Martina Finnskog
Stoisk trösteretorik
- Retorisk tröst. Hur tröstar man en förälder som förlorat sitt barn? De romerska stoikerna följde ett recept på en tämligen hårdkokt terapi. Målet var att avlägsna sorgen och medlet var stoisk filosofi.
Vad är det värsta som kan hända? Fråga en förälder och svaret är givet: att mista sitt barn. Och så grymt är ju livet att det faktiskt ibland inträffar. I somras blev vi smärtsamt påminda om detta, då alltför många norska föräldrar berövades sina barn genom ett besinningslöst massmord.
Statsminister Jens Stoltenberg har fått beröm och beundran för sin insats i samband med katastrofen. Trots att han själv miste medarbetare och vänner och fick sitt tjänsterum förstört var han närvarande i sorgen och stöttade andra. ”Jag får tröst genom att själv trösta”, förklarade han. I ett tal från minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka uppmanade han till gemenskap och deltagande i sorgen.
Medkänslan, värmen och uppriktigheten i statsministerns framträdande berörde. Att ge tröst är ingen lätt sak. Många är de som känner sig tafatta inför vänners och bekantas lidande. Vad säger man egentligen till den som har förlorat det allra värdefullaste, sitt eget barn? ”Idag är det tid för sorg”, sa Jens Stoltenberg. ”Ni ska veta att vi gråter med er. Ni ska veta att vi finns där för er.” Tröst med enkla medel. Ett förmedlande av omtanke, medlidande och gemenskap.
Men för en stoiker hade ett sådant yttrande varit otänkbart. En stoiker betraktar nämligen sorg som något högst privat, något som bör tyglas och inte uppmuntras eller delas med andra. Ödet kan vi inte påverka, och inför dess nycker bör vi vara beredda.
Det är stoikerns plikt att agera terapeut åt den medmänniska som drabbats av olycka. Jag vill här ge ett par exempel, från klassisk romersk tid, på stoisk trösteretorik som riktar sig till föräldrar som mist sina unga vuxna.
Stoisk trösteretorik
Den stoiska filosofin fick genom Ciceros (106-43 f Kr) försorg genomslag i Rom. Hans Tusculanae disputationes (som finns i svensk översättning av Ebbe Linde under titeln Samtal i Tusculum) presenterar i fem delar den stoiska filosofin. Det är en filosofi som betonar sinnesnärvaro och vars högsta mål är sinnesfrid, apatheia. Den tredje delen av verket handlar om sorg. Sorg, skriver Cicero, stör sinnesnärvaron. En vis människa behärskar sig, tar kommando över sina känslor och hemfaller inte åt sörjande. Det är en felaktig föreställning att det skulle vara rätt och naturligt att gråta; vi gråter därför att vi har övertygats av andra och intalat oss själva att det skall vara så.
För stoikern blir det en viktig uppgift att återställa själens balans, och det gör han genom att avlägsna sorgen. Den bästa medicinen är (stoisk) filosofi.
Redan tio år tidigare har Cicero i De Oratore låtit en av huvudpersonerna säga att likaväl som det krävs retorik för att försvara en klient krävs det retorik för ”uppmuntran, anvisningar, tröst och varningar”. Men, fortsätter han, om detta står det inget i handböckerna. I tredje delen av Tusculanae disputationes presenterar Cicero en trepunktsmodell som kan användas som underlag i trösteterapin:
- Det som har hänt är inget ont eller så är det bara ett obetydligt ont.
- Olyckor drabbar människan och är en del av livets villkor.
- Sorg är fåfängt. Det gagnar ingen och åstadkommer ingenting.
Filosofisk argumentation som tröst? Ja, enligt stoikerna skall den som gråter övertygas om att tårarna måste sväljas. För en vis människa (det vill säga en stoiker) är detta redan uppenbart, men den som inte insett detta, eller fått sin själ så grumlad av känsloanstormning att förnuftet slagits på flykten, måste undervisas. Det står i människans makt att lägga sorgen åt sidan, förutsatt att hon själv vill. Självbehärskning är stoikernas ledord.
