Karl Ekeman

Solecism eller barbarism?

’Radikalhögern’ som fara, farmakon (farmakos)

Kapitel

Ingår i: Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology. Erik Bengtson, Karl Ekeman, Mirey Gorgis, Louise Schou Therkildsen & Alexander Stagnell (eds.), Retorikförlaget 2022.
Artikel s 177-200

https://www.doi.org/10.52610/HGYW1832

Om skribenten

Karl Ekeman is Doctoral Research Fellow in Rhetoric at Engaging Vulnerability, Uppsala University, Sweden.

.

Fulltext:

Inledning

Såväl samhällelig som akademisk diskurs om högerpopulism och radikalnationalism refererar anmärkningsvärt ofta till dessa i termer av känslor och affekter samt sjukdom, gift, och smitta. Denna uppsats syftar till att undersöka hur denna serie, sammanfattat i vad jag kallar den patologiska metaforen, påverkar uppfattningen om radikalhögerns diskursiva hot; att föreslå sätt att förstå varför just denna specifika hotbild är dominant; samt att diskutera dess konsekvenser.

Annons

Stilistiken

Stilistiken

Stilistiken är ett verktyg som gör det möjligt att förstå den språkliga verklighet vi lever i och den är ett medel för oss att bemästra den. Om vi känner till de stilistiska teknikerna att påverka kan vi å ena sidan avslöja manipulationer som vi ­utsätts Läs mer...

Read more

Alfabetisk översikt av troper och figurer

Alfabetisk översikt av troper och figurer

Kapitel från boken: Peter Cassirer: Stilistiken. Kapitel 7: ALFABETISK ÖVERSIKT AV TROPER OCH FIGURER Här följer en alfabetisk översikt av troper och figurer. Först anges termen och den svenska innebörden jämte en förklaring. Därefter presenteras exempel och sist anges dels vilken retorisk ändrings­kategori figuren tillhör, dels vilken av de tre huvuduppgifterna stilfiguren antas fylla. Retoriken Läs mer...

Read more

Uppsatsen gör detta i tre steg. Det första steget ämnar exemplifiera den patologiska metaforen, för att därefter utröna några av dess signifikanta drag. Detta görs genom studier av två exempel: först genom att identifiera ovan nämnda drag i Victor Klemperers inflytelserika LTI – Tredje rikets språk; och därefter genom att undersöka hur de återkommer i Ruth Wodaks forskning – särskilt under rubriken Politics of Fear. Det andra steget ämnar visa hur denna metafor implicerar en förståelse av ’radikalhögerns’ diskursiva hot i termer av barbarism, och att utmana denna förståelse genom att visa på ett alternativ i solecismen. I detta steg vänder jag mig kort till Friedrich Nietzsches retorikföreläsningar. Det tredje steget diskuterar konsekvenserna av dessa skilda förståelser, i dialog med Jacques Derridas undersökning av begreppet farmakon hos Platon. Undersökningen syftar inte till att diskvalificera påståenden om högerpopulismens eller radikalnationalismens risker. Snarast handlar det om att undersöka vad den skillnad som upprättas mellan ’radikalhögern’ och den liberala demokratin gör: vad den visar och framhäver, men också vad som därmed hävdas utan att visas. Kanske handlar denna distinktion nämligen inte endast om det hot som radikalnationalismen och högerpopulismen innebär, utan också om försöket att upprätthålla den liberala demokratins självidentitet och fullständighet.

Politikens moralisering

Undersökningen knyter framförallt an till den filosofiska och statsvetenskapliga forskning som, snarare än att undersöka det utpekade hotet mot den liberala demokratin, under­söker den liberala demokratin i sig, i relation till detta hot. Inom politisk filosofi kan bland andra Chantal Mouffe, Slavoj Žižek, Jacques Rancière, och Ernesto Laclau nämnas som exempel på tongivande tänkare. I On the Political, beskriver Mouffe vad hon kallar för ”the ’moralization’ of politics”, i bemärkelsen att politiska distinktioner alltmer har kommit att handla om moraliska kvaliteter hos dessa distinktioner, och således att politiska motsättningar ageras ut i ett moraliskt register där politiska val står mellan ’gott’ och ’ont’ (och som således målar ut det ena av alternativen som det enda möjliga). Ett snarlikt argument återfinns hos Žižek, som har pekat ut att framväxten av vad som ofta kallas ’New Social Movements’ – t.ex. feminismen, anti-rasismen, och HBTQ+-rörelsen – sker mot bakgrund av en underliggande konsensus kring liberala samhällens ekonomiska ordningar. Under mångfaldigandet av identitetspositioner skapas således en underliggande enhet i förhållande till vilken radikala högerrörelser riskerar att framstå som det enda egentliga alternativet – vilket i sin tur innebär att fördömandet av dessa rörelser riskerar att minska möjligheten att tänka alternativ till global kapitalism. Rancière formulerar något liknande när han säger att “[t]he current campaign on the mortal dangers of populism aims to justify in theory the idea that we have no other choice.” Slutligen har Ernesto Laclau, som del av hans arbete med politisk ontologi, undersökt de olika sätt som ”folket” eller ”massan” genom historien har marginaliserats och målats fram som något som hotar ordningen – vilket också gäller ”populismen.” Jag kommer att återkomma till dessas resonemang under uppsatsen.

Som ett relevant svenskt exempel på empirisk forskning vars resultat ligger i linje med ovanstående kan Anders Hellströms arbete nämnas, vilket bland annat visar hur Sverigedemokraterna i det offentliga samtalet inte endast målas ut som politiska motståndare till de övriga partierna, utan som moraliska motståndare. Samtidigt som Sverigedemokraterna i det offentliga samtalet beskrivs som en avvikelse, menar Hellström att de i själva verket blott radikaliserar den nationalism som de etablerade partierna redan företräder. Genom att Sverigedemokraterna målas ut som moraliskt klandervärda rätt­färdigas emellertid de etablerade partiernas nationalistiska drag och politik såsom moraliskt högtstående. ”Vi älskar att hata SD,” skriver han i en senare artikel, ”för att vi därigenom kan bekräfta vår godhet,” och beskriver på så vis avsmaken för Sverige­demokraterna i termer av Lacansk jouissance.

Föreliggande undersökning följer ett liknande spår, och undersöker vad den patologiska metafor (mer om detta nedan) som ofta används om högerpopulismen och den radikala nationalismen gör: hur den, genom att etablera en viss bild av det hot som radikalhögerns diskurs utgör, främjar en viss typ av motrörelse på bekostnad av andra; hur den strukturerar det politiska spelfältet och bidrar till att legitimera denna struktur; och, slutligen, varför just denna förståelse av högerpopulismen tycks ha sådan dragningskraft. Överlag kommer diskussionen att röra sig inom en typ av frågande som vi kan kalla för ’politisk tropologi’, som kort förklaras innan undersökningens huvuddel tar vid.

Politisk tropologi och undersökningens fråga

Med politisk tropologi syftar jag inte så mycket på en undersökning av troper i politiken – även om undersökningen kommer att inleda med att diskutera just detta. Snarare syftar jag på ett sätt att tänka och förstå politiken utifrån lingvistiska och retoriska kategorier som i sin tur kan bidra till den teoretiska förståelsen av mobilisationer, konflikter, och hegemoniska vändningar. Den tydligaste förlagan finner vi i Ernesto Laclau, och genom konflikten mellan hans och Žižeks populismförståelse finns en möjlighet att artikulera vad som står på spel med uppsatsens fråga.

Laclaus tänkande rörde sig till stor del inom politisk ontologi – ungefär, frågan om möjlighetsvillkoren för varje faktiskt existerande politik eller politisk ordning –, och i hans forskning förstod han lingvistiska kategorier och retoriska troper som primära för att beskriva den ontologiska dimensionen. I On Populist Reason (2005) diskuterar han specifikt populismen, vilket blir en lämplig ingång till hans tänkande. Till skillnad från de bredare fårorna inom statsvetenskaplig och retorisk forskning förstår Laclau emellertid inte populismen som ett specifikt objekt, definierbart i termer av exempelvis en retorisk stil eller ett ideologiskt innehåll. Istället förstår han populismen som en logik, en form av mobilisering som strukturerar det symboliska spelfältet inom politiken och som når sin fulla verklighet i utkristalliseringen av en radikal konfliktlinje mellan två antagonistiska poler: å ena sidan det rådande systemet; å andra sidan den ansamling av sinsemellan olika krav som systemet inte kunnat tillfredsställa. Med vad Laclau kallar den hegemoniska gesten utkristalliseras denna ansamling såsom en enhet, genom att ett partikulärt krav träder fram som representant för hela ansamlingen (eller ekvivalenskedjan) som sådan. Därav, exempelvis, ”folket” (som betecknandes hela denna kedja av otillfredsställda krav) mot ”eliten” (som betecknandes det rådande systemet). Vad som i den så kallade ideationella definitionen av populism beskrivs som en grundläggande ideologisk beståndsdel – en fiktiv föreställning om ett moraliskt rent ”folk” i kamp mot en korrupt ”elit” – är alltså för Laclau inte något som ligger till grund och botten för populismen, utan en konsekvens av att den populistiska logiken närmar sig sin fulla utveckling.

