Talaren som artist

Teoretiska anvisninger för skrivande av spännande och goda tal finns det nog av. Med listor, begrepp och tjocka böcker har man kartlagt det intellektuella arbetet med tal. Men vad med det praktiska framförandet? Där får man kanske gå till teatern för att hitta inspiration, råd och utmanande övningar.

Talaren som artist

Erland Lundström

”A MINUTE TO LEARN, a lifetime to master” är en slogan som säljer strategispelet Othello. Lika lätt att lära och lika svårt att bli mästare i är den sköna konsten att tala så att andra vill lyssna. Bara tanken på att stå upp och tala inför en grupp människor gör att många får panikångest. De hittar snabbt på ursäkter både inför sig själva och andra för att slippa undan. De gör detta samtidigt som de mycket väl vet att det kan vara både utvecklande och betydelsefullt för dem själva om de håller det anförande som erbjuds.

Ericsson och dess VD Kurt Hellström har de senaste månaderna på ett synnerligen olyckligt sätt lyckats påvisa retorikens betydelse för näringslivet. Genom att först undvika att informera aktieägarna och sedan göra det på ett så taffligt sätt i TV att tittarna kollektivt skämdes. Det patetiska actio som Hellström visade upp för det svenska folket gör det lätt att påminna om det stora behovet av utbildning i ämnet. Om VD:n för ett av Sveriges största företag beretts en möjlighet att träna på vad han skulle säga hade det han verkligen sade kommit fram på ett bättre sätt. Om han dessutom insett vikten av att ta emot lektioner i hur man framför sina ord hade resultatet blivit bättre. Det hade i sin tur visat sig i bättre börsvärde och högre förtroende hos allmänheten.

TEORI & PRAKTIK

HandARETORIKEN DELAS OFTA IN i en teoretisk och praktisk del som två grenar i retorikens träd. Redan i den retoriska historien fanns det hos många teoretiska retoriker en viss missunnsamhet gentemot de som såg den praktiska delen av retoriken som precis lika viktig som den teoretiska. Det har alltid varit lättare att prata om en sak än att göra det varför det inte är särskilt förvånande att teorin lätt tar över.

Marcus Tullius Ciceros gode vän Quintus Pomponius Atticus har i den historiska romanen av Erik Lycke Min vän Marcus Tullius beskrivit den retoriska utvecklingen i Rom efter Cicero på följande sätt. ”Dock må jag säga att efter Marcus Tullius har det tyvärr gått med vältaligheten som med togan. Vecken, draperingen, tygets fall och färgen på bården har blivit allt viktigare och verkar mer betydelsefulla än vad som ryms därinnanför.”

Om Erik Lycke har en historisk grund för sitt citat framgår inte men som metafor över hur man kan se på detta med retorik kan den ha sitt intresse. Blir den teoretiska retoriken inte  ibland väl fokuserad på sina etiketter, sina fina begrepp? Glömmer man inte bort kroppen bakom orden?

För att dagens diskussioner om retoriken inte ska hamna i samma fälla är det därför viktigt att inte tappa bort vikten av hur man framför det man säger.

Den så viktiga teoretiska delen av retoriken ger oss en metod att tala efter. Med grundläggande kunskaper om de olika stegen i det retoriska arbetet är det lätt att finna den disposition som gör att vi vet att talet kommer att nå fram till dem som lyssnar. Den retoriska metoden ger talet den stomme/ryggrad som gör att vi intellektuellt kan känna oss trygga och komfortabla i den stund vi ställer oss upp för att säga: ”Mina damer och herrar”.

Nåja, kanske ändå inte. För många talare räcker det inte med att känna trygghet i sitt manus. Eller som en kursdeltagare sade till mig: – ”Det är ju det som är det lätta”.

Förresten finns det många böcker som teoretiskt talar om hur man skall göra; ”Nej, det är nu det börjar! Hur skall jag göra? Var skall jag stå? Varför måste jag ha armar? Var gör man av dem? Hörs jag, eller kommer de dragande med en mikrofon!? Om de gör det, så åker jag hem!”

