i denna artikel skapa vad man skulle kunna kalla en retorisk ram-analys, medan andra kommer fram ur det enkla innehållet och en behovsanalys hos målgruppen. ❧


Författare: Anne Katrin Lund är cand.mag i retorik
och ph.d-studerande i skriftlig kommunikation.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 1 / 1999

Om skribenten

Anne Katrine Lund er Ph.D.-studerende på retorikstudiet i København, hvor hun arbejder på en Ph.D.-afhandling om brevets status og vilkår i informationssamfundet. Nærværende artikel bygger på hendes specialeafhandling (hovedopgave) fra maj 1995. Forfatter til blandt andet “Gør tanke til tekst”, 1997 og medforfatter til “Skrivehåndbogen”

Lämna ett svar