Försvarstalen och tv-mediet. Från tid till annan dyker det upp skandaler i amerikanska medier, som får stora konsekvenser för de inblandade politikerna. Det är i skandalen den retoriska situationen uppstår och där politikerna har möjlighet att påverka utfallet genom att använda den gamla retoriska genren – försvarstalet.
Talen efter skandalerna
Line Nybro Petersen
Bill Clintons affär med Moncia Lewinsky är naturligtvis ett skolexempel på en politisk skandal. De bilder, som visades igen och igen på tv, har inpräntats i alla amerikaners minne (likaväl som hos oss européer). Vi kommer ihåg bilderna av Monica Lewinsky där hon kramar presidenten och vi minns hans kraftiga förnekande av saken viftande med fingrarna och hans ord ”I did not have sexual relations with that woman”.
Det minns vi naturligtvis för mediebevakningen var så enorm att man knappats kunde värja sig. I slutet av 1990-talet hade skandalen varit på väg en längre tid. Clinton hade i flera omgångar blivit beskylld för att ha haft utomäktenskapliga förhållanden med en rad kvinnor bland andra Paula Jones, som gick till domstol. Här börjar den verkliga skandalen då Bill Clinton blankt förnekar att han känner Lewinsky med undantag av några få möten i Vita Huset. Förnekandet fortsätter en längre tid och den 26 januari 1998 fäller han så de berömda ord, som här citerats, i tv. Men bevisen hopar sig och Clinton måste känna, att han inte längre kan upprätthålla sin strategi med att förneka saken.
Clintons tv-tal
Som ett desperat försök att få stopp på skandalen går Clinton den 17 augusti 1998 ut i tv för att erkänna sina synder. Tidigare samma dag har han också erkänt förhållandet inför en åklagarjury. Från sitt kontor i Vita Huset talar han direkt in i kameran och till folket. Han erkänner förhållandet, ursäktar sina lögner och uppmanar alla att lägga saken bakom sig och att börja fokusera på viktigare politiska problem.
Clintons erkännande fick inte det resultat han hoppats. Även om han behöll sitt ämbete hamnade han i den efterföljande välkända riksrättssaken. Det är dock inte själva den sexuella handlingen som blir den verkliga skandalen. Det är däremot de andrahandsbrott, som följer i kölvattnet på avslöjandena. Det är detta att Clinton valt att förneka sina handlingar, som till sist framtvingar riksrättssaken.
Nixons tv-tal
Clintons tal är inte utan precedensfall. 1952 kan man finna ett tidigt exempel på en liknande mediebegivenhet. Den 23 september håller Richard Nixon sitt berömda ”Checker-tal” på tv. Nixon skulle ha tagit emot mutor på omkring 18 000 dollar för täckning av sina utgifter. Han var vid den tidpunkten vicepresidentkandidat i Eisenhower-administrationen. Nixons hänvändelse till folket kom mitt under den pågående valkampanjen. I åratal hade den demokratiska Truman-regeringen åtskilliga gånger beskyllts för korruption och även om inte presidenten själv stod i centrum för beskyllningarna blev hans anseende fläckat, därför att han inte genast slog ner på de skyldiga. Till sist blev en lång rad höga medarbetare sparkade. Med dessa händelser som bakgrund blev Eisenhowers främsta vallöfte att sätta stopp för korruptionen hos höga politiker. Därför var det också olyckligt att Nixon som vicepresidentkandidat blev beskylld för att ha tagit mutor under valkampen. Då Nixons försök att ignorera beskyllningarna inte fick skandalen att försvinna beslöt han till sist att gå ut i tv. På samma sätt som senare Clinton talade Nixon direkt till tittarna. Talets namn, ”Checkers”, kommer från namnet på den lilla hund, som Nixon och hans familj fått som gåva, en gåva som han insisterade på att behålla. Nixons tal fungerade. Under loppet av kort tid dog ryktena och krisen. Tillsynes hade Nixon förstått att använda tv-mediet till sin fördel. Det är klart att medielandskapet 1952 och 1998 är klart olika. 1952 hade publiken ett mera naivt förhållande till tv-mediet. Man kände inte till politisk debatt i tv. Det var något som pågick i dagspress och radio. Man kan förstå det starka intryck som gjordes när Nixon talade direkt till folket. Plötsligt var politikerna inte längre så långt bort från väljarna som tidigare. Men varför lyckades det 1952 för Nixon och inte för Clinton 1998, som använder samma form av hänvändelse och retorisk form?