Talaren som artist

AdoroFÖR MÅNGA OERFARNA TALARE är frågorna många och möjligheten till flykt få. Det är här den praktiska delen av retoriken kommer in. Att actio har en mycket stor släktskap med skådespeleriet är självklart så låt oss se hur man i teaterns värld arbetar med ett manus. Teatern är en konstform, men lika mycket ett hantverk. I teaterns värld är det en självklarhet att analysera och tänka efter före. När pjäsen är vald/historien eller varför inte talet är klart så är en del av inventiot att se var det ska framföras, för vem och av vem. På samma sätt arbetar väl alla invänder någon nu. Ja, kanske det, eller kanske ändå inte. Enligt min uppfattning så är det ofta utförandet av det goda talet som skulle kunna förbättras. En praktisk retoriker arbetar på samma sätt som en regissör.

Om det självklara i ett tal är att få lyssnaren att vilja lyssna är det viktigt att se på framträdandet. Talaren ska med sitt actio – röst och kroppsspråk i skön harmoni – få lyssnaren att ”se sanningen” i det de lyssnar till. Om en ovan talare får veta var de ska stå, hur de ska agera och på vilken nivå de ska lägga sin röst för att nå ut med sitt budskap, förstärker det självkänslan. Den känslan kombinerat med ett teoretiskt väl utformat tal gör att de lyckas. Den självkänsla detta ger kan inte räknas i akademiska poäng men återfinns som ett skönt välbefinnande i kroppen.

Som teaterpedagog och regissör var det därför med stor förundran som undertecknad i slutet av 1980-talet klev in i den retoriska världen. Den okunskap om det sceniska uttrycket som återfanns i både litteratur och i praktiken slog mig med häpnad. Det var en förundran som gradvis gick över i en känsla av förtjusning. Här fanns det mycket att göra. En idé formulerades. Genom att förena klassisk retorik med modern teaterpedagogik är det lätt att lära människor att upptäcka att även de har något att säga och att de kan göra det på ett spännande och intressant sätt.

Jag har sedan 1989 hållit i kurser om talekonsten. Med ett upplägg på två eller flera dagar får deltagarna en insikt i den klassiska retoriken. Samtidigt får de träning och insikt i hur en skådespelare/artist arbetar med sig själv och texten för att nå ut med sitt budskap. Grundtesen för träningen är att lära deltagarna att i teori och praktik förena William Shakespeares ord om att ”anpassa orden efter spelet, spelet efter orden”.

LIVET ÄR EN SCEN

HUR GÖR MAN DÅ för att nå ut med sitt budskap? Att teoretiskt med ord beskriva det som skall utföras praktiskt är ju något som tidigare ifrågasatts i denna tidning. Det är en invändning som samtidigt som den är lätt att förstå bör bemötas. Det är viktigt att försöka beskriva en process så att läsaren själv kan ta ställning om den eventuellt fungerar. En handbok i praktisk retorik är lika viktigt/oviktig som en kokbok i fransk matlagning. Det räcker inte med att läsa, man måste göra för att förstå.

Det som vill lära sig att tala kan göra det genom att lära sig spela teater. Min åsikt kan uppfattas som provokativ, men den som lärt sig att agera och spela fram känslor i en rolltolkning kan använda samma teknik för att förstärka sina egna ord. En grundläggande skillnad mellan teater och retorik är actio. Som skådespelare är man något annan än sig själv, i talet är man bara sig själv. Min uppfattning är att detta ”sig själv” kan och bör förstärkas. I den stund man står på ”scen”, är sedd av andra, med syftet att påverka med sina ord, är det viktigt att våga spela ut. Det gör man genom ett medvetet actio. Det är tillåtet – till och med önskvärt – att man förstärker sitt kroppsspråk och sin röst för att nå ut med sitt budskap.

