Språkets makt

Maktens retorik. Tror du att du har kontroll över språket? Att du kan styra dina tankar? Glöm det – det är språket som styr dig! Ida Hanson tar oss med på en resa genom det retoriska språket – eller är det språket som visar Ida Hanson vägen?

Språkets makt

av Ida Hanson

Varje civilisation har sina begränsningar när det gäller kunskap, varseblivning, reaktioner, känslor och idéer. När vi ­kritiserar en epok ska vi inte i huvudsak rikta uppmärksamheten till de intellektuella positioner som deras företrädare försvarar. Där finns fundamentala antaganden som an­hängare av alla de varierande systemen inom varje epok omedvetet tar för givna.

Such assumptions appear so obvious that people do not know what they are assuming, because no other way of putting things has ever occured to them. With these assumptions a certain limited number of types of philosophic systems are possible, and this group of systems constitutes the philosophy of the epoch.             [A.N Whitehead, se Langer]

Att vi människor har ett starkt behov av att språkligt inordna världen i kategorier bekräftas av moderna språkforskare, till exempel George Lakoff. Det mesta kategoriserandet, menar han, sker automatiskt och omedvetet, och om vi alls blir medvetna om det, är det bara i problematiska fall. När vi rör oss runt om i världen kategoriserar vi med inbyggd automatik människor, djur och fysiska objekt, både naturliga och av människan skapade. Detta får oss lätt att tro att vi bara delar in saker “som de är“; att de av sig själva hamnar i naturliga fack, som om de skulle återspegla en sådan naturlig indelning i världen.

Men en stor del av våra kategorier är inte kategorier av saker, utan av händelser, handlingar, känslor, rumsliga förhållanden, sociala förhållanden och abstrakta storheter av en enorm omfattning; som regeringar och storheter inom både vetenskapliga och folkliga teorier; till exempel elektroner, förkylningar och magnetisk jordstrålning.

Från Aristoteles till tidiga verk av Wittgenstein, ansågs ‘kategorier‘ vara väl förstådda och oproblematiska. De antogs vara en slags abstrakta behållare där sakerna antingen låg innanför eller utanför kategorien. Saker ansågs ligga i samma kategori om, och endast om, de hade vissa nämnare gemensamma. Och de nämnare de hade gemensamt definierade kategorin.

Att dela in världen i kategorier på detta sätt har fått symboliska effekter, inte minst för synen på kunskap. Tidigt antog man att kunskap var av olika slag och att ett kunskapsområde bara kunde omfatta visst, men inte annat. När kunskap fragmenteras och delas in i olika discipliner hägnas den också in. Idag står vi inför problemet att traditionella gränser mellan olika discipliner, till exempel humaniora och de sociala vetenskaperna, försvaras på ett sätt som kan verka hämmande på en spirande nyfikenhet kring mänsklig komplexitet och mångsidighet.

En fågel är inte ett djur

Vad gäller vårt sätt att tänka idag är vi styrda av gamla tiders tankebanor, men idag vet vi att människor tänker olika. Att olika kulturer har olika system för kategorisering. Att människor som tillhör olika språkgrupper använder olika symboler. Vi vet också att människor inom en och samma språk­grupp använder unika symboler inom ramen för en större gemenskap.

Studier av olika språkliga system kan vidga perspektivet, från den vite europeiske mannens till en ökad respekt för andra grupper och kulturer, när det gäller sambandet språk–verklighet. Lakoff ger exempel på en kulturbunden verklighetsuppfattning genom kategoriseringssystemet i det traditionella aboriginska språket Dyirbal. Detta språks strukturer skapar och bevarar andra bilder än våra.