Att försvara och angripa
Om Clintonskandalen 1998 kan betraktas som en sexskandal med andrahandsbrotten som den största konsekvensen kan man kalla Nixonskandalen 1952 en ekonomisk skandal. Vid ekonomiska skandaler är det i högre grad risk för att det är fråga om en lagöverträdelse än det är när det gäller sexskandaler. Det handlar ofta om att politiker har utnyttjat sin maktsituation för egen vinning – ekonomisk eller annan. De två skandalerna kategoriseras alltså olika men Clinton och Nixon valde samma väg för att nå en lösning, det televiserade försvarstalet.
Försvarstalen, genus judiciále, anses vara en av de tre ursprungliga genrerna (tillsammans med hyllningstalen och de politiska talen). Denna genre handlar om händelser som har skett och används ofta i förbindelse med rättsliga problemställningar. I detta sammanhang handlar det dock inte om att försvara sig inför en domstol utan inför offentligheten. Quintilian säger i Kurt Johannessons Retorik om försvararen att han måste förneka eller bestyrka fakta, ifrågasätta olika personers kompetens, kunna urskulda, vädja om medlidande, förmildra, uttunna eller avleda anklagelsen, uttrycka förakt eller hån…
”I did not have sexual relations with that woman.” Status translationis i tv-rutan. Bill Clinton, 17 augusti 1998.
Retoriska verkningsmedel
När vi rör oss i de två talarnas narrátio stöter vi i båda fallen på ”ett slags” erkännande. När jag skriver ”ett slags” är det för att erkännandena uttrycks på två helt skilda sätt. Erkännandena är tätt knutna till utgångspunkten i talarnas försvar. Alltså hur den anklagade förhåller sig till anklagelsen. Eller med retoriska termer vilken status som används. Bill Clintons tal kan sägas ta som utgångspunkt status translationis. Det vill säga man bestrider inte huruvida det är tal om en överträdelse eller ens om den anklagade är skyldig utan pekar istället på några yttre omständigheter, som man kan skylla på. Varför gör han det? Jo, säger han inte just:
I can only tell you that I was motivated by many factors. First, by a desire to protect myself from the embarresment of my own conduct. I was also very concerned about protecting my family. The fact that these questions were being asked in a politically inspired lawsuit, which has since been dismissed, was a consideration, too.
Alltså en rad yttre faktorer som en slags ursäkter till Clintons brott. Ursäkter som väl att märka verkar vara sannolika. Vi kan alltså förstå hur det måste kännas att få sitt privatliv uthängt i medierna oavsett om man begått en amoralisk handling eller ej.
Nixon däremot väljer en annan utgångspunkt i sitt försvar som man kan kalla status finitionis vilket innebär att Nixon inte förnekar att ha mottagit de omtalade 18 000 dollar men däremot huruvida det skulle vara tal om mutor. Han gör mycket för att bevisa just detta. Först erkänner han att han fått pengarna…
The question is, was it morally wrong? I say that it was morally wrong – if any of that 18.000 dollars went to Senator Nixon, for my personal use.
Därefter avvisar han att det skulle vara fråga om mutor men att han däremot har visat omtanke om skattebetalarna…
Every penny of it was used to pay for political expenses that I did not think should be charged to the taxpayers of the United States.
Kommentaren med hänvisning till det amerikanska folket kan betraktas som en form av benevólus, ett försök att skapa välvillighet mot talaren.
