Tidningen i demokratins tjänst

Retorik i dagstidningen. Vilken roll spelar dagstidningarna för den upplysta demokratin? Kan de göra mer? Och samtidigt rädda sig själva i en tid med fallande upplagor? Dessa frågor var grunden för ett projekt om “Goda nyheter”, gjort som ett samarbete mellan retorikinstitutionen vid Köpenhamns universitet och de danska dagstidningarnas branschorganisation. Efter två års projektarbete redovisas resultaten nu i en bok, och vi publicerar här den danska retorikprofessorns konklusioner.

Tidningen i demokratins tjänst

Christian Kock

Projektets uppgift var att föreslå nya vägar för nyhetsförmedlingen, speciellt av det politiska nyhetsstoffet. “Det politiska nyhetsstoffet” definierade vi som det material, som är nödvändigt för medborgare att ha kännedom om för att kunna delta i den politiska processen. Det politiska materialet är det som det är “nödvändigt” att känna till – det är inte material som säljer sig självt. Trots detta måste tidningarna hitta ett sätt att behandla området, ett sätt som enligt läsarna höjer värdet på tidningen.

Vi tror, att nyckeln till detta mål är att se till att förmedlingen ger kunskap. Kunskap är en bristvara i informationssamhället. Det är kanske inte alla som efterfrågar den, men många gör det och det är dem tidningarna ska leva på. Underhållning klarar andra medier bättre och samma sak gäller snabba nyheter.

Vi har tittat på ämnet utifrån tre analysnivåer: nyhetsförmedlingens vinkel, dess genrer och dess förmedlingsformer.

En viktig rekommendation angående förmedlingens former är att tidningarnas nyhetsmaterial bör göras mer interaktivt, det vill säga att det bör inte primärt bestå av linjära texter (så kallade historier) – tidningsläsarna läser dem ändå enbart delvis och hoppar överlag ganska huvudlöst runt i dem. I stället bör materialet i större utsträckning indelas i moduler, där man ser vad som är vad och var det är.

Jag ska här lägga fram idéer och konklusioner från projektet på ett sätt som motsvarar denna princip. Det går att läsa som riktat direkt till dagstidningarna.