William Shakespeare säger att ”livet är en scen och vi är alla aktörer”. Det gäller att spela sin roll så väl som möjligt. Han säger också att vi spelar olika roller i vårt liv. Den talare som ser sanningen i det påståendet inser också att man får bättre gehör för sina ord genom att spela sin roll som talare på ett annat sätt än sitt eget vardagsjag. Det gäller alltså att inte vara någon annan än sig själv – men vi vet alla att vi kan vara oss själva på många olika sätt.

TALARENS PIANO

pudetDET GÄLLER ATT SE MÖJLIGHETEN att spela på talarens piano. Om vi ser talet som ett musikstycke, våra kroppar som pianot och oss själva som pianisten, ser vi möjligheten att spela upp det vi har att säga på ett för stycket väl valt sätt. Ett piano kan låta mycket och väl. En skicklig pianist kan med sitt piano få publiken att skratta och gråta. Genom att använda hela registret kan hon få publiken att följa med i känsloströmmar. Samma teknik kan användas av alla talare. En ovan talare börjar lika väl som en oerfaren pianist försiktigt.

Till att börja med spelar man mitt på pianot, men mer kunskap och mer tilltro till sin förmåga gör att man gradvis spelar ut mer och mer. Se gärna diskantspelet som det lätt överdrivna spelet á la Jonas Gardell medan det medvetet känslomässiga kan ses som ett spel på bastangenterna.

Det första steget i att bli en talare som är artist är att göra entré på rätt sätt. För börjar du ett tal på rätt sätt är det lätt att lyckas även i fortsättningen. För en skådespelare är det en självklarhet att göra en stark och medveten entré. Från den mikrosekund skådespelare kommer in på scenen för att framföra en monolog är de medvetna om att de syns – och agerar därefter. De går fram till mitten av scenen. De ställer sig där och fyller upp rummet med ett ögonblicks dramatisk tystnad och låter blickarna dras till sig. Den tystnaden skapar en spänning och nyfikenhet. Det blir ett miniexordium och ett ”se mig för här är jag”.

Medan lyssnarna fascineras av den dynamiska tystnaden kan skådespelaren lugna ned sig, andas och göra sig beredd att säga sina repliker. Som talare ska du göra exakt likadant.

Genom att i en medveten dynamisk tystnad fylla rummet skapar du en nyfikenhet och ett intresse, samtidigt som du låter kroppen fysiologiskt må väl genom att se till att andningen är under kontroll. När du gjort det kan du börja tala.

Den som vill nå ut med sina ord skall också tänka på att stiga fram och göra sig synlig. Det gäller att vara stolt över att man är den man är och inte gömma sig bakom talarstolar eller bord när man påvisar det rätta och sanna. Agerandet ger talet dess krydda – om du gömmer dig blir det lätt en smaklös och tråkig soppa. Den som medvetet väljer bort något av agerandet, rösten eller ordet för att nå ut med sitt budskap bör ha ett väldigt viktigt budskap för att intressera lyssnaren.

Låt oss därför gå vidare och se hur man kan finna lyssnargruppens första position. När man står upp inför en grupp människor är det en viktig poäng att alla lyssnargrupper har en plats på “scen” där dina ord får sin största verkan. Den punkten är centralt placerad framför gruppen på ett avstånd av 2–4 meter. Det är ett avstånd som varierar med publik och lokal. En erfaren talare ser till att ställa sig i mitten på ett sådant sätt att alla kan se, för att på så sätt lättare förstå. Det rätta avståndet för den specifika gruppen hittar man genom att gå fram emot publiken. När man som talare känner att ”nu är jag på gränsen att hamna för nära de som sitter längst fram”, är det där man bör stanna upp. Det är då du som talare har ”gruppens första position”. Det är just där du blir tydlig och spännande. Du fyller upp rummet och etablerar dig på scenen. Det ger ett positivt ethos som underlättar lyssnandet.

STÅ FÖR DITT ORD OCH DITT ORD STÅR FÖR DIG

HUR DU PLACERAR DIN KROPP i förhållande till dem du talar till ger lyssnaren en anvisning om hur hög status du vill ge dina
ord. Söker du samförstånd och diskussion kan du sitta ned och vara på samma nivå som dina lyssnare. Vill du övertyga ska du stå upp!

