Temaintro: Retorik & genre

Temaintro: Genre

Retorik & Genre, temanummer av Rhetorica Scandinavica, nr 18 (2001)

Bibliografiskt

Forfatter: Kjell Lars Berge & Per Ledin. Kjell Lars Berge er professor i tekstvitenskap ved Institutt for nordistikk og litteraturvitenskap, Universitetet i Oslo. Berge har jobbet med generell tekstteori og forsket på skolens tekstkulturer og 1700-tallets utvikling av tekstkulturer for den offentlige meningen. Berge leder siden 2000 prosjektet Norsk sakprosa. Per Ledin är docent och verksam vid Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet. Ledins textforskning spänner över flera fält, såsom historisk textforskning, kritisk diskursanalys och barns skrivutveckling. Till publikationerna hör avhandlingen ”Arbe­tar­nas är denna tidning” från 1995 och flera textteoretiska skrifter.

Rhetorica Scandinavica 18 (2001), s 4-16.

Annons

Introduktionen

Att detta nummer av Rhetorica Scandinavica handlar om genrebegreppet är knappast för­vånande. Sedan några decennier tillbaka har genre närmast fått status som ett eget forskningsfält inom humaniora, där retoriker, språkvetare, litteraturvetare, textforskare och diskursanalytiker, pedagoger m.fl. möts. Genre har blivit ett fruktbart, men också ett förrädiskt begrepp. Det har å ena sidan visat sig vara till stor hjälp för att förstå hur vi använder texter i en viss kultur, och för att fånga hur texter är beroende av retoriska situa­tioner och strategier. Det har å andra sidan lett till förvirring och frustration, eftersom förståelsen av genre varierar starkt mellan olika forskare och forskningsgrenar. Inte minst har det kommit kritik, och ibland ganska stark sådan, mot starkt strukturalistiska uppfattningar, alltså att genre måste vara förknippat med en bestämd språklig eller textuell struktur eller visa till särskilda innehållsmönster. En främst teoretisk kritik formuleras av nyretorikern Carolyn Miller i hennes ”Genre som sosial handling”, som är klassikern i detta nummer. En övervägande empirisk kritik framförs av den australiska textforskaren Brian Paltridge.1 De som kallar sig genreforskare är med andra ord inte eniga om vilket slags fenomen genre är.
Den här artikeln har tre besläktade syften. För det första vill vi ge en översikt över olika problemställningar som är knutna till såväl nordisk som internationell genreforskning och visa på några grundläggande och ofta motstridiga antaganden om genre som gjorts.2 För det andra försöker vi att bringa ordning i föreställningarna och sortera dem i olika kategorier. För det tredje relaterar vi artiklarna i detta nummer till våra kategoriseringar.

Traditionella genrepositioner inom estetik och retorik

Ända fram till mitten av 1900-talet var genre ett begrepp som främst hörde hemma inom litteraturvetenskapen eller i den retoriska traditionen. Det hade gärna sin grund i Aristoteles två verk Poetiken och Retoriken. Genreteorier tenderade att ha en essentialistisk och metafysisk grund, vilket i praktiken innebär att genrer sågs som något på förhand givet. Denna situation, där diskus­sionerna i de litteraturvetenskapliga miljöerna kunde gälla om antalet genrer verkligen var be­gränsat till tredelningen mellan epik, lyrik och dramatik, vilka eventuella subgenrer man borde räkna med i en viss historisk epok etc., har ­kallats ett ”Platonic limbo”.3 Den har karikerats av den tyska satirikern Roda-Roda i hans Kleine Literaturgeschichte, som föreslår den här genretypologin: ”One man alone: a lyric poem; two men: a ballad; one man and one woman; a novelette; one man and one woman; a novel; one woman and two men: a trage­dy; two women and two men: a comedy”.4 En liknande tredelning finner vi i retorikens traditionella talgenrer: genus demonstrativum (festtal), genus judiciale (rättstal) och genus deli­berativum (rådstal), för att nu använda de latin­ska beteckningarna.
Dessa strama uppdelningar till stor del övergetts i nyare litteraturvetenskap och retorikforsk­ning.5 En mindre raljant formulering, men med ett liknande syfte som hos Roda-Roda, hittar vi hos den strukturalistiskt orienterade litteratur­vetaren Tzvetan Todorov: ”To persist in paying attention to genres may seem to be in vain if not anachro­nistic pas­time today. We all know that genres used to exist: in the good old days of classicism there were ballads, odes, sonnets, trage­dies, and comedies; but do these exist today?”6
Svaret på Todorovs retoriska fråga är förstås att genrer existerar. De utgör enligt honom sociala konventioner eller institutioner som vi som språkbrukare förhåller oss till. Todorovs tanke att genrer utgör ”horizons of expectation” för läsare och ”models of writing” för författare är ofta citerad. Liknande synpunkter framför Miller i sin artikel, som för övrigt publicerades vid samma tid. Kritiken mot den traditionella och taxonomiska genreteorin blir i båda fallen avstamp för en ny genreteori.
Denna korta skiss ger nu ingen rättvisande bild av hur tänkandet kring genrer sett ut sedan Antiken. Att den traditionella retoriken, inte minst i historiska genrestudier, är ett användbart verktyg visar Stina Hansson när hon i det här numret tar sig an möjliga tolkningar av en 1700-talsdikt.

Den pragmatiska dominansen i modern genreforskning

Att genrebegreppet bytt skepnad under efterkrigstiden, har i de nyretoriska miljöerna i USA kallats för ”the rhetorical turn”.7 Vi föredrar att tala om en pragmatisk vändning i dagens genreforskning. Genrebegreppet har historiserats och relativiserats, så att det i stor utsträckning blivit en kontextuellt begrepp, faktiskt i sådan ut­sträckning att det ibland blivit svårt att se skillnad på genre och kontext.8 Genrer knyts gärna till typifierade sociala handlingar i återkommande situationer, för att använda en formulering som ligger nära Carolyn Miller. Denna pragmatiska vändning förutskickades för övrigt redan på 1920-talet av den så kallade Bakhtin-cirkeln (med Mikhail Bakhtin, Valentin Voloshinov och Peter Medvedev) i dåvarande Sovjetunionen. Genreforskare världen över har Bakhtins berömda essä ”Frågan om talgenrer” som en självklar referenspunkt.9
I den retoriska traditionen är en central utgångspunkt det som i antiken kallades kairos och som nyretorikerna kallar den retoriska situa­tionen. Båda begreppen används för att situera texter i tid och rum. Om genrer tidigare sågs som en funktion av postulerade textuella eller språkliga regelbundenheter, ses de idag som be­roende av regelbundenheter i mänskliga aktiviteter. Den pragmatiskt orienterade genreteorin ger viktiga synpunkter på hur förståelse generellt och övertalning mer specifikt är möjlig. Pragmatiskt sett är en genre en instans som kodar kontextuella förväntningar. När vi uppfattar en text som tillhörande en viss genre blir en hel del av meningsskapandet förutsägbart. Mycket av för­ståelsen ger sig så att säga av sig själv. En pragmatisk genreförståelse är grundläggande för en rad genreteoretiska bidrag, såsom Thomas Luckmanns konstruktivistiska sociologi, amerikansk nyretorik, John Swales och Vijay Bhatias fack­språksforskning, Sigfried Schmidts mediagenreprojekt och delvis också den australiska genreskolan.
En konsekvens av dessa tankar är att det blir omöjligt att koppla genre till en litterär eller re­torisk kanon. Det vill säga genrebegreppet är tillämpligt och kanske till och med nödvändigt för att förstå även icke-litterära texter, vilket återigen är en huvudpoäng hos Miller och de flesta andra tongivande genreforskare. Detta innebär också att genre allt mer har kommit att bli en del av språk- och textvetenskapen.

