SlutWalk3

Slampor utmanar fördomar om kvinnor

Bar mage och strumpbyxor som politisk argumentation? I feministiska rörelser är det en känd retorisk strategi att använda kroppen för att skapa uppmärksamhet om politiska frågor. Det skapar engagemang och utmanar samtidigt traditionella former för offentlig debatt.

Cecilie Valentin

Slampor utmanar fördomar om kvinnor

En kvinna går ner för gatan iklädd en kort, svart kjol, långa skinnstövlar, fisknäts­strump­byxor, bar mage, rosa bh och en skylt. På skylten står: ”Samtycke är sexigt. Allt annat är våldtäkt.”

Kvinnan är en del av en protestmarsch, med hundratalet deltagare, som genomfördes i september 2013 i Chicago. Marschen var ingen enskild, isolerad protest utan en del av en större nordamerikansk feministisk rörelse kallad SlutWalk. Liknande protester har genomförts sedan 2011 i ett antal städer i Kanada och USA. Men de kreativa strategierna är inte nya. Tvärtom är det en känd retorisk strategi att feministiska grupper eller rörelser använder kroppen som ett sätt att fram­föra en protest.

Karakteristisk feministisk retorik

SlutWalk1Den amerikanska retorikforskaren Karlyn Kohrs Campbell anses vara en av de mest prominenta forskarna inom feministisk retorik. 1973 beskrev hon hur den feministiska retoriken på 60- och 70-talen karakteriserades av en särskild retorisk stil som skiljer den markant från traditionella retoriska genrer och som utmärker sig på tre sätt.

För det första saknar den ledargestalt och en konkret dagordning. Det betyder att publiken ges möjlighet att själva tolka in en dagordning de finner passande. Publiken i den feministiska retoriken är alltså inte passiva utan autonoma, självbestämmande och en aktiv del av det offentliga samtalet.

För det andra använder sig den feministiska reto­riken av medvetandegörande. Det är ett utbyte av personliga erfarenheter där publiken bjuds in att dela med sig av sina erfarenheter om feministiska ämnen, som till exempel att vara hemmafru eller – i en mer modern tappning – att vara kvinnlig ­styrelseledamot i ett börsbolag. Ändamålet med medvetandegörandet är att göra det privata till en politisk angelägenhet. Det handlar om att offentligt dela det som förefaller privat och ovidkommande för andra. I och med att upplevelser delas, uppfattas de annars privata erfarenheterna som universella. Därmed är identifikation ett nyckelbegrepp för övertygandet i den feministiska retoriken.

För det tredje är även brott mot decorum (i korthet: passande social uppförande) för offentlig debatt karakteristiskt för den här typen av retorik. Att göra det privata politiskt är nämligen att överträda normen för feminint uppförande. Den traditionella kvinnorollen, som passiv och dygdig, blir genom ett engagemang i den offentliga debatten plötsligt en aktiv och offentlig aktör. Den feministiska retoriken gör alltså upp med samhällets förväntningar på tillbörligt kvinnligt uppförande.

Så mycket om Campbell; en teori med 40 år på nacken kan förefalla föråldrad. Inte minst med tanke på hur långt den feministiska dagordningen har kommit i den västliga världen, med relativ juridisk och politisk jämställdhet mellan män och kvinnor. Men trots den strukturella utvecklingen, där igår var länge sedan, verkar de retoriska strategierna för feministisk debatt mer tidlösa. Det syns också tydligt i nyare feministiska rörelser som just SlutWalk.

Symbol för ett samhällsproblem

SlutWalk har sitt ursprung i en konkret händelse i Toronto, Kanada. Vid ett offentligt möte på universitetet om säkert sexuellt beteende, föreslog en polis att kvinnor skulle kunna undvika övergrepp om de slutade klä sig som slampor, ”sluts”.

