Kai Blomqvist
Sopornas politik
- Kai Blomqvist analyserar här sig själv i talarstolen, som därmed blir både konkret och lokalt förankrad i den svenska organisationspolitiken. Det handlar återigen om sopor, men ytan döljer ett djupare resonemang om politikens möjlighet och retorikens nödvändighet.
Jag har svårt att hålla med dem som avfärdar politiska aktioner för att de avser en enda fråga. Politiskt agerande gäller ju för det mesta en fråga i taget. I varje fall blir människor lätt mobiliserade politiskt kring en konkret fråga som direkt berör deras vardag. Så är fallet i mitt bostadsområde. För något år sedan ville stadsdelsnämnden bygga ett dagis på en gräsplätt vid några av radhusen. De närmast berörda slöt sig snabbt samman, utarbetade underlag och argument, uppvaktade myndigheter och politiker och lyckades förhindra bygget, som var mindre välbetänkt – något som också de ansvariga kom underfund med. Ett liknande engagemang har praktiskt taget alla fastighetsägare i området visat prov på, när myndigheterna nu vill förändra sophanteringen. Dock har de boende inte haft någon framgång i det här fallet. Förändringen blir av, till deras nackdel.
Jag har tidigare beskrivit mitt engagemang och utnyttjandet av topiken i den retoriska verksamhet som utvecklats under behandlingen av sopfrågan (”Sopornas topik”, RetorikMagasinet nr 39/40). Här vill jag i stället granska själva den retorik som använts, och då särskilt den roll som pathos spelat i en så politiskt laddad fråga som ämnet sophantering, förvånansvärt nog, visar sig vara. Jag tar som exempel och utgångspunkt mitt eget besvikna inlägg vid det välbesökta mötet med fastighetsägarna den 12 februari 2009, då vi fick veta att vi efter flera års kamp måste böja oss för myndighetens krav:
Enligt Arbetsmiljöverkets beslut ska sophämtare inte längre behöva gå mer än tre meter en gång i veckan för att hämta våra sopor. I stället ska vi boende gå med våra soppåsar, ofta mer än hundra meter varje dag. För att spara sophämtarnas kroppar ska alltså kroppar som bl.a. tillhör gamla, rullstolsburna och övriga personer med funktionsnedsättning utnyttjas. Det vill säga, mindre belastningsskador för sophämtare, fler belastningsskador för de boende, t.ex. i form av lårbensbrott, o.dyl. när gamla i snömodd och på ishalt underlag ska ta sig till gemensamma anläggningar med sina soppåsar. Och någon demokratisk avvägning mellan sopåkarnas och de boendes intressen behöver inte Arbetsmiljöverket göra. Den är en myndighet som, likt en gudomlig institution, helt kan bortse från andra intressen än transportarbetarnas och åkeriägarnas. Beslutsordningen kan liknas vid ett avgörande om jordbrukspolitiken i riksdagen, utan att jordbrukets intressen tillåts vara representerade. Och de skador och smärtor som den ökade belastningen innebär för de boende, kan verket bortse ifrån, på samma sätt som Amerikas utrikesminister gjorde under Irakkriget: den halva miljonen offer bland civila var enligt henne tyvärr bara en oundviklig sidoeffekt (collateral damage), som hon inte kunde ta ansvar för. Hon kunde ju inte höra offrens skrik och det lidande som hennes beslut åsamkade. Det gör inte heller Arbetsmiljöverkets generaldirektör.
Vi ska finna oss i detta. Är det ytterligare ett exempel på svensk mentalitet? Den som Gustaf Wasa formulerade för 450 år sedan i sitt avskedstal till Riksens Ständer, nämligen ”att de Swenske är snara till att samtycka, sene till att utrannsaka” och hans förmaning: ”Waren öfwerheten hörsamma, sinsemellan enige”. (Hans ord finns på väggarna i Uppsala domkyrkas kor där han ligger begravd).
