Står på en alptopp

Ironiska reseskildringar. I tidningarnas resebilagor beskriver man sig själv hellre som en klumpig dumbom än som en kompetent utsänd. Två journalister har rapporterat till den tyska veckotidningen Die Zeit från var sitt berg där självironin förlorar balansen och informationen förloras för den goda semesterstämningens skull.

Står på en alptopp

Christine Isager

Då jag en gång (en gång!) för många år sedan var på några timmars ballongfärd i ansenlig höjd över det tyska låglandet, hade jag ömma benmuskler efter landningen. Förklaringen var lika enkel som den var bekymrande. Ballongkorgens kanter framstod för mig som att vara oroväckande långt under medelhöjd varför jag genomförde turen med böjda knän.

Die Zeits namnkunnige mat- och reseskribent Wolfram Siebeck fortsätter: ”Jag lider självklart av höjdskräck. Särskilt olyckligt var det när jag nyligen närmade mig Sydtyrolens bergstoppar för att däruppe stifta bekantskap med de skäggiga klätterentusiasternas kraftiga kök. Detta fåniga sökande efter det ursprungliga, naturliga, denna vanvettiga förhoppning hos kulinariska romantiker om att det utanför de industriellt framställda färdigrätterna alltjämt finns saker att äta som mormorsmyten lever på, uppeggar också mig att då och då dra iväg på äventyrliga expeditioner efter Husmanskostens Heliga Graal.”

På detta sätt inleder reportern en artikel som upptar hela förstasidan och fortsätter på sidan två i Die Zeits resesektion, som i höstas kom med speciell tyngdpunkt på berg. Alltså: Berge-Spezial. Det är upplagt för strapatser. Men Wolfgang Siebeck punkterar strax varje föreställning om hjältemodiga reseskribenter på överlevnadsresor med att istället presentera en karikatyrupplaga av sig själv som en naiv bergresenär som till på köpet lider av höjdskräck. Redan artikelns rubrik: ”Knödelhärte fünf” som fritt kan översättas till ”Benhårda knödel” (eller ”Flottgrad fem”) visar oss att här följer en historia om en antihjälte.

Metoden liknar det konventionella ´Jag är ingen talare…´, men ta inte fel. För det första framställer Wolfram Siebeck sin motivation, sin omdömesförmåga såväl som sin fysiska förmåga i ett komiskt ljus men aldrig sätter han sin retoriska kompetens i tvivel – och texten är full av språkliga krumsprång i stil med ”klätterentusiasternas kraftkök” (die Kernige Küche der Kletterfexe). För det andra är det här inte bara tal om en retorisk formulärinledning. Skribentens självironi dominerar artikeln igenom och hotar med att komplettera bilden av Sydtyrolen med mer än både alper och husmanskost.

Annons

Stilistiken

Stilistiken är ett verktyg som gör det möjligt att förstå den språkliga verklighet vi lever i och den är ett medel för oss att bemästra den. Om vi känner till de stilistiska teknikerna att påverka kan vi å ena sidan avslöja manipulationer som vi utsätts Läs mer...

Alfabetisk översikt av troper och figurer

Kapitel från boken: Peter Cassirer: Stilistiken. Kapitel 7: ALFABETISK ÖVERSIKT AV TROPER OCH FIGURER Här följer en alfabetisk översikt av troper och figurer. Först anges termen och den svenska innebörden jämte en förklaring. Därefter presenteras exempel och sist anges dels vilken retorisk ändringskategori figuren tillhör, dels vilken av de tre huvuduppgifterna stilfiguren antas fylla. Retoriken Läs mer...

Jag stackars narr

Wolfram Siebeck formar sin egen persona (latin för ´mask´) som uppträder i texten och berättar i jag-form i hans namn men som han samtidigt håller på en ironisk distans. Ett kultiverat skrockande skratt skiljer sålunda Siebeck som ansvarig skribent, som har överblick över kommunikationssituationen, å ena sidan från hans roll som textens berättare och huvudperson å den andra. Och läsaren inbjuds till att ta plats på deltagarbänkarna och vara med om själva iscensättningen. Vi ska tydligen underhållas men ännu är det oklart om vi därmed ska upplysas om något.