Clinton och Nixon väljer skilda strategier i sitt försvar. Det de har gemensamt är att ingen av dem nekar till den tvivelaktiga handlingen. Clinton, som från början upprätthöll status coniecturae – nämligen att neka till att ha begått handlingen, fick till sist för många bevis emot sig, däribland inspelningar av telefonsamtal och spermafläckar på en klänning.
Bill Clintons utgångspunkt är svagare än Nixons. Om Nixon kan avvisa att han har begått en olaglig handling och att hans argumentation är övertygande eller i bästa fall sannolik så har han rätten på sin sida. Clinton ljög en längre tid för hela folket och inte minst för sin egen familj. Man kan inte efter denna typ av bevisföring vara övertygad om att det är tal om ett engångstillfälle. Samtidigt har hans beslut om att tiga stilla också haft stora konsekvenser för Monica Lewinsky, vars liv också hängdes ut i medierna.
I denna typ av försvarstal är det i narrátio inte något större behov av att gå djupare in i en förklaring om vad som skett. Just för att historien blivit offentlig uppstår behovet av talet. Clinton säger i början av sitt tal att han nu tvingats ta ansvar för sina handlingar, offentligt och privat. Men det är i verkligheten inte hans egentliga huvudtanke eller propositio. Huvudtanken är snarare att säga precis lagom för att få folket och medierna att känna sig tillfreds och sluta med att fråga mer i ämnet. Själv säger han alltså ”Now it is time – in fact, it is past time to move on”. Medan Clinton ger uttryck för att han önskar flytta fokus från skandalen så säger Nixon, att de kan leta vidare i hans ekonomi om de har lust – de hittar ändå ingen smuts på honom ”And I want you to know the facts”. I talarnas propositio blir det tydligt vilket försvar som spontant verkar starkast.
Nixon på väg till valmöte. (foto: The Hulton Press Library)
”We’re gonna keep it”
Det är i talarnas argumentio eller demonstrátio, de största skillnaderna finns. Clintons tal är väsentligt kortare än Nixons. En stor del av Nixons tal består av en steg för steg uppräkning av hans livs ekonomiska resurser ända ner i hans privata kassa till exempel han och hans frus första hyra för deras lilla lägenhet osv. Det verkar långtråkigt och överflödigt men tjänar självklart sitt ändamål i försöket att beskriva sig själv som en av folket. Samtidigt får man verkligen intrycket att han inget har att skyla när han på detta sätt öppnar påsen med personliga upplysningar. Hela hans bevisbörda och argument för att visa sin oskuld avslutas med den lilla anekdoten, som har gjort att talet gått till eftervärlden. Historien om hur de fick en liten svartvit hund i gåva. Hunden fick namnet Checkers efter färgerna i schackspelet och hans argumentation avslutades således med en eftertrycklig pathos-appel
And you know, the kids, like all kids, love the dog, and I just want to say this, right now, that regardless of what they say about it, we´re gonna keep it.
“Even presidents have private lives”
Clinton använder också pathos men i förhållande till de människor, som igen och igen har satt presidenten och hans gärning under lupp i oberoende undersökningar. Som en del av sitt försvar utpekar han så några nya syndare; sina politiska motståndare. Genom att framhäva hur de har överskridit gränsen och kränkt honom och hans familjs privatliv…
The independent counsel investigation moved on to my staff and friends, then into my private life… But it is private, and I intend to reclaim my family life for my family. It´s nobody’s business but ours. Even presidents have private lifes.
Förstadamen Hillary och Clinton hade länge argumenterat i medierna att den politiska opinionen bara var ute för att få Clinton avsatt och därför försökte göra allt för att smutskasta honom. När han så i detta tal upprepar argumentet anspelar han hos tittarna, som följt händelserna i medierna, på en välkänd referensram. Argumentet ska skapa en känsla av orättfärdighet hos oss tittare. Nixon angriper också sina politiska motståndare. Han gör det på ett sätt som påminner om det som vi idag kallar gyttjekastning. Han nämner namnen på demokratiska politiker och ställer tydliga frågor om deras integritet. Men Nixon hade det lättare just för att Truman-regeringen under en längre tid hade kritiserats. Vi ska också komma ihåg, att Nixon var mitt i en valkampanj varför också en lång del av hans tal var ett överdådigt prisande av Eisenhower och dennes administration. I några passager lämnar han helt försvarsgenren och odlar den rena valkampen.