Nordisk genreforskning

Låt oss först vända blicken mot den nordiska genreforskningen, som är ganska omfattande. I norsk genreforskning har genrebegreppet varit centralt för utvecklandet av en inhemsk skrivforskning.10 Denna forskning har tagit sig an frågeställningar innanför skolans skrivundervisning. Fram till 1980-talet var till exempel skriv­undervisningen på gymnasiet präglad av en under­förstått skolretorisk tradition, där betoningen låg på en abstrakt resonerande framställ­ning. I Kjell Lars Berges avhandling Artiumstilen som genre från 1985 och i hans bok Skolestilen som genre från 1988 förstås denna formalistiska tradition som en egen genre och kritiseras på den grunden. Som ett alternativ presenteras en pragmatiskt orienterad genreförståelse. I Sigmund Ongstads stora avhandling Sjanger, posisjonering och oppgaveideologier utvecklas, som titeln antyder, en omfattande genredidaktik. Avhandlingen präglas av ett generellt semiotisk perspektiv men på ett sätt som gör att det pragmatiska perspektivet måste sägas dominera.
I de norska och svenska sakprosaprojekten har en historisk genreforskning uppstått. Båda det avslutade norska projektet11 och det svenska har haft som mål att skriva sakprosans texthistoria i respektive land från 1700-talet till nutiden. Sakprosahistorien förstås i grunden som en genrernas historia, men synen på genre är olikartad. Inom det avslutade norska projektet har Ottar Grepstad försökt formulera en genreteori, som är deduktivt uppbyggd och vilar på en essentia­listisk grund.12 Tanken är att det först det första finns allmänna och ahistoriska texttyper, alltså framställningsformer som narration, deskription och argumentation.13 Det rör sig här om allmänna textsemantiska mönster. För det andra anses texttyperna ta sig uttryck i genrer, som är sociokulturellt bestämda. Till den berättande text­typen hör till exempel biografier och topografier, och genrer som pamflett, brev och essä kännetecknas av sin argumenterande och utredande framställningsform.
Med den här taxonomin uppstår ett låst genre­universum, där varje faktisk text blir en funktion av en given genre som i sin tur är styrd av en given texttyp. Kritiken mot modellen har lite förenklat skjutit in sig på att genrer är mer dynamiska och flexibla än så. Särskilt i ett historiskt perspektiv är det uppenbart att genrer i vissa perioder glider in i varandra och kanske smälter samman till en ny genre. Empiriskt sett finns det heller ingen anledning att anta att en genre domineras av en viss texttyp, det vill säga det ­finns inget nödvändigt i att en pamflett eller ett brev skulle använda en argumenterande eller utredande framställning.
I det svenska sakprosaprojektet har genre behandlats som ett begrepp som är knutet till verksamheter och institutioner snarare än till språklig eller semantisk struktur. Med samhälls­vetarjargong kunde man säga att genre blir en beroende variabel, något att undersöka i sig, och inte en oberoende variabel, ett sätt att etablera korpusen. Som det heter i en av projektets programskrifter:
Att genrer är svåra att göra till utgångspunkt för undersökningar hänger ytterst ihop med att moderna genreanalyser bygger på tanken att det är språkbrukarnas perspektiv som analysen ska frilägga. En vetenskaplig taxonomi eller texttypologi, där alla texter klassificeras utifrån givna kriterier, är helt enkelt inte en genreanalys. En genreanalys ska speg­la den sociala och kommunikativa verklighet där språkbrukarna agerar. Och som språk­brukare använder vi uppenbart olika och delvis motstridiga kriterier för att särskilja olika texter och språkliga konventioner. Dessutom förändras kriterierna över tid.14
Som framgår är detta en starkt pragmatisk eller om man så vill retorisk syn på genre, inte olik den som Carolyn Miller formulerar. På ett sätt medför perspektivet att genre inte blir ett teoretiskt begrepp i snävare bemärkelse. Det vill säga de grunder på vilka genrer urskiljs varierar mellan olika verksamheter och historiska epoker, vilket gör det omöjligt för forskaren att utgå från givna kriterier i en genreanalys.
Olikheterna mellan det svenska och det av­slutade norska sakprosaprojektet speglar en klassisk diskussion inom textvetenskapen. Å ena sidan kan genre, som i det avslutade norska projektet – och i traditionell litteraturvetenskap och retorik – används som en a priori-kategori för klassificering av texter utifrån en given typologi. Å andra sidan kan genre användas som en a posteriori-kategori för situering av texter, så att forskaren genom empiriska observationer frilägger villkoren för det retoriska handlandet i en samhällssituation.

Den nyretoriska  genreforskningen

Vi ska nu ta oss an några av de traditioner som är aktuella i den internationella genreforskningen och som finns representerade i det här temanumret av Rhetorica Scandinavica, vilket även ger oss fler möjligheter att visa på det stora nordiska intresset för genre.
Vi börjar med den nyretoriska tradition som Miller är med och utvecklar. Lisa Storm Villadsen visar i sin artikel i det här numret hur den retoriska genrekritiken har utvecklats historiskt allt ifrån Aristoteles till till exempel Lloyd Bitzers berömda artikel från 1960-talet om den retoriska situationen, Millers artikel från 1980-talet och den inflytelserika antologin Genre and the New Rhetoric från 1994, där genrer inom skola och yrkesliv ägnas uppmärksamhet, och Berken­kotter & Huckins bok Genre Knowledge in Disciplinary Communication från 1995.
Även Rune Klevjer tar avstamp i de klassiska nyretoriska artiklarna av Bitzer och Miller när han analyserar Jostein Gardners bestseller Sofies verden. Klevjer visar vilka konsekvenser tanken på genrer som responser på påträngande problem i återkommande och typifierade situationer kan ha för en faktisk textanalys. Det är ju inte självklart hur retoriska situationer ska förstås och analyseras i förhållande till skrivna texter.
Frøydis Hertzberg tar i sin artikel i det här numret upp en annan aspekt av nyretoriken, nämligen dess skrivpedagogiska implikationer. Hertzberg, som tillhör den livaktiga norska skrivforskningen, refererar bland annat till Aviva Freed­mans berömda undersökning från 1980-talet om hur kanadensiska juridikstudenter eröv­rar genrekompetens.15 Lite förenklat är Freed­mans tes att det handlar om en tyst kunskap. Juridikstudenterna lär sig intuitivt de nödvändiga genrerna som en produkt av insocialiseringen i den sociala miljön. Som Hertzberg visar, har detta en radikal skrivpedagogisk konsekvens, nämligen att genreundervisning inte är nödvändig och enligt Freedman till och med potentiellt skadlig.