Senecas tröst till en sörjande mor
I denna anda skriver filosofen och författaren Seneca d y (ca 4 f Kr – 65 e Kr) sin trösteskrift till Marcia, Ad Marciam de consolatione. ”Andra får tala vänligt och smeksamt till dig. Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”, förklarar han inledningsvis. Marcia har förlorat sin son Metilius, en ung man som spåddes en lysande karriär inom politiken (det ligger nära till hands att jämföra med alla unga politikerlöften som miste livet på Utøya). Just omständigheten att mista en ung och framgångsrik son ansågs av romarna vara särskilt tungt; det förstår man på de exempel som både Seneca och Cicero tar upp.
Jean Guillaume Moitte: The Death of Seneca
Seneca förmanar Marcia att iaktta den behärskning som hon under hela sitt liv givit prov på. Till sin hjälp tar han två exempel, två kvinnor i hög position som drabbats av sina söners alltför tidiga bortgång. (Som parentes kan nämnas att Seneca i samband med detta kommenterar sin retoriska disposition. De flesta, skriver han, väljer att ge förmaningar först och därefter komma med exempel. Men retoriken måste anpassas efter person, konstaterar han, och väljer den omvända ordningen för Marcia.) Kvinnorna är Octavia och Livia, kejsar Augustus syster respektive hustru.
Octavias son Marcellus dog 19 år gammal. Han ansågs vara ett politiskt underbarn och var påtänkt som efterträdare till Augustus. (Den som besökt Roms antika centrum har möjligen sett den berömda Marcellus-teatern som är uppkallad efter honom.) Det fanns ingen gräns för Octavias sorg, berättar Seneca. Den gick så långt att den förvandlades till hat gentemot andra mödrar som hade lyckan nog att ha kvar söner i livet. Under resten av livet beklagade Octavia sitt öde och var oemottaglig för tröst.
Om Octavia utgör ett varningsexempel framställs kejsarinnan Livia desto mer som ett föredöme. Hennes son Drusus beskrivs även han som en lovande ung man. Trots att Livia älskade honom djupt, var hon klok nog att sluta sörja i tid. ”Samtidigt som hon lade honom i graven, lade hon bort sin sorg.” Cicero ger exempel på andra liknande föredömen: två fäder som liksom Livia tagit sina framstående söners död med fattning.
En modern läsare reagerar troligen på två saker. Det ena är kejsarinnans beteende som ter sig tämligen känslokallt. En reaktion som ligger någonstans mittemellan hennes oberördhet och Octavias oupphörliga ältande verkar mest sund. Det andra som kan provocera är Senecas metod att jämföra Marcias sorg med andras. Varje sorg är individuell och vill bli tagen på allvar – så skulle vi nog se på saken idag. Men Seneca säger sig inte förringa själva smärtan. Det är hur Marcia hanterar smärtan som väcker klander. För Seneca framstår Livia som ett sedelärande mönster i sitt sätt att hantera sorg.
Låt oss upprepa Ciceros tre punkter och se hur Seneca argumenterar kring dem i syfte att få Marcia att avlägsna sin sorg och gå vidare.
- Det som har hänt är inget ont eller så är det bara ett obetydligt ont.
Döden, skriver Seneca, är i sig varken något ont eller gott, men den som har dött har gjort sig fri från livets alla svårigheter som kan rubba sinnet. Därför måste döden ses som en befrielse. Den återför människan till ett fridfullt tillstånd som hon befann sig i innan hon föddes. Genom döden har den totala sinnesfriden, apatheia, infunnit sig. Den som ömkar de döda, måste också ömka dem som aldrig blivit födda.
- Olyckor drabbar människan och är en del av livets villkor.
Det ligger i människans villkor att vara sårbar och dödlig. Om hon är beredd på att olyckor kan inträffa, kan hon bättre tackla dem. ”Ingen föds ostraffat”, skriver Seneca. Han riktar sig direkt till Marcia då han säger: ”Du föddes som en dödlig varelse, och du har satt dödliga varelser till världen”. Det som vi människor åtrår och älskar är inte vårt; det är lånat och måste återlämnas. Tankegången påminner om det som Senecas kollega Epiktetos (ca 55-135 e Kr) uppmanar till i sin Handbok i livets konst: ”Säg aldrig om någonting, vad det än är: ’Jag har förlorat det!’ utan: ’Jag har lämnat tillbaka det.’ Har din son dött? Du har lämnat tillbaka honom.” (Översättning: Anders Håkansson.)
”Men”, säger Marcia i en tänkt invändning, ”min sons liv borde ha varat längre”. Som svar på detta uppmanar filosofen henne att i stället vara tacksam för att hon överhuvudtaget haft en son. Det är bättre att ha varit lycklig en kort tid än inte alls.
