Sveriges historia i retorikens optik

Retorisk historia. När Kurt Johannesson gräver i den svenska retorikens historia är det Sveriges historia som klarnar.

Sveriges historia i retorikens optik

Anders Sigrell

Sveriges enda professor i retorik under 1900-talet har kommit med en ny bok, Svensk retorik med undertiteln Från medeltiden till våra dagar. Det intressanta är dock inte att det kommer en bok om retorik: varje år utkommer 10-20 titlar.

När Kurt Johannesson kom med sin första retorikbok Svensk retorik. Från Stockholms blodbad till Almedalen i 1983, var det den första svenska handboken med retorik i titeln sedan Ivar Heikels Retorik, eller handledning i talekonsten 1923. Man kan undra vad det är som har hänt på de här dryga två decennierna? Vad är det som har gjort att retoriken från att ha varit närmast ett skällsord nu är något mycket populärt? Nu finns det flera professorer i ämnet, en forskarutbildning, en skandinavisk forskningstidskrift, magasinet läsaren håller i sina händer, en fyraårig utbildning till retorikkonsult, man kan läsa retorik vid våra flesta gymnasieskolor etc, etc.

Recension: Kurt Johannesson: Svensk retorik – från medeltiden till våra dagar. Norstedts, 2005, 345 sidor.

För retoriken är det verkligen fråga om en renässans, pånyttfödelse. Från antiken, över medeltiden fram till ingången av förra seklet var retoriken ämnenas ämne. Det viktigaste och mest centrala studieobjektet för alla som skaffade sig utbildning var att tala och skriva effektivt; det var inte bara grundläggande utan också målet för en utbildning värd namnet. Men under större delen av 1900-talet har retoriken som konst och vetenskap fortlevt under andra namn och utan teoretisk och praktisk koppling till sin rika tradition med rötter i antiken.

Annons

Det kvalitativa problemet

Ett skäl för det nyväckta intresset för retorik är att vi så tveklöst lever i en språklig kultur. Det räcker med att nämna all informationsteknologi, som gjort att informationsproblemet idag inte är kvantitativt. Problemet är inte att få tag på information, utan att avgöra kvaliteten på informationen. Och då har man funnit att retorikens gamla tankar om hur man gör en tanke gemensam med en läsare eller lyssnare kan hjälpa oss att bedöma vilken information som ska få vara med och påverka våra åsikter och handlingar, liksom hur vi ska kunna nå fram med våra tankar i det informationsbrus som råder. Snart sagt än vilket yrke vi har är språket numer vårt arbetsredskap.

Ideologiernas död

Ett annat skäl skulle kanske kunna benämnas ’ideologiernas död’. Något som visar sig i att vi inte längre kan slå upp i någon bok, vare sig det är Bibeln eller Maos lilla röda, för att få reda på vilken åsikt vi bör hysa i en bestämd fråga. De flesta tycker nog på riktigt att hur något presenteras har betydelse för hur vi ska förhålla oss till denna språkliga påverkan. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” sa Tegnér för snart två hundra år sedan, då retorik fortfarande var en självklar del av en utbildning.

Våra politiker har de senaste decennierna uppmärksammat retoriken på ett helt annat sätt än tidigare. Göran Persson, Carl Bildt och Alf Svensson har alla skrivit böcker där retorik behandlas. Mona Sahlin har till och med skrivit en lärobok i retorik, Tala så att alla lyssnar och förstår, tillsammans med Maria Karlberg 1998. Den är värd att nämna också för att den som en av förvånansvärt få läroböcker i ämnet tar fasta på att retoriken ursprungligen är en antik skapelse för antika män, som kanske inte är överförbar till skandinaviska kvinnor i alla stycken. Politik kan ses som den offentliga uppgörelsen om makten över gemensamma handlingsalternativ, och retorik som det offentliga bruket av språket för att vinna andras åsikt för ett bestämt handlingsalternativ. Så det är inte konstigt att retorik och politik på flera sätt korsbefruktar varandra genom historien.

Retoriker brukar säga att det inte är någon slump att retorik och demokrati uppstår samtidigt i Aten på 400-talet f.Kr. Det är först när det inte längre är våldet eller det nakna tvånget som styr gemensamma handlingsalternativ, utan man med språk måste övertyga om att just detta handlingsalternativ är det bästa, som behovet att lära sig tala och skriva effektivt uppstår. Det som här kallas ideologiernas död har också spritt sig till akademien.

Som ett av skälen till retorikens nedgång anförs ibland den moderna vetenskapen. René Descartes tillhörde de vetenskapsmän som var skeptisk till retoriken, och brukar tillskrivas stridsropet ”Ge mig bevis och inte argument”. Det blev grunden för en vetenskapssyn som fick sitt paradigmatiska uttryck i den så kallade positivismen, som hävdar att vetenskapliga sanningar är entydiga och bara kan vara på ett sätt. Numer har de flesta inom akademien insett att också vetenskapliga sanningar tillhör det ”som kan vara på annat sätt”, för att citera den som gjorde vetenskap av retoriken, Aristoteles. Alla måste argumentera för att vinna gehör för sina rön inom en forskningsgemenskap.