Den australiska genreskolan

Nyretoriken kan kontrasteras mot en annan inflytelserik skolbildning, ibland kallad just genreskolan, vilket mycket riktigt Hertzberg gör. Det rör sig om den australiska genreteori som utvecklats i lingvisten Michael Hallidays efterföljd av sådana som Jim Martin, Francis Christie och Joan Rothery.16 Till skillnad från nyretoriken har genreskolan en formell orientering, vilket förklaras av dess lingvistiska bakgrund i Michael Hallidays systemisk-funktionella grammatik eller sociosemiotik. Likheterna mellan skolbildningarna är att genrer ses som sociala fenomen. ”Genres are how things get done, when language is used to accomplish them”, lyder en klassisk australisk definition av Jim Martin.17
Genreskolan är i mycket en motreaktion mot den expressionistiska skrivundervisning som bedrevs i Australien på 1980-talet och som fokuserade hur elevernas personlighet kom till uttryck i berättande texter.18 Den vill knyta skolskrivandet till sakprosatexter med argumentet att de är grundläggande för tänkandet och handlandet i en kultur. De genrer som beskrivs och modelleras är sådana som har hög status i utbildningssammanhang, och tanken är att ge alla elever tillgång till detta kulturella kapital, att utveckla en educational linguistics. I detta finns en medveten politisk tanke, som går ut på att hjälpa elever från mindre literata hem. Åtmin­stone indirekt ligger här en kritik mot nyreto­rikens politiska och emancipatoriska konsekvenser. Det vill säga när nyretoriken används i undervisningssituationer tenderar effektivitet och fram­gång att premieras, vilket innebär att den rådande samhällsordningen passivt accepteras.19

Swales genreanalys

Ytterligare en engelskspråkig tradition med stark koppling till undervisning är knuten till det som med några akronymer kallas EAP, ESP och ESL. Det rör sig om att modellera genrer som är knutna till universitet och yrkesliv (det vill säga English for Academic Puposes och English for Special Purposes) och som är viktiga för den som inte har engelska som modersmål men vill få kompetens i angloamerikansk kultur (det vill säga English as a Second Language). Det stora namnet inom den här inriktningen är John Swales och huvudverket hans Genre analysis från 1990 – traditionen kallas just genreanalys. Hos Swales är det de kommunikativa målen som definierar en genre. Ett viktigt och inflytelserikt begrepp är också diskursgemenskap, som förenklat är en social grupp som har gemensamma mål och som äger en uppsättning genrer som i mycket be­stämmer villkoren för kommunikationen.20
En spridd lärobok har skrivits av en student till Swales, Vijay Bhatia, som är verksam i Singapore.21 Bhatia utvecklar Swales analys av aka­demiska texter och beskriver genrer som sälj­brev, platsansökan, vetenskapliga abstracts liksom juri­diska genrer. Bokens popularitet kommer sig del­vis av att den hjälper asiatiska studenter att eröv­ra en genrekompetens som är viktig i den eng­­elsk­­språkiga världen. Liksom genreskolan vill gen­­re­­analysen utveckla en educational linguistics.
En besläktad nordisk lärobok är Markedskommunikation i en postmoderne verden från 1997 av Finn Frandsen m.fl. Med hjälp av en särskild modell, den så kallade IMK-modellen, identifieras genrer som kundbroschyr och an­nons utifrån sina kommunikativa mål och beskrivs som en förmedlande instans mellan språk och text å ena sidan och institution och samhälle å andra sidan. Modellen är relationellt uppbyggd och tillåter en bred och socialt förankrat språkanalys, som tar sig an alltifrån de övergripande samhällsvillkoren till minsta språkliga uttryck i en genretext. Genreanalyser av verksamhets- eller marknadskommunikation är med andra ord ytterligare en gren av den nordiska genreforskningen och synlig till exempel i tidskriften Hermes.22 Till dess karakteristika hör att den gärna har en interkulturell prägel och att även visuella retoriska strategier beaktas.23 Det kan tilläggas att Swales genreanalys har inspirerat den tradition som brukar kallas constrative rhe­to­ric och som gärna skriver sin historia från Ro­bert Kaplans berömda artikel ”Cultural ­Thought Patterns in Inter-Cultural Education” från 1966. Ett nordiskt verk med internationell ryktbarhet inom denna forskningsgren är Anna Mauranens studie av hur vetenskapliga texter skrivs i olika länder.24
När Finn Frandsen och Winni Johansen i det här numret analyserar ”gröna genrer” på skandinaviska hotell sker det främst utifrån Swales och Bhatias genreanalys, som också diskuteras och jämförs med såväl amerikansk nyretorik som australisk genreforskning.

