Sopornas topik

Smutsig retorik. Vi är ständigt involverade i retoriska handlingar, även om vi inte är medvetna om det. Kai Blomqvist upptäckte sina topiska strategier under läsning av en bok och fick verktyg till at förstå sin egen och myndigheternas sop-argumentation.

Sopornas topik

Kai Blomqvist

Under hösten 2008 fick jag ett brev från Trafikkontoret i Stockholm. Man deklarerade att sophanteringen skulle ändras 2010 och att vi boende i radhusområdet måste investera i en gemensamhetsanläggning, där vi skulle lämna våra sopor i stället för att kasta dem i det soprum som nu finns i omedelbar anslutning till våra fastigheter. Tonen i brevet bar överhetens prägel, jag blev förbannad och började engagera mig i en debatt om sophanteringen. Jag skrev insändare i tidningar, motion till ett politiskt parti som jag är medlem i, skrivelser till olika myndigheter och engagerade mig i fastighetsägarnas lokala aktivitet mot förändringsförslaget. Under detta arbete utvecklade jag en retorisk verksamhet, som jag saknade ord att beskriva, tills jag råkade få i min hand Jonas Gabrielsens bok Topik. Ekskursioner i retorikkens toposlære.

Jag är inte fackman i ämnet retorik, men har intrycket att mycket av det jag skrivit om problemet sophantering, i stor utsträckning är exempel på ett slags topisk verksamhet, förstådd på det sätt som Gabrielsen beskriver i sin bok. I varje fall tycker jag att jag bättre förstår vad jag gjort, när jag läser hans utläggning av topiken som retoriskt verktyg.

Problemets definition

I brevet från Trafikkontoret motiverades förändringen av sophämtningen med att man ville undanröja risken för trafikolyckor i samband med att sopbilar framförs mellan garage och på smala gångvägar mellan husen. Sophanteringsfrågan definierades således som ett trafiksäkerhetsproblem. Av Gabrielsen lärde jag mig att det är taktiskt viktigt för en retoriker att bestämma den vinkel, utifrån vilken en sak ska betraktas. Detta för att det ska bli lättare för honom att argumentera för sin sak. Har man väl uppställt premissen att sophanteringen är en trafiksäkerhetsfråga, d.v.s. en sak som har med det ämnesområdet att göra, kan man sedan strategiskt välja slutledningsmekanismer i sin argumentation, som kanske gör det lättare att uppnå det syfte man har för sitt agerande. Med Gabrielsens terminologi: det gäller att välja både materiella premisser och slutledningspremisser, som passar ens intention. Så här kan man tänka sig att Trafikkontoret argumenterar: ”nuvarande sophantering är en trafiksäkerhetsfråga” (materiell premiss); ”sopbilar i bostadsområdena kan orsaka olycksfall” (slutledningspremiss); ”sophämtning från gemensamhetsanläggning i direkt anslutning till gatan innebär att sopbilar inte behöver köra in i bostadsområdena” (slutledningspremiss); alltså: ”folk bör gå med sina sopor till gemensamhetsanläggningar”.

Detta sätt att argumentera är sannolikt lättare att få gehör för än att exempelvis definiera sopproblemet som en rationaliseringsfråga, där ekonomiska och tekniska överväganden, skulle tala för en övergång till gemensamhetsanläggningar. Det är inte säkert att ett sådant effektiviseringsargument som i första hand avser att underlätta Trafikkontorets, åkeriföretagens och de anställda sophämtarnas arbete, skulle ha den önskvärda effekten att få de boende att acceptera förändringen.

Det är enligt Gabrielsen inte ovanligt att en retoriker vill sätta dagordningen genom att hänföra en sak till ett visst ämnesområde (topos) och bortse från andra områden som kunde vara belysande för saken. Genom att definiera sop­problemet som en trafiksäkerhetsfråga, uteslöt Trafikkontoret andra aspekter som skulle kunna ge en vidare förståelse av problemet.

Förskjutning af definitionen

Eftersom jag i mina skrivelser från början tagit upp sopfrågan ur ett handikapperspektiv, blev det en angenäm överraskning att läsa en bilaga i Dagens Nyheter från januari 2009, där Trafikkontoret presenterades som ansvarig för en verksamhet som skulle göra Stockholm till ”världens bästa huvudstad” 2010 när det gäller tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Samma instans som alltså arbetar för att påtagligt försämra situationen för handikappade och gamla när det gäller sophanteringen i staden 2010! Detta gav mig ytterligare skäl att ifrågasätta deras trafiksäkerhetstopos och peka på tillgänglighet som en alternativ topos, för att diskutera sopproblemet. På så sätt kunde saken bli en mera angelägen fråga för politiker och andra myndigheter än exempelvis Trafiksäkerhetsverket och Arbetsmiljöverket, som tillsammans med Trafikkontoret varit pådrivande för den föreslagna ändringen av sophanteringen.

