Ungdomlighet som strategi

Håkan Åbrink

Ungdomlighet som strategi

Irritationsmoment eller likgiltigt struntprat? Radiopratarna har speciella arbetsförhållanden – och kanske en helt egen retorik.

Vi hör dem nästan varje dag. Vi väcks av dem, de finns med vid frukostbordet, i bilen, kanske på arbetet, på lunch­restaurangen, hos tandläkaren, på varuhuset. De ­finns snart sagt överallt, och inte bara i Sverige. De finns i Estland, Tunisien och Japan. Man irriteras över dem, klagar på deras språk, stil, provokationer, vitsigheter, att det är så lite innehåll i det de har att säga. Om vi ens klagar. Vi bryr oss inte.

Vilka är det jag pratar om. Jo, radio­pratarna. De där männen och kvinnor­na som ser som sin uppgift att “gnugga sömnen ur öronen på oss” med “lite myspys på måndasmorronen.” Radio­pratare eller disc jockeys har till yrke att prata mellan musik- och andra in­slag. Sedan 1993 när kommersiell radio blev tillåten i Sverige har antalet radiostationer med egna radiopratare ökat explosionsartat. Redan efter något år fanns det mer än 50 frekvenser bara i Stockholmsområdet.

Radiopratets roll

Radiopratarnas uppgift är att berätta vilken musik som spelas. Men det är också viktigt att berätta vilket datum det är, hur mycket klockan är och t.o.m. vilken veckodag det är: “och vi vaknar upp till en fredag det har väl alla klart för sej.” Detta är viktigt eftersom radion skapar rutiner i vår vardagspraktik.

Man brukar också ge information om vad som är på gång i stan. Utöver detta arrangerar man frågetävlingar eller ringer och väcker människor i svinottan (“tack för att jag fick ringa å väcka dej”). Radion kan också vara ett småprat i bakgrunden, något som fyller ut tiden eller ersätter annan verksamhet.
Radiopratarens arbete handlar mer om underhållning än information. Radioprataren är som bäst ett slags artist, en entertainer, och programmet är en show, en föreställning.

Jag har tidigare undersökt vad radio­pratet egentligen innehåller och vad det går ut på. Som huvudsakligt material har jag använt inspelningar från mitten av 90-talet, ca 70 timmar från 15 radiostationer i storstockholmsområdet. Mina teoretiska utgångspunkter är dels den sociala dramaturgismen, dvs. tanken att teatern är en metafor för socialt liv, dels nyretoriken. Med nyretorik syftar jag här på den precisering av retorikens verksamhetsfält som har skett under 1900-talet med början vid amerikanska universitet. Som särskilt betydel­se­full betraktas Donald Bryants definition av retorik från början av 1950-talet. Han avser med retorik “the rationale of informative and suasory discourse”.

Annons

Doxologi

Doxologi. En essä om kunskap

Doxologi. En essä om kunskap

Vad betyder det att all kunskap som vi människor har – alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter – är just vår kunskap? Läs mer...

Read more

Som språkforskare har jag utgått från noggranna uppteckningar i form av protokoll och transkriptioner minut för minut av hela materialet. Detta har gjort mig förtrogen med radiopratet på olika nivåer, inte minst användningen av rösten som medel för övertalning, men också vilka uppgifter småord och olika slags attitydmarkörer fyller.

Jag har blivit mycket fascinerad av vad jag mött i radio­pratarnas värld. Så fascinerad att jag den här hösten har startat ett nytt projekt om den finlandssvenska ungdomsradion Radio x3M (uttalas radio extrem). En radiostation  som, enligt stationens hemsida, “lever här och nu för DIG och genom radiopersonligheter som har åsikter, är intelligenta, fräna & kontroversiella”. Det är min tanke att kartlägga vad som händer i Radio extrem under en vecka i början av det nya millenniet. Det jag i första hand kommer att undersöka är själva kärnan i ungdomsradion, nämligen ungdomlig­heten.

Retorisk ungdomlighet

Ungdomlighet och ungdomsspråk är inte längre något som bara är öronmärkt för ungdomarna. Nej, vi vill alla vara så ungdomliga som möjligt, även om vi sedan en obestämd tid tillbaka råkar ha passerat gränssnittet 34 år som Radio extrem har satt upp. Om hela kulturen strävar efter ungdomlighet kan detta i rättvisans namn inte vara något som är förbehållet enbart ungdomarna. Enligt ordböckerna är den första betydelsen av ungdomlig nuförtiden “som verkar ung”. Svensk ordbok ger det något sexistiska exemplet: “den frånskilda kvinnan hade piffat upp sig med en ungdomlig frisyr”. I lite äldre ordböcker ges istället ofta synonymer som “gossaktig, flickaktig, juvenil”. Begreppet ungdomlighet har uppenbarligen helt andra konnotationer idag än för några decennier sedan.