Vinkeln

  • Bestäm den politiska dagordningen, låt inte politiker och deras strategiska intressen göra det. Publicera fler artiklar som försöker att överblicka, kartlägga och analysera viktiga politiska teman som det ska eller bör träffas politiska beslut om. Publicera gärna dessa som temasidor och artikel­serier, inte enbart ”varje dag ett nytt problem”. Exempel: det kulturella samhället, drogproblemet, privatisering/­out­sourcing.
  • Skriv inte utifrån en redan etablerad position – alltså inte som kampanjer, men från devisen “här har vi ett problem där politiskt medvetna människor behöver få veta mer och få möjligheten att överväga olika argument”.
  • Slopa ”nyheter” som nyckel till nyhetsförmedlingen. Låt i stället nyckeln vara ”problem som är väsentliga för läsarna nu”. Nedprioritera ”fall” och avslöjanden, upprioritera lägesrapporter och utvecklingar. En stor del av förstasides­nyheterna är egentligen inte alls nyheter, men framställs bara som om de vore det. En del av de historier, som i dag finns på förstasidan, bland annat de som handlar om egentliga nyheter från i går, bör också framöver få ligga där, men många av de andra förstasideshistorierna bör handla om saker tidningen själv har undersökt. Det vik­tigaste för läsarna är att uppnå förståelse av viktiga förhållanden och problem, som har funnits länge, framför nya evenemang eller nya uppgifter som har framkommit.
  • Var den trovärdiga vägledaren: den som sakkunnigt förmedlar insikter i ett ämne och lägger fram och kommenterar argument och fakta från båda/alla sidorna, så läsarna ­själva har fundament för att hitta sin ståndpunkt – framför att ensidigt rekommendera en attityd. Exempel här kan vara Kosovo- eller Afghanistan-krigen eller euro-debatten. En tidning har genom generationer byggt upp något som andra medier inte kan tävla mot: ethos, tro­värdighet. Detta ethos fasthålls och utvecklas bäst i framtiden genom att man hjälper läsaren med att bilda sig sin egen uppfattning på ett så kvalificerat sätt som möjligt – självklart ut ifrån en viss människosyn etc, men utan att man i varje ämne har en på förhand bestämd position eller dagordning.
  • Sluta upp med att välja och vinkla nyhetshistorier utifrån en bestämd politisk dagordning eller position. Det är inte vägledning utan sand i ögonen. Prioritera inte historier som ger vatten på kvarnen för särskilda ståndpunkter. Exempel: ge en helhetsbild av lag- eller budgetförslag i ­stället för att fokusera enbart på ett eller få element ur helheten speciellt ägnade att reta upp/glädja vissa politiska åskådningar.
  • I materialet om de politiska processerna skriv mer om sakernas innehåll och om de politiska aktörernas planer och argument så läsarna själva kan värdera dem; mindre om vem som vinner och förlorar (”horse race”), hur de gör sig i debatter, vad de tycker om varandras debattformer, ”bokstavskombinationer” och blocksnack, omröstnings­datum, korridorskvaller, politikers diverse ”markeringar”, trakasserier mellan partifraktioner, politikers påstådda strategiska motiv för att göra som de gör, personliga tillkortakommanden etc. Läsare finner detta långt mindre intressant än vad journalister gör.
  • Visa skepsis men inte cynism gentemot politiker – tolka inte per automatik allt de gör som dikterat av att de försöker gagna sig själva och det egna partiet.
  • En tidnings mål är att berätta något för läsarna som de inte redan vet. Det är mycket bra att låta läsarna komma till orda och vara med om att bestämma dagordningen, men tidningen kan inte leva av att låta läsarna spegla sig i ståndpunkter de redan har.
  • Omdirigera en del av nyhetsjournalisternas arbete till att vara undersökning av samhällsfrågor. Tidningarna refererar ofta till andras undersökningar, t ex diverse utredningar, forskningsrapporter, lobbyrapporter. Varför vara beroende av dem? Med sin stora arbetsstyrka av nyhetsjournalister kunde tidningar själva göra den typen av undersökningar – om ämnen redaktionen tycker borde finnas på dagordningen.
  • Publicera mer och bättre bakgrundsmaterial i anslutning till de egentliga nyhetsartiklarna som t ex resuméer, defini­tioner, ”vad är problemet?”, persongalleri, viktiga dokument i utdrag, historisk bakgrund (speciellt utlands­material), etc. Många drama i både in- och utland förblir för de flesta läsare bisarra och ofattbara följetonger, som de inte klarar av att följa med i.

Genre

  • Lägg större vikt på djupgående temasidor, serier och artiklar som överskådligt redovisar problemen inom ett område med presentation av synpunkter/lösningsförslag och argument. Ge analys, visa samband, dra upp de stora linjerna. Inte subjektiv, partisk, dömande analys i nyhets­materialet.
  • Satsa mer på att artiklarna om det politiska nyhetsmaterialet ska ha blivande värde; det vill säga ska förmedla en insikt som är viktig och användbar i många dagar eller veckor efter publiceringen.
  • Nedprioritera ”följetongavsnitt”, det vill säga artiklar som ger senaste avsnittet av en politisk såp-opera, oftast med fokus på strategi och konflikt. Och publicera aldrig denna typ artiklar på en sida utan erbjudanden om analys, bakgrund eller resumé. Läsarna finner den typen artiklar långt mindre intressanta än vad journalisterna gör.
  • Se till att det blir mer variation i genrerna, inte bara i tidningen som helhet utan också på nyhetssidorna och varje uppslag. Variationen bör gälla båda längd, struktur, innehållstyp, retoriska medel. Använd berättande texter, reportage, kronologiskt uppbyggda texter och andra närvaro- och upplevelseskapande. Blanda debatterande, kommenterande, tyckande och ‘skeva’ artiklar – också på första­sidan.
  • Ge upp myten om dagens huvudhistoria som ska fylla första­sidan varje dag. För dem som inte intresserar sig för denna historia är förstasidan en besvikelse.
  • Dra mer systematiskt in nya förmedlande genrer kända från lexikon, läroböcker och internet, som till exempel FAQ, persongalleri, resuméer etc.
  • Ge olika genrer i tidningen var sin (diskreta) grafiska markering av vilken genre det här gäller.
  • Presentera också självständiga bilder, nyhetsgrafik och ritningar på förstasidan utan att de enbart har en illustrerande funktion i förhållande till texterna. Släpp loss de visuella begåvningarna! Det finns briljanta pressfotografer, som alltför ofta missbrukas till struntsaker som läsarna knappast uppskattar. Också nyhetsgrafikerna och illustratörerna står på språng för att göra nyhetssektionen mer intressant.