För att ytterligare ge kraft åt dina ord är det tillåtet att inspireras av de bilder vi fått med oss från den antika retoriken.

Där framställs talaren stående med armarna utsträckta som om han ville omfamna publiken. Prova gärna den ställningen. Den ger en positiv auktoritet, visar intresse och vilja att nå ut till lyssnaren. Samtidigt ger det dig som talare en maximal andning, vilket i sin tur ger gott om syre till hjärnan. Din röst frigörs genom din kroppshållning och din kropp fungerar så bra som det bara är möjligt. Den positiva auktoritet du får när du står upp ger en närvaro som är spännande att titta på. Det är positivt för publiken.

För dig själv som talare är det också positivt att stå upp. Du får en bättre uppmärksamhet. Du känner publikens intresse, den ger dig självkänsla. Med ett medvetet agerande skapar du den kontakt du önskar.

RETORIK ÄR EN RÄTTIGHET

honoroDEN TALARE SOM RÄTT FÖRSTÅR Shakespeares ord om att ”anpassa spelet efter orden, orden efter spelet” har förstått hur viktigt det är att praktisk retorik får större status i det retoriska samtalet. Det uppnår vi genom att erkänna att det kan och bör få ta tid att knäcka den artistiska koden på samma sätt som det tar tid att lära sig läsa. Det går inte att avfärda lovvärda kurser i kroppsspråk genom att studera elevernas första försök att förstärka sina ord med ett medvetet actio. Det tar tid att lära sig hur var och en skall göra för att hitta sin personliga form. Det är när den kunskapen sitter i kroppen som vi kan förstärka våra ord med det medvetna actio som gör att andra vill lyssna.

Själv ser jag retoriken som en grundläggande rättighet. Vi skulle berika samhället om alla fick möjlighet att både praktiskt och teoretiskt lära sig hur man skall göra och varför man gör som man gör när man gör det. Eftersom den kunskapen inte finns hos alltför många av dagens lärare i svenska är det positivt med enkla kurser i presentationsteknik.

Som praktisk retoriker ser jag ”retorik till folket” som min primära uppgift. Alltför många människor mår dåligt av att inte våga förmå sig till att stå upp och säga vad de tycker. Om jag kan lära dem hur de ska göra, och varför de ska göra det de gör när de gör det så har jag gjort en hedervärd insats. Se gärna oss som arbetar med praktisk retorik som förskollärarna som ska intressera och stimulera barnen till att söka mer kunskap. För som Kurt Johannesson påpekar i sin Retorik eller konsten att övertyga; om man ser talet som en trappa så är de första trappstegen intresse, välvilja och förtroende. När vi gett en elev detta är det dags för dem att lära sig mer om teorin. För det är när teori och praktik går hand i hand vi utvecklar retoriken.
Just nu när jag skriver detta springer ”drakmannen” förbi.

Tillsammans med min dotter ställer jag mig vid fönstret och tittar ut. Det är en härlig syn vi får uppleva. För oss är det en sinnebild för våren och framtidstro. Vi ser en gammal kines som springer förbi ute på gatan. I vanliga fall tar han sig fram med rullator, men varje vår kommer han förbi med en drake gjord av gamla plastkassar. Det är inte en vanlig drake han har. Bara svansen är minst tio meter och den är så vacker när den flyger. Men det vackraste är hans leende och den glädje han utstrålar när han ser att hans drake lyfter. Hans kropp är gammal och skröplig men när draken är i luften får den kraft och han springer iväg nedför gatan. Precis så känner jag mig inför detta att vara en utbildare i praktisk retorik. Med en blandning av kunskaper/plastkassar som jag samlat under åren har jag skapat en alldeles egen drake som jag tror jag kan lära andra att flyga med. När de gör det och de känner att de lyckas ger det mig en stor personlig tillfredsställelse. ❧


Författare: Erland Lundström är regissör, talkonsult och författare.


25010Artikeln finns i RetorikMagasinet 10, s 12-15

Om skribenten

Lämna ett svar