Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Steves minnestal för Jobs

Steves minnestal för Jobs

av Rasmus Rønlev

Talarstolen. Retoriskt testamente. Steve Jobs tal från Stanford är ett talande exempel på att genre inte är en inneboende egenskap i talet. Det är istället den retoriska situationen och mottagarens behov som bestämmer vilken funktion talet får. Via internet färdades Jobs tal från en retorisk situation till en annan. I den ena stunden fungerade det som ett avgångstal med funktionen att inspirera och motivera, i nästa stund blev det till en eulogi över honom själv.

Steves minnestal  för Jobs

Rasmus Rønlev

Dagen efter att den karismatiske grundaren av och tidigare VD:n för Apple, Steve Jobs, dog, exploderade antalet visningar på nätet av ett av hans mest berömda tal, nämligen talet för avgångsstudenterna från Stanford University år 2005. Om talet föregående månad i genomsnitt klickats fram 2000 gånger om dagen, visades det nu mer än åtta miljoner gånger. I olika kommen­tars­trådar manifesterade tusentals användare sin respekt med kommentarer som ”Tack för allt, ­Steve” och ”Vila i frid”. I den nya retoriska situation som dödsfallet orsakat, fick talet förnyad relevans som samlingspunkt för ett stort antal människor som behövde minnas, reflektera och blicka framåt.

Talet står som ett retoriskt monument över en man som hade ett sällsynt stort ansvar för att ut­forma och sprida den datorteknologi som vi idag omger oss av. Har du varken använt en Mac, en iPod eller en iPad, så har du kanske pratat i en iPhone, köpt musik via iTunes eller sett Toy Story – alla innovationer som Jobs på ett eller annat sätt lyckats sätta sitt avtryck på. Han var en pionjär i att göra datorteknologin tillgänglig för helt vanliga människor och inte minst i att göra den enkel och inbjudande att använda. Och utrustad med en vision, men även kompromisslös perfektion, var han i över tre årtionden delaktig i utformningen av vad vi använder teknologin till och hur.

Även om Jobs avgångstal på Stanford inte primärt var tänkt som ett monument över honom själv, ledde lättillgängligheten och den virala spridningen av den på nätet efter hans död till att talet från den ena dagen till den andra genomgick en genremässig mutation och blev just detta: ett minnestal över talaren själv. Således exemplifierar talet det efterliv som talare idag kan få i kraft av nätbaserade videotjänster som YouTube och TED. På dessa webbplatser ligger tusentals gamla tal, redo för att hållas igen, och när nya situationer kräver ny retorik, kan gamla tal visa sig vara det bäst passande svaret.

Från traditionsbundet avgångstal till viralt minnestal

När Steve Jobs den 6 juni 2005 intog talarstolen på Stanford University, hade han blivit inbjuden att hålla ett så kallat ”commencement address” för avgångsstudenterna. Denna sorts dimissionstal har en lång tradition på amerikanska universitet, inte minst elituniversitet som Harvard och Stanford, och med sitt tal blev Jobs en del av en fin retorisk kanon dit bland andra John F. Kennedy, Vaclav Havel och Barack Obama räknas. I sin ursprungliga retoriska situation räknas Jobs tal således som en del av en traditionsbunden akademisk högtidlighet och en klassisk övergångsritual. Genremässigt rör det sig om vad Aristoteles på sin tid identifierade som epideiktisk retorik, alltså ett klassiskt hög­tidstal eller lovtal med den överordnade funktionen att formulera och bekräfta gemensamma värderingar.

jobs2

Efter att Stanford år 2008 laddade upp Jobs tal på universitetets nystartade videokanal på YouTube, har det hyllats som ett särskilt lyckat högtidstal som får sagt något viktigt och riktigt, berörande och rörande om det goda arbetslivet, det goda ­vuxenlivet, ja, det goda livet. Med tiden har det ­blivit en del av ett helt komplex på YouTube av så kallade ”inspirerande” och ”motiverande” videor, ett eklektiskt lapptäcke av tal, filmklipp och Paul Potts audition på Britain’s Got Talent. För av­gångsstudenten, den hoppfulla lanseraren och alla oss andra som har dragit nytta av ett upplyftande budskap på en grå dag, har talen i flera år fungerat som epideiktik on demand, ett tal för när den retoriska situationen infinner sig.