Myndigheter är ju befolkade av människor, som enbart har att försvara begränsade intressen utan hänsyn till andra, och gömma sig bakom sina paragrafer. Det är därför vi har politiker. De ska se till helheten, demokratin och jämlikheten och ändra sådana system som står i vägen för att alla intressen ska kunna komma till tals, när en viktig samhällsfråga avgörs. Gör vi inget vidare åt detta, utan bara tyst åtlyder vad myndigheten kräver, kommer politikerföraktet att öka. Ser vi inte till att politikerna ständigt tvingas fullgöra sitt uppdrag, uppfyller vi inte vår medborgerliga uppgift. Slår vi oss till ro och motvilligt accepterar beslut som inte alltför våldsamt inkräktar på vår egen tillvaro, men blundar för att svagare människor kommer i kläm, så uppfyller vi inte heller vår medborgerliga plikt.
Jag ansåg vidare att man skulle fortsätta förberedelserna som Sophanterings-kommittén i vår fastighetsägarförening föreslog mötet. Att vägra underkastelse inför Trafikkontorets och Arbetsmiljöverkets ultimatum, skulle åsamka de boende alltför stora umbäranden, genom att de skulle tvingas gå till avlägsna tillfälliga containrar omgivna av råttor. Jag fick också gehör för att kräva dispenser för personer med funktionsnedsättning som nu behöver hjälp av hemtjänsten för att bli av med sina soppåsar. Jag ansåg slutligen att man borde bilda en frivillig aktionsgrupp av politiskt intresserade inom fastighetsägarföreningen, som med utgångspunkt från de erfarenheter och det värdefulla material som kommittén insamlat under sitt arbete, agerar och utreder de mera långsiktiga frågor som har med sophantering från konsumentsynpunkt att göra. I det arbetet kunde ingå: samverkan med representanter för andra bostadsområden som varit aktiva i frågan, kontakter med politiska partier och handikapporganisationer, utredning om rådande monopolförhållanden och andra tänkbara marknadslösningar på sophanteringsområdet för att på sikt bättre tillgodose konsumenternas behov, t.ex. när det gäller insamling av tidningspapper, glas, plastförpackningar, m.m. – något som myndigheten och åkeriföretagen för länge sedan lagt över på de boende att själva transportera bort till avlägsna uppsamlingsplatser.
Inlägget som jag gjorde på mötet är visserligen mitt personliga, men det exemplifierar en hel del av de retoriska inslag som förekommit i den diskussion om sophanteringen som pågått i flera år, i både vårt och andra bostadsområden i landet. Låt oss se på några av de inslagen.
Hotas av förändringen
Jag pekar i mitt inlägg på förändringens konsekvenser för kroppar – sophämtarnas och de boendes. Det är ju i våra kroppar som pathos har sin grund. Som boende blir jag rädd för vad som ska hända min kropp när sophanteringen förändras. Denna rädsla delar jag med andra. Det är den som får mig och andra att ta till orda. Vi börjar tala om våra vanor som hittills gjort det möjligt för oss att klara vår vardag. Att bli av med soporna har ju inte varit förenat med alltför stora svårigheter. Vi är därför rädda att våra vanor ska hotas av förändringen. Vi börjar också tala om de föreställningar och åsikter som vi hittills haft när det gäller sophanteringen – vår egen roll och sopåkarnas. Åsikter som kanske varit tämligen oreflekterade. Men det är framförallt de obehagliga följderna i framtiden som gör oss rädda och sårbara och som därför sätter oss i rörelse. Gemensamt. Man kan säga att pathos har kraften att åstadkomma det kritiska ögonblick – den omedelbarhet – som gör att vi börjar tala med varandra och med myndigheter. Vi blir retoriker och politiker för att vi är rädda. Utan de känslorna skulle vi inte ta till språket och artikulera oss.
Pathos får inte bara igång oss att tala med varandra. Våra känslor öppnar dessutom nya möjligheter i de åsikter och föreställningar som vi haft. Det finns plötsligt ett slags dynamik som rör till våra förutfattade meningar om hur saker och ting ska vara ordnade. Det är detta som jag ger ett exempel på med mina vilda analogier om jordbrukspolitik i svenska riksdagen och den amerikanska utrikesministerns tal om sidoeffekter. Vad försöker jag åstadkomma med dessa retoriska figurer?
Men det är framförallt de obehagliga följderna i framtiden som gör oss rädda och sårbara och som därför sätter oss i rörelse. Gemensamt. Vi blir retoriker och politiker för att vi är rädda.