Det aboriginska ordet för ‘fågel‘, till exempel, faller här inte in under kategorin ‘djur‘. Enligt mytologin betraktas fåglar som reinkarnationer av tidigare levande människor av kvinnligt kön. En flickas ande antas efter döden återkomma i form av en fågel för att skydda efterlevande familje­medlemmar. Analogt med detta synsätt tillhör ‘fåglar‘ gruppen ‘feminina varelser‘. Enligt aboriginsk mytologi är måne och sol man och hustru; följaktligen är månen i samma kategori som andra män, medan solen är i samma kategori som andra hustrur. För oss förefaller det kanske orimligt med en sådan språklig kategorisering – vi har andra myter och bilder för att gestalta våra existentiella sammanhang. Men ett vet vi säkert: att vi alla ska dö. Vad som sedan händer är, även för oss, en fråga om tro.

Ser vi till jordens folk som helhet finns det stora skillnader mellan till exempel öst och väst när det gäller tanketraditioner. Medan grekerna format sin intellektuella tradition (vår västerländska) genom att medvetet driva motsatser till sin spets, tycks till exempel indier och kineser söka det gemensamma; se till likheter och det som är komplementärt i relation till sig själva och andra.

Förmodligen finns det inte två människor som gör sig exakt samma bild av samma fysiska objekt. Om det är vårt språk som konstruerar vår världsbild betyder det att vårt språk bestämmer gränserna för denna värld. I så fall måste dess gränser vara godtyckliga. Gränser i sig själva är osyn­liga, liksom talet, men båda är symboler för en avgränsning mot andra.

Att exempelvis skriva eller tala i “vi“-form, avgränsar världen mellan “oss“ och andra; “vi västerlänningar“, eller “vi människor“. Den ter sig mer vetenskaplig än ”jag-formen”. När författare till böcker om exempelvis kategorisering som språklig företeelse, talar i termer om “vi kategoriserar…“, “vi definierar…“, “vi sätter namn på…“, finns dock anledning att fundera över stilgreppet.

“Vi“ kan användas som ett retoriskt grepp för att införliva andra, även mot deras vilja: “Nu ska vi hålla oss lugna, seså!“. På så sätt kan orden, liksom av sig själva, avslöja våra gränser, våra preferenser och vår makt.

Dikotomi – en tudelning av tillvaron

En filosof som tagit sig rätten att kategorisera världen i väst är Platon. Han avgränsar gärna genom att tala i motsatser (dikotomier) och presenterar därmed en tudelad bild av ­människa och verklighet. Effekten av detta blir ett ‘antingen – eller‘. När två ord ställs ‘mot‘ varandra skapas en kontrast mellan dem som egentligen inte behöver finnas.

Dikotomier får därigenom namn och begrepp att te sig oförenliga; till exempel ‘förnuft – känsla‘, ‘rätt – fel‘, ‘dygd – synd‘, fastän de är högst flytande. Inom retoriken kallas tal i motsatser för kategorisering eller polarisering. Talaren målar i svart och vitt för att ‘förenkla‘ komplicerade sammanhang.

Bland Platons egna dikotomier kan nämnas: filosof – politiker, dygd – korruption, utbildning – tillfredsställande av massan, konst – smicker, gott – ont. Att dela in i endast två, syftar till att slutligen nå fram till ett enda svar, det som ska anses utgöra lösningen, eller ‘sanningen‘.

Men använde Platon tekniken medvetet i sin strävan att övertyga? Eller använde han ett vedertaget sätt att tänka på? Förmodligen både och. Redan Lao Tse, ett par hundra år före Platon, uppmärksammade människors förmåga att kategorisera och tänka i relativa motsatser. Han menar att begreppet ‘hög‘ i tanken spontant skapar dess motsats ‘låg‘ På samma sätt föder ‘vackert‘ ‘fult‘ och ‘vi‘ ett ‘dom‘ i vårt språk. Vid sidan av den praktiska nyttan kan denna vår fallenhet omvandlas till medveten retorisk strategi i propagandasyften, i reklam eller bland politiker för att väcka känslor. Den används också av frustrerade föräldrar som vill få sina barn att lyda – och få dem att tro att de har ett val. Oavsett om vi är medvetna om dikotomier eller inte, är de inte ofarliga – de tvingar till val eftersom alternativ inte ges.

