Trovärdighet på språng

Retorikens ethos. Retorikens klassiska ethosbegrepp har moderna påbyggnader, som kan öppna för större förståelse av vardagens situationer. Cecilia Olsson Jers hamnade i en obekväm situation, men tog bruk av ­dammiga teorier för att genomskåda sin egen ­besvikelse över en intervju.

Trovärdighet på språng

Cecilia Olsson Jers

 

Detta är ett försök till en objektiv efterkonstruktion. I själva verket var jag efter följande upplevelse väldigt missnöjd med hela situationen, vilket jag ska återkomma till.

Jag hade genomfört en enkätundersökning som skulle ingå i min magisteruppsats jag skrev för drygt ett år sedan. Den handlade om muntlig respons i undervisning. Av 600 in­komna svar hade jag valt ut sex personer för fördjupande ­samtal. Läraren, som ni snart är på väg att möta och jag här kallar Katrin, visste att urvalet var gjort utifrån den själv­värdering som hon hade gjort två månader tidigare.

Medan vi är på väg till personalrummet för att genomföra intervjun berättar Katrin att skolans olika program skall splittras på olika byggnader och att det därför är en stor omorganisation på gång. Omorganisationen sliter på personalen, berättar hon. Skolans framtid debatteras i medier och den har utsatts för kritik då flera disciplinära åtgärder lett till polisanmälningar på den senaste tiden. Detta är nytt för mig och inget jag visste när jag kom till skolan. När vi går förbi dörrarna in till skolledningen ber Katrin mig att efter intervjun gå in till rektor för att berätta att jag varit på skolan, vem jag har träffat och i vilket ärende. Det gör jag och av rektorn får jag reda på att skolan är mycket positiv till forskning och jag får med mig material som tidigare är publicerat om skolan. Rektorn berättar också att man från skolans håll är positivt inställd till Lärarutbildningen och att man handplockar den personal man anser skall få vara handledare till lärarstudenter.

Katrin tar mig till personalrummet som är stort och påfallande mörkt. Det förblir tomt på andra människor under den timslånga intervjun. Mitt på golvet står ett stort konferensbord omgivet av stolar med hög rygg och utmed väggarna, mellan de höga fönstren med djupa fönsternischer, står mindre bord med plats för fyra personer. På varje sådant litet bord finns en tänd bordslampa, typ Strindbergslampa, som förstärker den dämpade belysningen. Det ger samtidigt ett ombonat intryck. Medan jag förbereder för inspelningen av intervjun hämtar Katrin kaffe och kommer också med en påse kaffebröd inköpt till oss. Hon är mån om att jag har det bekvämt; sitter bra, att kaffet är lagom starkt, att jag tycker om kaffebrödet. Katrin har arbetat som lärare i svenska och historia i 33 år. Jag uppfattar henne som lite drygt 60 år, strikt klädd och mån om sitt utseende och väldigt engagerad i sina elever. Det är förmiddag och hon kommer direkt från en lektion till intervjun.

Vad Katrin vet om mig är att jag kommer från Lärarutbildningen, att jag skriver min magisteruppsats, att jag är intresserad av respons och muntlig framställning i klassrummet och att jag är svensklärare sedan 20 år tillbaks. När vi möts upptäcker Katrin med största sannolikhet att jag är nästan 15 år yngre än vad hon är och har inte fullt så strikt yttre. Att vi båda är engagerade i vårt yrke blir uppenbart under vår promenad mellan entrén, där jag blivit mött, och personalrummet. Vi har inga svårigheter att föra ett samtal, varken utanför intervjusituationen eller under den. Min bedömning är att vi uppfattar varandra som trevliga.

Grundlurad?

När jag åkte från skolan var jag väldigt tveksam, mätt av om­sorg, kaffe och kakor. Jag trodde mig inte kunna använda intervjun som underlag i uppsatsen och var rätt nedslagen. Jag tyckte att Katrin sabbat hela situationen genom att be mig gå in till rektorn och tala om att jag valt ut just henne eftersom hon svarat att hon gav eleverna mycket respons efter muntliga framställningar. När rektorn dessutom sa att man var positiv till Lärarutbildningen och handplockade de bästa lärarna på skolan för att bli handledare blev jag riktigt misstänksam. Fanns det någon konflikt på skolan där jag blev en bricka i spelet utan att veta om det? Var kaffet och kakorna ett sätt för Katrin att få mig på gott humör? Svarade kanske Katrin enbart såsom hon trodde att jag ville att hon skulle svara? Det var först efter flera genomlyssningar av bandinspelningen som jag kunde tänka bort dessa konspirationsteorier.