Denna apoteos, när ett partikulärt krav kommer att representera hela kedjan som sådan, begrips av Laclau dels i termer av synekdoke (del för helhet, i enlighet med vad som beskrevs i stycket ovan), och dels i termer av katakres (den figurativa användningen av ett överfört ord för att referera till något som saknar ett ”egentligt” betecknande, ex. ’stolsben’). Den katakresiska dimensionen av denna gest består i produktionen av en tom signifikant (empty signifier) som ska representera samhällets eller folkets totalitet. Att det är en ”tom” signifikant handlar om att det som betecknar denna totalitet, som alltså därmed betecknar ett ’allt’, kommer att representera så mycket att den i slutändan är tömd på specifikt innehåll. Att det rör sig om en katakres handlar om att den tomma betecknaren re­presenterar ett omöjligt objekt: ett enhetligt folk eller ett samhälle där alla krav är tillfredsställda, analogt med ett teckensystem som undanröjt all möjlig instabilitet (mer om den lingvistiska analogin i nästa stycke). Laclau menar att då detta omöjliga objekt i sig inte kan representeras, träder den tomma signifikanten egentligen bara in för att täcka över ett grundläggande tomrum och en grundande frånvaro. Då den alltså inte är möjlig, och således är ständigt frånvarande, finns inget sätt att beteckna den annat än genom att ge denna totalitet ett lånat namn: ”it will involve giving a name to something that is essentially ’nameless’, to an empty place”.

Att detta objekt är omöjligt menar Laclau demonstreras genom såväl lingvistisk som psykoanalytisk och politisk forskning, och han skriver fram de teoretiska villkoren för denna omöjlighet framförallt i dialog med Ferdinand de Saussures strukturella lingvistik, om än med en poststrukturalistisk betoning. Med det språkliga teckensystemet som för­laga menar Laclau att varje system som försöker greppa sig själv som totalt, aldrig kan göra detta utan att markera sina gränser – samtidigt som varje gräns, just genom att såsom gräns introducera något utanför totaliteten, destabiliserar det totalitära anspråket. Anspråket på totalitet introducerar således på sin höjd en intern gräns, som inte bärs fram som en utsida, utan något som tvärtom utesluts i det totaliserande ögonblicket – ”to give a political example: it is through the demonization of a section of the population that a so­cie­ty reaches a sense of its own cohesion.”

Katakresen blir på så vis, och på en formell nivå, central i Laclaus politiska tropologi, som den symboliska vändning (från grekiskans tropos) varmed samhället framställer sig som självidentiskt inför sig själv, och som den yttersta betydelsen av den hegemoniska gesten – varmed en viss ordning konsolideras som den enda tänkbara.

Att frågan för föreliggande undersökning beskrivs som politisk tropologi, har på så vis att göra med att den på en grundläggande nivå tolkar politiska vändningar med hjälp av retoriska troper och figurer: ett studie av politiken som tropisk, snarare än troper i politiken. Ett exempel på ett sådant frågande återfinns också i den kritik som Žižek lyfter mot Laclau, som i mångt och mycket kan förstås tropologiskt. Alexander Stagnell har i sin forskning om Žižek till exempel beskrivit hur konflikten dem emellan kretsar kring en konflikt mellan en katakresiskt orienterad förståelse, och en ironiskt orienterad. Emedan Laclau betraktar politiska förändringar som kontinuerliga katakreser och hegemoniska vändningar, visar Stagnell hur Žižek manar till ett fokus på hur interna motsättningar transponeras till yttre, och således tar en ironisk form. En aspekt av denna konflikt bidrar till att formulera frågan för den undersökning som följer.

Även om utbytet mellan Žižek och Laclau präglas av anklagelser om missförstånd, går två nivåer av Žižeks kritik att utläsa. Å ena sidan pekar Žižek nämligen på avsaknaden av specificitet, exempelvis vad gäller populismen som ett politiskt fenomen bland andra. Detta tycks medföra att kritiken hör till en ontisk nivå av praktisk politik, och att Žižek helt enkelt missförstår Laclaus ontologiska ambitioner – vilket Laclau också påpekar i sitt svar. Å andra sidan kan Žižeks kritik emellertid förstås på en än mer grundläggande nivå: nämligen att Laclau, som ju uttalat säger sig syssla med en generalontologi, av misstag betraktar såsom universellt (de ontologiska strukturerna för politiken) vad som i själva verket är partikulärt – en partikulär, arbiträr, och historisk samhällsmodell som antagit en universell status i samtiden, och vars partikulära natur elideras i föreställningen om de rådande politiska möjlighetsvillkoren såsom ontologiska.

Det är för stunden inte nödvändigt att ta ställning till huruvida denna kritik mot Laclau är befogad eller inte. Däremot tydliggör konflikten två frågor centrala för undersökningen: dels en övergripande fråga huruvida sättet att tänka politik som Laclau föreslår visar möjlighetsbetingelserna för all typ av politik, eller endast för vår tids politik; och dels frågan huruvida ansamlingen av populistiska krav bör förstås som en rörelse vars ursprung står att finna utanför systemet (som en ny, utifrån kommande utmaning i pågående hegemoniska växlingar) eller inuti detta system (som ett yttre tecken på en brist inuti systemet). Av dessa två fungerar den första frågan (om ontologiska kontra ontiska och historiskt bestämda villkorsmöjligheter) som en övergripande bakgrund för den andra (frågan om ’utanför’ kontra ’innanför’), vilken här ges en mer explicit och central roll. Det är nämligen utifrån denna andra fråga, om ’utanför’ kontra ’innanför’ som jag i det följande vill behandla den patologiska metaforen i politiken, för att därmed diskutera på vilket sätt framträdelsen av denna metafor strukturerar förståelsen av högerpopulismens diskursiva hot. Vilken typ av tropologisk relation etablerar den mellan högerpopulismen och den libe­rala demokratin? Hur strukturerar den förståelsen av högerpopulismens diskursiva hot, dess sätt att angripa den liberala demokratin? Och kan vi säga något om huruvida denna metafor hjälper oss att förstå de politiska vändningar som den sägs syfta till – eller om den tvärtom leder till ett missförstånd av dessa vändningar?

Metaforer

Innan jag vänder mig till den patologiska metaforen är det emellertid värt att påminna sig om några av metaforens generella aspekter. Den traditionella definitionen av en metafor, som på grekiska betyder ungefär ’överföring’ (från meta-pherein), består som bekant i att beskriva en sak (’sakledet’) i termer av något annat (’bildledet’), och mot bakgrund av gemensamma karaktäristika som användningen av metaforen synliggör. Gör jag till exempel bruk av metaforen ”lejon” för att tala om Akilles, förväntas mottagaren förstå att jag inte menar att Akilles är ett lejon; snarare, och något mer omständligt, att Akilles vara (’sakled’) delar drag av lejonets vara (’bildled’) – till exempel vad gäller mod eller raseri eller något annat som i situationen sätter fingret på de egenskaper eller aspekter som metaforen brukas för att belysa. I sin tur bygger metaforens möjlighet också på att en hel serie symboliska överföringar antingen redan har ägt rum, eller äger rum i den stund då metaforen används – i detta fall inte minst antropomorfismen i att tillskriva lejonet just de mänskliga egenskaper som vi vill använda för att beskriva Akilles.