Armbågarnas språk

Ett tredje skäl för retorikens renässans som inte är självklart positivt har att göra med ett förändrat samhällsklimat de senaste decennierna. En av de mer lyckade politiska kampanjerna kan säkert sägas vara den då så bespottade ”Satsa på dig själv-kampanjen” från tidigt åttiotal. På sjuttiotalet fanns det en utbredd känsla av att mycket, om inte det mesta, nog skulle lösa sig, i alla fall det där med jobb. Så är det inte längre. Nu finns det i stället en utbredd uppfattning att vi måste konkurrera med varandra, att det är armbågarna som gäller. Och då har hur vi använder språket självklart stor betydelse. I många platsannonser efterfrågas social kompetens, och vad är det om inte vår förmåga att använda språket effektivt? En anställningsintervju är en retorisk situation par preference. Och har vi väl kommit in på arbetsmarknaden måste vi förhandla om vårt värde på grund av den allestädes närvarande individuella lönesättningen.

Retoriken som svensk historia

Det här kan vara några skäl till att retorik som ämne blivit så uppmärksammat på sistone. Även om jag som retoriker gärna vill tro att främsta skälet finns hos retoriken själv, med dess genomtänkta helhetssyn på kommunikationen och dess villkor. En helhetssyn som inbegriper intentionen hos den som öppnar munnen eller börjar trycka på tangenterna, över till påverkansresultatet hos mottagaren, och stegen däremellan.

Skälet att uppmärksamma Kurt Johannessons nya bok är alltså inte för att det är ännu en retorikbok, utan för att han med all önskvärd tydlighet visar att den klassiska retoriken utgör en direkt central del av vår svenska historia. Utan insikter i den retoriska skolbildningen riskerar mycket av vår historia att bli, om inte fullständigt oförståelig så i alla fall utan det sammanhang som retoriken kan skänka.

Ett tydligt exempel är Erik den XIVs marginalanteckningar från fängelsetiden. Tidigare forskning har bedömt dem som en dåres förvirrade notationer. Med sin retoriska verktygslåda dechiffrerar Johannesson anteckningarna och kan visa att det i stället ånyo rör sig om utkast till olika tal Erik kan tänkas behöva hålla när han, som han tror och hoppas, kommer att bli befriad från fängelset.

Det sanna och det sannolika

Så går Johannesson igenom den svenska historien, från den heliga Birgitta och framåt, och visar på betydelsen av retorisk skolning, både som analysinstrument och som nödvändiga biografiska data om de personer som fick direkt inflytande på den svenska historien. Det gäller såväl historieskrivning som praktisk politik. Det kan man visserligen läsa i alla retorikhistoriska handböcker på svensk botten. Men vad Johannesson gör är att han faktiskt går ned i arkiven och kan belägga varje antagande med välfunna källhänvisningar och citat.

Boken inleds med ett femtio sidor långt kapitel om Arvet från antiken. Det är lika välformulerat och visar på en lika gedigen beläsenhet och förtrogenhet med källorna som övriga kapitel. Därför är det med ett litet stygn i hjärtat jag tvingas konstatera att Johannesson inte följt med i modern svensk retorikforskning. Han skriver om konflikten mellan filosofi och retorik, med filosofen Platon på ena sidan och retorikerna Protagoras, Gorgias och Isokrates på den andra. En konflikt som platoneleven Aristoteles tyckte sig lösa genom att visa att också retorik går att studera systematiskt, och att båda är nödvändiga för samhället, med olika uppgifter att fylla. Johannesson formulerar, i likhet med många andra läroböcker, Aristoteles lösning med orden ”Filosofin handla[r] om det sanna och retoriken om det sannolika” (sidan 25).

Det är en olycklig formulering som troligen har sin grund i en tveksam aristotelesöversättning. Det är olyckligt då det inte fångar skillnaden mellan filosofi/vetenskap och retorik. För det första så hörs det att det sannolika är likt det sanna, sanno-likt. Det är med samma förståndsgåvor vi avgör om något är sant eller sannolikt. Men den viktigaste invändningen är att det sannolika inte tillhör det som Aristoteles avgränsade som retorikens studieobjekt, ”Det som kan vara på annat sätt”.

Det som är sannolikt är lika sant eller falskt som det sanna och det falska, men vi vet ännu inte hur det förhåller sig. Det kan vara sannolikt att det ska snöa i Hemavan i morgon, i morgon vet vi. Men vad Aristoteles är ute efter är att avgränsa retorikens område. Fakta är fakta, och det kan vi inte göra något åt. Däremot väljer vi hur vi ska handla. Våra handlingar är knappast sanna eller falska annat än i metaforisk betydelse, däremot är de bra eller dåliga, goda eller onda, konstruktiva eller destruktiva.

