Störst är förloraren

Det har redan skrivits spaltkilometer om Barack Obama. Och med all anledning: Obama är ett fenomen, en personifiering av hans eget Yes we can!

I fokus för den mediala uppmärksamheten står inte sällan den för retoriken så kända konflikten mellan det yttre och det inre. Mellan form och innehåll. Kommentatorer försöker undvika, respektive hårddrar, Obamas yttre attribut: han är färgad, han är (relativt) ung, han pratar om change. Och de glömmer kanske att precis det som gör Obama till det fenomen han är, är hur formen och innehållet smälter ihop till en kompakt retorisk handling. Och handlingen är främst trovärdigheten han skapar genom att aldrig prata utan att förankra, aldrig lova utan att hålla sina löften. En trovärdighet bakom ett budskap om förändring (som efter åtta års Bushregim borde vara ett banalt löfte), som har fått det mesta av inte bara västvärlden att få kollektiv fnatt. Tony Blairs första år som PM bleknar i jämförelse när man hör politiska företrädare från både höger och vänster berömma det nya, det vackra, det stora i vad som hänt.

Inte minst i det perspektivet är det dock Obamas motpart, McCain, som jag kommer att minnas från detta amerikanska val. McCain, när han höll sitt förlorar-tal, där han förklarade Obama som vinnare av valet. Sällan hör man så uppriktig stolthet på sin motståndares vägnar, sällan så rak och ohymlad hyllning från en förlorare. Det är nästan omöjligt att föreställa sig andra leverera ett sådant tal i en sådan stund – och McCains tal borde bli obligatorisk läsning för alla som någonsin ställer upp i ett val.

Sedan jag för drygt ett år sedan behövde Obama-kampanjens godkännande av ett citat, har jag fått epost från Barack Obama och hans kampanjmedarbetare. Minst en epost per dag. Oftast med en vädjan om pengar, men också programförklaringar, videosnuttar och kommentarer till aktuella debatter. En ganska massiv epostkampanj – men aldrig har jag upplevt den som påträngande eller överdriven. Inte ens nu, efter valet, när det fortfarande plingar in epost med Obamas funderingar, planer och konkreta utspel.

Annons

Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology

Caves, images, and symbols are recurring topics in the work of Mats Rosengren, from his reading of Plato in his dissertation Psychagōgia – Konsten att leda själar, to his investigation of the world of paleolithic cave art in Cave Art, Perception and Knowledge. While other philosophers might have descended into the cave with the aim of guiding visitors back up into the blinding light of eternal truths, Rosengren seems to be at home in the underworld. Instead of dismissing the paintings that adorn its walls as merely shadowy copies or distorted images, or claiming that the truth of these pictures is readily available to us, Mats Rosengren invites any traveler joining him to understand them as different forms of sensemaking, forms which at first might appear foreign, but that, upon closer inspection, reveal themselves in all their complexity. In this volume, the contributors take on some of the key themes found in Rosengren’s work, mirroring the stylistic, generic, and topical range that characterizes it. The volume is titled “Shadows in the Cave”, signaling a focus not on eternal truth, but – alluding to Plato – on the shadowplay of our human caves. Läs mer...

Men mer än något lät jag mig imponeras på valnatten, när det smällde in en mail från Obama, strax innan han förklarade sig segrare i valet. Blott en kort mail där han skrev att han strax skulle hålla tal – men inte utan först att ha tackat alla oss (!) som på olika sätt och efter just vår förmåga hade stöttat hans kampanj. Jag – som inte hade donerat en dollar, inte hade röstat eller gjort det minsta – kände mig delaktig och stolt. Hur stolta har då inte hans volontärer och väljare känt sig?

Läs mer om RetorikMagasinet 39/40.