Siedbeck anländer först´ – inte på vandringsleder men i bil som en ”stackars narr” – till Bozen/Bolzano, huvudstaden i Sydtyrolen där han beslutar att klara upp en gåta som har hållit honom vaken halva natten: Vad har man i sin ryggsäck när man är på bergsvandring? Han har sett bilder av alptoppsidyller, där folk bär ryggsäckar och varenda affär med fritidsutrustning har ryggsäckar till beskådande i skyltfönstren, men vad i all världen använder man dem till?

Siebecks persona möter sålunda sitt stoff med en naivitet och förundran som hos lilla Rödluvan. Allt vad vår berättare vet om Tyrolen och vad han över huvud taget vet, kommer klart från reklambroschyrer och från hans eget svikande common sense. Den lokala snapsen t.ex. ”är bränd på bergsörter varför den anses hälsofrämjande. Varför bergsörter skulle vara sunda har förundrat mig. Förmodligen är det något med bergsluften. Den har ett så gott rykte att man fyller den på burk och säljer den. I Bolzen var den slutsåld. Jag hade annars gärna tagit en med på min tur; den hade gott fått plats i min ryggsäck.” Artikelns underhållningsvärde prioriteras ganska uppenbart högre än informationsvärdet. Vi kan skratta åt resonemanget men får inte veta något om den lokala snapsen eller bergsörternas egenskaper som vi inte själva kunde ha räknat ut. Faktiskt är vi bättre informerade och bättre på att räkna ut det än tidningens utsände som trots allt befinner sig på plats och kunde fråga sig fram. Kan det vara en rimlig rollfördelning? Ja, möjligtvis. När läsaren inte erbjuds mer än helt flyktiga upplysningar om det som var givet som ämne, nämligen maten i Sydtyrolen – ”Det finns (förutom tyrolerspäck) också något som kallas tyrolerost. Den är inte så berömd som späcket även om man också äter den med spetsen av sin tyrolerkniv” – kan vi förmoda att journalisten har en annan retorisk dagordning.

Och så var det han med filthatten

Ett iögonfallande knep i artikelns form är att Siebeck skriver ‘jag’ vilket gärna ger en speciell läsupplevelse. I mängden av dagliga tidningsartiklar, som är skrivna i en anonym och neutral stil, finns en rad recensioner, kolumner och reportage i vilka skribenten framträder som en människa med smak och uppfattningar, känslor och humör. Läsaren får i dessa texter en följeslagare, som leder vägen och dominerar stoffet med sitt personliga perspektiv och det är avgörande, att läsaren känner sig i gott sällskap i denna relativt intima, sociala situation. När det lyckas, t.ex. i ett resereportage och läsaren känner sympati med journalistens roll i texten kan artikelns värde komma att ligga inte i belysningen av själva ämnet (t.ex. maten i Sydtyrolen), men i den journalistiska personas möte med den miljö som omger ämnet (t.ex. turistkulturen). Om läsaren tilltalas och grips av historiens perspektiv får han själv en upplevelse av att delta i kultursammanhanget och det är ingen dålig retorisk dagordning för en historieberättare.

Den kultur Wolfram Siebecks hjälplöse persona stöter ihop med i Sydtyrolen består förutom av skäggiga klätterentusiaster av ”utklädda bergsstormare”, ”militanta bergsguider” och ”små ryggsäcksbärande män och kvinnor i skinnbyxor”, däribland en man med filthatt ”som är en frälsande Sankt Bernhardshund när Siedbeck påstås svimmat av skräck under en tur i linbanan och ger honom vatten ur sin fältflaska och sedan anklagande utbryter: ”Och varför skulle du då klä dig så varmt?” Läsaren inbjuds med andra ord att skratta åt de snusförnuftiga som har gjort sitt hemarbete. De är mer skrattretande än vår kamrat journalisten, som ju bara spelar dum för att ställa ut dem – och för att underhålla oss.

