Språket eller verkligheten?

Retorisk replik. I en intervju i förra numret om valkampen, nämnde Anders Sigrell begreppet “platthet” – när man (typiskt politiker) säger någonting självklart och oemotsägbart. Men är det självklara verkligen så självklart? 

Språket eller verkligheten?

Peter Cassirer

Inom den analytiska filosofin förekommer en vanföreställning som, trots att den utmanar det sunda förnuftet, inte bara har bitit sig fast i sitt ursprungsämne (vilket inte vore så farligt) utan också i retorisk analys (vilket är mer ödesdigert). Vanföreställningen går under termen ”platthet” och går ut på att folk, i synnerhet politiker, pratar strunt. Närmare bestämt är det utsagor i stil med ”Sverige måste få en fungerande sjukvård” som dessa filosofer menar är innehållslösa därför att ingen någonsin skulle påstå motsatsen.

Det rimliga

Senast är det den annars förträfflige Anders Sigrell som i ett samtal med RetorikMagasinets redaktör hävdar att ett uttalande som ”Vårt parti är för en rimlig beskattning” skulle vara ”ett helt underbart exempel” på en sådan platthet emedan det inte finns någon som inte håller med om riktigheten i anspråket. ”Det finns ingenting att diskutera”, menar Sigrell.

Detta att skatter inte skulle vara något att diskutera kan nog förvåna en och annan som följt den svenska valrörelsen i höst. – Ja, men det är ju inte detta Sigrell menar, invänder kanske en rättänkande läsare. Nej, det gör han inte, och det är just det som är felet med hans (och generationer av sk. filosofers resonemang). Det för (som synes!) käpprätt åt helvete om man behandlar isolerade satser som om de vore något annat är de är: delar i ett sammanhang. Att ”Sverige måste få en fungerande sjukvård” inte skulle betyda något för alla dem som inte får den vård de har rätt att kräva efter ett helt livs inbetalande av (rimliga??) skatter är ju nonsens. Att alla håller med om det gör inte någon som helst skillnad i sak. Utsagan handlar nämligen inte om språket utan om verkligheten, och den förutsätter (implicerar) att Sverige i dag inte har någon fungerande sjukvård.

Är det någon som har en annan uppfattning? I så fall rekommenderar jag en dagstidning till läsande, så blir du genast något klokare. Om någon säger att det är viktigt att ”vi får” något, så innebär detta att vi enligt vederbörandes uppfattning inte har detta (sk. presupposition) men att vi alltså borde se till att få det. Fallet med sjukvården är enkelt. Fallet med den rimliga beskattningen är lite mer intressant. Det enda ord om vilket det kan stå strid (såvida man inte vill slopa alla skatter) är givetvis rimlig. Rimlig är ett mycket användbart ord om man inte vill precisera vad man menar. Vem av oss har inte någon gång fått göra som han vill ”inom rimliga gränser”. Dessa gränser bestäms då, utan att preciseras på förhand, av den som har det sociala överläget i situationen.

Det man inte har

Det som hände mig själv den första terminen som lärare ger problemet i ett nötskal:

Jag hade tagit min examen och skulle en hösttermin börja undervisa. För det ändamålet var jag tvungen att inhandla alla barnens läromedel. Efter självdeklarationen meddelade taxeringsmyndigheten att mina avdrag inte var rimliga. Sedan jag insänt samtliga kvitton fick jag veta att mina utgifter visserligen var belagda medelst kvitton men inte ­skäliga: Efter ännu ett (och denna gång verkligen ilsket) brev till myndigheten fick jag så till slut förklaringen: en avdragsgill utgift är rimlig eller skälig endast i förhållande till inkomsten. En vanlig lönearbetare får inte dra av de reella kostnaderna han eller hon har haft, bara de som är ”skäliga”.

De som i dag hävdar att vi ska ha rimliga skatter menar och förutsätter med allra största sannolikhet att vi i dag inte har det. Och därom är som bekant sannerligen inte alla eniga. Frågan är vilka yttranden som överhuvudtaget ska betraktas som ”platta” eller ”innehållslösa”. Alla yttranden har ju en eller annan funktion. Psykolingvisten Karl Bühler noterade på trettiotalet i sin klassiska Sprachtheorie tre grundläggande funktioner hos ett yttrande: en signalfunktion som innebär en uppmaning, en symtomfunktion som ut­trycker talarens åsikter, känslor och önskningar och symbolfunktionen som innefattar språkets förhållande till verklig­heten, eller i andra ord, själva informationsfunktionen hos ett yttrande.

Dessa tre funktioner kan alla samtidigt förekomma i ett yttrande, om än i olika proportioner. Yttrandet “det regnar” kan ha symbolfunktionen att upplysa om detta sakförhållande, det kan ha signalfunktionen till någon att ta på sig en regnkappa och det kan ha symtomfunktionen att uttrycka missnöje med vädret. Det är svårt att tänka sig ett yttrande utan symbolfunktion. Symtomfunktionen har t.ex. sitt kärn­område i interjektionerna, och aj, usch, fy etc. uttrycker visserligen främst en känsla, men vi får ju en ganska bra uppfattning om arten och innebörden av känslan. Inte ens interjektionerna saknar således symbolfunktion: skriker jag aj! betyder det, till skillnad från eksempelvis hurra!, mycket sannolikt att jag har gjort mig illa. Och för en förälder är ett AJ! från ett barn dessutom en signal att störta till och se efter vad som har hänt.

Yttrandens uppgifter

Logikerna förefaller bedöma yttranden enbart efter deras symbolfunktion och bortser från att ett yttrande kan ha många olika uppgifter. Den framstående lingvisten Roman Jakobson påpekade att det också finns en poetisk eller stilistisk funktion hos språkliga manifestationer som yttrar sig i att formen betraktas som primär i förhållande till innehållet. Han iakttog vidare att vi ofta säger något bara för att ha något att säga och för att etablera social kontakt, sk. small-talk. Detta slags talande har endast ett minimum av symbolfunktion: säger jag till någon i busskön i hällregnet att ”det var ett gräsligt väder vi har” så är min avsikt knappast att ge vederbörande någon upplysning om det förhållandet. Yttrandet är därför i och för sig onödigt, vore det inte för att vi människor är kommunicerande kärl — vi har helt enkelt ett behov att samtala med varandra. Alla som har åkt hiss med obekanta har känt trycket att säga något. Jag råkade själv ut för en bekräftelse av detta faktum när jag en dag kom hem uttröttad efter en lång dags föreläsande. En obekant man väntade redan på hissen. Jag insåg att jag borde säga något, men beslutade mig att inte göra det. Inte heller han sa något. Vi klev in i hissen och tryckte på våra respektive knappar; jag skulle av före honom. Under besvärande tystnad stod vi och sneglade ömsom i golvet, ömsom i taket. Trycket att säga något blev större och större. När vi kom till mitt plan och jag steg ur hissen muttrade min färdkamrat: ”Ja, som sagt var.”

Det var en platthet. Att vi vill ha en fungerande sjukvård och rimliga skatter är det inte.


Peter Cassirer var vid sin pensionering docent vid Göteborgs Universitet. Han har skrivit i RetorikMagasinet ett flertal gånger.


Artikel från RetorikMagasinet 16, s 20-21.


Author profile

Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, ­Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar

Lämna ett svar