En riksdag som förbjuder jordbrukets representanter att närvara när man beslutar i en jordbrukspolitisk fråga, är ett exempel som sätter demokrati som topos i fokus. Att jämföra den situationen med myndigheternas ensidiga beslut i sopfrågan, är ett försök att få till stånd en viss ordning på de känslor av kaos och obehag som uppstått bland de boende, att skissa på en föreställning om sakernas tillstånd i den uppkomna situationen, och att antyda motiv för att handla gemensamt. Känslorna söker sig på så sätt uttryck i olika ”turer” i form av retoriska figurer, exempelvis de som jag här använder. Med hjälp av analogier och liknelser gäller det att skapa ett visst slag av mentala sätt att varsebli en situation. Analogin om riksdagen vill säga: vår iråkade situation är en angelägenhet som också har med högtravande värden som demokrati och jämlikhet att göra, och är inte bara en vardaglig fråga om vem som ska gå flest steg för att undanröja sopor. Den stackars amerikanska utrikesministern utnyttjas likaledes retoriskt för att fokusera på en uppenbar demokratisk brist i beslutsfattandet om soporna: vems steg väger tyngst – sopåkarnas eller de boendes? Men det finns också en annan aspekt som den analogin aktualiserar: de som har makten att besluta sitter på behagligt avstånd från dem som får lida till följd av deras beslut. Ytterligare en sida av saken finns med i den analogin: institutioner i ett demokratiskt samhälle är till sin natur ensidiga, när de agerar. Detta konstaterande, som analogin ska ge anledning till, förutsätts också ge upphov till slutsatsen: därför behövs politiken och de förtroendevalda politikerna som har ett övergripande ansvar för att väga olika intressen och behov mot varandra.
Med andra ord, mina analogier syftar till att förestava en viss känsla hos åhörarna, så att de ska se sin vardag i ett slags distans, uppfatta hur saker och ting skulle kunna vara på annat sätt, och bli berörda på ett sådant vis att de kan röra sig i den riktning jag vill. Inte bara oron för kroppens utsatthet ville jag peka på som anledning till att röra på sig. Också oron för åsidosättandet av demokratin ville jag ha med.
Andra är politiska, inte jag
Det lite skruvade inslaget om Gustaf Wasa i mitt inlägg är ett personligt försök att peka på något som kanske har att göra med svensk mentalitet och som jag upplevt funnits med under ytan, medan sopfrågan varit aktuell. Att människor kommer i rörelse när de blir rädda för att en förändring ska störa deras vardag, är en sak. Men att klart benämna denna rörelse som politisk är en annan sak. Det drar man sig gärna för. Belysande är ett uttalande från en av de mest aktiva personerna i sopfrågan i mitt bostadsområde. Han har under många år drivit frågan, säger han,
inte för mig själv, jag är fortfarande hyfsat vital, utan för våra åldrande, handikappade, orörliga, orkeslösa m m grannar i vårt område som alldeles tydligt kommer att drabbas hårt om detta genomföres…Mitt engagemang hittills under dessa år har varit och är ”politiska”, trots att jag långt ifrån är en politiker eller har sådana ambitioner. Engagerande enstaka frågeställningar däremot kan jag ofta engagera mig i. Har gjort så förr genom livet”.
Vad betyder citationstecknen kring ordet politiska? Kanske har det att göra med att pathos visserligen får oss i rörelse, får oss att tala med varandra, bli retoriskt aktiva för att kunna komma överens, handla gemensamt och se till att förändra vår situation så att vi inte längre behöver vara otrygga. Det vill säga: med utgångspunkt från känslorna konstitueras inte bara det sociala livet vid varje tidpunkt utan också vi själva som människor. På annat sätt existerar vi inte, kan man säga. Det är så vi befinner oss i världen. När saker och andra människor angår oss. När vi känner. Men frågan är då hur det kan komma sig att pathos i hela denna kedja av händelser som slutar med politisk handling, ändå avpolitiseras på något sätt, när vi talar om detta skeende? Kvar blir pathos och retorik; politiken blir underförstådd.
Med utgångspunkt från känslorna konstitueras inte bara det sociala livet vid varje tidpunkt utan också vi själva som människor. På annat sätt existerar vi inte.