Men kanske är dessa människor mer nyanserade än vad deras skinnbyxor direkt låter ana? Siebeck gör sig inte omaket att utreda detta utan bevarar sin fjärmande pose. Han följer inte gruppen till den bestämda platsen längre upp på berget utan har istället sin picknick vid linbanestationen – klar att kliva på den första gondolen som går nedåt. Han inviterar dock ”Sankt Bernhardshunden” på en bit mat och beskriver noga mannen som med kännarmin skär bort det vita fettet från späcket med sin fällkniv och kommenterar den dåliga kvalitet man har prackat på Siebeck med ”förmodligen från holländska grisar”. Siebeck citerar honom bara och låter det nördiga inslaget stråla av sig självt.

Innan han fortsätter uppför berget ”avslöjar mannen frivilligt var hans filthatt är gjord” och med detta ordval blinkar Wolfram Siebeck till läsaren över huvudet på sin gäst: ´Ha, ha, avslöjar frivilligt, som om jag annars skulle ha pressat honom till det. Det rör varken dig eller mig ett skvatt vem som gjort hans tyrolerhatt.´ Ett genomgående stilgrepp i artikeln är en sådan dramatisk filmjargong, ett högstämt språkbruk om triviala ämnen som direkt signalerar att Siebeck tycker de är triviala. Ironiskt presenterar han de saker han beskriver och motsäger sina yttranden i samma andetag som han uttalar dem, t.ex. genom att överdriva ett beröm eller en metafor. Läsaren ska bara ha sinne för proportionerna för att veta när han ska skratta. Och som vi har sett går det inte bara ut över ryggsäckar och filthattar och de människor, som bär dem. Siebeck tar också ett ironiskt stilgrepp på sin egen journalistiska uppgift, jakten på ”Husmanskostens Heliga Graal” – en jakt som ganska klart också verkar tämligen misslyckad.

För god för det här

Husmanskostens – och rubrikens – benhårda knödel ger Siebeck dålig mage: Han måste gå till apoteket för ett ”anti-knödel-medel”. Och det som skulle ha varit resans höjdpunkt, slottet i Juval, som är berömt för att vara självförsörjande med både vin och födoämnen och för sin krog med egna specialiteter, blir istället ett lätt offer för Siebecks främlingsskapande framställning med att hålla lamm, vara inrett med tibetansk folkkonst och erbjuda oljebad (med bergsörter) och efterföljande ”Hawaiansk Lomi-Lomi-Nui-massage”. Sibeck njuter inte av någondera och artikeln rundas av i generaliserande och så småningom ganska bittra, ironiska vändningar.

Enbart om man som bilist kör längs bergen eller bara upp (bergauf) i det övrigt beklagligt outvecklade området hittar man lätt ett av de matställen, som serverar den husmanskost, vars kvalitet envist överdrivs i varje guidebok. Och är man inte nöjd med etablissemanget är köket eländigt och barnen skrikiga, är vägen från stället givetvis för lång så får man lika väl känna sig nöjd med det man – i sällskap med de utklädda bergbesegrarna – fått serverat.

Så långt husmanskosten. Och vad angår kulturkollisionen i Wolfram Siebecks artikel gav den inget tillfälle till nya insikter. Kort sagt drog hans persona fjärmande och fördomsfullt upp i bergen och kom ned igen i samma tillstånd. Vi anar, att Siebecks journalistiska uppgift kanske visade sig vara så hopplös att den inte var värd den långa artikeln och den framskjutna placeringen. Men Wolfram Siebeck är en institution på tidningen. Hans namn och hans stil har slagit an hos en trofast läsarskara vilket tillåter honom att en dålig dag skjuta på allt som rör sig och låta språkshowen ha högsta prioritet.

Det pajasartade persona används till att lägga ett avstånd till omgivningen och på ett underhållande sätt få huvudbudskapet förmedlat att ´jag är för god för det här stället; det är inte värt mitt professionella omak.´ En hel region får klä skott. Läsarna kan le om de vill och eventuellt få bekräftat några uppfattningar om skillnaden mellan oss och ´de andra´, alltihop med journalistens självporträtt som bakgrund, en svartvit karikatyrteckning av Tyrolen.