Förmedling

  • Ha denna formel som utgångspunkt: Förståelse = förmedlingens klarhet delat med ämnets komplexitet. Ska man sätta förmedlingen först kan man alltså antingen förenkla ämnet eller sträva efter förmedlingsformer som ger större klarhet – det är inte samma sak! Alla följande förslag handlar om att öka förmedlingens klarhet; lyckas det finns det kanske inget behov av att förenkla.
  • Gör tidningen mer interaktiv: Artiklar ska presenteras så läsaren klart och snabbt kan överskåda och identifiera ­vilka textdelar som förklarar vad och hur, alltså bättre indelning och skyltning (med meningsfulla rubriker och mellanrubriker, förmedlande faktarutor, genremarkeringer etc).
  • Känn dig inte bunden av att först ha en sammanfattande ingress och sedan presentera materialet i en fallande ordning; det intressantaste först, det minst intressanta, det som kanske går att stryka, sist. Använd antingen inter­aktiv form eller, om artikeln är linjär, bygg upp den efter ämnets ”inbyggda logik”. Den sedvanliga artikelkonstruktionen skymmer ofta ett ämnes egen interna logik och förutsätter att det finns enighet om rangordningen av materialdelarnas betydelse – men så är inte fallet.
  • Använd ”den interaktiva modellen” framför traditionell linjär textform, speciellt till ämnen som ger möjlighet för fler typer texter. Modellen innebär kortare textdelar, som kan väljas fritt och i egen följd. De enstaka textdelarna är innehållsdeklarerade så man ser vad som är vad. T ex i markerade faktarutor med full utstyrsel (genremarkering, rubrik, ingress), eller som mindre artikelavsnitt utan ramar men med egna rubriker. Modellen motsvarar en välanrättad buffé, där den traditionella linjära formen mer motsvarar en ”dagens rätt” enbart utformad efter kockens behag och humör.
  • Gör fler ‘ergonomiska’ artiklar som ger översikt och systematik över ämnen, som annars är svåra att överskåda, t ex argument för och emot i en viktig och svårbedömd sak.
  • Satsa på kunskapsgivande nyhetsgrafik – gärna efter de principer speciellt statistikern Edward Tufte har skrivit ­böcker om. Det är en dum fördom att nyhetsgrafik alltid går hand i hand med förenkling.
  • Ge upp de spetsade rubrikerna som drar fram enstaka detaljer ur historien och åsidosätter de andra – hellre rubriker som rättvisande täcker historiens innehåll än rubriker som nog är fångande men också vilseledande. Återinför skiljetecken i rubriker, t ex frågetecken, när det är relevant. När det till exempel diskuteras om man ska ha en folk­omröstning om något är det rimligt att rubriken då får ett frågetecken och orimligt att den absolut måste vara i kategorisk form.
  • Bilder måste vara intressanta i sig (berätta en historia). Gärna fler bilder, också mindre (ge dem mindre plats om de inte är så intressanta i sig). Låt fotograferna slippa åka runt i taxi till presskonferens efter presskonferens för att ­knäppa närbilder med politikers näshår och Ramlösa…
  • Låt fotograferna göra fler självständiga bilder (dock med bildtext). Renodla de speciella effekterna som just det fasta fotografiet kan ha – frusna ögonblick, ansiktsuttryck, överblick över komplicerade scenerier, dokumentation, montage, tankeväckande sammanställningar och annat, som utmanar läsarens tankar och fantasi, framför bilder som binds för kraftigt till en text. Om en lång artikel behöver omväxling och avbrott, förkorta den hellre och/eller gör den interaktiv.
  • Om det finns bilder eller grafik till en artikel, se då till att bild/grafik handlar om det centrala i texten, inte om roliga men sekundära aspekter – det medför blott att läsaren kommer ihåg det sekundära (och därmed vilseleds).
  • Se till att bildtexter både förklarar bilden och etablerar sambandet med artikeln – men också tillfogar mer information till artikeln, inte bara upprepar.
  • Precisera hur mycket och hur läsaren kan förvänta sig förstå ett ämne. Journalisten måste i mer komplexa ämnen visa läsaren att ämnet är komplext, och att ingen enkel förståelse, inga svart/vita svar kan förväntas. Läsaren kan då kanske undvika att skylla sig själv för brist på förståelse eller att resignerat ge upp ämnet.