För tillfället behövs ingen djupare diskussion av metaforen som sådan, men däremot är det relevant att påminna sig om vad metaforer gör och kan göra. Iliadens liknelser tjänar som en illustration. Nästan hälften av Iliaden består av direkt tal, men av alla Iliadens liknelser är det endast en liten del som uttalas av karaktärerna (46 av 346). Resten uttalas av berättaren, som särskilt använder liknelser med lejon, leoparder, och vildsvin för att beskriva de främsta bland krigarna. Vad som är illustrativt är hur dessa liknelser åtminstone vid ett tillfälle tycks flyta från berättarens beskrivning av karaktärerna, till att strukturera karaktärernas egna relationssammanhang och självförståelser. Efter Patroklos död liknar poeten Akilles vid ett lejon (jfr Il. 18.318–22 samt 20.164–76), bara för att senare låta Akilles själv, explicit, träda in i och ta upp denna liknelse som form för hans verkan. Vid Hektors och Akilles avgörande strid föreslår Hektor att de båda svär inför gudarna att låta förlorarens familj återfå den stupades kropp, för att på så vis kunna genomföra begrav­ningsriterna. Emedan detta förslag hör till vad som annars presenterats som brukligt vid envig, så vägrar Akilles, och använder nu den liknelse som tidigare har beskrivit honom för att förklara varför: ὡς οὐκ ἔστι λέουσι καὶ ἀνδράσιν ὅρκια πιστά… ”såsom det mellan lejon och människor inte finns pålitliga fördrag […] kommer det inte heller finnas något fördrag mellan oss två […].”

Detta illustrerar två aspekter av metaforen (jag gör här ingen skarp åtskillnad mellan liknelse och metafor). Dels att metaforer kan användas för att rättfärdiga handlingar (Akilles rättfärdigar sitt handlande genom att beskriva deras relation på ett sätt som i grunden förändrar den: det är inte en envig mellan trojanernas och grekernas främste, utan ett möte karaktäriserat av relationen mellan lejon och människor); och dels – vilket följer ur det tidigare – att metaforer kan strukturera självförståelsen så till den grad att det ger livet en viss form (Akilles har på sätt och vis kommit att symboliskt bli det lejon vid vilket han tidigare liknades, och när Hektor sedan, dödligt sårad, återupprepar sin vädjan, svarar Akilles med att insinuera att han vill stycka upp och äta hans kött rått).

Exemplet ovan utgör inget bevis, men illustrerar vad filosofisk och lingvistisk forskning länge har pekat på, och vad som inte minst är centralt i Mats Rosengrens doxologiska forskning: språkets förmåga att ge form åt den sociala världen. I detta formgivande har metaforen givits en prioriterad plats i George Lakoffs och Mark Johnssons kognitiva lingvistik, och deras metaforbegrepp lämpar sig väl för att förklara vad jag menar när jag talar om den patologiska metaforen (som i korthet kan skrivas: ’radikalhögern är pato­logisk’). Poängen är nämligen inte att all diskurs om ’radikalhögern’ (och jag återkommer till denna terms bestämning eller brist därav nedan) beskrivs som sjukdom på en bokstavlig nivå. Snarare är poängen att sättet att tala om ’radikalhögern’ ofta är strukturerad som om denna metafor låg till grund för förståelsen av fenomenet. Metaforen som sådan, som bevisligen här återges i min formulering, är således en sammanfattning av en mångfald av tendenser som förekommer i tal om ’radikalhögern’ – liksom Lakoff och Johnsson menar att tal om ’argumentation’ ofta är strukturerat utifrån metaforen ’argumentation är krig’, eller tal om tid utifrån metaforen ’tid är pengar’. Snarare än en explicit förekommande metafor, rör det sig alltså om en strukturell metafor: en abstraktion eller idealisering av de symboliska kopplingar som strukturerar ett sätt att tala och tänka. Huruvida argumentation uttryckligen benämns som krig, eller tid som pengar, är inte centralt – men det faktum att vi tenderar att förstå argumentation som krig och tid som pengar ger efterverkan i vårt sätt att tala om dessa fenomen: vi vinner argument, besegrar en motståndare, försvarar vår position; liksom vi spenderar, sparar och tjänar tid. På liknande sätt aktualiseras den strukturella metaforen ’Akilles är ett lejon’ när Akilles säger sig vilja äta Hektors kött rått, utan lejonet i sig nämns.

Med detta i åtanke vill jag vända mig till den specifika metaforik som är föremål för undersökning. Jag menar alltså att denna metafor bidrar till att strukturera såväl offentlig som akademisk diskurs om, liksom beteenden och relationer i förhållande till, ’radikalhögern’. Detta innebär inte att alla överallt använder denna metafor. Mitt påstående sträcker sig så långt som att säga att den är operativ (”bidrar till att strukturera…”), och undersökningen gäller dess operation.

Den patologiska metaforen

I korthet menar jag att ett ofta förekommande sätt att i offentlig och akademisk diskurs tala om högerpopulism och radikalnationalism kan summeras i metaforen ’radikalhögern är patologisk.’ Som ’patologisk’ menas att ’radikalhögern’ i strukturella termer omtalas dels som en moral-politisk sjukdom, och dels som en logik som i strikt mening inte är någon logik, utan ett relationssammanhang karaktäriserat av patos, av passioner och affekter: i synnerhet ’hat’ och ’rädsla’ som liksom infektioner inte anammas av rationella själ, utan sprider sig av smittsamhet. Att som sådant ta ’radikalhögern’ på allvar innebär således att inte ta den som rationell diskurs, utan att avslöja de själsliga eller kroppsliga åkommor som döljer sig under symptomen; att studera dess spridningsmönster och infektionsgrad; förstå dess möjliga antikroppar; och att i slutändan behandla eller begränsa åkomman som sådan.

På svenska finns en bred samling titlar som aktualiserar metaforen: Gellert Tamas Det svenska hatet (2017); Per Ahlmarks Det eviga hatet; Ola Larsmos Djävulssonaten: ur det svenska hatets historia; FOI:s rapport Det vita hatet: radikal nationalism i digitala miljöer; och Olle Wästberg och Daniel Lindvalls Folkstyret i rädslans tid. Engelska exempel återfinns i Hillary Clintons valkampanj, vilken tog som slogan ”love trumps hate”, liksom i diskursanalytikern Ruth Wodaks belönade Politics of Fear – What Right-Wing Populist Discourses Mean; i populismforskaren Jens Rydgrens ”Is Extreme Right-Wing Populism Contagious? Explaining the Emergence of a New Party Family”; samt i fascismforskaren Roger Griffins beskrivning av fascismen som ett transhistoriskt “super-virus”.

Det är väl värt att anmärka på bredden i dessa titlar. Larsmo diskuterar protester mot att ta emot judiska flyktingar 1939, och således nazist-erans yttringar i Sverige; Ahlmark diskuterar samtida antisemitism utifrån närradiostationen Radio Islam; Tamas diskuterar Sverigedemokraten Kent Ekeroth; FOI:s rapport diskuterar en bredd av alternativmedier från Nordiska Motståndsrörelsens Nordfront till Sverigedemokratiskt anstrukna Avpixlat (sedermera Samhällsnytt) och den politiskt egentligen väldigt svårdefinierade sajten Nyheter idag; och Wästberg och Lindvall diskuterar auktoritär populism globalt efter Donald Trumps valseger 2016. Läsaren kanske således ifrågasätter att jag här sammanför, under sakledet ’radikalhögern’, så vitt skilda ting som studier av den historiska nazismen till Sverigedemokraterna, global populism, samtida anti-semitism, och etablissemangs­kritiska alternativmedier som Nyheter idag. Min poäng är emellertid att detta sammanförande är en viktig aspekt av metaforens funktion. Egentligen finner dessa fenomen sin yttersta gemensamma nämnare här just i att alla kopplas till bildledet ’patologisk’. Deras enhet och samhörighet består således i högre grad i det faktum att de alla greppas genom samma metafor, snarare än deras empiriskt påvisbara släktskap (även om dessa såklart inte är irrelevanta). Snarare strukturerar det förra det senare.

Läsaren kanske också ifrågasätter att jag sammanför sjukdomsaspekten med passions­aspekten. Det är inte omöjligt att en mer noggrann undersökning skulle göra åtskillnaden dem emellan mer relevant, genom att mer noggrant dela upp och studera deras förekomster. En sådan kritik skulle vara välkommen, men ifrågasätter inte i grunden den strukturella metafor som jag här vill undersöka eftersom termerna också fungerar överförande i förhållande till varandra – vilket snarast utgör ett intelligibilitetsvillkor för titlar som den som International Institute for Counter-Terrorism gav sin rapport om ytterhögern på internet: ”The Virus of Hate: Far-Right Terrorism in Cyberspace”.