Retorikens ethos moderniserad

Lyssnar vi på någon värderar vi inte bara det som sägs utan också vem som säger det. Det handlar om att vi som talare i alla sammanhang vill framstå och uppfattas som trovärdiga. Trovärdighet är alltså grundförutsättningen för ett starkt ethos.

Aristoteles ställer upp tre klassiska ethosdimensioner som vi idag kallar kompetens (ev. klokhet), god karaktär och välvilja (fronesis, arete och eunoia). Flera empiriska forskningsprojekt har genomförts för att utveckla möjligheterna att mäta trovärdigheten via ethos och därmed utöka Aristoteles tre dimensioner. Ett sätt är till exempel att ställa upp semantiska dikotomier, såsom god-dålig, objektiv-subjektiv, passiv-aktiv, där respondenter sedan får markera sin hållning till olika källor. Den amerikanska retorikforskaren James C. McCroskey har under längre tid problematiserat ethos trovärdighetsdimensioner i en rad olika forskningsprojekt. Under 1970-talet och lång tid framöver användes hans fem dimensioner i olika discipliner för att mäta trovärdighet. De fem var kompetens, karaktär, sällskaplighet, utåtvändning och personlig hållning. McCroskey har senare plockat bort de tre sista eftersom han ansåg dem vara deskriptiva och omöjliga att mäta och värdera. De två som fanns kvar var de som skulle kunna sägas svara mot Aristoteles ethosdimensioner – kompetens och karaktär (fronesis och arete). Det som på svenska översätts till kompetens är på engelska authoritaiveness, vilket också skulle kunna översättas med auktoritet och därmed delvis vidga kompetens. Fronesis i sin tur betyder klokhet och motsvarade under antiken sunt förnuft eller livsvisdom (sensus communis).

Jag vet att dikotomiska uppställningar alltid sätter igång diskussioner som kan vara mer eller mindre fruktbara. Trots det vill jag visa de dikotomier McCroskey ställt upp för att i viss mån kunna värdera kompetens och karaktär. Även om man inte använder dem som redskap kan de fungera som fingervisning till tankefigurer runt begreppen kompetens och karaktär.

Kompetens Karaktär
Pålitlig – opålitlig Ärlig – oärlig
Välinformerad – otillräcklig informerad Vänlig – ovänlig
Kvalificerad – okvalificerad Behaglig – obehaglig
Intelligent – ointelligent Självisk – osjälvisk
Värdefull – värdelös Trivsam – förfärlig
Expert – inte expert Dygdig – syndig

 

Trovärdighet i att vara sig själv

När McCroskey ändrade sina metoder ytterligare vid försöken att mäta ethos fann han den dimension som han kom att kalla uppfattad omsorg, dvs den omsorg som en lyssnare uppfattar att en talare har gentemot henne. Därmed är forskningen tillbaks till Aristoteles uppdelning av de tre ethosdimensionerna: kompetens, karaktär och välvilja. En norsk retorikforskare, Anders Johansen, har infört ethosdimensionen autencitet eller ’att vara sig själv’. Han menar att denna dimension har blivit aktuell i och med moderna medier, såsom mikrofon, radio och tv. För att framstå som sig själv gäller det för det första att inte framstå som att man är retorisk förberedd, för det andra skall man visa ett äkta engagemang och för det tredje måste man framstå som konsekvent i likväl här- och nusituationer som över tid.