Först mannen, sen kvinnan?

“Makt” skulle alltså språkligt kunna ge upphov till dess motsats “icke-makt”, folket, allmogen. I ordpar som dessa finns dess­utom en värdeskillnad. Det första ordet i paret har i regel högre status än det andra. Har det att göra med tron att det första också blev ‘först påtänkt‘? Om vi ser till ord­paret ‘man–kvinna‘ följer ordningen vår kristna skapelsemyt som menar att mannen kom först och sedan kvinnan, i en version till och med ur hans revben. Den inbördes ordningen påverkar, om den inte rent av skapar, normen. Det första ordet blir ett slags huvudord, det normala, den punkt varifrån vi utgår, varifrån vi ser.

Om vi konsekvent uttalar ordparet i ordningen manligt – kvinnligt vänjer vi oss även ljudmässigt vid det så att det till slut låter riktigt knasigt att vända på ordningen och säga kvinnligt – manligt. Framförallt vänjer vi oss vid att det rör sig om två, inte fler alternativ, att välja mellan.

Uppställningen i ordpar är ett exempel på hur perspektivet bestämmer språket. Och omvänt, hur språket ger kraft åt perspektivet. Språket avslöjar onekligen perspektivet.

Det tycks som om företeelsen att tänka i motsatser fyller ett behov av att skapa ordning i ett kaos av intryck. Ordningen skapas alltså med hjälp av vårt språk. Men denna ordning skulle kanske lika väl kunna användas för att framhäva nyanserna mellan två ytterligheter, om man vore intresserad av detta, lika väl som att användas som en slags kontrollfunktion för att ‘hålla fast‘ deras relativa innebörd.

Tudelning som kategorisk tankekonstruktion har gått i arv. Filosofer och religiösa förkunnare har fortsatt att hävda gamla kategorier, till exempel att det är antingen ‘människans‘ förnuft, eller känsla, som är hennes intelligens. Upplysningsfilosoferna ställde exempelvis ‘kunskap‘ mot ‘okunskap‘ och ‘tro‘ mot ‘vantro‘. Bland annat Emanuel Kant följer traditionen när han förklarar sin syn på människan genom tudelningen i ‘kropp‘ och ‘själ‘. Bilden banar väg för tanken att det skulle röra sig om två separata krafter som drar åt olika håll och aldrig möts. I detta sammanhang ter sig Aristoteles riktigt radikal eftersom han förfäktade åsikten att vi måste kunna tala i termer av ‘både–och‘ för att fånga helheten. Men människan är inte bara både förnuft och känsla, utan mycket mer än så. Frågan är om ens ‘både–och‘ räcker för att förmedla bilden av en människa som ett odelbart och känsligt ‘helt‘?

Skapande symboler

Det förefaller som om filosofin ägnat sig mer åt teorier om tecken och symboler än vad retoriken hittills har gjort. Filosofin har, under 1900-talet, härigenom också kommit att skifta fokus, från att undersöka empiriska förnuftsbaserade data (logos) till att intressera sig för frågor rörande upp­fattning och uttryck. Denna filosofiska kursförändring har skapat förutsättningar för utvecklingen av nya teorier som betonar språkets socialt enande roll. När filosofi och retorik åter kan flyta ihop och berika varandra händer stora saker. Vi kan tala om ett paradigmskifte i modern tid när det gäller båda dessa.

Om Georg Lakoff och Mark Johnson anser kategorisering vara den mest fundamentala egenheten i människans språkliga värld, går filosofen Susan K. Langer än längre. Hon pekar på det förhållandet att vi ständigt är engagerade i processen att skapa symboler för att kunna kategorisera och organisera vår värld. Symbolen är, menar hon, tankens grundläggande hjälpmedel.