Med Steve Jobs död den 5 oktober förra året uppstod emellertid en helt ny och unik retorisk situation. När nyheten om den sorgliga händelsen spreds på nätet, lades nyhetsberättelserna vid flera tillfällen upp tillsammans med en inbäddad video av Jobs tal. Det var till exempel fallet när talarsajten TED offentliggjorde nyheten på sin blogg under rubriken ”Till minne av Steve Jobs”. För alla de miljoner som såg och återsåg, delade och kommenterade talet dessa dagar, fick det en ny överordnad funktion; där det tidigare var känt primärt för att inspirera och motivera, blev det nu satt i en för­ståelseram som först och främst handlade om att minnas och, som det stod i blogginlägget på TED, om att ”se möjligheterna i motgångarna i livet, inklusive döden”. Därmed upphörde talet inte med att vara epideiktiskt, men det fick karaktären och funktionen av en eulogi, den speciella epideiktiska subgenre där retorn genom lovtalet till en avliden vill övertyga de överlevande om att livet måste gå vidare. Dock med den speciella twisten att i detta fall var det den avlidne själv som stod i talarstolen.

Från en mans bukspottskörtel till alla människors dödlighet

Men varför fungerade Steve Jobs sex år gamla avgångstal lika väl som en eulogi över honom själv? Det gjorde det för att talet rymmer vad som tycks vara ett sällsynt ärligt och rättframt (själv)porträtt av mannen, hans bakgrund, bana och bedrifter, och särskilt för att detta porträtt löpande används för att säga något universellt om hur rådvillhet, motgång och döden själv kan ta både den enskilde och samhället vidare och framåt. Att hans tal skulle innehålla ett sådant större, mera allmänt budskap, är inget som Jobs nämner uttryckligen i inledningen. Även om hans poänger är tidlösa rymmer inledningen också en stor banalitetspotential: ”Idag vill jag berätta tre historier ur mitt liv. Det är allt. Inget särskilt. Bara tre historier.” Inte desto mindre anknyter han, medvetet eller omedvetet, i var och en av de tre berättelserna till Kirkegaard, Nietzche och antikens romare och deras tankar om männis­kans grundvillkor.

jobs1Å ena sidan ägnar Jobs faktiskt en stor del av talet åt att berätta tre historier om sig själv. Om hur han som collegeavhoppare tog en kalligrafikurs som han först tio år senare kunde se betydelsen av. Om hur han under stor medial uppmärksamhet fick sparken från Apple vid trettio års ålder, men på omvägar nådde framgång i verksamheten tio år senare. Och om hur han år 2004 diagnostiserades cancer i bukspottskörteln och inom loppet av en dag först fick reda på att han skulle dö, och senare att en operation kunde rädda hans liv. Å andra sidan låter han för var och en av dessa tre historier formuleringar falla som gör det tydligt att anekdoterna inte bara rymmer sina större poänger, men också att dessa poänger, oavsett om Jobs har avsett det eller ej, är variationer av andra tänkares och andra tiders reflektion över den mänskliga till­varon. När han säger: ”[D]u kan inte koppla ihop punkterna när du blickar framåt; du kan bara koppla ihop dem när du blickar bakåt”, är det en omskrivning av det berömda citatet av Kirkegaard: ”Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges.” När han säger: ”[A]tt få sparken från Apple visade sig vara det bästa som överhuvudtaget kunde hända mig. (…) Det var bitter medicin, som jag antar att patienten behövde”, är det Nietzches utsaga om att ”det som inte dödar härdar”, han får sagt på nytt. Och när han säger: ”Påminnelsen om att jag snart kommer att vara död är det största verktyg jag någonsin funnit för att hjälpa mig fatta viktiga beslut i livet”, parafraserar han påminnelsen ”Memento mori”, kom ihåg att du ska dö, som kan härledas till det antika Rom. Tillsammans förmedlar dessa två plan i talet, det konkreta och det allmänna, det enkla budskapet om att man ska följa sitt hjärta och sin intuition, starkare och vackrare än vad någon av dem hade kunnat förmedla var för sig. Det konkreta gör det allmänna åskådligt och relevant, och det allmänna gör det konkreta perspektivrikt och minnesvärt.

Steve Jobs traditionsenliga avgångstal fungerade gott som viralt minnestal över honom själv eftersom det på en och samma gång berättar en ”liten” historia som tjänar till att minnas den avlidne, och en ”stor” historia som tjänar till att påminna det efterlevande samhället om dödens naturlighet och nödvändigheten i att livet går vidare. Det senare är viktigt i en god eulogi, och det finns framför allt i en bestämd passage där det – i detta fallet – är den avlidne själv som berättar om att livet går vidare: ”Ingen vill dö. Inte ens människor som vill till himlen vill behöva dö för att ta sig dit. Och ändå är döden vårt gemensamma färdmål. Ingen har någonsin kommit undan. Och det är som det ska vara, för Döden är med all sannolikhet Livets oöverträffbart bästa uppfinning. Den är Livets förändringskraft. Den städar ut det gamla för att göra plats för det nya.”.

