Frälsningsarmén och förlöjligandet
Frälsningsarmén kom från England till Sverige 1882 och blev snabbt en av de ledande folkrörelserna under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Användningen av färgglada uniformer, populärmusik, känslomässiga predikningar, och välgörenhet till fattiga och utstötta, möttes av såväl entusiasm som förlöjligande. Redan i samtiden var det tydligt att rörelsen var mer förlöjligad än någon annan folkrörelse, något som senare historiker också bemärkt. Detta förlöjligande kunde både undergräva det ethos som behövdes för att övertyga de ofrälsta och motverka medlemmarnas förtroende. Med hjälp av Michael Billigs begrepp “unlaughter” studerar jag Frälsningsarméns strategier för att motverka förlöjligande. Jag visar hur rörelsen å ena sidan proaktivt försökte undvika löjlighet och föreslog användning av allvar och tårar för att övertyga utomstående, och å andra sidan mobiliserade en martyridentitet, för vilken motståndarnas skratt, inom gruppen, kunde omkodas till ett tecken för den egna rättfärdigheten