Med det vore oklokt att ha totalt förtroende för detta ordningssystem, som vi har skapat, därför att det från början är ofullkomligt, det tjänar oss som en ungefärlig, godtycklig bestämning. Ändå tycks det som om vi gör just det miss­taget; vi verkligen litar på den världsordning vi har skapat med våra symboler och låter ofta lura oss av dessa representationer in i acceptansen av de mest bisarra regler för att ­världen ska bli begriplig för oss.

“Människan lever i ett symboliskt universum; hon kan inte se den så att säga ansikte mot ansikte/…/ Hon har så svept in sig i språkliga former, i konstens bilder, i musikaliska symboler eller religiösa riter, att hon inte kan se eller veta någonting, om det inte förmedlas av dessa konstgjorda hjälpmedel.“ har Ernst Cassirer uttryckt det.

Detta sätt att framställa saken skulle kunna tolkas som om språket och dess symboler är till förfång för vår varseblivning och inte något vi borde uppskatta som hjälpmedel.

Langers tonläge tilltalar mig mer. Enligt henne är språket inte bara kommunikativt, det är inte ens dess primära funktion, utan grundläggande för människans språk ar skapandet av symboler. Hjärnan följer här sin egen lag när den översätter erfarenheter till symboler, som ett sätt att fullkomliga ett grundläggande behov. Därför kräver våra medvetanden också drömmar, ritualer, konst, myter, språk och vetenskap.

Enligt Langer tar alla våra erfarenheter sin utgångspunkt i känslan och i våra sinnen, en uppfattning som tar filosofin in i en ny riktning, eftersom den tidigare konsekvent betonat logikens roll. Det är ett kaos av intryck som hela tiden osorterat strömmar mot oss och når in via synen, hörseln, känseln, lukten och smaken. Vårt sätt att hantera detta virrvarr är att omvandla erfarenheter till symboler. Denna skapelseprocess är unik för varje människa, men vi formar också, kollektivt, gemensamma symboler.

Maktens exkluderande retorik

Min tes är att maktens retorik utgår från ett symbolspråk som, precis som alla andra språk, är godtyckligt till sin natur. Symbolspråket fungerar både som medel och mål för att få människor att småningom självmant ordna sig i en bestämd samhällsordning. Dess retorik är exkluderande och kan sägas ha två huvudsyften. Det ena är att skapa ett socialt, politiskt eller religiöst enhetligt samhälle, det andra är att kunna fortsätta hävda en hierarkisk ordning som utestänger vissa grupper i samhället, däribland kvinnor från ­rätten att tala offentligt – och därmed från politiskt in­flytande. Den tänkta ordningen bygger på kategoriska definitioner, definitiva kategoriseringar och tudelning, som helst ska tas för givna.

I min uppsats tittar jag närmare på delar av den historiska retorik som utvecklades med reformationen och användes av kyrkan och staten i allians med mäktiga grupper. Jag ­intresserar mig även för de samhälleliga konsekvenser denna retorik kan sägas ha haft, liksom för olika reaktioner den väckte. Några iakttagelser kan i korthet nämnas för att visa på ett historiskt kontinuum. Därefter kommer jag att ge exempel på maktens retorik i modern tid.

Den kyrkliga reformationen som Gustav Vasa genomförde efter Västerås riksdag 1527 var en uppgörelse med den gamla kyrkan och genomfördes med maktspråk uppifrån. Utifrån ett retoriskt perspektiv är denna reformation intressant på flera sätt. Den utgörs av ett dominerande språk anfört av konungar och fogdar, präster och lärde som kommer allmänheten till del på en rad olika sätt, via olika sinnen, främst hörsel och syn men också genom en i vissa fall hudnära retorik. Genom kyrklig konst, rituella ceremonier, verbalt förkunnande och emellanåt fysiska bestraffningar försöker kyrkan och staten symboliskt likrikta tänkandet, disciplinera och ‘omvända‘, de outbildade och icke läskunniga.