Det finns ett antal metodiska svårigheter vid valuering av ethosdimensionerna och den starkaste kritiken mot försöken finns mot att man inte lagt någon vikt vid att teoretisera kring trovärdighet utan energin har gått till att finna de riktiga dimensionerna. Jens E. Kjeldsen visar på flera undersökningar som fått olika resultat trots att man använt identiska metoder och menar att en orsak är att metoder som hittills använts är statiska och bortser från det situationella. Varje situation är unik och varje person i varje situation är unik och därför får forskningen lära sig leva med en osäkerhetsprincip och acceptera att man ibland får fler frågor än svar. Som jag ser det kan det dölja sig en intressant diskussion bakom de fyra ehtos­dimensionerna, kompetens, karaktär, välvilja och autencitet.

Ethos är föränderligt, vilket innebär att trovärdigheten sätts på prov varje gång något kommuniceras. Det föränderliga ethos kan förklaras med det inledande ethos, det erhållna ethos och det slutliga ethos.

Det inledande ethos är det ethos man har med sig in i en kommunikativ situation. Det har inte så mycket att göra med vad du säger eller gör utan mer vilken uppfattning lyssnarna har om dig. Medan vi kommunicerar skapar vi alltså en bild av oss själva. Det ethos vi tilldelas under tiden vi talar kallas för det erhållna ethos. Trovärdighet är inte något vi har utan något vi tilldelas av våra mottagare. Det erhållna ethos skapas också genom den position som en talare intar i förhållande till mottagarnas förväntningar. Det handlar alltså om hur vi bygger upp och disponerar våra yttringar (dispositio) för att skapa ett erhållet ethos. De uttryck och formuleringar (elocutio) en talare använder sig av påverkar också det erhållna ethos.

Vi kan alltså konstatera att både dispositio och elocutio påverkar vårt ethos och frågan är då om också actio kan påverka ethos och trovärdigheten. Flera forskare använder sig av begreppet disponibel energi i samband med actio. Disponibel energi är ett dynamiskt framträdande som kan mätas med hjälp av begreppspar som visar hur en som talar understryker, framhäver och realiserar sina argument. Ett exempel på bra actio är om man har så kallat flyt i sitt tal (fluency). Experimentella undersökningar visar att om en person med högt inledande ethos har icke-flyt i ett framträdande sänker han sitt erhållna ethos och vice versa. Anders Johansen har dock visat att ett hackigt tal också kan få någon att framstå som uppriktig och att man framstår som sig själv och därmed ökar trovärdigheten. Man är autentisk. Det blir en känslo­appell att visa fram sin okunskap.

Sist det slutliga ethos som egentligen är det samma som det inledande ethos. Det slutliga ethos markerar det intryck som lyssnarna har om dig när du slutar kommunicera. Man kan alltså gå från det inledande ethos över det erhållna ethos till det slutliga ethos på ett par minuter, likväl som under längre tid.

 

Trovärdighet ändrar sig

Nu åter till mitt lärarintervju och min missnöjdhet med besöket. Så här i efterhand upptäcker jag tydligt hur Katrins ethos förändras i mina ögon; från ett inledande ethos, över det erhållna till det slutliga ethos. Jag kan också säga att den ”förvandlingen” finns i olika lager eftersom jag hade ett intryck av hennes ehtos när jag lämnade skolan och ett annat efter att jag lyssnat på intervjun i efterhand. Mottagaren har en stor roll i den positionen som talaren intar. I Katrin och min situation kan jag se att hon gärna vill framstå som en duktig lärare. Hon vet att hon är utvald bland 600 andra eftersom hon motsvarade dem jag sökte och då vill hon naturligtvis även i en verbal situation motsvara mina förväntningar. Katrin har lätt för att komma in på sidospår, men anstränger sig för att komma ihåg varför jag är där. Som till exempel när hon berättar om en flicka som hon engagerar sig i och därifrån förirrat sig in i ett resonemang om orsak och verkan till flickans beteende. Medan hon talar tittar hon in i väggen och jag uppfattar det som en form av högt reflekterande över en jobbig yrkessituation. Rätt som det är hoppar hon nästan till, tittar på mig och säger ”… utan man har bara accepterat att hon slängt in den ena produktionen efter den andra och, just det, utan att hon fått någon riktig respons tror jag. Hon har inte utvecklats utan det är så kort, så kort och då är det nog som du säger att responsen är så viktig.” Katrin är alltså välvilligt inställd till mig och vill göra bra ifrån sig. Hon är engagerad och eftertänksam i sitt sätt att svara på mina frågor. Hennes eftertänksamhet kan jag uppfatta som ibland frånvarande, men kan också vara hennes vilja att vara sanningsenlig mot mig som gör att hon ibland uppfattas tänka högt. Hennes tal kan därför bli lite hackigt. Till exempel när hon beskriver sin relation till en flicka i klassen ”… Men sen har jag en som jag har misslyckats med och hon har….hennes mamma och jag tror att mamman …och hon kan inte knyta upp…och mamma har ett horn i sidan till mig. Jag misstänker att mamman talar illa om mig…”. Hennes hackiga tal kan i denna situation öka hennes trovärdighet. Hon framstår som autentisk eftersom hennes övriga framtoning också är elevcentrerad. Katrin kan verka hackig i övriga intervjun också, men jag tolkar det som att hon är avslappnad i intervjusituationen och därmed sig själv.

