Sverigedemokraterna som Svenska kyrkans hopp

Stina Gardestrand

Sverigedemokraterna som Svenska kyrkans hopp

Hopp, gemenskap, tröst, glädje, trygghet, bekräftelse. Och Sverige­demokrater. Kan detta vara vad Svenska kyrkan har att erbjuda i ­framtiden? RetorikMagasinet har talat med Barbro Wallgren Hemlin om vanliga människor och valretorik.

Barbro Wallgren Hemlin är forskare och lärare i svenska och retorik vid Göteborgs Universitet. När RetorikMagasinet träffar henne har Svenska kyrkans profilkampanj “Letar du på rätt ställe?” kunnat ses och höras på affischer, i annonser och i radiospottar sedan en tid efter årsskiftet när staten släppte sitt tag om kyrkan. Somliga såg dem, andra inte.

Choklad, cigaretter – och Svenska kyrkan

Somliga såg enbart cigarettpaket (såg ut som Marlboro), chokladkakor (såg ut som Marabou) eller skraplotter (såg ut som vinstlotter!). Andra, som såg Svenska kyrkans emblem i det nedre högra hörnet, tittade igen. På cigarettpaketet (där det stod Gemenskap), på chokladkakan (Tröst) och på skraplotten (Hopp…). Och så läste man kanske den diskreta texten i nedre vänstra hörnet:

“Det är ont om tröst idag. Våra andliga behov sopas under mattan. Kan det vara för att det är svårt att tjäna pengar på dem?

Många av oss försöker fylla behoven med snabb konsumtion. Men det finns alternativ. Varje dag besöker många människor en kyrka för att söka tröst”.

De av oss som tog sig tid att upptäcka vilket budskap annonserna faktiskt hade, och vem sändaren var, riskerade ett själsligt slag i solar plexus. Om man dessutom alltid hört till dem som sett Svenska kyrkan som en institutionaliserad, andefattig symbol för gamla dagars katekesreligion så gick luften kanske ur den bilden. Annonsen uppmanar inte till någonting, den är helt enkelt ett tilltal just till människan som ser den. Bara så där, utan ritualer. På en reklampelare?

– Jag känner igen strategin från andra kampanjer från Svenska kyrkans håll. Före jul kunde man till exempel se affischer där man hade gjort någon slags nutidsdramati­sering av julevangeliet, säger Barbro Wallgren Hemlin. Det handlar om att levandegöra både svenska kyrkan och dess budskap. Precis som “Letar du på rätt ställe?”- kampanjen. Den handlar ju om allmängiltiga värden, som borde vara viktiga för alla människor.

Har kampanjen varit tillräcklig synlig, tycker du?

– Det beror nog på om man har råkat komma i dess väg. Jag har inte sett speciellt mycket av den och vet inte hur många av mina studenter som kände igen den när vi först diskuterade kampanjen, men de blev nog mer uppmärk­samma på den efter det.

Den här kampanjen har ju intensifierats några månader innan kyrkovalet den 16 september i år, och man får anta att det har något slags samband. Vilket tror du är kampanjens syfte? Hur fungerar den?

– Jag vet inte hur medvetna folk i allmänhet är om att det är val på gång. Just den här sortens annons för ju inte tankarna till kyrkovalet. Är man inte redan medveten om det så går nog just det budskapet de flesta förbi. Är man redan medveten om valet så fungerar det nog som påminnelse, men jag tvivlar på att enbart en sådan här kampanj kan få folk att gå iväg och rösta.

Gå och rösta!

Ser man närmare på Svenska kyrkans hemsida är ”Letar du på rätt ställe”-annonserna ett (första) led i valkampanjen – det vill säga den kampanj man håller för att få folk att gå och rösta. Bilderna från kampanjen återfinns även med bild­texter som är klara uppmaningar till mottagaren att ta sitt ansvar och ta sig till valurnorna. Här kan församlingar gå in och beställa kampanjmaterial med samma bilder som ovan, men med texten: ”Letar du på rätt ställe? Kyrkoval 16/9. Din röst påverkar. Svenska kyrkan”. Kampanjen har alltså en klar ”andra fas” som syftar till att få svenska kyrkans medlemmar att rösta i kyrkovalet. Hur genomslagskraftig denna senare del av kampanjen visar sig vara varierar antagligen från församling till församling. Men ser man till tidigare statistik så är behovet av denna fas stort: enligt en Sifoundersökning i GP den 8/9 röstade inte mer än 10,2% av Svenska kyrkans medlemmar i förra valet, och enligt samma undersökning anser 70% av Svenska kyrkans medlemmar att valet är oviktigt.

– Man kan se en parallell mellan det här valet och premiepensionsvalet hösten 2000, säger Barbro Wallgren Hemlin. På grund av svenska folkets svala intresse och hotet om mycket lågt ”valdeltagande” blev det primära syftet med premiepensionskampanjen att överhuvudtaget få oss att göra ett val [se Barbro Wallgren Hemlins artikel om premiepensionsvalet i RetorikMagasinet nr 8, december 2000, red.].

– Den överordnade tesen i argumentationen då var “välj!”, och i det här fallet är den “gå och rösta!”. Sakfrågorna, och frågan om vem man ska rösta på, blir sekundära i en situation som den här.

 

Hot mobiliserar

Enligt Barbro Wallgren Hemlin är ytterligare en parallell, förutom det svala intresset för valet, att den enda realistiska chansen att väljarna ska öka ordentligt i antal är att ett hot mobiliserar dem.