Att endast nämna en ansamling titlar och utifrån dem proklamera deras gemensamma metaforik är emellertid endast inledningen till undersökning. Följande två avsnitt ämnar därför ge denna metafor vidare specificitet. Först genom att i ett tydligt, explicit exempel, hämtat ur Klemperers LTI: Tredje rikets språk, skissera de relevanta grunddragen för metaforen. Därefter genom att undersöka i vilken mån dessa drag återfinns i samtida forskning om högerpopulism och radikalnationalism, på ett sätt som strukturerar förståelsen för fenomenet och det hot som det representerar. Då det inte är möjligt att här genomföra en undersökning på alla de titlar som anspelar på metaforen, kommer jag att begränsa mig till två av Ruth Wodaks framställningar. Detta för att Wodak har använt en och samma modell för att beskriva såväl vad hon kallar högerpopulism som extremhögern, och därmed samlat dessa under termen ”rädslans politik”.

Grunddragen: Victor Klemperer och LTI

En av de tidigaste, tydligaste, och kanske mest inflytelserika beskrivningarna av höger­extrem diskurs som exemplifierar den patologiska metaforen står att finna i den tyske filologen Victor Klemperers LTI – Tredje rikets språk. Klemperer (1881–1960) var protestantisk konvertit av judisk börd och gift med en icke-judisk kvinna, men blev under nazismen berövad såväl sin professur vid Dresden som möjligheten att nyttja bibliotek – liksom själva rätten att skriva – och tvingades leva under de allt strängare föreskrifter och ständiga hot som nazisterna underkastade judarna. I hemlighet lyckades han emellertid fortsätta att föra dagbok, vilken snart tog formen av forskningsanteckningar. I dessa använder Klemperer sin språkvetenskapliga skolning för att beskriva och förstå hur Nazismen ”smög sig […] in i den stora massans kött och blod genom enskilda ord, fraser och menings­typer.” Resultatet av denna forskning publicerades 1947, sammanställt ur anteckningarna från krigsåren (dagböckerna publicerades först 1995).

I förordet till 2006 års svenska utgåva av LTI, från vilken jag huvudsakligen utgår, beskriver redaktörerna Charlotta Brylla och Otto Fischer Klemperers språksyn, liksom den kritik som har riktats mot den: ”Man kan iaktta hur Klemperer beskriver LTI med en sjukdoms- och bakteriemetaforik. Språket fungerar som en infektion som ’orsakades av främmande bakterier’, som ’sjuka’, som en ’rasande degenerering av det tyska köttet’”. Tydligheten med vilken denna metaforik framträder, liksom Klemperers inflytelserika skildringar av språkförändringar i Tredje riket, gör hans verk lämpade för att skissera ett antal heuristiska grunddrag i den patologiska metaforen.

Först och främst är ett förtydligande här på sin plats. Jag har sagt att den patologiska metaforen lyder ’radikalhögern är patologisk’. Ovan har jag pekat på hur skilda ting samlas i sakledet genom att alla ställas mot bildledet ’patologisk’. Vad jag nu vill belysa, är att den ’bakgrund av gemensamma karaktäristika’ som jag nämnde ovan också påverkar såväl bild­led som sakled. När Klemperer, i LTI:s inledande avsnitt, till exempel refererar till nazismen som en dödlig åkomma (”nazismen […] denna dödliga sjukdom”) så uttalar han bara den yttre formen för metaforen. Genom bokens gång kommer denna metafor att utvecklas och förtydligas, och metaforens funktion att klargöras – både genom att bild­ledet ’dödlig sjukdom’ skisseras, men också sakledet: ’nazismen’ – på ett sätt som visar på den varandets domän de båda ockuperar gemensamt (’bakgrunden av gemensamma karaktäristika’). Det kommer nämligen visa sig att nazismens vara har del i den dödliga sjukdomens vara bland annat och framförallt genom att båda uppvisar en väsentligt språklig struktur. Det är nämligen just för att såväl bildled (”ord kan vara som små arsenikdoser”) som sakled (nazismen smög sig in ”genom enskilda ord, fraser och meningstyper”) har del i det språkliga, som nazismen kan vara en dödlig åkomma: nazismen spred sig med ord, ordens spridning är som sjukdomens spridning, och nazismen är således (som) en sjukdom.

Fyra citat ur LTI räcker för att ringa in några av metaforens strukturgivande drag (jag kommer att återkomma till ett femte, utvunnet ur sammanhanget):

1. […] språket nöjer sig inte bara med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. (s. 41).

2. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av gifter? Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger ”fanatisk” istället för ”hjältemodig” och ”ärbar”, tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara hjälte om man inte är fanatisk. (s. 41 f.)

3. […] det var inte enskilda tal och heller inte artiklar eller flygblad, affischer eller fanor som hade starkast verkan, denna verkan uppnåddes inte genom något som man måste ta till sig via medvetna tankar eller känslor. I stället smög sig nazismen in i den stora massans kött och blod genom enskilda ord, fraser och meningstyper vilka tvingade sig på människor genom miljontals upprepningar och som började användas mekaniskt och omedvetet. (s. 41).

 4. […] Hitlers skamlöst ohöljda retorik fick en så fruktansvärd effekt därför att den med den enorma smittsamheten hos en sjukdom som uppträder för första gången trängde in i ett språk som dittills varit förskonad från den. (s. 87)

Dessa fyra sammanfattar fyra beståndsdelar av den patologiska metaforen:

1  Språkets makt att styra, och risken med det omedvetna överlåtandet åt språket

2  Existensen av giftiga och bedrägliga lingvistiska element

3  De giftiga elementens kvantitativa karaktär: att det är i mångfaldigandet och upprepningen av enskilda lingvistiska element som de når sin verkan, snarare än i deras kvalitativa aspekter (som i det retoriska idealet om övertygande)

4  De giftiga elementens ursprungliga externalitet

Den första och andra av dessa punkter ger oss anledning att förhålla oss misstänksamma gentemot språket, och pekar ut vari risken eller hotet består. Den tredje och fjärde ger oss information om hur detta hot är konstituerat. Till dessa bör dessutom en femte tilläggas, som handlar om sjukdomens enhet, omedelbarhet, och totalitet, och dess släktskap med besvärjelsen. Av Klemperers definition, liksom av hans analyser, framgår nämligen hur det nazistiska språkbruket kringgick rationaliteten och uppehöll sig på kropparnas och känslornas nivåer, och hur det logiska tänkandet uppfattades som nazismens ”allra värsta fiende.” Tänkande är villkorat av alienation, en reflektion som synliggör glappet, urskiljande av ett partikulärt i förhållande till andra – tvärtemot den pretention till helhet, omedelbarhet, och totalitet som utgjorde nazismens Weltanschauung, i förhållande till vilken varje del – som också fångas så väl i sjukdomsmetaforens logik – var helheten, bar på helhetens kod eller frö. Klemperer framhäver således tron som den centrala relationsart som nazismen etablerar mellan subjektet och nazismens Weltanschauung, vilken inte urskiljer eller överväger partikulariteter, utan låter sig helt betagas. Häri finns också närheten till besvärjelsen och trolldomen, vilken vi under undersökningens gång kommer att finna som följeslagare till, om inte en del av, den patologiska metaforen: ”LTI tjänar endast besvärjelsen”.

I det följande vill jag kort undersöka om, i vilken mån, och hur dessa föreställningar återkommer också i Ruth Wodaks forskning

Ett samtida exempel: Ruth Wodak och rädslans mikropolitik

Ruth Wodak har i såväl tryck som vid keynote-presentation använt en bild som på ett tydligt sätt illustrerar den centrala tankemodellen:

Både bildens estetiska kvaliteter och dess schematiska struktur är värda att beaktas. Genom svarta och på sina håll genomskinliga tungor (”recontextualisation”, ”resemiotisation”, och ”neologism”) sipprar marginalens eller ytterhögerns diskurs, under normaliseringsprocessen, genom samhällets olika kanaler och sociala domäner, för att slutligen infiltrera mainstreamdiskursen. Estetiskt finns en resonans mellan bildens tungor och den uppsjö av tecknade filmer där osynlig magi synliggörs genom magikerns kontroll över skuggor och rök – inte sällan stigande ur en kittel. På så vis förläggs kanske – för dessa kopplingar rör sig på suggestionens nivå – ett sken av trolldom eller osynligt hot över denna normaliseringsprocess (vilket kommer visa sig relevant i diskussion om farmakon nedan). Schematiskt berättar bilden om två skilda domäner, och beskriver normaliseringen i termer av den ena domänens påverkan på den andra. Det rör sig om infiltration, ett strömmande genom filter, ett hot från det yttre som med kluvna tungor sträcker sig in i det inre – och det korrekta bemötandet av ett sådant hot tycks vara att förhindra denna infiltration genom avstånd och uteslutning.