Reseskribenter framställer hellre sig själva som klumpiga dumbommar än som ”Eder kompetente utsände”.
(Illustration: Kristian Brasen)

Rödluvan igen

Längre in i samma resesektion, Berge-Spezial, får vi en yngre självironiker att jämföra med: En annan av tidningens skribenter, Urs Willmann, skriver – också i jag-form – ett helsidesreportage från Europas hårdaste maratonlopp, det så kallade Jungfrau-Marathon som går högt i de schweiziska alperna och som Urs Willmann själv har genomfört. Inte någon upplagd antihjälteroll skulle man väl tro?

”Bara en idag för kaffe är vattendrivande”, lyder de första orden i Willmanns reportage. Lite allmän näringsriktig kännedom följer här det goda budskapet att vår skribent är en människa som alla andra. Han är tvungen att ha en slät kopp kaffe även om det inte ger honom en optimal start i loppet. Så allvarligt tar han det heller inte; vi kan gott slappna av.

Därnäst följer emellertid en rad gedigna upplysningar: Willmann dricker magnesium upplöst i vatten för att förebygga kramper, smörjer vaselin i skrevet och i armhålorna för att slippa skavsår, sätter plast på bröstvårtorna och sitt nummer 4246 på tröjan, som är gjord av syntetfiber. Men vi är knappt komna utanför hotellet klara till start innan Urs Willmann träder in i rollen som en Rödluvan-persona och frågar: ”Warum stehen so viele Berge hier rum?” – Varför finns här så många berg?

Det svar vi får finns redan i artikelns rubrik, ”Hoch gestapelt”, d.v.s. staplat på höjden, vilket anspelar på alperna och en vits om att schweizarna under tiderna har rakat åt sig så mycket jord att de var tvungna att stapla den. Underhållningsvärdet må härmed igen sägas konkurrera med informationsvärdet men Urs Willmann klarar balansen och ger plats för bägge delar.

Bara litet löjliga magkramper

Som hos Wolfram Siebeck tidigare är självironin inte bara en inledande gimmick som ska vinna läsarnas gunst. Generellt får vi veta mer hos Urs Willmann men inga informationer ges och inga betraktelser luftas utan att de suppleras med en ironisk motsats, som kastar ett löjligt ljus över skribenten och hans förehavanden.

Man kunde, skriver sålunda Willmann, vandra i dalarna och vid foten av bergen i lugn och ro, upprätt som det nu en gång faller sig naturligt för människor som rör sig framåt. Man kanske kunde deklamera Albrecht von Hallers alppoesi och låta sin blick vandra: ”Men som högkulturell varelse har den moderna människan kommit ett steg längre. Hon snör stoppade skor på sina fötter, pressar huvud och överkropp framåt och sätter av. Den i forna tider heroiska distans, som tog livet av sin förste betvingare, har idag rent av blivit en folklig sportgren.”

Den journalistiska persona blir exponent för tanken, att man ska vara bra dum för att över huvud taget befinna sig i denna situation – men att ’det gör jag nu i alla fall, silly me’. Dock visar Willman långt mindre självförakt än Siebeck gjorde i Sydtyrolen. Han tar inte riktigt avstånd från sin roll i texten, förmodligen för att det löjliga i hans situation är att det är ett maraton som ska löpas.

Han klarar sig fint – bara löpande tillfogande det ena lilla ‘men’ efter det andra: Jag ska nog få mitt diplom, säger Willmann optimistiskt och tillfogar så (självironiskt), att det enda som kan slå malört i bägaren är det slags medmänniskor, som vill misstänkliggöra honom och psykologisera: ”De tänker: om en man kring 40 springer maraton har han ett problem… Utan en inre kris eller ett komplex är det ingen som utmanar sig själv på det sättet.” Och igen: ”Bortsett från några löjliga magkramper är det inget som talar mot att jag om några timmar har övervunnit 1887 höjdmeter.”

Willmann blir inte som Siebeck erbjuden Hawai-Lomi-Lomi-Nui-massage men tar i gengäld emot Sport Vital Endurance Formula och Ultra Energy Mix i geléform. Och Siebecks absurditetskänsla att röra sig nedför-uppåt berget går igen i en mer poetisk form, när Willmann beskriver sig själv i flocken av maratonlöpare som kämpar sig iväg ”Richtung Weltall”, i riktning universum.