I talarnas conclúsio uppmanas till någon form av handling. Nixon uppmanar tittarna att skriva till det republikanska partiet om han bör träda tillbaka eller ej. Det verkar som ett modigt steg. Han sätter ju i princip sin karriär på spel men bara i princip. Hela hans försvarsstrategi är tydligt att framställa sig så öppen och sårbar som möjligt. I kraft av tiden visar det sig vara en otroligt vällyckad strategi. Clinton uppmanar också till en slags handling eller ändrat beteende. Här är det inte i så stor utsträckning folket han vänder sig till utan i högre grad medierna ”And so tonight I ask you to turn away from the spectacle of the past seventh months…”. Clinton gör sig själv inte lika sårbar som Nixon även om man själv kan mena att ämnet i sig självt är tillräckligt sårbart.
TV-talen som politisk räddning
Varför blev Nixons tal en politisk räddning medan Clintons inte fick samma effekt? Självfallet är utfallet knutet till skandalens övriga förlopp. Medan Nixon var tyst en kortare period innan han höll sitt tal nekade och nekade Clinton under en lång tid. Kanske var han för sent ute. Hade erkännandet kommit tidigare eller redan från början kunde han kanske ha undgått riksrättssaken. Men dessa överväganden handlar bara om den politiska faktorn. För att få en mer allsidig bild måste vi också värdera de mediemässiga och retoriska parametrarna.
Det var till Nixons fördel, att han var en av de allra första som höll ett försvarstal i tv. TV:s outforskade natur gjorde det möjligt för honom att övertyga folk om sin oskuld. En viss ”oskyldighet” präglade sålunda mediet, publiken var alltså ännu inte klara över de möjligheter till manipulation av verkligheten som finns hos mediet. Clinton däremot framträdde i en tid då tv registrerar och observerar långt fler politiska händelser. En sak, som 50 år tidigare skulle betraktats som en obetydlig händelse, blev 1998 en av de största skandalerna i modern tid. Med tv-mediets utbredning det senaste århundradet är villkoren för politiker världen över helt förändrade.
Nutidens massiva tv-täckning betyder också att vi alla samtidigt blir ögonvittnen till historiska händelser. En gemensam referensram går tvärs över nationsgränser och kulturer. Man hör ofta att världen blivit mindre. Det är bland annat ett uttryck för den roll tv spelar i vårt moderna samfund.
Bägge hade de möjligheter att påverka utfallet av den skandal som omgav dem. När Clinton inte helt lyckades med detta betyder det inte att talet var onödigt. Tvärtom. Vilka skulle konsekvenserna ha blivit om han inte hade talat till offentligheten före riksrättssaken? Med utgångspunkt i det tidigare Quintilian-citatet blir det tydligt, att båda talarna behärskade den genre de använde. Båda styrkte de fakta, satte frågetecken för andra personers kompetens, ursäktade fel och uttryckte förakt eller hån för dem som anklagat dem. Nixons status verkade starkare än Clintons. Den viktigaste skillnaden, tror jag, finns i den klarhet eller öppenhet som Nixon visar i sitt tal men som Clinton faktiskt saknar. Det är intressant att iaktta, att i takt med att information i högre grad blir tillgänglig blir det desto viktigare att kunna använda de klassiska retoriska redskapen.
Läs mer
Thompson, John B.: Political Scandal – Power and Visibility in the Media Age. Blackwell, 2000.
Johannesson, Kurt: Retorik – eller konsten att övertyga. Nordstedts, 1998..
Line Nybro Petersen har studerat retorik vid Malmö Högskola. Hon studerar nu film- och medievetenskap i Köpenhamn.
Från RetorikMagasinet 22, s 4-8.