Mer detaljerat beskriver Wodak denna normaliseringsprocess i bland annat Politics of Fear: What Right-Wing Populist Discourses Mean. Där söker Wodak klarlägga de retoriska strategier och mediala dynamiker varmed högerpopulismen sträcker sig från det yttre till det inre, för att genom full normalisering erhålla makten att sätta den politiska agendan och rama in den mediala debatten. I det åttonde kapitlet, ”Mainstreaming: The Normalization of Exclusion,” pekar Wodak på normalisering av tidigare tabubelagd rasistisk, xenofob, och anti-semitisk retorik. Hon förklarar hur en ”förnekelsens politik” nu har blivit dominant, genom vilken högerpopulistiska ledare har gått från att framträda som ”radical right-wing thugs” till att kliva fram som ”well-dressed demagogues, typifying overtly ’soft’, caring and responsible politicians” – och således förnekar att de i själva verket bejakar rasistiska eller anti-semitiska övertygelser. I ett klimat som hon menar domineras av en mångfald rädslor, utnyttjar högerpopulisterna dessa rädslor för att i förklädda former – allusioner, mångtydigheter, och provokationer – sprida idéer som i slutändan etablerar föreställningen om ett ”Vi” och ”Dem.”

Denna uppdelning mellan ”Vi” och ”Dem,” tillsammans med ett förakt för ”upp­lysnings­tänkande,” utgör en av två av högerpopulismens centrala aspekter, och återkommer genom alla instanser av högerpopulism (som utöver dessa kan ta sig olika stilistiska drag):

– all right-wing populist parties instrumentalize some kind of […] minority as a scapegoat for most if not all current woes and subsequently construe the respective group as dangerous and a threat ‘to us’, to ‘our’ nation; this phenomenon manifests itself as a ‘politics of fear’;

 – all right-wing populist parties seem to endorse what can be recognized as the ‘arrogance of ignorance’; appeals to common-sense and anti-intellectualism mark a return to pre-modernist or pre-Enlightenment thinking [fetstil i original].

”Rädslans politik” består således i syndabockstänkande, och i formandet av en föreställningsvärld där politiken klyvs mellan två grupper, och som utraderar alla andra konfliktlinjer. I grunden utgörs hotet mot demokratin därmed inte av specifika politiska förslag, utan i förändringen av den politiska föreställningsvärlden. Vad som är intressant är emellertid hur denna förändring förstås genom de praktiker som omsätts för att förhindra den. I boken handlar det om – snarare än att bedriva kritik av politiska förslag – att avtäcka det sätt på vilket en egentligen xenofob, rasistisk, anti-semitisk, exkluderande och elitistisk föreställningsvärld kodas och dissemineras genom en mångfald genrer och kanaler. Det handlar uttryckligen om ”mikro-politik,” snarare än ”politik.”

Begreppet ”mikro-politik” definieras inte, men av de sammanhang i vilka det används framgår att det rör sig om de minsta beståndsdelarna, politikens molekylära nivå, vad vi utifrån Klemperer kallade de ’enskilda lingvistiska elementen’. Även om Wodak inte refererar till Gilles Deleuze och Felix Guattari, så tycks det finnas ett släktskap i deras respektive användning av begreppet: makropolitiken och mikropolitiken är två skilda förståelse­horisonter, och att begripa ett mikropolitiskt fenomen utifrån makropolitiska föreställningar (partier, förslag, kampanjer, osv) innebär att det missförstås. Högerpopulismen är således ett molekylärt fenomen, vars utbredning består i förtäckt dissemination, ”politics of fear” och ”denial.”

Samtidigt som Wodak understryker vikten av att inte reducera högerpopulismen till ett uttryck i avsaknad av innehåll, beskrivs detta innehåll främst i termer av en ansamling räds­lor och affekter – rädsla för att förlora arbete och för migranter; besvikelse och avsmak inför mainstreampolitik; ilska inför växande ekonomiska klyftor, missnöje till följd av minskad politisk transparens – och mångfalden känslor blir således den främsta förståelsehorisont inom vilken stöd för högerpopulismen igenkänns. Med andra ord: högerpopulismen kan inte begripas rationellt. Att ta den på allvar innebär att inte förväxla den med rationell diskurs. Kritikerns roll blir således att avkoda, plocka isär, avslöja:”deconstruct, understand and explain their messages,” att genom ”careful and detailed analysis […] deconstruct the micro-politics of denial in systematic detail.”

Kanske är det därför som det yttersta problemet med högerpopulismens diskurs inte är att den övertygar eller övertalar människor, eller ens att den lurar människor. Hur den övertygar, övertalar, eller lurar kan nämligen inte tänkas så länge ’övertygande’, ’över­talande’, och ’lurande’ implicerar en förnuftets inblandning. Och det är i övergivandet, eller snarare förbigåendet och undvikandet av sådana kategorier som förståelsen för höger­populismens hot struktureras i enlighet med den patologiska metaforen. Hos Wodak fångas detta i det faktum att hotet och studieobjektet utgörs just av de lingvistiska elementens dissemination – ett ord med i grunden agrar betydelse av att så och sprida frön, dock vanligast förekommande i figurativ användning såsom spridandet av idéer, men som adjektiv även använd i medicinsk betydelse om en sjukdom eller åkomma som har spridit sig genom ett organ, en vävnad, eller en hel kropp. Snarare än idéernas eller retorikens övertygande kvaliteter, är det deras upprepning, multiplicering, och mångfaldigande som utgör problemet, och kritikerns arbete handlar om att noggrant studera denna dissemination: att studera dess spridningsmönster och infektionsgrad, dess mottaglighet i vissa biom och motståndskraft i andra:

The many genres in which such policies are disseminated have to be examined carefully in order to understand the electoral success of such parties, why they are deemed attractive by so many young and old, male and female voters in some national contexts but not in others. This is why close and systematic critical analysis of the communicative dynamics, the rhetorical patterns and argumentative schemata used is pertinent.

På så vis återkommer de fyra första grunddragen av metaforen också hos Wodak: hotet utgörs av (1) språkets makt att styra samhällslivet, genom (2) disseminationen av bedrägliga lingvistiska element, vilka i sin tur består av huvudsakligen (3) kvantitativ (mikropolitisk) och (4) extern karaktär (rörelse från yttre till inre; normalisering av tidigare tabubelagd rasism, xenofobi, och antisemitism). Vilket också bidrar till att förklara varför bemötandet av detta hot också antar disseminationens form: ”I believe […] that not falling into the demagogic and political trap of right-wing populism entails setting alternative frames and agenda, endorsing and also disseminating alternative concepts, such as equality, diversity and solidarity.” Det femte draget – (5) sjukdomens enhet, odelbarhet, och totalitet – är mindre framträdande. Spår finns emellertid av denna föreställning i den visuella framställningen i Figur 1, liksom i den symboliska koppling – pars pro toto – som möjliggör för Wodak att utifrån analyser av exempel på högerpopulistisk retorik använda dessa som namn för helhetens politik: det rör sig om ”[a] general politics of fear,” ”[a] politics of denial dominates – all proponents of such parties would necessarily deny that they condone racist or antisemitic beliefs.” Konsekvensen är att högerpopulismen monolitiseras: vad som berättas symboliskt är att oavsett vad de tycks stå för på ytan, bär de i grunden samma frön som tidigare.

I följande avsnitt kommer jag att diskutera hur dessa strukturella drag kan förstås tropologiskt.

Politisk tropologi: solecism eller barbarism?

Tropologiskt sett, på vilket sätt vänder ’radikalhögern’, förstådd som ’patologi’, politiken? På vilket sätt bör förhållandet förstås mellan ’radikalhögern’ och den liberala demokratins legitima politiska diskurs och föreställningsvärld? Låt oss tänka den liberala demokratins legitima politiska diskurs som ett språks puritas, det ’rena språket’, och fråga oss hur ’radikalhögern’, i den patologiska metaforen, förhåller sig till denna språkets renhet och korrekthet.