Kunskapsintressen i genreforskningen

Diskussionerna kring olika genremodeller och vad de ska användas till tar sällan avstamp i episte­mologiska grundproblem. Vi har redan sagt att en pragmatisk genresyn är förhärskande idag, men det finns ändå vitt skilda åsikter om vad ett sådant perspektiv innebär till exempel för studiet av textstruktur eller för praktisk skrivundervisning.
Vi menar att det finns tre huvudsakliga kun­skapsintressen i genreforskningen. För det för­sta en genreforskning som domineras av en typ av nomotetisk kultur- och människoteori. För det andra en inriktning som främst förstår sig själv som tillämpad och praxisorienterad. För det tredje skolbildningar som präglas av ett kritiskt perspektiv.
Den första typen av genreforskning hittar vi hos Carolyn Miller. Hennes genreförståelse har tagit intryck av den sociosemiotiska traditionen (hon hänvisar till exempel till Michael Halliday i sin artikel) men framför allt av den social­konstruktiviska och fenomenologiska tradition som förbinds med filosofer som den sene Witt­genstein, Alfred Schütz och Thomas Luckmann. Intressant nog har den sistnämnde utvecklat sin genreteori utan en enda referens till Millers bidrag. Också Schmidts mediagenreteori måste föras hit. Både när det gäller Schmidt och Luckmann och deras elever, måste det framhållas att de bygger på en rik tysk genreforskning, som ­oftast ignoreras i anglo-amerikanska arbeten.
Till den andra, tillämpade typen av genreforskning kan vi föra mycket av den nordiska genreforskningen och stora delar av den amerikanska nyretoriken. Bazerman, Freedman & Medway och Berkenkotter & Huckin förs lämp­ligen hit. Detsamma gäller Swales och Bhatias inflytelserika verk. Att pedagogiskt orienterad forskning har stor betydelse beror delvis på att tillämpad forskning med tiden har fått större medel och resurser, till exempel då humanistiska och tvärvetenskapliga genrestudier. En annan orsak är att den principiella, teoretiska genreforskningen (Miller, Luckmann, Schmidt) har en inriktning på att artikulera den tysta kunskap som finns i kulturen, vilket är ett naturligt intresse för den som har ett pragmatiskt perspektiv. I tillämpade studier kan detta konkretiseras. Där kommer vi så att säga innanför huden, huvudet eller kroppen på människor som använder texter i faktiska situationer. Detta är viktigt för att de mer principiella teoretiska reflexionerna ska kunna utvecklas.
Från det tillämpade kunskapsmålet är avståndet inte så långt till den tredje typen av genreforskning, som är kritiskt orienterad. Att syssla med kritisk forskning innebär av tradition att först synliggöra den doxa eller diskurs som har naturaliserats i en kultur. Det vill säga att artikulera de tankesätt eller handlingsmönster som medlemmarna i kulturen upplever som så självklara att de inte skulle komma på tanken att ifrågasätta dem. Den kritiska forskaren nöjer sig nu inte med att frilägga handlingsmönster eller dylikt, utan vill också ta aktiv del i samhället för att förändra det. Den australiska genreskolan har starka inslag av ett sådant kunskapsintresse. Den inrymmer tanken att skolan ska tas i bruk för att ändra orättvisor i samhället och har en marxistisk bakgrund.25
Vi lämnar den epistemologiska diskussionen och går vidare till andra jämförelsepunkter. Vi ska ta upp några egenskaper som utmärker den textuellt medierade samhandlingen i olika kontexter och som genreforskare har förhållit sig ­olika till. Vi fokuserar genrers förhållande till kulturkontext, socialisering, situationskontext, textstruktur och språk.

Genre och kulturkontext

Läser man Carolyn Millers kritik av den traditionella genreforskningen, ser man att den främst riktar sig mot en starkt textorienterad genresyn, som saknar kulturteoretiska utgångspunkter, särskilt då en praxisorienterad kulturteori. Millers hierarkiska modell visar hur genredrag, det vill säga typifierade formella drag i semiotiskt medierat beteende, växer fram eller ut ur återkommande situationer, det vill säga bestämda mönster i kulturkontexten av mer stabil natur. Hos Miller motsvarar genrerna typifierade och semiotiskt medierade handlingar i en etablerad kulturkontext. Konventionalisering på lägre nivåer i hennes hierarki, till exempel text- och språkstrukturer, är i och för sig väsentlig, men sekundär i förhållande till den övergripande hand­lingsnivån.
Ett lite annorlunda – men besläktat – perspektiv anlägger Thomas Luckman. För Luckman etablerar genrerna lösningarna på kommunikativa problem i en eller annan kulturkontext eller situation:
To sum up: The elementary function of communicative genres in social life is to organize, routinize and render (more or less) obligatory the solutions to recurrent communicative problems. The communicative problems for which such solutions are socially established and deposited in the social stock of knowledge tend to be those which touch upon the communicative aspects of those kinds of social interaction which are important for the maintenance of a given social order. […] In general one may say that, at any particular time in any particular society, the repertoire of communicative genres constitute the ’hard core’ of the communicative dimensions of social life.26
Här blir genrerna inte bara representationer av de typifierade handlingarna i en särskild kulturkontext, utan kulturkontexten själv. Genrerna blir kulturens sätt att fungera. De tillhandahåller representationer av kulturens tänkande och handlande och utgör samtidigt kulturens minne.
Millers och Luckmanns betoning av kulturkontexten kan också relateras till Michael Halliday och därmed till den australiska genreskolan. Även här blir kulturkontexten avgörande för genre­begreppet. Den textuella realiseringen av genrer modelleras utifrån en konnotativ semiotik. Det innebär att de genrer som existerar i kulturkontex­ten realiseras genom ett regis­ter i en situations­kontext.27 Registret realiseras i sin tur språk­ligt som text.
Ett utmärkande drag i modellen, som gör att den skiljer sig från Millers hierarki, är dess formella grund. Genre blir detsamma som en be­stämd schematisk struktur, eller textsyntax om man så vill. Språk- och textmönster beskrivs sedan i en rad olika genrer, som skolelever förväntas erövra. Så är till exempel den grundläggande text­syntaxen i genren rapport – som till­­sammans med exposition, explantion med mera hör till gruppen factual genres – generell klassi­fikation^beskrivning (där^står för obligatorisk följd).28 Till de lexikogrammatiska dragen hör relationella processer i presens, generisk referens, taxonomiskt organiserad vokabulär etc.
Utifrån ett textlingvistiskt perspektiv skulle man kunna säga att genreskolan snarast beskriver texttyper, ett begrepp som brukar användas när grundläggande formella mönster för text­skapande avses, såsom beskrivning, berättelse, utredning etc.29 De formalistiska genrebeskrivningarna har mött mycket kritik, vilket Frøydis Hertzberg tar upp i sin artikel. Mot denna kritik skulle säkert genreskolan invända att det generellt är skolans uppgift att lära ut sociala konventioner och mer specifikt att utveckla ett skriv­pedagogiskt program som kan hjälpa svaga elever.

Genre och socialisering

Som vårt resonemang om kulturkontexten antytt är det naturligt att knyta socialisering till genreinlärning. Den australisk-tyska sociosemiotikern och skrivforskaren Gunther Kress formulerar socialiseringsprocessen så: ”The child learns to control the genre, but in the process the genre comes to control the child.”30 Det är denna insikt som legitmerar det starka genrefokuset i skrivundervisning som – på gott och ont – präg­lar många länder idag. Genrer är ett redskap för socialisering och kulturtradering, vilket gör att en särskild genredidaktik måste utvecklas. Denna kan inte isoleras till modersmålsämnet – vilket för övrigt är en av genreskolans poänger – utan måste vara en självklar del av skolans pedagogiska grundarbete. En sådan genreförståelse möter för övrigt i Sigmund Ongstads Sjangere, posisjonering og oppgaveideologier.