Översätter vi den lutherska reformationen med ‘ideologi‘ kan man säga att det rådande systemet baserar sig på en enhetlig människo- och Gudssyn, som dess företrädare är beredda att gå långt för att försvara. Det handlar om hur nya symboler och metaforer, korsade med gamla förgivet­taganden, kan planteras i människors medvetanden för att verka (värka) där.

Det handlar också om hur statligt våld och bländande retorik kan kombineras för att driva kampanjer mot enskilda och grupper av människor, under förespegling att det rör sig om en rättfärdig kamp med höga syften, mot mänsklig ‘okunskap‘ och ‘vantro‘. Viktigt i sammanhanget är att ut­värdera vilken effekt sådana projekt egentligen har när det gäller det förgivet­tagna. Vad gäller kyrkans roll härvidlag har teologin sina versioner – de folkliga berättelserna ser annorlunda ut. Det finns alltid flera perspektiv på samma sak.

Den gömda symbolen

Underhand som mina retorikstudier framskridit har den ­hierarkiska ordningen som fortgår i vårt samhälleliga liv ­blivit alltmer synlig. Denna ordning skapar, med en slags inbyggd automatik, en rangordning som knappast är för­enlig med någon form av demokrati. Den spelar stor roll för vår uppfattning om världen men jag tror att vi begränsas starkt av dess form. När den någon gång kommer på tal är det inte för att man försöker tänka sig andra former, utan för att hänvisa till hur det ‘faktiskt är‘. De alternativ som framförs består kanske i att man försöker vända den åt ett motsatt håll, lägga den ner, ha flera likadana bredvid var­andra, etcetera. Hur vi än vrider och vänder är den alltid vass åt något håll, och tycks skära sig in i sin omgivning.

Vi kan gå till den religiösa sfären med fokus på dess bildliga språk. Den kristna trons yttersta punkt i himmelriket kan sägas vara Gud. Bibeln, enligt den teologiska tolkning jag fått presenterad för mig, beskriver Gud som den högste i en treenighet, som ger Jesus och den helige Ande platsen nedanför, på var sin sida. Vi moderna människor har rätt lätt att fylla i de tre linjer som saknas i bilden för att fullborda formen av en ram, en ‘triangel‘. Om vi går vidare med bilden av triangeln och ser den som en sinnebild för den gudomliga treenigheten fyller vi bilden med ‘mening‘. Bilden blir en symbol för det gudomliga. Vi kan också göra som Marx, som gav triangeln fler dimensioner och fyllde den med människor för att gestalta det mänskliga samhällets hierarkiska struktur. Då talar vi inte längre om en triangel utan om en pyramid.

Låt oss granska pyramiden och dess symboliska form. Psykologiska teorier säger oss fortfarande att vi människor naturligt ordnar oss i en hierarki så fort vi bildar grupp. Det gäller både i små grupper och för samhället i stort. Vi talar om att vi ‘positionerar‘ oss och tycks ta för givet att detta sker i höjdled, enligt en hierarkisk ordning och inte längs en horisontell linje eller i en cirkel. Och med denna teori betraktar vi med förkärlek även andra världar, till exempel djurens. Hästar som flyttas från ett landskap till ett annat blir dystra till mods, rent av deprimerade när de måste inta en plats i den nya flocken med ‘lägre rang‘, säger vi. På detta sätt överför vi vår symboliska ordning till andra sfärer i vår närhet. Vi tolkar deras värld genom vårt perspektiv, genom den gömda, eller glömda, pyramidala symbolen.

Inom det militära går rang före ålder, oavsett meriter i övrigt. Inom armén gäller det att veta sin plats; behovet av ordning och disciplin är stort. Säkert är det här som den osynliga, men i vårt språkbruk vedertagna, pyramiden är som allra tydligast. När unga män gör militärtjänst främjas systemet med rangordning redan från start; befälen börjar sin tjänst först. Efter två månader kommer nästa grupp, de med lägre rang. De får nu ta order av befälen, som vid detta laget hunnit bli varma i kläderna. Efter ytterligare två månader kommer den tredje gruppen, ‘nya‘, lite vilsna och med lägre rang än den föregående, som de i sin tur får ta order av, och så vidare.