Den patologiska metaforen ger oss en förståelse av detta förhållande som väl fångas i barbarismens figur. Termen är ursprungligen onomatopoetisk, och stammar ur grekernas referens till ljudet av icke-grekernas språk: bar-bar-bar. Som retorisk term beskriver barbarismen emellertid ett stilbrott vars karaktär överensstämmer med den typen av rörelse från det yttre till det inre som har beskrivits ovan: ett brott mot ett språks renhet genom introduktionen av ett främmande lingvistiskt element. Det kan röra sig om icke-naturaliserade ord från främmande språk, men också element hämtade från en opassande stilistisk nivå eller genre. Trots att barbarismen i sig bara utgör en typ av stilbrott bland många, finns det anledning att ge den viss prioritet. Barbarismen ges nämligen ofta en särskild ställning när det kommer till att förklara språkliga förändringar, vilket kan skönjas bland annat i Nietzsches föreläsningsanteckningar om retorik.

I Nietzsches retorikföreläsningar från åren som professor i filologi vid Basel återfinns några av fröerna för hans senare kritiska tänkande. Återkommande frågor som berörs är det figurativa språkets förhållande till det naturliga, och liksom hos Laclau ovan är en av de centrala poängerna att det inte finns något språk som inte i grunden är figurativt. Således beskriver Nietzsche hur troper och figurer får sin figurativa ställning först när de erkänns som intelligibla, vilket i sin tur avgörs av hur de mångas smak fäller avgöranden:

Only very few individuals utter schemata [figures] whose virtus [virtue, worth] becomes a guide for the many. If they do not prevail, then everyone appeals to the common usus [use, practice] in their regard, and speaks of barbarism and solecism. A figure which finds no buyer becomes an error. An error which is accepted by some usus or other becomes a figure.

Således är varje trop, liksom varje stilbrott, inte väsentligen en vändning eller förändring i relationen till ett givet språk förstått som ett fixerat lingvistiskt system; snarare bestäms tropen såsom trop av det smakomdöme som för stunden har makt att fälla avgörandet. Vad som gör en trop till en trop, och ett stilbrott till ett stilbrott, bör således inte ytterst beskrivas i termer av deras kvaliteter (figurativa; stilbrytande) i förhållande till ett icke-figurativt språk eller ett rent språk; snarare är utpekandet av tropen och stilbrottet ett avgörande som i grunden styrs av sociala dynamiker, snarare än syntaktiska eller lexikala, och som bidrar till att konstituera och upprätthålla såväl sfären för det rena språket som gränsen mellan rent och orent. Tropen eller stilbrottet blir helt enkelt vad som sticker ut, i positiv eller negativ bemärkelse, i förhållande till de förgivettagna praktiker som anammas av tongivande skikt i samhället, och en särskilt viktig fråga för Nietzsche blir hur detta förgivettagande etablerar sig: hur känslan av språklig renhet gradvis formeras, och hur de tongivande skikten i samhället fäller dessa smakomdömen. Och när han menar att det är uppenbart att detta sker genom ”unconscious laws and analogies,” återfinner vi kanske ett frö till hans senare begrepp om viljan till makt som en utredning av dessa omedvetna lagar.

Sättet på vilket detta sker, menar emellertid Nietzsche består av upprepade barbarismer:

Barbarisms, repeated frequently, finally transform the lan­guage; thus the koine glossa [common language, (koine Greek)] arose, later the Byzantine romaike glossa [Roman language (”Roman” Greek)], and finally the completely barbarized new Greek. Who knows how many barbarisms have worked in this way to develop the Roman language out of Latin? And, it was through these barbarisms and solecisms, that the good rule-bound French came about!

Barbarismen är emellertid endast en kategori av det språkliga renhetsbrottet, som uppehåller sig på den lexikala nivån av urvalet av ord. Den andra kategorin, solecismen, omnämns endast i förbipasserande av Nietzsche, men likväl som ett sätt på vilket ett språk förändras. Och det är genom att kontrastera med solecismen som det här blir relevant att ifrågasätta den predominans som den barbaristiska förståelsen av ’radikalhögern’ har kommit att åtnjuta.

Barbarismen utgör alltså den tropologiska motsvarigheten till den patologiska metaforen i politiken. Emedan barbarismen betecknar en rörelse från det yttre (den il­legitima politiken; det främmande språket) till det inre (mainstreamdiskursen; det rena språket) genom introduktionen av främmande lingvistiska element – och således bidrar till reproduktionen av föreställningen om politikens redan givna legitimitet, språkets renhet – så består solecismen emellertid i användningen av redan befintliga element, på ett sätt som strider inte med den rena vokabulären, utan den korrekta grammatiken: det korrekta sättet att kombinera lingvistiska element som i sig själva inte kännetecknas av orenhet. Solecismen är, med Brainerd Kellogg’s formulering från 1888, ”a construction at war with the grammar of the language.”

Poängen är inte att ’radikalhögern’ är missförstådd, eller att Wodak och Klemperer har fel i sina analyser. På sin höjd rör det sig kanske om en slags förskjutning av perspektiv, och ett fokus på vissa aspekter av den samtida ’radikalhögern’ på bekostnad av andra. I denna bemärkelse är det relevant att notera att ett villkor för att förskjutningen skulle fungera, i Freuds teori om drömformation, var just att den måste vara undandragen motståndets censur. Det stämmer att ’radikalhögern’ är barbaristisk (till exempel arbetade de som runt 2016–2018 kallade sig ”Alternativhögern” uttryckligen med ”relentless idea-seeding” – en dissemination av idéer). Men att till fullo greppa ’radikalhögern’ utifrån barbarismens figur utesluter mer än vad en kritisk förståelse av ’radikalhögern’ torde medge. Jag kommer här att ge några exempel.

Vad gäller såväl högerpopulismen som den samtida radikalnationalismen så har etno­pluralismen kommit att bli en central ideologisk och argumentativ formation. Idén kommer ursprungligen från den franska Nya högern, och hävdar i grund och botten att grupper och folkslag har rätt att erkännas i, och bevara, sin särart. Från denna föreställning kan argumentet föras, att för att dessa särarter ska bevaras, bör de också hållas åtskilda, och slippa uppgå i en gemensam kultur med universella anspråk.

Emedan denna tankegång har definierats som grunden för vad som kallas för ”ny rasism” eller ”kulturell rasism” eller ”differentialistisk rasism”, så är det värt att betona hur konstruktionen fungerar. Genom att anamma föreställningar och begrepp som redan anses legitima i mainstreampolitiken – ’rights to difference’; ’politics of recognition’; och idén att förment universalistiska perspektiv reproducerar asymmetriska maktordningar – sätter den etnopluralistiska konstruktionen samman en (för den liberala demokratin) inkorrekt mening. Det är förvisso ett brott mot decorum, det rena och korrekta språket, men det är inte ett lexikalt brott – beståndsdelarna stammar inte ur material hämtat utanför domänen av det rena språket. Brottet är av syntaktisk och grammatisk art.

’Radikalhögerns’ vändning till etnopluralismen har diskuterats bland annat av Hans-Georg Betz, som relaterar den till de senaste årtiondenas politiska förändringar. Av särskild betydelse är skiftet från ett fokus på socioekonomiska frågor till sociokulturella; från frågor om ekonomisk omdistribuering till erkännande av skillnader och specifika identiteter (”recognition of difference”). Rydgren har pekat på en liknande förskjutning i det politiska koordinatsystemet. I korthet har globaliseringen av ekonomin lett till minskade utrymme för nationell ekonomisk politik. Samtidigt har de traditionella partierna rört sig mer mot mitten av den ekonomiska höger-vänster skalan, för att där kunna locka de väljare som potentiellt rör sig mellan blocken. Detta har lett till att partierna, för att hitta sätt att skilja ut sig från varandra, snarast har betonat den sociokulturella axeln – och således (vilket är såväl Rydgrens som Betz’ poäng) gett betoning åt den politikens inramning som mest gynnar de högerpopulistiska partiernas politik.