Detta med att välja en viss topos för att lättare kunna driva sin sak, illustrerar Gabrielsen med president Bushs agerande efter den 11 september 2001. Bush definierade snabbt händelsen som en krigshandling i likhet med vad som hände i Pearl Harbor 1941, inte som en kriminell handling – som bombattentatet i Oklahoma 1995 – och legitimerade därmed angreppen på Afganistan och Irak. Ifråga om Irak såg vi också hur argumentationen för kriget fördes över från en topos som avsåg spridning av massförstörelsevapen till en topos som gällde demokrati och därmed undanröjande av diktatorn Saddam Hussein. En liknande förskjutning kan man förmärka när det gäller den avsevärt mindre betydelsefulla fråga som vi behandlar här. På platser i landet där sophanteringen rationaliserats på avsett sätt, kan myndigheter och entreprenörer övergå till att öppet argumentera utifrån en topos som gäller ekonomi och teknisk effektivitet och kräva förändringar som innebär avsevärda investeringar för de boende, t.ex. nya vägar i fritidshusområden för att öka framkomlighet för de stora fordon som sopåkarna anskaffat. Har man väl vunnit matchen under en fas, kan man mycket väl byta topos, om det bättre gagnar ens sak i nästa fas!

Apropå den ekonomiska sidan av sophanteringen, försökte jag tidigt få Trafikkontoret att lämna sin trafiksäkerhetstopos genom att föreslå en förhandling om priset på de fåtal steg ytterligare varje vecka som sophämtarna skulle behöva gå om sopbilarna ställdes på gatan, i stället för de, ibland hundra meter, som vissa boende skulle behöva gå varje dag, för att lämna sina sopor i gemensamhetsanläggningar. Genom att ta upp denna fråga om konsumenternas villighet att betala, för man in en topos i diskussionen, som rör marknad med utbud och efterfrågan, vilket skulle kunna innebära att man öppnar upp för en diskussion om sophantering på konsumenternas villkor med allt vad det medför av inköp av tjänster som de boende idag själva måste ta hand om, t.ex. bortforsling av tomglas, kartonger, tidningspapper, plastförpackningar, o.dyl. Hela frågan om konsumentens involvering i definitionen av vad som är sopor hör naturligtvis också hit. Men då har man lämnat trafiksäkerhetsområdet, och likaså en topos som har att göra med myndighetsutövning, som onekligen ingår när det gäller sophanteringen i sådana samhällen som Sverige.

Exemplens närvaro

I min argumentation gentemot Trafikkontorets förslag använde jag mig av en rad exempel som retoriska medel. Med sin bok har Gabrielsen fått mig att bättre förstå vad jag också i det avseendet gjort som retoriker.

Mina exempel rör sig över vida områden. Jag nämner rullstolsburna, de med gåstolar och äldre personer som är allmänt svaga som med risk för lårbensbrott och andra olyckor ska behöva ta sig fram i snö på ishalt underlag för att bli av med sina sopor. Jag pekar på hur situationen ser ut idag: hur folk utan transportmöjligheter samlar sopor i uthus, garderober, på balkonger; att folk kan vittna om hur sophämtare överhets­mässigt ställt åt sidan tidningar, avlagda skor, gamla stövlar, pizzaförpackningar, när de hämtat; att soptunnor förblivit otömda för att de råkat hamna en halv meter från avsedd uppställningsplats framför ett hus, eller innehållit 1 kilo för mycket sopor; att boende fått investera i kostsamma gemensamhetsanläggningar medan redan existerande soputrymmen för hämtning av tomglas och tidningar i anslutning till bostaden står oanvända; att, som nämnts, fritidshusägare på många orter tvingats anlägga särskilda vägar för att just de stora fordon som åkarna anskaffat, ska kunna komma fram. Jag tar också upp den aspekt på situationen som en tidning pekat på i en ledare under januari 2009: ”I storstaden har producenternas återvinning blivit råttornas paradis”.

Allt detta kan, enligt Gabrielsen, betraktas som topiska funktionsmedel eller verktyg i mitt retoriska agerande. Exemplen är olika sätt att vinkla min sak och att utsätta olika topoi för granskning i diskussionen. Problemet med att sophanteringen inte uppfyller människors behov görs på så sätt närvarande genom mina exempel.

Vad är det som exempel mera specifikt åstadkommer i ett retoriskt sammanhang? Gabrielsen anger först två vanliga funktioner. Den ena går ut på att genom enskilda vittnesbörd om hur det står till på ett område, antyda att det finns något som gäller generellt, att det som beskrivs alltså är typiskt. Detta är inom retoriken något som påminner om induktion, som slutledningsmetod inom vetenskapen, d.v.s. man rör sig från de enskilda observationerna till det generella och etablerar en regel. Den andra funktionen som exemplifiering fyller, är att med hjälp av enskilda fall illustrera en regel som man antar gäller generellt. Motsvarigheten till denna funktion inom vetenskapen, skulle kunna vara deduktionen. Ser man på mina exempel i diskussionen om sophanteringen, verkar de på olika sätt fylla dessa båda funktioner som medel i retoriken. Men det som jag upplever som mera intressant, är att det också tycks finnas inslag av den tredje funktionen hos exempel, som Gabrielsen beskriver i sin bok – något som han benämner del till del-exemplet. Vad betyder det?