 


 

Stay hungry, stay foolish!

Steve Jobs avgångstal för de studerande vid Stanford University; 12 juni 2005.

{youtube}UF8uR6Z6KLc{/youtube} Jag är hedrad över att vara tillsammans med er idag vid er examen från ett av de finaste universiteten i världen. Jag gick aldrig ut universitetet. Om sanningen ska fram, så är detta det närmaste jag någonsin kommit en universitetsexamen. Idag vill jag berätta tre historier ur mitt liv. Det är allt. Inget särskilt. Bara tre historier.

Den första historien handlar om att koppla ihop punkterna.

Jag hoppade av Reed College efter de första sex månaderna, men fortsatte hänga där som kurssurfare i ytter­ligare arton månader innan jag la av helt. Så varför hoppade jag av?
jobs2Det började innan jag föddes. Min biologiska mamma var en ung, ogift collegestudent, och hon bestämde sig för att adoptera bort mig. Det kändes väldigt viktigt för henne att jag skulle adopteras av akademiker, så allt var klappat och klart för adoption vid födelsen av en advokat och hans fru. Men när jag kommit till världen bestämde de sig i sista minuten för att de egentligen ville ha en flicka. Så mina föräldrar, som befann sig på vänte­lista, fick ett telefonsamtal mitt i natten som löd: ”Vi har ett oönskat, nyfött gossebarn; vill ni ha honom?” De sa: ”Självklart.” Min biologiska mamma fick senare veta att min mamma aldrig gått ut college och att min pappa aldrig gått ut gymnasiet. Hon vägrade skriva på adoptionshandlingarna. Hon gav med sig först några månader senare när mina föräldrar försäkrade att jag en dag ­skulle läsa på college.
Och sjutton år senare gick jag på college. Men naivt nog valde jag ett college som var nästan lika dyrt som Stanford, och hela mina arbetarklassföräldrars be­sparingar gick åt för att betala skolavgiften. Efter sex månader kunde jag inte förstå värdet i det. Jag hade ­ingen aning om vad jag ville göra i livet och ingen aning om hur jag skulle kunna förstå det genom att gå på ­college. Och här höll jag på att spendera upp de pengar som mina föräldrar sparat i hela sitt liv. Så jag bestämde mig för att hoppa av och förlita mig till att allt skulle lösa sig på något sätt. Det var ganska läskigt då, men om jag ser tillbaka var det ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. Från den stund då jag hoppade av kunde jag sluta gå på de obligatoriska kurserna som inte intresserade mig, och börja droppa in på de som verkade intressanta.
Det var inte särskilt romantiskt. Jag hade inget studentrum, så jag sov på golvet hos kompisar, jag pantade Coca Cola-flaskor för fem cent för att köpa mat, och jag kunde gå de elva kilometrarna genom staden varje söndagskväll för att få en ordentlig måltid i veckan på Hare Krishna-templet. Jag älskade det. Och mycket av sådant som jag snubblade över genom att följa min nyfikenhet och intuition visade sig vara ovärderligt senare. Låt mig ge er ett exempel:
Vid den tiden hade Reed College den kanske bästa kalligrafiundervisningen i landet. Över hela campus var varenda affisch, varje etikett på varje låda, vackert kalligraferade för hand. Eftersom jag hade hoppat av och inte behövde gå på vanliga föreläsningar, bestämde jag mig för att ta en kalligrafikurs och lära mig göra detta. Jag lärde mig om serif- och sans serif-typsnitt, om att ändra avståndet mellan olika bokstavskombinationer, om vad som gör framstående kalligrafi framstående. Det var vackert, konstnärligt raffinerat på ett sätt som vetenskapen inte kan fånga, och jag tyckte det var fascinerande.
Ingenting av det här fann ens tillstymmelsen till praktisk tillämpning i mitt liv. Men tio år senare, när vi designade den första Macintosh-datorn, kom det till användning. Och vi ritade in allt det här i Mac:en. Det var den första datorn med vacker typografi. Om jag aldrig hade hamnat på just den där collegekursen, skulle Mac:en aldrig ha fått olika typsnitt eller fonts med proportionell spatiering. Och eftersom Windows bara kopierade Mac rakt av är det troligt att ingen PC hade haft det heller. Ifall jag aldrig hade hoppat av, skulle jag aldrig ha hamnat på den där kalligrafikursen, och PC:n skulle kanske inte ha den underbara typografi som den har. Visst var det omöjligt att blicka framåt och koppla ihop punkterna när jag gick på college. Men det var väldigt, väldigt tydligt när jag blickade bakåt tio år senare.
Återigen, du kan inte koppla ihop punkterna när du blickar framåt; du kan bara koppla ihop dem när du blickar bakåt. Så du måste lita på att punkterna på något sätt kommer att kopplas ihop i din framtid. Du måste tro på någonting – din magkänsla, ödet, livet, karma, vad som helst. Den här inställningen har aldrig svikit mig, och den har gjort stor skillnad i mitt liv.