Endast en, eller ett fåtal, kan nå toppen i en pyramid, men allmänt gäller att ju högre upp – desto mera makt. Man ­vinner på att sträva uppåt i pyramiden, vilket präglar både språket, retoriken och våra handlingar. Ibland är det först när man ser att någon befinner sig under, exempelvis har lägre lön eller färre förmåner, som det står klart att man befinner sig själv på en ‘högre‘ nivå. Befordringsgången inom arbetslivet är symboliskt viktig; den visar att det lönar sig att arbeta, att det är möjligt att med hårt arbete och tydlig målfokusering ‘komma sig upp‘.

Detta vertikala språkbruk illustrerar också olika typer av värderingar. Bra är tummen upp, dåligt är tummen ner. Vi talar om ‘uppgång och fall‘. Ordet ‘fall‘ indikerar att en höjd finns att falla ifrån. När det gäller ekonominyheterna i radio och TV pekar aktiekurvorna antingen uppåt eller nedåt, en konjunktur är antingen hög eller låg. Ibland planar den ut, men tecknet på framgång och utveckling är, trots allt, linjen som stiger. Den symboliserar rörelsen framåt, mot bättre tider. Dow Jones i New York är antingen plus eller minus, allsvenskans tabell rör sig över eller under strecket, faktiskt som en termometer. Varmast i toppen, kallast i botten. Går en kurva uppåt uppfattar vi det analogt som ‘gott‘ – det omvända indikerar ‘illa‘. Vi är så vana vid detta att oavsett vad som går uppåt så tycks det vara ‘bra‘. När en slarvigt använd ‘utvecklingskurva‘ i ett koordinatsystem används på detta sätt tolkar vi det som ‘bra‘, redan innan vi vet vad den illustrerar; oavsett det gäller antalet kokainbeslag av Tullen eller antalet skilsmässor i storstäderna. Våra sinnesorgan, i detta fall ögonen, är känsliga för former, signifikanta former, och deras återkommande mönster.

När det gäller våra löner förutsätter vi därför att högre lön är bra, lägre dålig. När vi jämför kvinnor och män talar vi om jämställdhet, vilket betyder att kvinnor bör komma i nivå med, det vill säga ‘lika högt som‘, männen. Bilden av koordinatsystemet är genial, men den är inte ‘sann‘ eftersom den är en tankemodell, en metafor.

Maktens symboler till vardags

När det gäller retoriken inom arbetslivet lever den dolda pyramiden i allra högsta grad i språket. De stora, kraftfulla, gesterna används i första hand nedåt, gentemot underordnade. Mer sällan i sidled, bland kollegor. Där söker man istället stöd och bifall med andra, subtilare, medel.

När det gäller nedskärningar i arbetslivet, exempelvis på Ericsson, tycks rationaliseringarna som regel drabba personer långt ifrån ledningens korridorer; i varje fall är de långt ner. En amerikansk forskare, som jag inte minns namnet på, lanserade på 80-talet bilden av företaget som en pyramid. Denna innehöll flera olika nivåer, avdelningar, som också utgörs av små pyramider. Han hävdade att vid nedskärningar tycks det vara en regel att man skär i botten på dessa små pyramider, men aldrig i toppen. Cheferna i varje liten pyramid är i regel kvar sedan rationaliseringarna gjorts, de har själva hållit i kniven. De drabbade finns alltså alltid längst ner i hierarkin, ute på fältet, i produktionen, i andra städer; de är invandrare, kvinnor eller perifert anställda som man aldrig tagit i hand. Att bilden av företaget som en pyramid är vedertagen visas inte minst av förre SAS-chefens, Jan Carlsson, boktitel Riv pyramiderna.