Delar av olika helheter

När jag argumenterar, använder jag mig bl.a. av exempel hämtade från mitt eget bostadsområde och relaterar dem till varandra på ett sätt som verkar passa in i den katergori av topisk användning av exempel, som Gabrielsen betecknar som del till del-exempel. Från ett resonemang om Trafikkontorets trafiksäkerhetstopos, övergår jag till en ekonomisk topos och ställer t.ex. frågan om det inte vore möjligt för de boende att betala för de fåtal extra steg som sophämtarna skulle behöva ta, med bilarna parkerade på gatan i stället för att köra fram sopbilarna mellan garage och på gångvägar. Man kan säga att jag genom exemplifiering relaterar olika topoi till varandra. I det här fallet aktualiseras på så sätt en ny aspekt på saken: entreprenörens företagsekonomiska och tekniska effektivitetssträvan visavi konsumentens hushållsekonomiska villkor.

Ett syfte med att använda exempel från mitt bostadsområde, är att dra diskussionen åt ett håll, där förståelsen av sophanteringssaken är en annan än den som Trafikkontoret gjort sig till tals för. Man kan t.o.m. våga påstå att jag för över saken till topoi som Trafikkontoret ogärna vill ha med i sammanhanget, men som kanske ändå finns med, dolda i bakgrunden. De ansvariga – kommunorganen och producentintressena – har förmodligen ekonomiska och tekniska skäl för de förändringar som de vill genomföra på detta område. Kommunpolitikerna vill gärna finansiera den offentliga ser­vicen via avgifter som försynt kan höjas, i stället för skatter som är mer synliga. Entreprenörer vill effektivisera sin verksamhet för att öka sina vinster. Transportarbetare vill i möj­ligaste mån begränsa sitt fysiskt ansträngande arbete och förbättra sin arbetsmiljö. Genom att använda del till del-exemplifiering, hoppas jag att sådana överväganden ska komma fram i ljuset. Frågan är också om inte Trafikkontoret själv använde sig av ett slags del till del-argumentering genom att dess representanter initialt förde över diskussionen till en topos – trafiksäkerheten – som i sammanhanget knappast kan vara den första man tänker på, när man tar upp sopfrågan. Men nu är det ju på det sättet, att en konkret företeelse som sophantering kan inordnas i olika helheter som trafiksäkerhet, olycksfallområdet i allmänhet, ekonomi, teknik, marknad, offentlighet, civilsamhälle, demokrati, handikapp, naturmiljö, arbetsmiljö, etcetera. Vad jag ville med mina exempel var bland annat att aktualisera flera slag av topoi som sophanteringssaken tillhör – att sätta saken under olika helheter.

Exemplet konstruerar verkligheten

Ett exempel påverkar den sak som det exemplifierar, framhåller Gabrielsen. Genom att dra fram ett exempel på hur gamla ska behöva pulsa fram i snö på ishalt underlag för att bli av med sina sopor, drar jag frågan om sophantering i riktning mot frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Retoriskt sett, använder jag mig av analogi som slutledningsteknik för att skapa en viss förståelse för saken: att komma till en plats för att lämna sopor liknar att komma in på en restaurang eller en biograflokal – det har med tillgänglighet att göra. Jag vill att sophanteringen ska förstås på ett radikalt annat sätt än vad Trafikkontoret vill föra fram. Därför rör jag mig mellan olika topoi med mina exempel, d.v.s. använder det topiska del till del-exemplet som retoriskt verktyg. Som Trafikkontoret med sin ambition att med olycksfallsexempel föra diskussionen om sophanteringen över till trafiksäkerhetens topos och som president Bush i ett betydligt större sammanhang använde exemplen Pearl Harbor och 11 september i sin strävan att föra händelserna till samma krigstopos.

Med andra ord: Exemplet är ett sätt att konstruera verkligheten. Genom att klassificera något som tillhörande en viss helhet kan man främja sin sak. Man sätter sakens topik, så att det passar ett syfte – ser saken i dess ”rätta” sammanhang. Topisk verksamhet hjälper på så sätt retorikern att skapa sitt angreppssätt och bygga upp sin argumentation i den problemsituation som är under diskussion. Detta topiska perspektiv blir då medel för övertygande i konkreta saker. Blir man mera medveten om hur detta fungerar, kan kunskap om topiken bidra till att göra retorik till vad det bör vara: hjälpmedel för att uppnå samförstånd i viktiga frågor och inte eristik, d.v.s. konsten att kunna använda logiska spetsfundigheter polemiskt för att till varje pris driva igenom sin sak.


Kai Blomqvist har tillbringat sitt yrkesliv i folkrörelseföretag, i Kooperativa institutet som programledare för forskningsfrågor och föreläsare på högskolor och i finansdepartementet som konsumentpolitisk utredare.
Läs mer om RetorikMagasinet 39/40.

rm3940


Author profile

Lämna ett svar