Genre och situationskontext

Utifrån det hittills sagda kunde man tro att situationskontexten är ganska ointressant i genre­diskussioner, eftersom den måste betraktas som en förekomst av en kulturkontextuellt etablerad typ. Men i det nyretoriska tänkandet har studiet av situationskontexten – den retoriska situationen eller kairos om man så vill – teoretiserats. Carolyn Miller hänvisar till Bitzers idé om ”det påträngande problemet” – exigence på engelska – när hon preciserar genrernas roll inom den nyretorisk teori. För Miller är det påträngande problemet ”et sosialt motiv”, vilket ”innebærer å basere den på de typiske felles retoriske handlingene tilgjengelige på et gitt tidspunkt i histo­rien og kulturen” – en tankegång som för övrigt Rune Klevjer utvecklar i sin artikel. Den situa­tionskontextuella orienteringen präglar också så­dan genreforskning som är upptagen av hur gen­rer uppstår. Dit hör till exempel Swales studier av ”evol­ving genres”31 och de historiska genrestudierna i den svenska och norska sakprosaforskningen.32
Vi kan säga att de flesta genreforskare ser på genrer som kulturella resurser och som ett sätt att få tillgång till eller bli medlem av en social grupp. Men när den sociala eller retoriska situationen betonas blir genre som regel ett mer dy­na­miskt begrepp – det är för övrigt typiskt att ny­retoriker gärna hänvisar till Bakthins begrepp he­teroglossia och ser genrer som existerande i spän­­ningsfältet mellan det som Bakthin kallar sam­hällets centripetala och centrifugala krafter.33
Stor vikt vid situationskontexten lägger nyre­torikerna Berkenkotter & Huckin, som framhåller situatedness som utmärkande för genrer.34 De betonar att situationer inte återkommer på precis samma sätt. Genrer framställs som en förmedlande länk mellan återkommande situationella egenskaper och egenskaper som är unika för en viss situation. Ett metodologiskt imperativ blir att genreforskning bör bedrivas etnografiskt, dvs. i form av fallstudier där deltagarnas eget perspektiv lyfts fram. Detta reser i sin tur frågan om hur ”långt ner” genretillhörighet kan och bör urskiljas, om det finns en gräns där kommunikationen blir så lokal och situationsberoende att det blir meningslöst att tala om genre.
Berkenkotter & Huckin tar exemplet ”a letter from a Utah bank promoting a new savings program” och drar det till extremen att det bara ­finns ett enda brev som manifesterar genren. Deras kommentar blir att genretillhörighet eller generiskhet inte är ett kategoriskt fenomen. Alla texter är på ett eller annat sätt relaterade till generiska aktiviteter, och det är inte förvånande utan snarare förväntat att texter kan vara heterogena och att genreblandningar kan uppstå.

Genre, textstruktur och språk

Vi har sett att det finns skiljaktiga uppfattningar om hur genrer realiseras. I den australiska genre­skolan är genrer som sagt direkt knutna till textu­ella och språkliga fenomen. Formuleringar av typen ”we only know that we have a particular genre or register by looking at the way language gets used” är inte ovanliga.35 Ofta blir genre­beskrivningarna fyrkantigt strukturalistiska, så att en schematisk struktur postuleras med diverse obligatoriska och optionella element som på ­olika sätt kan strykas och flyttas.36
Den starkaste kritiken mot denna typ av strukturalistisk genresyn har som sagt levererats av den australiska textforskaren Brian Paltridge. Efter en noggrann empirisk analys av forskningsartiklar slår Paltridge fast: ”the genre analyst needs to move away from the physical aspects of language and how they reflect reality to how the text, as a whole, is conditioned by external consi­derations.”37 Denna slutsats stämmer med det som Douglas Biber kommer fram till i en bred, kvantitativ analys av språkdrag i olika genrer. Biber menar att den språkliga variation han finner inom genrerna går tvärs emot den vanliga uppfattningen att det finns ett genrespecifikt språk: ”Genre categories are determined on the basis of external criteria relating to the speaker’s purpose and topic; they are assigned on the basis of use rather than on the basis of form.”38
Om de inre, språkliga villkoren inte är genrekonstituerande, behövs en djupare förståelse av de yttre, pragmatiska villkoren. Detta är i mycket vad nyretoriken har bidragit med. Paltridge före­slår också en modell. Starkt förenklat innebär den att vi ser vissa texter och kommunikationshändelser som vi stöter på som besläktade och att vi på så sätt utvecklar förväntningar på hur man ska handla genom text i olika soci­­ala sammanhang. Paltridge lyfter fram sådant som skribent, publik, medium, kommu­nikativ funktion som viktigt för vad han kallar den pragmatiska kon­texten. Han urskiljer också en perceptuell kontext som innefattar scenarior med seman­tiska roller och relationer, förstå­elseramar för institutionella villkor med mera.
Text­strukturellt noterar Paltridge efter sin analys av forsk­nings­artiklar att olika aspekter av textstrukturer kan samverka med den pragmatiska och kon­ceptu­ella kon­texten och leda till att språkbrukarna ser en genretext som typisk. Resonemanget vilar till stor del på prototypteori. Människor förutsätts kategorisera världen efter en prototypisk bild av den aktuella kategorin, till exempel av en kommunikationshändelse. Det typiska och idealiserade exemplet matchar vi mot andra möjliga kategori­medlemmar. Medlemskap kan uppstå på många olika grunder, vilket leder till till exempel att olika texter som vi möter kan föras till samma idealiserade kom­mu­ni­kativa händelse och genre, trots att de sinsemellan delar få eller inga egen­skaper. Genretillhörighet blir ytterst en fråga om att vi gör texter menings­fulla genom att utifrån tidigare kommunikativa erfarenheter typifiera och klassificera dem.
Paltridges kritik drabbar inte bara den australiska genreskolan utan också Swales och Bhatias tradition av genreanalys, som är besläktad med genreskolan i sin strukturalistiska grundsyn. Hos Swales och Bhatia förutsätts de genrekonstitu­erande kommunikativa målen ta sig uttryck i en schematisk struktur som innefattar ett antal drag – inte olikt hur genreskolan urskiljer stages i sin textsyntax. Dragen anses realisera de kommunikativa målen och realiseras själva språkligt med hjälp av retoriska strategier. Vi får alltså även här en analys där en viss kontextuell konfiguration ges genrestatus och ganska enkelt anses reali­seras först i en obligatorisk textstruktur och sedan i vissa konventionaliserade språkdrag.
Till sist vill vi nämna Norman Fairclough, vars variant av kritisk diskursanalys vunnit genklang runt om i Norden. Även Fairclough har en strukturalistisk användning av genre, som delvis vilar på Halliday och den australiska skolan.39 Något av ett slagord hos Fairclough är the hybrid text. Fairclough är ute efter att fånga heterogenitet i texter, något som antas uppstå i tider av social förändring. För att analysera fram hybridgenrer och multigeneriska texter använder Fairclough genre som en rent språklig kategori, så att han med hjälp av en språkanalys kan säga till exempel att ett stycke i en text tillhör genren lärobok, det följande genren instruktion etc.
Ett annat drag hos Fairclough (liksom hos flera andra genreforskare) är att genre relateras till besläktade begrepp och på så vis sätts in i ett metateoretiskt perspektiv. Genre, diskurs och diskursordning är till exempel tre återkommande begrepp som samexisterar i det Fairclough kallar en intertextuell analys. En diskursordning definieras som summan av de diskurstyper som används inom en institution och relationen mellan dem.40 Som de viktigaste diskurstyperna ser Fairclough genre och diskurs, vilka i det här sammanhanget definieras som ”use of language associated with a particular social activity” och ”way of signifying experience from a particu­lar perspective”.41
Fairclough har själv beskrivit diskursordningen för mediernas politiska rapportering. En skilje­linje går där mellan professionella politiska diskurser av varierande slag (left oppositional discourse, merging of conservative and neo-liberal discourses etc.) och olika vardagliga diskurser (cynical life­world discourse, discourse of grassroots political campaigning etc). Både politiker och reportrar använder allt oftare vardagliga dis­kurser och överger på så sätt systemvärlden för livsvärlden, som Fairclough uttrycker det med en anspelning på Habermas. Diskurs­erna kombineras med olika genrer, som ”interview, presen­ter narrative, poli­ti­cal commentary and ana­lysis, political speechi­fying, expert opinion, and ordi­nary conversation and conversational nar­ra­tive”.42 Just de här gen­rerna analyserar Fairclough fram från ett och samma TV-reportage.
Som framgår är inte Fairclough en renodlad genreforskare. Genre är ett av flera begrepp som ingår i en intertextuell och ideologikritisk analys, där språk- och textanalyser relateras till analyser av situations- och kulturkontexter – eller till diskursiva och sociala praktiker, för att använda Faircloughs egen terminologi.