Det kan kanske tyckas petimetrigt att klaga på en översättning av ett ord från Aristoteles, men om retoriken ska ha ett existensberättigande som akademiskt ämne och inte enbart en färdighetsdisciplin, är frågan allt annat än futil. Låt naturvetenskaper och statistiker hålla på med det sanna och sannolika; retorikens fokus är språkvalens betydelse för våra handlingar. Med detta kan den antika retorikens tal om det oupplösliga sambandet retorik-etik åter få en central plats i såväl utbildning som samhällsliv. Sambandet retorik-etik var en avgörande fråga för alla antikens stora retoriska tänkare. Kanske mest pregnant formulerad i Quintilianus vir bonus-sats: en god retoriker är en god människa.

Mördad eller oskadliggjord?

En av retorikens grundantaganden är alltså att hur vi väljer att formulera en tanke eller en sinnesförnimmelse, för oss själva eller andra, är direkt avgörande för hur vi ska uppfatta företeelsen. Ett tydligt exempel som lyfts fram av Johannesson är Gustav Vasa och hans retorikers formulering av händelserna runt den laglige konung Kristians kröning i Stockholm år 1520. Myten om Stockholms blodbad torde fortfarande vara mer eller mindre levande för de flesta svenskar än idag.

Ett exempel från idag: I fjol dog den palestinska hamasledaren efter aktivt ingripande av den israeliska regeringen. I radion kunde man dagen efter höra att han blivit ”mördad”, ”avrättad”, ”dödad”, ”likviderad” och ”oskadliggjord”. Det verb man väljer visar vilken infallsvinkel man väljer att betrakta det hända ur, och ger oss lyssnare helt olika bilder av det skedda. Det ”kan vara på annat sätt”, och blir avgörande för hur vi ska uppfatta och förhålla oss. Utifrån detta grundantagande kan retoriken sägas vara den vetenskap som hjälper oss att välja så effektivt som möjligt, och som kan hjälpa oss att förstå tankarna bakom de språkval som andra gör.

Titeln på Johannessons bok, Svensk retorik, visar den tes som Johannesson konsekvent driver: Retoriken är ett nödvändigt redskap för att förstå den svenska historien. Han sätter på sig ett par retoriska glasögon och ser vad som visar sig genom dess raster. Glasögonmetaforen kanske inte är helt lyckad. Glasögon kan vi ta av oss, men språket kan vi aldrig ta av oss.

Vårt tänkande styrs av våra språkval, och retoriken ger oss redskap för att reflektera över dessa språkval, hos andra likväl som hos oss själva. Johannessons titel är dock mindre lyckad ur en annan aspekt; den påminner för mycket om hans första retorikbok, Svensk retorik. Från Stockholms blodbad till Almedalen. Man skulle kunna tro att det är ännu ett utslag för den akademiska handbokstraditionen där man ger ut nya utgåvor och flyttar fram senaste referenspunkt (som Alf Tergels kyrkohistoria som hetat från Jesus till Mao, i ny upplaga från Jesus till Moder Theresa). Så är det inte med Johannessons verk. Den äldre är slut på förlaget och den nya lanseras som en ersättare för den. Det är synd. Även om personer och epoker naturligtvis kommer igen är det en helt nyskriven bok, med helt olika exempel och citat. Det går utmärkt att läsa dem efter, eller bredvid, varann.

Ingen retorik efter Palme?

På samma sätt som i de tidigare tidsepokerna visar Johannesson mycket tydligt retorikens betydelse också under 1900-talet. Att nykterhets- och väckelserörelsen hämtar sina lärospån för att kommunicera effektivt från retorikens rika förråd visar Johannesson genom att, som tidigare, dyka djupt i arkiven. Så t.ex. får vi bl.a. veta att P.P. Waldenström, Svenska Missionsförbundets grundare, disputerade på Cicero innan han prästvigdes, och att nykterhetsrörelsen (med 400 000 medlemmar 1910) gav ut antologier med lämpliga texter att utgå från i föredrag liksom läroböcker i konsten att tala. Samma sak visar sig gälla för den tidigare arbetarrörelsen.

Därför är det lite förvånande att betydelsen av retorisk skolning i de senaste decenniernas politiska debatt lyser med sin frånvaro. Personligen skulle jag tro att det går att hitta mycket intressant på t.ex. den socialdemokratiska kursgården Bommersvik. Att det sista kapitlet ”Vår egen tid” avslutas med Olof Palme är synd. Det är trots allt efter Palmes död som retoriken har fått sin renässans här i Sverige, och det hade varit intressant att se vad den svenska retorikens nestor har att säga om den saken.

Men Johannessons bok visar med all önskvärd tydlighet att det inte går att förstå vår svenska historia om man inte har koll på vilken betydelse retoriken spelat. ❧

Författare: Anders Sigrell är lektor vid Umeå universitet, där han undervisar i retorik.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 25, s 14-17