Vad jag finner intressant i denna, nästan fysiska, men dock imaginära ordning, är den effekt språket får för alla inblandade när de tar bilden till sig. Den legitimerar makten för dem som “faktiskt arbetar hårt och gör rätt för sig“ och ­skapar en bild av att de övriga, som inte kommit så långt, varken arbetat hårt, gjort rätt för sig eller är särskilt begåvade. I den hierarkiska strukturens lönesystem är lönen en ­viktig symbol, den är tänkt att indikera dels mängden nedlagt arbete, dels om detta arbete är värdefullt, det vill säga, hur det värderas. Inom sjukvården är den traditionella ­hierarkiska synen särskilt anmärkningsvärd eftersom sjuksköterskor, under­sköterskor och vårdare, som alltid är närmast patienten, anses vara långt ner i sjukvårdshierarkin.

Analogt med bilden skapas tanken att deras arbete inte är särskilt värdefullt – det synliga beviset för detta är lönen. Vad värre är, om de som befinner sig längst ner i pyramiden också ser på sig själva på detta sätt – instängda på botten av en form, tyngda av en hierarki som bygger på att någon hela tiden befinner sig längst ner, som en slags referens för de andras framgång – hur i all världen ska de orka ta sig någon annanstans? Vägen är så att säga begränsad av den symboliska formen.

Pyramiden som metafor för vårt samhälle bygger på idén att det är naturligt att sträva uppåt och att människor har eller får olika värde beroende på var i hierarkin de hamnar. För att ta sig uppåt tycks det inte heller spela någon roll vilka knep och tricks man använder. För honom erbjuder den klassiska retoriken ett verksamt medel, och om man vill se retoriken som ett instrument ligger det nära till hands att betrakta den som ‘a-etisk‘, varken ond eller god. När retoriken ses som skild från den som använder den tänker vi i Gorgias banor; exemplet med liknelsen ‘kniven‘ som kan skära eller breda smör i Platons dialog.

I Marx’s symboliska bild, pyramiden med klättrande människor, tycks det inte heller spela någon roll hur man tar sig upp – det viktiga är att hamna där man vill vara i hierarkin. Där krusas och ges presenter till överordnade med ena handen av dem som vill upp, samtidigt som de med andra handen eller foten sparkar eller knuffar neråt mot dem som befinner sig under, för att hindra dessa att komma vidare. Bilden är cynisk, en satir över den kapitalistiska samhällsordingen.

I den litteratur jag gått igenom har försöken att tänka i nya banor inneburit att pyramiderna lagts på sidan, vänts upp och ner, kompletterats med flera, så att makten i en topp kan kommunicera med makten i en annan topp. Själv förordar jag inte rivning utan att vi väljer en helt annan form för samvaro och ordning, till exempel cirkeln. Den har fördelen av att man inte bara ser åt ett håll, neråt eller uppåt, utan man kan vända sig om och se utifrån en mängd olika perspektiv. Formen tillåter också att man visar flera olika sidor av sig själv. Om man vill.

Genom att vi bli mer uppmärksamma på våra “bärande” metaforer skapar vi också förutsättningar för att kunna välja bort dem, till förmån för andra, mer demokratiska. Pyramiden som metafor tillhör de ‘sanningar‘ som vi behöver diskutera om vi tänker oss någon slags dynamik i vårt språk, våra tankar, vår samvaro och vårt styrelseskick.


Läs mer:

Cassirer, Ernst: An Essay on Man. An introduction to a Philosophy of Human Culture, London, 1976.

Hanson, Ida: “Om maktens symbolspråk och kvinnors tystnad“, C-uppsats, Södertörns Högskola, 2002.

Lakoff, George: Women, Fire and Dangerous Things. What Categories Reveal about the Mind. Chicago, 1987.

Langer, Susan K: Philosophy in a New Key. A Study in the Symbolism of Reason, Rite, and Art, New York, 1952.


Ida Hanson är frilansande retoriker och underviser bl a på Folk­universitetet i Stockholm.

Läs mer om RetorikMagasinet 18.

Om skribenten

Lämna ett svar