Ungdomlighet är retoriskt därför att man använder sin ungdomlighet som ett medel för att påverka i något avseende. Ungdomligheten ingår därför i retorikens – och därmed varje kommunikatörs (rhetors) – repertoar. Ungdomligheten är ett sätt att skapa kontakt, förmedla en attityd och framstå på ett vissst sätt. Radioprataren vädjar genom sin ungdom­lighet till lyssnarens behov av identi­fikation och gemen­samma värderingar.

Ungdomligheten ger därför ut­tryck för en aspekt av rhetorns karaktär. Det är med all tydlighet en bra egenskap att vara ungdomlig om man är radiopratare.

I min undersökning av radiopratarna i Stockholm försökte jag analytiskt beskriva innehållet i radiopratarnas ethos, dvs. hans/hennes image, goodwill eller karaktär. I figuren nedan har jag ställt upp några adjektiv (nedersta raden) som markerar viktiga egenskaper i radiopratarens ethos så som denna framstår i mitt material från Stockholm.
Även om radiopratet mest liknar struntprat och ufyllnad, så tycker radioprataren i likhet med alla andra moderna människor om att vädja till förnuftet. “Hur många maskar äter ett näbbdjur per månad” eller “hur mycket väger en elefantpenis”, kan därför vara typiska radiopratsfrågor. De fakta som förmedlas är trivialiteter eller av mycket speciell natur. Radioprataren håller gärna små utredningar över ämnen som “vad gör man med en söndag” eller föreläser om pepparkakans historia. Till radiopratet hör också att vara välvilligt inställd till mottagaren. Den svenska samtalskulturen bygger på en allmänt välvillig inställning till mottagaren, vilket i radiopratet märks genom ett personligt tilltal (“tjingelingåhejåhå på er”). Till välvilligheten (eller gulligheten) hör också en allmän serviceattityd gent­emot lyssnaren. Man hjälper gärna till med råd och tips över olika ämnen. “Ring in och berätta om din erfarenhet av kontaktannonser”, “älska bort din huvudvärk” eller “i nästa timme ska jag berätta hur du träffar en ny partner på ett museum”, är exempel på detta från mitt material. Innehållsligt kretsar radiopratet för det mesta kring ämnen som är spektakulära i något avseende, ofta med sexuell anknytning.

Språk och kropp

Till radiopratarens framtoning hör också att han/eller hon inte bara är en röst i etern, som fallet var i radions barndom då det fanns speciella regler för hur man skulle prata i radio. Då borde man använda ett vårdat rikstalspråk och undvika dialektord; slang och svordomar var naturligtvist helt otänkbart. Kvinnliga nyhetsuppläsare tilläts inte eftersom de ansågs färga budskapet emotionellt. Den mänsk­liga rösten skulle helst bara fungera som ett medium, på liknande sätt som rubriker, styckeindelning och bokstäver gör i den skrivna texten. Helt annorlunda är det idag. Radioprataren är inte bara en röst utan han/hon finns kropps­ligen närvarande genom suckningar, flämtningar, fnissningar, skratt och skrik. Så närvarande att denna kroppslighet kan påpekas och mystifieras, göras till den enda väsentliga informationen mellan två plattor, som i följande exempel.

Roxette The look
min lock eller mitt utseende om du så vill
kommer du inte å se
dom närmaste timmarna
men däremot så kommer du å höra min röst
både här å där fram till klockan elva

Den viktigaste informationen i exemplet ovan är att vi inte kan se radioprataren. Det finns en närmast sexuell laddning i en så starkt betoning av det egna utseendet.
Samtidigt används kroppen, enligt Ziehe, som ett ­medel för att antyda ungdomlighet. Det är befogat att tala om en kulturell ungdomlighet, en ungdomlighet som inte bara handlar om att ta till sig nya uttryck och vändningar i språket (att låta ungdomlig), utan lika mycket handlar om livsstil och värderingar. Ytterst kanske vår tid kropps­fixering (bantningshysteri, kroppskultur), det som har kallats att kroppen hamnat inom görbarhetens gränser, handlar om en bakomliggande estetik, om sinnlighet, lycka och harmoni.