Uttalandet väckte uppståndelse. En grupp kvinnor skrev ett mejl till polismyndigheten i ett försök att inleda en dialog om möjligheterna att utbilda poliserna om sexuella övergrepp. Mejlet möttes av tystnad och de konkreta punkterna för kritik förblev obesvarade. Därför tog gruppen alternativa metoder i bruk för att bli hörda: En demonstration anordnades. Mer än 3 000 män och kvinnor deltog och utgjorde startskottet för SlutWalk som rörelse. Liknande demonstrationer spriddes snabbt till andra kanadensiska och amerikanska städer och de har uppmärksammats av ett antal tongivande medier som Washington Post, Huffington Post och Toronto Star. Enbart sett till antal demonstranter och medieutrymme, är rörelsen den största av sitt slag sedan 70-talet. Den konkreta ursprungs­händelsen blev snabbt en symbol för en bredare problematik i samhället gällande det offentliga samtalet om kvinnor.

Lättklädda slampor provocerar

slutwalk2Det visuella uttrycket är viktigt för att förstå SlutWalks retoriska funktion. Det karaktäristiska med SlutWalk är just den iögonfallande iscensättningen av kvinnokroppen. Gemensamt för rörelsens demonstrationer är att många av deltagarna är klädda i utmanande kläder och ser ut som arketypiska slampor – ”sluts”. Det kan, utifrån Campbells teori, kallas ett ”symbolisk byte” – där en byter ut begrepps konnotationer, dess betydelser. Slampa är traditionellt en kvinnoförnedrande term, men kvinnorna som klär sig som slampor i SlutWalk ser inte förnedrade ut. Tvärtom verkar de framställa sig som slampor utan vare sig skam eller blygsel. På så sätt förkroppsligar de en på ytan motsägelsefull föreställning om slampor, just på grund av att de ser ut som sådana men inte uppvisar den skam(-känsla) som det traditionellt medför att vara en promiskuös kvinna. Kvinnorna blir därmed symboler för det samtal de kritiserar: De låter sig inte tryckas ner av förnedrande ord och de låter sig inte förtryckas av fördomar om deras sexualitet.

Det är även anmärkningsvärt hur Slut Walk inte bara förnekar de kvinnoförnedrande orden, utan att just dessa termer används som källa för identifikation i rörelsen. Kvinnorna är inte ensamma – plötsligt är det många slampor på gatan. Därmed skapas en medvetenhet om att det är ett problem som berör många – och därmed har det privata blivit politiskt.

Utöver underhållningsvärdet i att klä ut sig har detta även en samhällskritisk funktion. Att rikta ett tydligt fokus mot kvinnokroppen kan alltså ses som en retorisk strategi, vars funktion är att problematisera samhällets föreställningar om kvinnor och deras sexualitet.

Jag är en slampa

Förutom klädseln – eller bristen på densamma – proklamerar flera av kvinnorna även verbalt att de identifierar sig med slampan. De går med skyltar som ”Slampa och stolt”, ”Stolt slampa”, ”Slampa. Och?” Kvinnorna med skylt kan delas i två grupper: de som är utklädda och de som inte är det. Den sistnämnda gruppen är intressant för rörelsens medvetandegörande av ett samhällsproblem. Kvinnorna som protesterar i vanliga kläder säger att de är slampor – fast de absolut inte ser ut som den stereo­typiska slampan. Därmed uppstår en diskrepans mellan det verbala och det visuella, som kan ses som en ”sammanställning” som för samman ord eller bilder på nya sätt för att illustrera absurdi­teten i föreställningar som förefaller naturliga eller statiska. På så sätt blir kvinnorna i vanliga kläder symboler för att samhällets uppfattning av kvinnan som slampa har bredare genomslag.

Förutom kvinnorna som säger sig vara slampor – både de slampigt klädda och de enbart verbalt slampiga – är en tredje och sista grupp intressant för att förstå SlutWalk som samhällskritisk rörelse. Bland demonstranterna finns en grupp med skyltar som berättar om sexuella övergrepp. Det görs med texter som ”Detta är vad jag hade på mig. Bad jag om det?” och ”Jag var fjorton. Det var våldtäktsmannens fel – inte mitt”. Gemensamt för dessa kvinnor är att de är iklädda vanliga kläder. De för ihop föreställningar och verklighet och illustrerar bristen på sammanhang mellan dem. Därmed av­visas fördomarna om att det enbart är kvinnor som ser ut som slampor som utsätts för sexuella övergrepp. Samtidigt framstår föreställningarna absurda och fördomsfulla.