- Sorg är fåfängt. Det gagnar ingen och åstadkommer ingenting.
Vad tjänar det till att gråta? undrar Seneca. Hela livet vore i så fall värt att begråtas. Nya obehagligheter kommer att avlösa gamla. Tårar kommer inte att kalla tillbaka den döde. Det var ödets vilja att detta skulle ske (stoikerna var fatalister) och Marcia måste acceptera att det som har hänt har hänt. ”Men”, protesterar Marcia i ännu en tänkt invändning, ”det är naturligt att sakna de sina”. En berättigad invändning, kan tyckas. Är man verkligen mänsklig om man inte sörjer?
Cicero medger att människan av naturen har något mjukt i sig. Hon är inte född ur sten. Seneca är av samma åsikt och menar att sorg är godtagbar så länge den är måttlig. Och för att demonstrera denna måttlighet går han till djurens värld och den korta tid av sörjande som existerar där. En ko råmar i en dag eller två. Längre sorgeprocess än så har naturen inte föreskrivit. Det som går utanför den gränsen hör hemma i de mänskliga föreställningarnas värld.
Stoikernas undervisningsskyldighet
Senecas tröstebrev är i sin utformning riktat till en person, Marcia, men även avsett för en större publik. Eftersom stoikerna såg det som en plikt att undervisa sina medmänniskor publicerades skrifterna för allmänheten i syfte att fungera som sedelärande litteratur. Seneca skrev flera trösteskrifter, så kallade Consolationes, bland annat en till sin mor Helvia då han befann sig i exil. Han publicerade också moralfilosofiska brev i ett verk som fått namnet Epistulae morales.
Även Cicero författade en Consolatio – till sig själv. Samma år som han skrev Tusculanae disputationes hade hans dotter Tullia dött i barnsäng. Cicero blev själv en sörjande förälder. Tyvärr är skriften förkommen, men händelsen med dotterns död finns omtalad i Ciceros privata brevväxling. Däremot står det ingenting om Tullias död i Tusculanae disputationes, trots att hela tredje delen handlar om sorg och tröstande. När jag läser den tänker jag att den skulle fått mer tyngd om författaren delat med sig av sina personliga erfarenheter. Om Cicero hade levt idag hade han troligen gjort det.
När auktoriteter visar sin mänskliga sida
En av de flickor som dog på Utøya hette Marianne. Vid hennes begravning höll före detta statsminister Gro Harlem Brundtland ett tal, i vilket hon nämnde sin egen smärtsamma erfarenhet av att begrava ett barn. ”Förlusten av ett ungt människoliv kan aldrig ge mening”, sa hon. Även Stoltenberg hade tidigare uttryckt sig i liknande ordalag. Vår egen kung, Carl XVI Gustaf, är inte känd som någon framstående talare, men lovordades för sitt personliga tal efter tsunami-katastrofen, då han berättade om hur det var att som barn mista sin far.
När auktoriteter, i det här fallet statsmän, delar med sig av sina personliga erfarenheter, når det fram. ”Jag vet något om den saken”, sa kungen. Den som vet hur det är kan trösta andra. Den sörjande är inte ensam utan blir förstådd av någon med liknande upplevelser – som har lyckats att gå vidare.
Cicero är tveksam till detta. Frasen ”du är inte ensam” måste användas med förstånd. Den kan fungera för att visa på föredömliga exempel, men får inte uppmuntra till fortsatt gråtande. Den vise måste höja sig över mängden och ta ansvar för sin sorg. Och som statsman måste Cicero själv vara ett ideal: professionell och med ett stoiskt lugn. Han måste leva som han lär.
”Smärtan är starkare än några tröstegrunder”
Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. I Ciceros privata brev framkommer det att verkligheten är annorlunda. Att leva efter en stoikers råd är inte lätt, inte ens för en stoiker själv. I ett brev till vännen Atticus, daterat den 8 mars år 45 f Kr, skriver Cicero om sin sorg efter dottern, som avlidit månaden innan:
Du är densamme som alltid, då du försöker trösta mig i min sorg efter Tullia; att jag själv försökt behärska den, kan du intyga. Allt som skrivits om att övervinna sorg har jag läst hemma hos dig, men smärtan är starkare än några tröstegrunder. Jag har till och med gjort, vad ingen före försökt: jag har själv skrivit en bok för att trösta mig. Jag skall sända dig den, när mina skrivare renskrivit den. Jag kan försäkra dig att ett bättre sätt att lindra smärta finns inte. Jag skriver hela dagarna, inte för att göra något färdigt, men det hindrar mig att tänka på min sorg under tiden. Det tjänar inte mycket till, ty sorgen pressar mig likafullt, men något litet släpper den efter. Jag anstränger mig av alla krafter att se ut som vanligt, så långt jag kan, men min sinnesstämning kan jag ju inte ändra. (Översättning: Gabriel Sjögren. Bearbetning av artikelförfattaren.)