När våra riksdagsledamöter agerar får man ibland intrycket att de är tjänstemän som enbart håller på med att utreda en sakfråga. Deras mentalitet skiljer sig i varje fall märkbart från den som uppvisas när vissa andra länders politiska företrädare debatterar. Kanske är det så att vi i vårt gamla folkhem är mer benägna än andra att behandla det som oroar oss som enbart sakliga frågor, något som överheten egentligen redan borde ha fixat, så att vår oro inte hade behövt uppstå? Som en fråga för sakkunniga, experter. Och kanske kan det t.o.m. förhålla sig så, att också pathos sopas under mattan då vi i debatten huvudsakligen ägnar oss åt logos. Förgivettagna uppfattningar och oartikulerade handlingsdispositioner blir fokuserade i vår retorik, inte så mycket våra känslor. Det är lätt att den retoriska verksamheten då blir avpolitiserad, åtminstone i den bemärkelsen att man inte längre benämner vad man håller på med som just politik.
Att jag drar till med Gustaf Wasa i mitt inlägg vilar på övertygelsen att språk har sina rötter i de stämningar som vi delar med andra i vårt samhälle och som finns förborgade i våra institutioner och deras historia. När jag fick ta del av den ovannämnda medaktörens funderingar om det politiska, anade jag att det ordet är bemängt med vissa stämningar, som man måste ta hänsyn till när man talar. Den aktör som det här är fråga om har liksom andra aktiva trätt fram på den – visserligen begränsade – offentliga arena som vårt bostadsområde utgör, och visat fram vem han är. Hans och många andras kommentarer om politik avspeglade en särskild känsla eller stämning kring det ordet, som det gällde att beakta. Retorik är egentligen konsten att lyssna – något som många påpekat.
Den latenta gemenskapen
Utan pathos, dvs. den rädsla inför framtiden som förändringen av sophanteringen givit upphov till hos de boende, skulle jag inte börjat formulera mig i ord och skriva insändare i tidningar och motioner till det politiska parti som jag tillhör. Samtalen om sopfrågan mellan grannar, vid samfällighetens årsmöte och vid fastighetsägarföreningens olika sammankomster skulle inte heller ägt rum utan de boendes oro. Det skulle inte finnas något som man tyckte vara bra, eller något som man tyckte illa om, när det gäller sophanteringen. Inte klart uttalat. Inte något konstaterande av vem som är för oss, och vem som är mot oss. Någon jämförelse mellan sophantering i det förflutna, nuet och framtiden skulle inte heller göras. Men den kris som rädslan inför framtiden skapade, aktualiserade allt detta, och i synnerhet uppstod ett moment i tiden, då man måste ta ställning, besluta sig och handla. Känslan erbjuder de grundläggande möjligheterna i alla dessa avseenden, för att vi som inblandade ska kunna orientera oss och finna vår plats genom att tala med varandra. Och det kan vi bara göra genom att utöva retorik. Och vad allt detta visar är att det egentliga talet utgår ifrån en redan befintlig gemenskap som är latent politisk, som förblir stum utan pathos, men som när den börjar tala, också blir uttalat politisk. Att vara tillsammans lägger grunden till det som retoriken bringar till språket. Detta är det grundläggande sättet att vara människa på. Hur vi uppfattar världen beror just på våra föreställningar och uppfattningar om vad som är rätt, gott och riktigt, dvs. våra värderingar i olika frågor (etik) och vad vi kan göra gemensamt (politik). Det är denna tillvaro som retoriken artikulerar. Etik, politik, retorik hör på så sätt ihop. I dagis-fallet gick det bra, när denna treenighet samspelade, i sopfallet gick det dåligt.
Man kan föreställa sig ett helt annat scenario, när människor blir rädda inför något som rubbar deras vardag. Omsorgen om framtiden med dess hot, kan bli en fråga som enbart rör en själv, ens familj eller ens hushåll. Man har bara sig själv att förlita sig på för att förverkliga de möjligheter som kan hjälpa en ur den besvärliga situationen. Klarar man inte av detta, ligger det nära till hands att gripas av skuldkänslor. Då hamnar vi i en föreställningsvärld som mera vetter mot den teologiska, där den offentliga arenan känns avlägsen; politiken finns inte med. Tillvaron blir avpolitiserad. ✍
Kai Blomqvist har tillbringat sitt yrkesliv i folkrörelseföretag, i Kooperativa institutet som programledare för forskningsfrågor och föreläsare på högskolor och i finansdepartementet som konsumentpolitisk utredare. .
Läs mer om RetorikMagasinet 41/42.