Min andra historia handlar om kärlek och förlust.

Jag hade tur – jag kom på vad jag älskade göra tidigt i livet. Woz och jag startade Apple i mina föräldrars garage när jag var tjugo. Vi arbetade hårt, och på tio år hade Apple vuxit från bara vi två i ett garage till ett två miljarder dollar-företag med över fyra tusen anställda. Vi hade precis släppt vår finaste skapelse – Machintoshen – ett år tidigare, och jag hade nyss fyllt trettio. Och sedan fick jag sparken. Hur kan man få sparken från ett företag man startat? Tja, som Apple växte anställde vi någon som jag tänkte kunde driva företaget ihop med mig, och under första året eller så gick det bra. Men sedan började våra framtidsvisioner gå isär och så småningom uppstod en tvist. När vi gjorde upp ställde sig styrelsen på hans sida. Så vid trettio var jag ute. Och offentligen ute. Vad som hade varit hela mitt vuxna livs mittpunkt var borta, och det var förödande.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra i några månader. Jag upplevde att jag hade svikit föregående generation av entreprenörer – att jag hade släppt stafettpinnen när den lämnades över till mig. Jag hade ett möte med David Packard och Bob Noyce och försökte be om ursäkt för att jag hade klantat till det så illa. Jag var ett stort, offentligt misslyckande, och jag funderade till och med på att lämna Silicon Valley. Men någonting började långsamt gå upp för mig – jag älskade fortfarande det jag gjorde. Händelseutvecklingen på Apple hade inte förändrat det faktumet alls. Jag hade blivit dumpad, men jag var fortfarande förälskad. Och så bestämde jag mig för att börja om.
Jag insåg det inte då, men att få sparken från Apple visade sig vara det bästa som överhuvudtaget kunde hända mig. Bördan i att vara framgångsrik ersattes av lättheten i att vara nybörjare igen, mindre säker på ­allting. Det gjorde mig fri att inleda en av de mest ­kreativa perioderna i mitt liv.
Under de närmaste fem åren startade jag ett företag vid namn NeXT, ett annat företag vid namn Pixar, och förälskade mig i en fantastisk kvinna som skulle bli min hustru. Pixar kom att göra världens första dator­animerade långfilm, och är nu den mest framgångsrika animeringsstudion i världen. I ett märkligt händelse­förlopp köpte Apple NeXT, jag gick tillbaka till Apple, och den teknologi vi utvecklade på NeXT utgör hjärtat i Apples nuvarande comeback. Och Laurene och jag har en underbar familj tillsammans.
Jag är ganska säker på att inget av det här hade inträffat om jag inte hade fått sparken från Apple. Det var bitter medicin, som jag antar att patienten behövde. Ibland slår livet dig i huvudet med en tegelsten. Sluta inte tro. Jag är övertygad om att det enda som fick mig att fortsätta var att jag älskade det jag gjorde. Du måste upptäcka vad du älskar. Och det gäller såväl i arbete som i kärlek. Ditt arbete kommer att fylla en stor del av ditt liv, och den enda vägen till äkta självförverkligande är att utföra vad som är storverk för dig. Och det enda sättet att utföra storverk på är att älska det du gör. Om du inte har upptäckt vad det är än, forsätt leta. Nöj dig inte med mindre. Som i alla hjärtefrågor kommer du att veta när du hittar det. Och precis som i ett bra förhållande blir det bara bättre och bättre med åren. Så fortsätt söka tills du finner det. Nöj dig inte med mindre.

Min tredje historia handlar om döden.