Gemensamt för kvinnorna i SlutWalk är att de alla – oavsett kläder eller skyltar – bekräftar samma argumentation: Sexuella övergrepp är inte ett isolerat problem som bara drabbar en viss grupp av kvinnor med lössläppt sexualitet. Däremot är sexuella övergrepp ett politiskt problem eftersom alla kvinnor potentiellt befinner sig i farozonen, enbart för att de är kvinnor. På så sätt blir den konkreta, enskilda kommentaren från en polis i Toronto en symbol på ett mycket större samhällsproblematik.

Utmanar den offentliga debatten

Det ligger nära till hands att problematisera SlutWalk och dess strategier. Rörelsen kan påminna om festtåget under en karneval och riskerar samtidigt att bekräfta just den debatt om kvinnor som den kritiserar och försöker förändra. Fokus ligger på samhällets problematiska föreställningar om kvinnors sexualitet, men det riskerar att överskuggas av festtågets utstyrslar och bara magar. Diskussionen är inte ny och vi känner den även från Pridefestivalen.

SlutWalk3Men att SlutWalk framför en protest och i denna använder sig av andra metoder och strategier än de vanliga för att bli hörda i den offentliga debatten kan hjälpa oss att utvidga vår förståelse för hur människor engagerar sig. Att involvera sig retoriskt i samhället är inte begränsat till det verbala, med säker bevisföring och expertutlåtanden som vi känner det från debattartiklar i tidningar, inlägg på möten och liknande. Den visuella retoriken kan vara stark och ha en tydlig funktion som stärker eller ersätter det verbala. SlutWalks retoriska funktion kan sägas vara dubbel: Rörelsen utmanar inte bara fördomar om kvinnor och deras sexualitet, den utmanar även normer för offentlig debatt.

Det är ofta typiskt för minoriteter att använda alternativa strategier för att göra sig hörda i den offentliga debatten – just för att de inte har tillgång till traditionella och etablerade kommunikationskanaler. SlutWalk försökte först skapa förändring via ett mejl till myndigheterna. Men de fick lov att tillämpa alternativa strategier när argumenta­tionen inte hörsammades. Strategierna har stora likheter med de som feminister använde på 60- och 70-talen. Att arvet har levt vidare syns inte bara i västvärlden. På samma sätt som SlutWalk har även ryska Pussy Riot och ukrainska Femen använt ­kvinnokroppen som retorisk strategi för att skapa uppmärksamhet kring kvinnopolitiska ämnen som annars haft svårt att få plats på den politiska dagordningen med traditionella typer av offentlig debatt. Så trots att 60- och 70-talens kvinnoläger och -kamp för fri abort idag kan känns fjärran, är deras retoriska strategier aktuella för fler feministiska rörelser än i dag. ❧


cecilievalentinFörfattare: Cecilie Valentin är konsult och tidigare redaktör för Retorik­Magasinet.


RMS56Artikeln finns i RetorikMagasinet 56, s 4-9.


Läs mer:

Bröms, Emelie: ”Den välklädda mannen och den avklädda kvinnan”, RetorikMagasinet 53, s 4-9.

Campbell, Karlyn Kohrs. ”Kvinnorörelsens retorik: en oxymoron”, översättning: Lennart Hellspong, i Rhetorica Scandinavica nr 27/2003, s 10-33.

Demo, Anne T.: ”The Guerilla Girls’ Comic Politics of Subversion”, Women’s Studies in Communication, vol 23, no 2, 2000.

Kjeldsen, Jens E.: ”Billeders retorik”, i Roer och Lund Klujeff (red): Retorikkens akualitet, Hans Reitzel, 2009.

Kock, Christian & Lisa Storm Villadsen: Introduction: Rhetorica Citizenship as Rhetorica Practise”, i Kock & Villadsen (red.): Rhetorica Citizenship and Public Deliberation, Penn State University, 2012.

 

Cecilie Valentin

Cecilie Valentin är konsult och tidigare redaktör för danska Retorik­Magasinet.

Latest posts by Cecilie Valentin (see all)

Liknande artiklar:

Kommentera