Den självkritiska frågan är emellertid huruvida det sätt på vilket ’radikalhögern’ griper sig an dessa begrepp handlar om en slags förvanskning av begrepp inom den rådande ordningen, eller om det handlar om att de utnyttjar reella motsägelser inom denna ordning. Mycket pekar till exempel på att den Nya högerns metapolitiska projekt (som har anammats av såväl europeiska högerpopulister som radikalnationalister; från kulturnationalister i Sverigedemokraterna till identitärer inom den svensk-amerikanska ”Alt-Right” rörelsen) prioriterar solecismen framför barbarismen. En av de främsta amerikanska företrädarna för ”Alt-Right” rörelsen, Richard Spencer, har på ett liknande sätt beskrivit hur den centralitet som ges åt kategorin ”ras” inom alternativhögerns diskurs, i själva verket följer ur den amerikanska vänsterns antirasistiska resonemang. Även rasismen i sig, menar Jacques Rancière, är en aspekt av det moderna samhället, och hämtas således av ‘radikalhögern’ ur statliga praktiker snarare än ur irrationella rädslor: ”The so-called po­pu­list extreme right does not express a specific xenophobic passion emanating from the depths of the body popular; it is a satellite that profits from the strategies of the state […]. The extreme right only has to fill in the colors of skin and blood on the standard portrait drawn by governmental measures and ideological prose.” Anders Hellström, som nämndes i inledningen till denna uppsats, gjorde som vi minns en liknande poäng gällande Sverigedemokraternas nationalism.

Så vari består skillnaden? Vad utesluts ur det perspektiv som ges av den patologiska metaforens sätt att strukturera förståelsen för ’radikalhögerns’ diskursiva hot såsom barbaristiskt? För det första leder den barbaristiska förståelsen oss att förlägga ursprunget till den politiska åkomma som ’radikalhögern’ utgör till en domän utanför den legitima politiken, där en solecistisk tolkning snarare skulle nödga oss att undersöka de specifika element som denna politik tillhandahåller – deras föreställda renhet och korrekthet. För det andra betonar barbarismen en dikotomi mellan rent och orent, främmande och hemma, som inte bara ger identitet åt hotet ’utanför’, utan även åt dikotomins ’innanför’. På så vis är det anmärkningsvärt att just den exkludering och uppdelning mellan ”Vi” och ”Dem” som Wodak låter stå för högerpopulismens hot, återkommer i själva försöket att neutralisera detta hot. För det tredje försvinner, i barbarismen, frågan om mainstreampolitikens konsekvenser och inkonsekvenser: snarare än att möjliggöra för oss att få syn på reella motsägelser, så försvinner frågan om motsägelse i kölvattnet av svallande moralisk intensitet. Slutligen döljs, genom dikotomin, den rådande ordningens grundläggande kontingens. Det hot som ’radikalhögern’ utgör signalerar inte en konflikt mellan en viss typ av politisk ordning och en annan. Konflikten förläggs till den radikala nivån, och karaktäriseras i termer av hälsa kontra ohälsa. Detta tillskriver inte bara den liberala demokratin en position av moraliskt och politiskt överläge såsom det enda alternativet som, trots sina misstag, slutligen kan tillgodose alla samhällets krav; det utesluter själva den liberala demokratins partikularitet, och eliderar det faktum att andra alternativ är möjliga att tänka. Kort och gott försvinner, i Claude Leforts termer, ”det politiska” – den instans som ger politiken dess ’vad’ och ’hur’ – bakom ”politiken.”

Farmakon-farmakeia-farmakeus-(farmakos)

I Platons apotek följer Jacques Derrida förekomsten av det grekiska ordet farmakon (ung. ’drog’) i Platons texter, utifrån behandlingen av konflikten mellan skrift och tal i Faidros. Några av Derridas anmärkningar kan tjäna till reflektion, apropå den diskussion om den patologiska metaforen jag har fört ovan.

När Derrida diskuterar farmakon hos Platon, pekar han på dess grundläggande ambivalens. Å ena sidan återfinns denna ambivalens i själva ordet, då farmakon, som bekant betyder ’drog’, men också ’läkemedel’ och ’gift’, används för att göra såväl gott som ont. Medan skriften avfärdas såsom ett farmakon för minnet, och – i den myt som Sokrates berättar – bedöms vara en drog som leder till glömska; och medan sofisternas läror definieras i termer av farmakon, så erbjuder Sokrates också själv en drog: dialektiken beskrivs som ett motgift, ett ”inverterat farmakon.”

Å andra sidan tycks farmakon hela tiden glida över i och beblanda sig med betydelser som återfinns i dess besläktade ord, och vars närvaro återkommer i texterna. Sokrates framställs som en farmakeus, en ’trollkarl’; och verksamheten farmakeia (administreringen av läkemedel) introduceras redan i Faidros inledande rader – personifierad i den mytiska Farmakeia. Utifrån denna serie ställer Derrida slutligen frågan, huruvida vi misstar oss om vi endast betraktar serien utifrån dess närvaropunkter (farmakon-farmakeia-farmakeus), och undlåter att behandla den del i serien som i alla Platons verk tycks lysa med sin frånvaro: farmakos. I Derridas diskussion av farmakos visar han därefter hur funktionen av denna term likväl är närvarande, just genom särskiljandet.

Farmakos, bildat av samma rot, betyder förvisso också ’trollkarl’ (liksom farmakeus), men användes för att beteckna syndabockarna i en av Atens reningsriter. I dessa riter fördes två män ut från staden, hämtade ur ett bestånd av de uslaste och fulaste som likväl hade underhållits på stadens bekostnad, och pryglades där till döds genom våld huvudsakligen riktat mot könsorganen. Riten i sig genomfördes för att rena staden från skuld. Genom att fördriva det interna hotet, stadens egna överträdelser, och förlägga det till de usla som underhållits för just detta ändamål, och således externalisera, fördriva, och slutligen avskära sig detta onda, skulle staden återfå sin renhet inför gudarna. ”Det onda och det som är utanför, fördrivningen av det onda, utestängningen av det onda utanför kroppen och utanför stadens kropp – det är de två viktigaste innebörderna hos personen och riten.” Och vidare: ”Stadens egen kropp återupprättar alltså sin enhet, sluter sig kring sitt säkra inre, återlämnar till sig själv det ord som binder den vid sig själv inom agoras gränser genom att på ett våldsamt sätt utesluta representanten för hotet och den yttre aggressionen från det egna territoriet.” På så vis betecknar farmakos-ceremonin delningen och gränsen: gränsen ”mellan det inre och det yttre som den har till funktion att ständigt dra upp och dra upp på nytt. Intra muros / extra muros. Farmakos är ursprunget till skillnaden och delningen, farmakos representerar det introjicerade och projicerade onda.”

Därför menar Derrida att serien farmakon-farmakeia-farmakeus-(farmakos) indikerar den ”miljö där differentiering […] och opposition mellan eidos och den andre blir till,” och att Platon bemödar sig så om att bemästra denna series ambivalens handlar just om att den utgör ”differensens differens.”

Om vi nu i den patologiska metaforen kan säga oss finna något som liknar denna serie – en sjukdom, ett gift, en trollmakt som förpassas till utanför den liberala demokratin – berättar det kanske att den moraliska kraft varmed ’radikalhögern’ behandlas och fördöms, får sin relevans inte endast av det faktum att det rör sig om en politik som i sin fulla realisering riskerar att legitimera såväl symboliskt som fysiskt våld, utan också att vi i detta fördömande finner den rådande ordningens kamp att etablera sin egen självidentitet, enhet, och fullständighet. Mot ’radikalhögerns’ kluvna tungor genom samhällets kanaler; mot LTI:s besvärjelser och gift, ställs nämligen ett eget farmakon: disseminationen av en egen, positiv idé om ett ”Vi” (Wodak); en annan typ av artikulation (Mouffe); ett stånd­aktigt vidmakthållande av den demokratiska föreställningsvärlden (Abts och Rummens). Omöjligheten att erhålla denna identitet – ett harmoniskt ”vi” till freds med den rådande ordningen – kanske säger något om varför populismen i sin helhet så ihärdigt undflyr en slutgiltig definition: en av Žižeks invändningar mot Laclau var nämligen att inte bara samhällets självidentitet och fulla legitimitet är omöjlig; omöjlig är även den Andres. Kanske är det just därför som populismen är ”an essentially contested concept” – för att vi däri finner platsen för den omöjliga gränsdragning mellan den liberala demokratin och dess Andre, en gränsdragning som ytterst sett är nödvändig för den rådande politiska ordningens slutgiltiga och fulländade legitimitet.

Litteratur

Ahlmark, Per. Det eviga hatet – om nynazism, antisemitism och Radio Islam. Stockholm: Bonnier, 1993.

Arditi, Benjamin. “Populism is Hegemony is Politics? On Ernesto Laclau’s On Populist Reason.” Constellations 17, nr. 3 (2010): 488–497.

Barker, Martin. The New Racism. London: Junction, 1981.