Med Aristoteles ögon skapas ethos genom logos och argumentationen. Idag skulle vi säga att logos och argumentation också skapas genom ethos. En talares människosyn, livssyn, politiska grundsyn etcetera framställs i det man talar om. Hos Katrin kommer hennes elevsyn tydlig fram genom hennes sätt att tala om eleverna. Hon känner ansvar för att inte utsätta dem för kritik inför varandra genom att säga: ”Är det blyga elever så säger jag ju inte ”men hur var det nu med hennes kroppsspråk” och sånt utan då tar jag det efteråt för jag tänker att då får jag aldrig fram dem mer utan då ber jag dem sudda på tavlan eller öppna fönstret och nåt sånt så att jag efteråt kan fånga in dem på det viset.” Hon talar om dessa gymnasieelever som det gäller som ”flickebarnet” eller ”gossebarnen”. Det kan ses som nedlåtande, men i Katrins fall handlar det nog snarare om en äldre lärares omsorg om sina elever.

Jag tolkar det som om Katrins moraliska karaktär i intervjusituationen är hög. Däremot skulle jag tolka hennes kompetens som lägre eftersom hon ofta kommer från ämnet och är genomskinligt mån om att jag ska tycka att hon är en duktig lärare. Hon använder dessutom modusadjunkterna nog, kanske, ju och väl vid ett flertal tillfällen. De uppräknade modusadjunkterna tolkas vanligtvis som en tvekan inför någonting eller en önskan om medhåll och underförstått ’vi är ju sedan tidigare överens’. Med referens till den situation jag och Katrin befinner oss i skulle jag tolka hennes användning av modusadjunkter som det senare.

Pathos sägs stå för de våldsamma känslorna hos en talare och ethos för de lugna. Då skulle jag vilja påstå att Katrin har mer pathos än ethos. Hon använder många känslouttryck när hon talar om eleverna och sitt arbete. Engagemanget hos den som talar kan till exempel ses genom analysredskapet appraisal inom den systemfunktionella grammatiken. Appraisal innebär en värdering av lexikogrammatiska mönster och jag kunde konstatera att Katrin skruvade upp uttrycken som handlade om eleverna och skruvade ner uttrycken som handlade om henne själv. Jag menar att hon genom att skruva upp, till exempel ”jättebra”, och skruva ned, till exempel ”mycket svaga”, uttryck ger ett dynamiskt intryck som understryker och framhäver det hon vill framhålla som viktigt för henne.

Trovärdighet är som sagt grundförutsättningen för ett starkt ethos. Jag anser inte att Katrin har ett starkt ethos i detta sammanhang, men jag ser henne ändå som trovärdig i intervjun. Hennes dynamiska engagemang och välvilja mot eleverna och hennes moraliska karaktär uppväger avsaknaden av kompetens inom det ämne jag frågar efter i intervjun. Genom att uppmärksamma de fyra ethosdimensionerna har jag fått en djupare förståelse för mina egna reaktioner i samband med intervjun. ❧

 


Författare: Cecilia Olsson Jers. Retoriklärare och doktorand i Svenska med didaktisk inriktning.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 31, s 22-25

 

Author profile

Cecilia Olsson Jers är lektor i Svenska med didaktisk inriktning på Malmö högskola

Lämna ett svar