I det privata brevet kan Cicero tillåta sig att vara personlig och sårbar. Han bekänner att han inte klarar att hålla sorgen stången, men att skrivandet hjälper honom. Stoltenbergs ord ”Jag får tröst genom att själv trösta” skulle kunna ha varit Ciceros, även om stoikernas syn på tröstande skiljer sig väsentligt från vår. Och skrivandet som sysselsättning i sig fungerar som terapi för honom. Nog kunde det ha varit ett handfast råd att ge sina läsare? Skrivande som lindring. Men därom står inget.
Tröstaren tröstas
En studiekamrat och kollega till Cicero, Servius Sulpicius Rufus (ca 106 – 43 f Kr), formulerar ett tröstande brev till sin förkrossade vän. Rufus inleder med att uttrycka sin medkänsla, men övergår snart till att mana den store statsmannen till besinning:
Vad är det i denna personliga förlust som så djupt upprör dig? Besinna hur ödet farit fram med oss intill denna dag. Vi har mist det som människor borde anse lika kärt som sina barn: fosterlandet, ett hedrat namn, vår personliga värdighet, vår ställning i samhället. Kan verkligen denna enda nya olycka ytterligare öka din smärta? Finns väl någon som gått igenom allt detta utan att hårdna i sitt sinne och därefter anse allt annat av mindre betydelse?
Är det möjligen å hennes vägnar du sörjer? Hur ofta måste inte den tanken ha slagit dig liksom mig, att under dessa omständigheter är det inte det värsta som kan hända en människa, att utan smärta få byta livet mot döden. Vad finns väl i denna tid som kunde göra livet åtråvärt för henne? Vilka glädjeämnen, vilka förhoppningar, vilken tröst fanns för henne? […]
”Men det är en olycka att mista sina barn”, säger du. Förvisso är det en olycka, men att fördra och lida allt detta andra är värre. […]
Jag ber dig även ha godheten att ställa följande inför dina blickar: nyss har så många ryktbara män samtidigt gått under, det romerska folkets välde har lidit svårt avbräck, alla våra provinser är skakade i sina grundvalar – skall då förlusten av en enda liten kvinnas liv kunna göra dig så upprörd? Hade inte hennes tid varit ute denna gång hade hon i alla fall varit tvungen att dö om några få år, för hon föddes till människa. Vänd även du bort ditt sinne och dina tankar från detta, och minns i stället sådant som är värdigt den ställning du innehar. Hon levde så länge som livet var värt att leva, hon levde så länge hennes fosterland fanns till; dig, sin far, såg hon som praetor, konsul och augur; hon har varit gift med unga män ur landets främsta släkter, hon har fått njuta nästan allt gott som livet haft att bjuda; hon fick dö när vårt fosterland gick under. Har du eller hon under sådana omständigheter någon förebråelse att rikta mot ödet?
Glöm slutligen inte att du är Cicero, en förebild och rådgivare för andra. Var inte lik dåliga läkare, som uppger sig känna hela läkekonsten då det är fråga om att bota andras sjukdomar, men inte förmår hjälpa sig själva. Snarare bör du framställa för dig och på dig själv tillämpa, vad du brukar lära andra. Ingen smärta finns som inte tiden förmår läka eller åtminstone lindra: det är dig ovärdigt att gå och vänta på detta i stället för att själv förekomma det genom din filosofiska övertygelse. Finns det något medvetande även bland de döda, är jag viss om att din dotter skulle ogilla din obehärskade sorg, så högt som hon älskade dig och alla de sina. (Översättning: Gabriel Sjögren. Bearbetning av artikelförfattaren.)