Dekorum och dekadens

I jämförelse med sin kollega är Willmann moderat i sitt bruk av självironi; hans persona avviker inte alls så skarpt från hans skribentidentitet. Förklaringen kan vara att Willmann har fått en ordentlig personlig erfarenhet (sprungit 42 kilometer i alperna) som lägger grunden till hans inlevelse. Han har praktiskt prövat några kulturella föreställningar. Siebeck däremot ägnar sig åt det stereotypa och är inte öppen för omdefinieringar. Han bevarar sin distanserade självironi i en sådan grad att hans persona får en fiktiv karaktär och kan uppleva saker som är klart uppdiktade. T.ex. kan han tillåta sig att skriva att han svimmade av skräck i linbanan eller att hotellets sprinkleranläggning gick igång när han öppnade en flaska av den lokala snapsen på sitt rum och låta det vara underförstått, att nu fabulerar han fritt för att få det slagkraftigt.

När vi som läsare ställs framför en karikatyr (som Wolfram Siebeck) har vi ingen verklig möjlighet att identifiera oss med de människor, som uppträder i texten. Vi kan bara se över skribentens skuldra medan han arbetar ut sitt stoff med effektfulla överdrifter. Vi ska imponeras. När vi däremot möter en moderat stiliserad framställning (som Urs Willmanns) ska vi bara stämma välvilligt in i det skribenten exemplifierar några karaktärsdygder vi i allmänhet hyllar. Hans uppgift blir att demonstrera sinne för dekorum, för det passande, veta att handla som man bör.

Då sålunda Willmann – i dokumenterad god form, intellektuellt reflekterar och med sinne för humor – äntligen går i mål leder han ögonblickligen läsarens uppmärksamhet bort från sin egen person(a) till fördel för en man, en medtävlare, som berättar att han föresatt sig att göra ”något vanvettigt” en gång om året. Jungfrau-maratonloppet går över två dagar för att inte skapa trängsel på de smala bergsstigarna. Som detta års bud om något vanvettigt har mannen beslutat sig för att springa loppet två gånger, d.v.s. att just nu får han, liksom Urs Willmann, en öl i solskenet efter dagens strapatser men är annars beredd att återupprepa loppet i morgon. En excentriker, med andra ord, introduceras avslutningsvis och blir en vacker kontrast till Willmann, vår man, som dock är nöjd med det.

Semesterstämning till varje pris

Självironi –hela vägen – förutom stilistiska och stoffmässiga uppvisnings- och avledningsmanövrar, präglar dessa personliga resereportage. Som vi har sett är därmed varken information eller engagemang uteslutna men man kan mycket lätt glida undan. Formen riskerar ta makten över innehållet och det verkliga värdet är i fara att reduceras till en tillfällig kuliss bara därför att konventionen inbjuder den reporter, som vill använda jag-formen, att ironisera och framstå lite lagom amatöraktig. Bara en fåne skapar nämligen den rätta stämningen i tidningens ”semesterhörna”.

Kanske är det verkligen läsarna som föredrar en enkel och gärna lite skämtsam typ som följesven i främmande trakter – om denne bara kan skriva och vi får lov att luta oss tillbaka och njuta formen. Kamratskapet har ju bara ingåtts på pappret och ordentlig information kan vi själva söka om vi behöver den. Eller är det skribenterna själva som fått för sig att deras område kräver underhållande texter utan kultur- eller samhällskritiskt bryderi? Det sistnämnda hör inte hemma i en resesektion även om stoffet ofta skulle passa men så kan reportern åtminstone använda lite självironi om det där på sin alptopp. Några kunde ju komma på att fråga honom varför han egentligen skulle dit.

Christine Isager är cand.mag. i retorik och doktorand vid Köpenhamns Universitet med ett projekt om reportrars självframställning. Det omskrivna resereportaget är hämtat från Die Zeit nr. 39, september 2002.

Artikel från RetorikMagasinet 19, s 24-28.