Betz, Hans-Georg. “The Radical Right and Populism.” I The Oxford Handbook of the Radical Right, redigerad av Jens Rydgren, 86–104. New York: Oxford University Press, 2018.

Clarke, Michael. “Between Lions and Men: Images of the Hero in the Iliad.” Greek, Roman and Byzantine Studies 36, nr. 2 (1995): 137–159.

Deleuze, Gilles och Felix Guattari. Tusen platåer – Kapitalism och schizofreni, översatt av Gunnar Holmbäck och Sven-Olov Wallenstein. Hägersten: Tankekraft, 2015.

Derrida, Jacques. “Platons apotek.” Apoteket, översatt av Jan Stolpe, redigerad av Jean-Claude Arnault, Horace Engdahl, Magnus Florin, Jan Håfström, Stig Larsson, Anders Olsson och Håkan Rehnberg. Lund: Propexeus, 2007.

Ekeman, Karl. “Barbarism or Solecism: The Swedish Nationalist Milieu and a Cultural Struggle from the Right.” Public Seminar – Fascism: Old and New, 2017. http://www.publicseminar.org/2017/09/solecism-or-barbarism-part-1.

Ekeman, Karl. “Disavowals of Populism: The Political Displacement of Homogeneity.” I Populism and the People in Contemporary Critical Thought: Politics, Philosophy, Aesthethics, redigerad av Alexander Stagnell, David Payne, & Gustav Strandberg. London: Bloomsbury Academic, kommande 2023.

Ekeman, Karl. “In Want of a Sovereign – Preliminaries: on laughter, contradiction, and the alt-right in its relation to a post-truth condition”. Licentiatavhandling, Uppsala: Uppsala universitet, 2021.

von Essen, Ulla Ekström och Rasmus Fleischer. Sverigedemokraterna i de svenska kommunerna 2002–2006 – en studie av politisk aktivitet, strategi och mobilisering. Norrköping: Integrationsverket, 2006.

Fraser, Nancy. “Rethinking Recognition.” New Left Review, nr. 3 (2000): 107–120

Freud, Sigmund. Drömtydning, översatt av John Landquist. Stockholm: Bonnier, 1984.

Friberg, Daniel. “The Metapolitical Warfare of the Alt-Right.” I A Fair Hearing: The Alt-Right in the Words of Its Members and Leaders, redigerad av George T. Shaw, 179–182. London: Arktos, 2018.

Griffin, Roger. Fascism. Oxford: Oxford University Press, 1995.

Hellström, Anders. Vi är de goda: den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik. Hä̈gersten: Tankekraft, 2010.

Hellström, Anders. “Varför vi älskar att hata Sverigedemokraterna.” Tidskrift för samhällsanalys, nr. 2 (2013): 69–99. http://tidskriftenarkiv.se/index.php/hem/rt/printerFriendly/2000-6217.2.3/html.

Irwin, Elizabeth. “Solecizing in Solon’s Colony.” Bulletin – Institute of Classical Studies 43, nr. 1 (1999): 187–193.

Homeros, Iliad Book XXII, redigerad av Irene J. F. de Jong. Cambridge: Cambridge University Press, 2012.

Kaati, Lisa (red). Det vita hatet – radikal nationalism i digitala miljöer. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017.

Kellogg, Brainerd. A Text-Book on Rhetoric – Supplementing the Development of the Science with Exhaustive Practice in Composition. New York: Clark & Maynard, 1888.

Klemperer, Victor. LTI – Tredje rikets språk, översatt av Tommy Andersson. Göteborg: Glänta, 2006.

Laclau, Ernesto. On Populist Reason. London: Verso, 2005.

Laclau, Ernesto. “Populism: What’s in a Name?” I Populism and the Mirror of Democracy, redigerad av Francisco Panizza, 32–49. London: Verso, 2005.

Laclau, Ernesto. The Rhetorical Foundations of Society. London: Verso, 2014.

Laclau, Ernesto. “Why Do Empty Signifiers Matter to Politics?” I Ernesto Laclau: Post-Marxism, Populism, and Critique, redigerad av David Howarth, 66–74. New York: Routledge, 2015.

Lakoff, George och Mark Johnson. Metaphors We Live By. Chicago: The University of Chicago Press, 2003.

Larsmo, Ola. Djävulssonaten – ur det svenska hatets historia. Stockholm: Bonnier, 2007.

Mouffe, Chantal. On the Political. New York: Routledge, 2005.

Mouffe, Chantal. For a Left Populism. London: Verso, 2018.

Mudde, Cas. ”Populism: an Ideational Approach.” I The Oxford Handbook of Populism, redigerad av Cristóbal Rovira Kaltwasser, Paul Taggart, Paulina Ochoa Espejo, och Pierre Ostiguy, 27–47. Oxford: Oxford University Press, 2017.

Nietzsche, Friedrich. Friedrich Nietzsche on Rhetoric and Language, redigerad och översatt av Sander L. Gilman, Carole Blair och David J. Parent. Oxford: Oxford University Press, 1989.

O’Meara, Michael. New Culture, New Right – Anti-Liberalism in Postmodern Europe. London: Arktos, 2013.

Rancière, Jacques. “The Populism That Is Not to Be Found.” I What Is a People?, redigerad av Alain Badiou, Pierre Bourdieu, Judith Butler, Georges Didi-Huberman, Sadri Khiari, och Jacques Rancière, 101–105. New York: Columbia University Press, 2016.

Rosengren, Mats. Doxologi – en essä om kunskap. Åstorp: Retorikförlaget, 2008.

Rosengren, Mats. De symboliska formernas praktiker: Ernst Cassirers samtida tänkande. Göteborg: Konstnärliga fakultetskansliet, Göteborgs universitet, 2010.

Rydgren, Jens. “Explaining the Emergence of Radical Right-Wing Populist Parties: The Case of Denmark.” West European Politics 27, nr. 3 (2004): 474–502.

Rydgren, Jens. “Is Extreme Right‐Wing Populism Contagious? Explaining the Emergence of a New Party Family.” European Journal of Political Research 44, no. 3 (2005): 413–437.

Rydgren, Jens, “The Radical Right: An Introduction.” I The Oxford Handbook of the Radical Right, redigerad av Jens Rydgren, 1–14. New York: Oxford University Press, 2018.

Stagnell, Alexander. ”Ironier och katakreser – populismens logik eller kommunismens idé?” Rhetorica Scandinavica 85, 2022. http://doi.org/10.52610/FFWK6664

Taguieff, Pierre-André. The Force of Prejudice – On Racism and Its Double, översatt av Hassan Melehy. Minneapolis: University of Minnesota Press, 2001.

Tamas, Gellert. Det svenska hatet – en berättelse om vår tid. Stockholm: Pocketförlaget, 2017.

Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet. Främlingsfienden inom oss. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar 2012:74.

Weimann, Gabriel och Natalie Masri. The Virus of Hate: Far-Right Terrorism in Cyberspace. S.l.: International Institute for Counter-Terrorism, 2020.  https://www.ict.org.il/images/Dark%20Hate.pdf.

Weber, Barret. “Laclau and Žižek On Democracy and Populist Reason.” International Journal of Žižek Studies 5, nr. 1 (2016). http://Žižekstudies.org/index.php/IJZS/article/view/358/358.

Wieviorka, Michel. Le racisme, une introduction. Paris: La Découverte, 1988.

Wodak, Ruth. The Politics of Fear – What Right-Wing Populist Discourses Mean. Los Angeles: Sage, 2015.

Wästberg, Olle och Daniel Lindvall. Folkstyret i rädslans tid. Lidingö: Fri tanke, 2017.

Žižek, Slavoj. “Against the Populist Temptation.” Critical Inquiry, nr. 32 (2006): 551–574.

Žižek, Slavoj.  “Class Struggle or Postmodernism?” I Contingency, Hegemony, Universality – Contemporary Dialogues on the Left, redigerad av Judith Butler, Ernesto Laclau, och Slavoj Žižek, 90–135. London: Verso, 2000.

Žižek, Slavoj. “Hegel In the Future, Hegel On the Future.” Problemi 58, nr. 11–12 (2020): 293–312.

Žižek, Slavoj. “Holding the Place.” I Contingency, Hegemony, Universality – Contemporary Dialogues on the Left, redigerad av Judith Butler, Ernesto Laclau, och Slavoj Žižek, 308–329. London: Verso, 2000.

Žižek, Slavoj. “Why We All Love to Hate Haider.” New Left Review, nr. 2 (2000): 37–45.