Skall då förlusten av en enda liten kvinnas liv kunna göra dig så upprörd? Den stora förlusten är inte att Tullia har dött, utan att Rom övergått i envåldshärskarens Julius Caesars händer. Rufus vädjar till statsmannen Cicero om att visa professionalitet och verka för statens bästa. Friheten har gått förlorad och Tullia kunde inte ha lämnat jordelivet vid ett mer passande tillfälle. Ciceros sorg är överdriven, menar Rufus, och kan botas med filosofi. De norska statsmännens tal om en ung människas död som en oersättlig förlust ringer i mina öron när Rufus ber Cicero att fundera kring varför ”en enda liten kvinnas liv” berör honom så djupt.
Brevet är tydligt präglat av stoicismens ideal och följer Ciceros trepunktsprogram. Visserligen medger Rufus att det som har hänt är något ont (punkt 1), men med tanke på omständigheterna var det ändå det bästa som kunde ske. Om Tullia inte hade dött nu, hade hon troligen ändå dött inom kort, eftersom det hör till mänsklighetens villkor (punkt 2). Ödet ställde det så. Rufus talar däremot inte så mycket om det fåfänga i att slösa tårar (punkt 3), utan väljer att koncentrera sig på Ciceros ansvar som beundrad statsman och filosof, rådgivare och förebild. Att sörja så djupt är både opassande och ovist för en man i hans ställning och det hade inte uppskattats av dottern. I rådande kris behövs Cicero för medborgarna och kan inte gräva ned sig i sin individuella sorg.
Cicero, som predikat självbehärskning, visar sig alltså själv reagera obehärskat när den personliga katastrofen slår till. Han som sökt läka andra kan inte läka sig själv. Ändå håller han fast vid sin övertygelse. Måhända ser han sin reaktion som ett tecken på att han ännu inte är en vis man, att det krävs övning för att nå fulländning.
Stoisk trösteretorik – omänsklig terapi?
Enligt Epiktetos är det inte det som händer i sig som påverkar oss, utan hur vi uppfattar det som händer. Omständigheter kan vi inte rå över, men vi kan ta kontroll över våra liv och bestämma oss för hur vi vill hantera det som händer. I stoikernas metod för att bota sorg ligger att medvetandegöra bakomliggande mekanismer. Stoikerna vill blottlägga vad de menar är felaktiga föreställningar, antaganden och slutsatser och på så sätt frigöra sina ”patienter” från en ond spiral av negativa tankar. De vill förändra människors sätt att tänka. Låter det som kognitiv terapi? Faktiskt var Seneca en av de filosofer som inspirerade de första företrädarna för just kognitiv terapi.
Den stoiska filosofin är tillkommen i en tid då krig och barnadödlighet var en påtaglig del av verkligheten, då sjukdomar och barnafödande inte sällan hade dödlig utgång. Cicero och hans vän Rufus levde under en politiskt mycket turbulent tid. Filosofin utgör ett förhållningssätt till olyckor. Den som tänker stoiskt får redskap att hantera svårigheter och undvika att bli mer drabbad än hon redan är.
Det finns alltså en god vilja i stoikernas lära. Det är retoriken som är hård med sina förmaningar och förnuftsbaserade argument. Trösteskrifterna är inget man bör slå i huvudet på förtvivlade föräldrar. Visserligen inleder Seneca sitt brev till Marcia med en brasklapp: han skulle inte ha skrivit det här om hon inte var av det rätta virket för att kunna ta emot det. Men i sin övertygelse att se sorgen som något ont och i sin iver att avskaffa den, går han alltför dundrande fram. Idén att trösta med filosofiska argument ter sig varken särskilt sympatisk eller verkningsfull, åtminstone inte för vår tid. Vilken effekt skrifterna gav på den tidens människor vet vi inte.
Men trots de tvåtusen år som skiljer: texterna visar oss att grunderna för sorg är desamma genom tiderna. Och om människor gråter av samma anledning, behöver de troligen också bli bemötta på samma sätt. Det är mycket begärt av dem som är förtvivlade att de skall ta sig samman och svälja sin gråt. Det är hårt att säga att det ligger på den enskildes ansvar att gå vidare. Den som tröstar bör gå varsamt och respektfullt fram. Just så som den norske statsministern Jens Stoltenberg, vars inställning till tröst uppenbarligen skiljer sig från stoikernas. Han har varit berörd och visat känslor, men ändå lyckats behålla sitt stoiska lugn. Jag är säker på att Cicero, Rufus, Seneca och Epiktetos skulle ha hyllat honom.
Martina Finnskog är doktorand i latin vid Lunds universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 47/48.