– I premiepensionsvalet ställdes väljarna inför hotet att få mindre pengar efter pensionen. Enligt reklammakarna skulle detta scenario ju oundvikligen inträffa om staten fick ta hand om våra pengar. Det enda hoppet att undkomma hotet, enligt en stor del av reklamen, låg i att göra ett aktivt val.

Enligt Kyrkans Tidning, veckan före valet, säger hela 39% av de röstberättigade i en Skop-undersökning att de kommer att gå och rösta i år. Men samtidigt säger också 21% att de röstade vid det senaste valet. Jämfört med det faktiska valdeltagandet i förra kyrkovalet (10,2%) låter det allt annat än troligt att valdeltagandet plötsligt skulle tredubblas – om inte ett hot kan aktivera dem.

Veckorna före kyrkovalet har vi kunnat läsa om att vi står inför ett eventuellt hot om rasistiska och odemokratiska intressen i Svenska kyrkan. Sverigedemokraterna, partiet som bland annat gjort sig känt för sin främlingsfientliga ­ideologi, rapporteras satsa på att skaffa sig mandat i kyrkovalet. Enligt GP kan 24 röster räcka för att ge Sverigedemokraterna ett mandat i en liten församling som till exempel Gamla Uppsala Församling. Vägen uppåt i hierarkin hänger även den på hur stort valdeltagandet blir.

Det enda hoppet, förutsatt att man uppfattar scenariot som ett hot, är återigen att göra ett aktivt val.

Ett sådant hot mot kristendomens kärleksbudskap och rent allmänna moraliska värden skulle kunna få den i vanliga fall ointresserade att lämna soffan och gå till kyrkan denna söndag, tror Barbro Wallgren Hemlin.

– Det har hänt förut. Ecce Homo-utställningen är ett bra exempel. Där fick människor se vad kyrkan kan stå för. Och då gick man dit för att visa sin sympati.

Under hösten 1998 vallfärdade människor till den om­debatterande fotoutställning som turnerade i kyrkor runt om i landet, och som hade som syfte att visa homosexuella människors likaberättigande i kyrkan och i kristendomen. Vad som till att börja med lätt kunde ha avfärdats som ett internt bråk inom kyrkligheten blev plötsligt allmänhetens angelägenhet.

När utställningen bombhotades av religiösa fundamentalister, och demonstranter samlades vid kyrkporten för att mota bort eventuella besökare, så fyllde allmänheten ­kyrkorna många gånger om för att visa sitt stöd för utställ­ningens budskap och för en kyrka som i praktiken vågade leva efter sitt kärleksbudskap.

Kontroversiella frågor kan locka

Ska det verkligen krävas ett hot för att få fler människor att gå och rösta i kyrkovalet? Vad skulle man kunna göra för att få upp ­medlemmarnas ögon för vikten av att rösta?

– Jag tror att man ska visa mer på vad man faktiskt gör rent konkret. Man har ju inom ett så stort samfund en väldig bredd av insatser för den enskilda människan, på många ­olika nivåer.

– Det finns också flera vattendelare, frågor som är kontroversiella inom kyrkan men som skulle kunna användas för att fånga väljarnas intresse, exempelvis frågan om kvinnliga präster i svenska kyrkan.

Kyrkomötet, Svenska kyrkans motsvarighet till riksdagen, har redan tagit beslut i frågan till fördel för kvinnliga präster. Men det är ett beslut som fortfarande möter hårt motstånd hos flera grupper i det kyrkliga Sverige.

– Om fler vågade gå ut och ta ställning i kontroversiella ämnen, i frågan om homosexuellas likaberättigande i ­Svenska kyrkan, eller i frågan om att stödja kvinnliga präster som ju är aktuell här i Göteborg, så tror jag att det skulle hända mer. Man skulle vinna på att vara rak och fullständigt tydlig med vad man anser i dessa frågor. Då skulle folk kunna se att det finns människor i Svenska Kyrkan som faktiskt vågar ta ställning till det kristna kärleksbudskapet i verkliga livet. Då skulle man ha en anledning att aktivt visa sitt stöd genom att rösta.

– Och det finns exempel på de som gör det även i det här valet. En av partierna i Göteborg har en annons i GP där de som enda argument har sitt stöd för kvinnliga präster. Men just den annonsen står under prediko­turerna, så man riktar sig väl inte i första hand till en bredare allmänhet, utan till dem som brukar läsa just de sidor­na i tidningen. Och de till­hör antagligen redan den grupp som brukar rösta i kyrko­valet.

– Å andra sidan är åtminstone en av de två personerna i annonsen nog känd för en större allmänhet, just för sin drivande roll vid Ecce Homo-utställningen här i Göteborg. Vet man det, och sympatiserar med honom, så blir han ett exempel på retorikens vir bonus, en god man. Då talar hans exempel och ethos för sig själva.

 

Bortkomna röstkort

Hur gick det nu i kyrkovalet? Det fanns ju potential – nära 6 miljoner röstberättigade. I skrivande stund är arbetskam­rater, släkt och vänner som själva säger att de aldrig annars skulle tänka tanken att rösta i kyrkovalet i färd med att be­ställa dubbletter av ’bortkomna röstkort’. De går i lämmeltåg till vals enbart för att slå vakt vid kyrkoporten och hindra Sverigedemokraterna från att ta sina intressen in i det allra heligaste.

Det största hotet kan vara det största hoppet.


Författare: Stina Gardestrand är redaktör på RetorikMagasinet.


Från RetorikMagasinet #11, s 12-15

Author profile

Redaktör på svenska RetorikMagasinet 1999-2004

Lämna ett svar