Rösten i radion

I radio är det framför allt genom rösten man markerar sin ungdomlighet, och det är det som gör radion speciell och spännande. När jag bläddrar genom tidningsurklipp om radiopratare visar det sig ofta att de är betydligt äldre och ser helt annorlunda ut än vad deras röster markerar. Rösten är därför ett viktigt retoriskt hjälpmedel. Vid personliga möten avslöjar vi på olika sätt graden av ungdomlighet genom vår fysiska (synbara) ålder, utseende (frisyr, kläder) och olika attribut (ägodelar). I radion bär rösten hela informationen.
Till de olika ungdomlighetsdrag som radioprataren markerar, och som jag hoppas kunna analysera närmare i mitt material från den finlandssvenska ungdomsradion, hör bl.a. följande:

Röstförställning

Detta att man ständigt härmar andra röster eller med rösten markerar synvinkelskifte.

Somatiska ljud

Joddlingar, sång, skratt, jubel och applåder. Till radiopratet hör också att det ofta finns en mängd icke-somatiska bakgrundsljud som t.ex. klockor som tickar, plinganden, signalhorn, knackningar, hundskall.

Ämnesval

Radiopratet handlar ofta om ämen som är spektakulära i något avseende (av typ: hur många trosor har Tom Jones fått uppkastat till sig på scenen genom åren). Men det förekommer också tämligen triviala eller banala berättelser om radiopratarnas eget liv, t.ex. vad radioprataren åt till frukost eller gjorde i helgen: “satt å brände lite grann på en parkbänk”.

Temporalitet

Radioprat ingår i en programform som brukar kallas flödes­radio. Det finns en särskild metaforik knuten till föreställningen om tiden som ett flöde. Hur markeras det här ständigt pågående flödet? Är det en presenskontext eller en narrativ tid? Hur klarar radioprataren av att föra ett samtal med lyssnaren trots att de inte delar samma spatiotemporala rymd? Vilka medel använder radioprataren för att kompensera detta? Det finns också en speciellt ungdomlig temporalitet, vilken radioprataren förmodligen markerar genom ett snabbt tempo, ett mycket aktivt och innehållsrikt flöde.

Makt

Radiopratet handlar precis som andra medier om ett maktförhållande. Samtalet med lyssnaren är alltid asymmetriskt. Lyssnaren släpps in på radiopratarens villkor. Vissa involveringsstrategier eller försök att komma närmare lyssnaren uppfattas förmodligen som mer ungdomliga än andra.

Dionysuskult

Radiopratet ger uttryck för en ungdomlighetens retorik. Denna kan ses i samband med den privatisering (de­formalisering, intimisering) som hela (den västerländska) kulturen genomgått under efterkrigstiden och i vilken medierna spelat en viktig roll. Privatiseringen innebär att det privata, intima språkbruket kommit att övertas av det offentliga samtalet. Radiopratet är därför också besläktat med andra uttryckformer för denna privatisering som bekännelselitteratur, ståuppkomik och såpoperor, men också med nyhetsmedias starka intresse för politikernas s.k. affärer (t.ex. Clinton-Lewinsky). Michel Maffesoli talar om en ny dionysuskult, ett samhälle som glorifierar konsumtion, nöjen och ett ständigt sökande efter personlig tillfredsställelse. Jag tror att radiopratet bäst förstås i relation till detta sökande, fast på en mycket vardaglig, rutinartad och oreflekterad nivå. Radioprat är inte någonting vi går omkring och fungerar särskilt mycket över. Det bara finns där.      ❧

Läs mer

Bourdieu, Pierre: Om televisionen. Symposion, Stockholm/Stehag, 1998.
Crisell, A.: Understanding radio. Routledge, London, New York, 1994.
Maffesoli, M. 1997. “The return of Dionysos”. I: Sulkunen, P. et al.: Construction the new consumer society, s. 21-37. St. Martin’s Press, New York.
Mårtensson, E. 1998. Det vardagliga småpratet i radio. Från trygghet till utmaning. JMK, Stockholms universitet.
Scannell, P. 1996. Radio, television and modern life. Blackwell, Oxford.
Shingler, M. & Wieringa, C. 1998. On air. Methods and meanings in radio. London: Arnold.
Ziehe, T. 1989. Kulturanalyser. Ungdom, utbildning, modernitet. Stockholm: Symposion Bokförlag.
Åbrink, H. 1998. “Gomorron, Stockholm”. Radioprat som stil, genre och samtal med lyssnaren. Acta Universitatis Tamperensis 632. Tammerfors: Tammerfors universitet.

Andra källor:
www.yle.fi/extrem/info.ht

❧ Håkan Åbrink är tf professor vid institutionen för nordiska språk vid Universitetet i Tammersfors.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 4, s 14-17