  • Hitta annorlunda infallsvinklar framför blott upprepning av nyheter, som ju redan har konstaterats i ingressen.
  • Odla tankeväckande avslutningar på artiklar– de bör inte spillas på formalia som t ex ”NN gick inte att nå för en kommentar”, eller någon udda, icke-relevant detalj. Låt avslutningen vara summerande, framåtriktad (”vad sker nu?”) eller vissa fall berättande med symboliska detaljer etc.
  • Utnyttja berättandekonstens och poesins förråd av metaforer, retoriska figurer, varierade syntax etc – inte som en tjock gräddklimp som täcker allt, men som en krydda som framhäver det viktiga.
  • Använd utdragna citat (pullout quotes) för att framhäva nyckel­punkter i artikeln (inte, som oftast är fallet, för skämtsamma men oväsentliga formuleringar). Men låt dem inte vara en ren upprepning av ord från artikeln – hellre ett citat som överlappar eller fördjupar samma poäng. Citaten bör vara förståeliga i sig och ha en klar funktion, t ex att slå fast en central synpunkt.
  • Fler direkta citat från källmaterial. Kan placeras i faktarutor, gärna med källreferenser, och det bearbetade/förkortade/populariserade referatet kan då ingå i den löpande ­texten. Kom ihåg att källornas precisa ordalydelse kan ha stor betydelse som 1) dokumentation och 2) vittnesbörd om avsändarens personlighet, kultur, attityder etc.
  • Se till att man redan från början av ett citat kan se vem som säger detta – i stället för att man ska läsa sig igenom långa citat innan man får reda på avsändaren till skada för ­förståelse och överblick.
  • Använd inte så mycket resurser på att kedja ihop heterogent material till linjära texter. Läsarna hoppar ändå ifrån och runt på sidan. Reservera den linjära formen till material som till sin natur är linjärt – t ex kronologiska beskrivningar av förlopp, texter som är personligt och språkligt medvetet skrivna, texter med spänning och andra estetiska effekter.
  • Använd inte så mycken kraft på att skapa verbal variation i texterna, typ ”Nästan två tredjedelar av kvinnor röker på toaletten, medan bara 49% av männen har denna ovana.” Hellre ensartad form för ensartat innehåll, gärna med ­grafik och illustrationer som självständiga element.
  • Mindre språkbruk som populariserar men fördunklar och vilseleder (som t ex det människoföraktande ”lyckopiller”) – i försöket att få läsaren att läsa vidare i linjära texter. Använd hellre överskådlig, interaktiv artikelstruktur, fler rättvisande rubriker etc.
  • Fler meningsfulla, innehållsdeklarerande mellanrubriker som 1) ger läsaren överblick över artikelns struktur och 2) visar ”vad som är var”, istället för att enbart bryta upp texten.
  • Referera noggrant till vad tidningen tidigare har publicerat som kan hjälpa till i belysningen av ett ämne och skriv hur prenumeranter kan hitta det via tidningens hemsida. Gör tidningens artikelarkiv tillgängligt och sökbart.
  • Referera också till andra tidningars artiklar, hemsidor, undersökningar etc. Det är oärligt att låtsas att andra tidningar aldrig skriver något värdefullt eller inte alls existerar. Det är bara rimligt att tidningar hjälper varandra på så sätt.

Så talade retorikerna. Återstår att se om tidningsredaktionerna lyssnar. Vad som här har föreslagits om den samhälleliga nyhetsjournalistiken tror vi är gemensamt för 1) vad samhället behöver från tidningarnas sida, och 2) vad läsarna vill betala för. Vi tror att dessa två behov lyckligtvis till stor del överlappar varandra.

Men alla kan ju granska de olika tidningarnas kurs och se om vi har rätt eller fel. I tider, där sammanslagningar och nedskärningar får tidningar att ändra både format och inriktning, fungerar tidningsmarknaden som ett stort laboratorium för branchens överlevnad. Läs dem. ❧


Läs mer:

Projektet, där artikeln presenterar konklusionerna, har precis kommit i bokform: ”Forstå verden – politisk journalistik for fremtiden”, Samfundslitteratur 2002.


Författare: Christian Kock är professor vid retorikinstitutionen vid Köpenhamns universitet. Översatt av Pelle Ahrnstedt.



Artikeln finns i RetorikMagasinet 15, s 4-8

Author profile

Christian Kock er professor emeritus i retorik ved Institut for Kommunikation, Københavns Universitet

Lämna ett svar