Avslutande kommentarer

Det är ingen tvekan om att dagens genreforskning har en pragmatisk inriktning. Den som lite ytligt studerar hur genre definieras inom olika forskningsinriktningar slås lätt av likheterna. Det talas om målinriktade sociala aktiviteter, kommunikativa mål, typifierade sociala handlingar i retoriska situationer etc. På ett sätt är detta klar­görande för genrebegreppets ontologi: genrer existerar som en konsekvens av att det finns förutsägbarhet i mänskligt beteende i allmänhet och i textuellt medierad samhandling i synnerhet. Denna grundsyn genomsyrar också artiklarna i detta temanummer, som vi i denna artikel velat introducera.
Ändå går uppfattningarna starkt isär om vilket slags fenomen genre är. Vi har visat på en rad olik­heter mellan olika forskningsinriktningar. För att sammanfatta några skiljelinjer:
·    Genreteorier kan ha olika epistemologisk grund. Det går att urskilja inriktningar som har ett nomo­tetiskt kunskapsintresse och modellerar regelbundheter i kulturen, forskare som har ett tillämpat och praxisorienterat kunskapsintresse samt sådana som studerar genre med ideologi­kritiska avsikter.
·    Genrebegreppet kan ligga på en ”högre” eller ”lägre” nivå, dvs. grundas i den allmänna kulturkontexten eller ses som hemmahörande i specifika situationskontexter.
·    Genretillhörighet kan ses som snarast ett text­internt fenomen, så att genre visar till obligatoriska text-, språk- eller innehållsmönster eller snarast som ett textexternt fenomen, så att det är regelbundenheter i sociala eller retoriska ­situationer som är avgörande för genrebeskrivningen.
Jämför vi till exempel den amerikanska nyreto­riken och den australiska genreskolan är det uppenbart de gör vitt skilda antaganden på dessa punkter. Inom nyretoriken spelar ofta situa­tionskontexten och den faktiska samhandlings­situationen en stor roll, och kunskapsintresset är praxisorienterat. Genrer kan då bli så dynamiska och flexibla att man kan fråga om genrebegreppet fortfarande har validitet. Det blir helt enkelt oklart vad som konstituerar den ena eller andra genren.
Inom genreskolan placeras genrer i den övergripande kulturkontexten och modelleras formellt, så att varje genre förknippas med en obligatorisk textstruktur som realiseras med hjälp av konventionella språkdrag. Kunskapsintresset är kritiskt och pedagogiskt. Kulturellt viktiga genrer ska läras ut till barn från mindre literata hem, vilket förutsätts minska orättvisorna i samhället. Det blir alltså mycket klart vad som konstituerar en given genre. Men det blir svårt att förklara förändring och variation. Det är ju uppenbart att genrer förändras över tid och att det inom ­många genrer finns stor variation i hur genre­texterna ser ut.
Genreanalysen efter Swales har likheter med genreskolan: båda vill formalisera prestigefyllda genrer. Det kommer sig i sin tur av att båda vill utveckla en educational linguistics. Som vi har sett har deras strukturalistiska genreuppfattningar kritiserats. Enligt vår mening är kritiken i stort korrekt, i synnerhet om skolbildningarnas tankar tas som en Grand Theory om genre. Ser man teorierna skrivpedagogiskt kommer dock åtminstone en del av kritiken att skjuta vid sidan om målet. I pedagogiska sammanhang kan det vara lämpligt att på ett strikt sätt modellera genrer. Att sådana modeller inte fungerar fullt ut i andra sammanhang är knappast förvånande.
I den nordiska genreforskningen har nyretoriska tankar varit viktiga, till exempel inom sakprosaforskningen. Vill man arbeta texthistoriskt är det uppenbart att det behövs ett dynamiskt genrebegrepp, som tillåter variation och för­ändring. Det finns dock risker med att ”mjuka upp” det normativa inslag som ligger i genre­begreppet. Även om strukturalistiska tankar på obligatoriska textstrukturer och så vidare knappast är empiriskt hållbara är det inte heller rimligt att överge tanken på att genrer så att säga föreskriver att texter har besläktade textuella och språkliga drag. Hur genreforskningen ska hantera detta spänningsfält, alltså förhållandet mellan det statiska och dynamiska, mellan konstans, förändring och variation, är i dagsläget mycket oklart.
Ett sätt att föra genrediskussionerna vidare vore att använda ett tydligare metateoretiskt perspektiv.44 Vi har nämnt Fairclough, som dock enligt vår mening inte lyckas definiera och använda sina begrepp på ett tillfredsställande sätt. Men det hindrar inte att ansatsen är lovvärd. Genom att precisera hur genre förhåller sig till texttyp, diskurs, diskursordning, textnormer etc. skulle olika aspekter på textuellt medierad kommunikation kunna beskrivas tydligare.

Noter

1     Paltridge (1997).
2    Det finns många bra genreteoretiska översikter, till exempel Hauptmeier (1987), Swales (1990), Paltridge (1997), Ledin (1996) och (1999). En mycket grundlig översikt ges av Ongstad (1996).
3    McConell (1975), s. 9.
4    Efter Hauptmeier (1987), s. 397.
5    En bra överblick över den moderna litteraturvetenskapens genrediskussioner ger antologin Genreteori från 1997 med Hættner Aurelius & Götselius som redaktörer.
6    Todorov (1990), s. 13. Ursprungligen publicerad 1978.
7    Till exempel Freedman & Medway (1994a).
8    Se Ongstad (1996), s. 146ff. för en grundlig presentation av denna diskussion.
9    Bakhtin (1997) är den svenska översättningen. Origi­nalet skrevs 1953–54 och publicerades på ryska 1979. En engelsk översättning kom 1986 och en norsk 1998.
10    Se Smidt (1993) för en översikt.
11    Med det ”avslutade” norska sakprosaprojektet menas det som leddes av Trond Berg Eriksen och Egil Børre Johnsen och som avslutades för något år sedan. I det nya norska sakprosaprojekt som nu har startats under ledning av Kjell Lars Berge dominerar ett helt annor­lunda syn på genre.
12    Grepstad (1997), kap. 5. Kritiska diskussioner av Grepstads genreteori återfinns bland annat i Ledin (1997) och Berge (2001).
13    Mer exakt har Grepstad fyra huvudkategorier av texttyper, som med hans egna ord kallas: 1. Argumenterende og utgreiende tekster 2. Fortellende og skildrende texkster 3. Pedagogiske tekster 4. Rettledende tekster.
14    Ledin (1996), s. 35.
15    Freedman (1987).
16    Till exempel Martin (1985), Rothery (1996).
17    Martin (1985, s. 250).
18    Se Reid (1987) för en sammanfattning av den debatten.
19    Se Freedman & Medway (1994a) för en sådan diskus­sion och jämförelse mellan nyretoriken och den australiska genreskolan.
20    Se Frandsen (2001) för en diskussion av begreppet.
21    Bhatia (1993).
22    Till exempel Hermes 19/1997, som ägnas åt Bhatias genreanalys.
23 Se till exempel Winni Johansens (1999) avhandling om text och bild i presentationsbroschyrer. Ett svenskt exempel på samma slags genreanalys är Jämtelid (2000). Som ett finskt exempel på genreanalyser av verksamhetskommunikation kan nämnas Leena ­Louhiala-Salminens (1999) avhandling. Det finns också nordiska undersökningar av akademiska genrer, till exempel Christine Räisänens (1998) avhandling.
24    Mauranen (1993).
25    Det kritiska kunskapsintresset dominerar inom skolbildningar som uppstått ur den systemisk-funktionella grammatiken, till exempel den kritiska diskursanalysen (Fairclough, Wodak, Kress, Fowler m.fl.).
26    Luckmann (1992), s. 228–29.
27    Till exempel Martin (1992), Rothery (1996).
28    Se till exempel de fyra lärarhäftena i serien A genre-based approach to writing från 1990.
29    Se till exempel Ledin (1999) för diskussioner av distink­tionen genre vs. texttyp.
30    Kress (1982), s. 11.
31    Jämför Frandsen & Johansens artikel i detta nummer.
32    Ett exempel kan vara diskussionerna av om 1700-talets politiska pamfletter, som uppstår i en ny samhällssitua­tion, ska ges genrestatus, vilket i så fall kan motiveras utifrån situationskontexten. Se Berge (1991), Gustavsson (1998), Ledin (1999).
33    Begreppen utvecklas i Bakhtin (1981) och används till exempel i Freedman & Medways (1994b) antologi och av Berkenkotter & Huckin (1995).
34    Berkenkotter & Huckin (1993).
35    Denna formulering från Eggins (1994), s. 36.
36    Hos Hasan (1998), en inflytelserik genreforskare i Halliday-traditionen, beskrivs detta som genrens generiska strukturpotential, GSP som akronymen lyder. GSP betonas sedan av KK, som är den speciella kontextuella konfiguration som genren hör hemma i. Genre blir ett språkligt uttryck för en KK och måste realisera de obligatoriska textelementen i GSP, för att uttrycka sig med Hasans strukturalistiska jargong.
37    Paltridge (1997), s. 84.
38    Biber (1988), s. 170.
39    Se till exempel Fairclough (1992) för en utförlig framställning av teorin. Märk också att Faircough i sina skrifter använder genre på lite olika sätt. Jämför till exempel diskussionen av olika (strukturalistiska) genrebegrepp i Fairclough (1995a), s. 85ff.
40    Fairclough (1995a), s. 55.
41    Fairclough (1995b), s.135.
42    Fairclough (1995a), s. 192.

Litteratur

A Genre-based Approach to Writing in Years 3–6. Book 1, 2, 3, 4. LERN (Literacy & Education Research Network). Common Ground, Annandale AUS. 1990.
Bakhtin, Mikhail (1981): ”Discourse in the novel”. I: The dialogic imagination, s. 259–422. University of Texas Press, Austin.
Bakhtin, Mikhail (1997): ”Frågan om talgenrer”. I: Hættner Aurelius, Eva & Götselius, Thomas (red.): Genreteori, s. 203–239. Studentlitteratur, Lund.
Berge, Kjell Lars (1985): Artiumstilen som genre. Hoved­oppgave. Institutt for nordisk språk og litteratur. Univer­sitetet i Oslo.
– (1988): Skolestilen som genre. Med påtvungen penn. LNU/Cappelen, Oslo.
– (1991): ”Samtalen mellom Einar og Reiar: et symptom på tekstnormendringer i 1700-tallets skriftkultur? – en sosiotekstologisk undersøkelse av en tekstytring”. I: Arkiv för Nordisk Filologi, s. 137-163.
Berge, Kjell Lars (2001): ”Det vitenskapelige studiet av sakprosa. Om tekstvitenskapelige utfordringer og løsninger i norsk og svensk sakprosaforskning”. I: Fire blikk på sakprosaen. Teori og praktisk analyse. Sakprosa – skrifter fra Prosjektmiljøet Norsk Sakprosa. 1. Oslo.
Berkenkotter, Carol & Huckin, Thomas (1993): ”Rethinking Genre From a Sociocognitive Perspective”. I: Written Communication, 4, s. 475–509.
– (1995): Genre Knowledge in Disciplinary Communication. Cognition/Culture/Power. Lawrence Erlbaum, Hillsdale.
Bhatia, Vijay (1993): Analysing Genre: Language Use in Professional Settings. Longman, London.
Bhatia, V., Engberg, J,. Frandsen, F., Johansen, W. & Nielsen, M. (1997): ”On Vijay Bhatia: Analysing Genre”. I: Hermes. Tidsskrift for sprogforskning, 19.
Biber, Douglas (1988): Variation across speech and writing. Cambridge University Press, Cambrige.
Bitzer, Lloyd F. (1997). ”Den retoriske situation”. Översatt av Jens E. Kjeldsen. Rhetorica Scandinavica nr. 3, s. 9-17.
Eggins, Suzanne (1994): An Introduction to Systemic Functional Linguistics. Pin­ter, London.
Fairclough, Norman (1992): Discourse and social change. Polity Press, Cambridge & Ox­ford.
– (1995a): Media discourse. Edward Arnold, London.
– (1995b): Critical Discourse Analysis. The critical study of language. Longman, London & New York.
Frandsen, Finn (2001): ”What do Members of Discourse Communities Have in Common?”. I: Vagle, Wenche & Wikberg, Kay (red.): New Directions in Nordic Text ­Linguistics and Discourse Analysis: Methodological Issues, s. 69–78. Novus Forlag, Oslo.
Frandsen, Finn, Johansen, Winni & Nielsen, Anne Ellerup (1997). International markedskommunikation i en postmoderne verden. Systime, Århus.
Freedman, Aviva (1987): ”Learning to Write Again: Disci­pline-Specific Writing at Univer­sity”. I: Carleton Papers in Applied Language Studies, Volume IV.
Freedman, Aviva & Medway, Peter (1994a): ”Locating Genre Studies: Antecedents and Prospects”. I: Freedman, ­Aviva & Medway, Peter (red.): Genre and the New ­Rhetoric. Taylor & Francis, London.
Freedman, Aviva & Medway, Peter (red.) (1994b): Genre and the New Rhetoric. Taylor & Francis, London.
Grepstad, Ottar (1997): Den litterære skattkammer. Sak­prosaens teori og retorikk. Det Norske Samlaget, Oslo.
Gustavsson, Anna (1998): Politiska pamfletter i det fria ordets slyngelålder. En text­ana­lys av fem inlägg i den politiska offentligheten under tryckfrihetstiden (1766–1772). Rapport nr 18 från projektet Svensk sakprosa. Inst. för nordiska språk. Lunds universitet.
Hættner Aurelius, Eva & Götselius, Thomas (red.) (1997): Genreteori. Studentlitteratur, Lund.
Hasan, Ruqaiya (1998): ”Tekstens identitet”. I: Berge, Kjell Lars; Coppock, Patrick & Maagerø, Eva (red.): Å skape mening med språk. En samling artikler av M.A.K. Halliday, R. Hasan & Jim Martin. Cappelen, Oslo.
Hauptmeier, Helmut (1987): ”Sketches of theories of genre”. I: Poetics, 16, s. 397–430.
Johansen, Winni (1999). Kultursignaler i tekst og billede. Kultur og kommunikation i danske og franske præsentationsbrochurer. I-III. Handelshøjskolen i Århus.
Jämtelid, Kristina (2000): En konstrativ analys av produktbroschyrer från sex länder. Det internationella företaget och översättningen II. Tefa 37. Institutionen för nordiska språk. Stockholms universitet.
Kaplan, Robert (1966): ”Cultural Thought Patterns in Inter-Cultural Education”. I: Language Learning, 16, s. 9–21.
Kress, Gunther (1982): Learning to write. Routledge, London.
Ledin, Per (1996): Genrebegreppet – en forskningsöversikt. Rapport nr 2 från projektet Svensk sakprosa. Inst. för nordiska språk. Lunds universitet.
– (1997): ”Många av sakprosans skatter funna”. I: Johnsen, Egil Børre (red.): Teks­tens mellommenn. Norsk sakprosa. Tredje bok, s. 11–27. Universitetsforlaget, Oslo.
– (1999): Text och textslag – en teoretisk diskussion. Rapport nr 27 från projektet Svensk sakprosa. Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet.
Louhiala-Salminen, Leena, 1999: From business correspondence to message exchange. The notion of genre in business communication. SOLKI. Center for Applied Language Studies. University of Jyväskylä.
Luckmann, Thomas (1992): ”On the Communicative Adjustment of Perspectives, Dialogue and Communicative Genres”. I: Heen Wold, Astrid (red.): The Dialogical Alternative. Towards a Theory of Language and Mind, s. 219-234. Scandinavian UP, Oslo.
Martin, Jim (1985): “Process and text: two aspects in human semiosis”. I: Benson, J.D. & Greaves, W.S. (red.): ­Systemic Perspectives on Discourse, 1, s. 248–274. Ablex, Norwood USA.
– (1992): English text. System and structure. John Benjamins, Amsterdam & Philadelphia.
Mauranen, Anna (1993): Cultural Differences in Academic Rhetoric. A Textlinguistic Study. Lang, Frankfurt am Main.
McConell, F.D. (1975): ”Leopards and history: The problem of film genre”. I: McConell, F.D.: The Spoken Seen: Film and the Romantic Imagination, s. 118–126. John Hopkins Press, Baltimore.
Ongstad, Sigmund (1996): Sjangere, posisjonering og oppgaveideologier. Et teoretisk-empirisk bidrag til et tverfaglig, semiotisk og didaktisk sjangerbegrep. NTNU, Trondheim.
Paltridge, Brian (1997): Genre, frames and writing in research settings. John Benjamins, Amsterdam & Philadelphia.
Reid, Ian (red.) (1987): The Place of Genre in Learning: Current Debates. Centre for Studies in Literary Education. Deakin University.
Rothery, Joan (1996): ”Making changes: developing an educational linguistics”. I: Hasan, Ruqaiya & Williams, Geoff (red.): Literacy in Society, s. 86–123. Longman, London & New York.
Räisänen, Christine (1998): The conference forum as a system of genres. A sociocultural study of academic conference practices in automotive crash-safety ­engineering. Acta Universitatis Gothoburgensis, ­Göteborg
Schmidt, Siegfried J. (1987): ”Towards a Constructivist Theory of Media Genre”. I: Poetics, 16, s. 397–430.
Smidt, Jon (1993): Ny skriveforskning i Norge. Program for utdanningsforskning, Oslo.
Swales, John (1990): Genre Analysis. English in academic and research set­tings. Cambridge University Press, Cam­bridge m.fl.
Todorov, Tzvetan (1990): Genres in discourse. Cambridge University Press, Cam­bridge.