När jag var sjutton läste jag ett citat som löd någonting i stil med: ”Om du lever varje dag som om det vore din sista, kommer du med all sannolikhet en dag att hamna rätt”. Det gjorde intryck på mig, och sedan dess har jag, under de senaste trettiotre åren, tittat mig i spegeln varje morgon och undrat: ”Om idag vore sista dagen i mitt liv, skulle jag då vilja göra det jag ska göra idag?” Och de gånger som svaret har varit ”Nej” alltför många dagar i rad, vet jag att jag behöver ändra på något.
Påminnelsen om att jag snart kommer att vara död är det största verktyg jag någonsin funnit för att hjälpa mig fatta viktiga beslut i livet. Eftersom nästan allting – alla yttre förväntningar, all stolthet, all rädsla för att möta svårigheter eller misslyckanden – dessa saker kommer att tyna bort fullständigt när du möter döden. Kvar blir bara det som verkligen räknas. Påminnelsen om att du kommer att dö är det bästa sätt jag vet för att inte gå i fällan att tänka att du har något att förlora. Du är redan naken. Det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta.
För ett år sedan fick jag diagnosen cancer. Jag gjorde en röntgen klockan halv åtta på morgonen, och den visade tydligt en tumör i min bukspottskörtel. Jag visste inte ens vad en bukspottskörtel var. Läkaren sa att det med stor säkerhet var en obotlig cancervariant, och att jag inte skulle förvänta mig att leva längre än tre till sex månader. Min läkare rådde mig att gå hem och få ordning på mina affärer, vilket är läkarspråk för förbered dig för att dö. Det innebär att försöka berätta för dina barn om allt du trodde du hade de kommande tio åren på dig att berätta, på bara några månader. Det innebär att försäkra dig om att allt är i ordning och reda så att det blir så enkelt som möjligt för din familj. Det innebär att ta farväl.
Jag levde med den där diagnosen hela dagen. Senare samma kväll gjorde jag en biopsi, där de körde ner ett endoskop i halsen på mig, genom min mage och mina tarmar, satte en nål i min bukspottskörtel och tog några celler från tumören. Jag var sövd, men min fru, som var där, berättade att när de undersökte cellerna i mikroskop började läkarna gråta eftersom det visade sig vara en mycket sällsynt form av bukspottskörtelcancer som kan botas genom kirurgi. Jag opererades och idag mår jag bra.
Det här var det närmaste döden jag har kommit, och jag hoppas att det är det närmaste jag kommer på ytterligare några decennier. Eftersom jag har överlevt det, kan jag nu säga det här till er med lite större säkerhet än när döden var ett användbart, men rent intellektuellt koncept:
Ingen vill dö. Inte ens människor som vill till himlen vill behöva dö för att ta sig dit. Och ändå är döden vårt gemensamma färdmål. Ingen har någonsin kommit undan. Och det är som det ska vara, för Döden är med all sannolikhet Livets oöverträffbart bästa uppfinning. Den är Livets förändringskraft. Den städar ut det gamla för att göra plats för det nya. Just nu är ni det nya. Men en dag om inte så länge, kommer ni gradvis att bli det gamla och städas bort. Jag ber om ursäkt för dramatiken, men det är precis så det är.
Din tid är begränsad, så spill den inte på att leva någon annans liv. Låt dig inte styras av normer – vilket innebär att leva utifrån resultaten av andra människors tänkande. Låt inte bruset från andra människors åsikter dränka din egen inre röst. Och viktigast av allt, våga följa ditt hjärta och din känsla. På något sätt vet de redan vad du verkligen vill bli. Allt annat är underordnat.
När jag var ung fanns det en fantastisk tidskrift som hette The Whole Earth Catalog, som var en av min generations biblar. Den skapades av en grabb vid namn ­Stewart Brand inte långt härifrån i Menlo Park, och han fick liv i den med sin poetiska touch. De här var sent ­sextiotal, före PC:n och grafiska programvaror, så allt gjordes med skrivmaskin, sax och polaroidkameror. Det var ungefär som Google i pappersformat, trettiofem år innan Google kom: det var idealistiskt, och det flödade av smarta verktyg och stora tankar.
Stewart och hans team gav ut åtskilliga nummer av The Whole Earth Catalog, och sedan när den gjort sitt gav de ut ett sista nummer. Det var i mitten av sjuttiotalet, och jag var i er ålder. På baksidan av det sista numret fanns ett fotografi av en landsväg i gryningen, den ­sortens landsväg i gryningen som du skulle kunna finna dig själv lifta på om du är äventyrlig nog. Under bilden stod orden: ”Stay Hungry. Stay Foolish.” Det var deras sista budskap när de tog farväl. Stay Hungry. Stay Foolish. Och det har jag alltid önskat mig själv. Och nu, när ni utexamineras för att börja ånyo, önskar jag er det ­samma.

Stay Hungry. Stay Foolish.

Tack så mycket allihop.

Översättning av Hanna K.E. Johansson.


 

Rasmus Rønlev är doktorand i retorik vid Köpenhamns Universitet.
25049Läs mer om RetorikMagasinet 49.


 

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere