Vad ska vi ha medieträning till?

Medieretorik. Vem har makten – och vem ska ha den – i intervjusituationer? Är journalisten de maktlösas försvarare mot maktens missbruk eller är journalisten själv en maktutövare mot vilken man ska kunna värja sig med alla medel? Jan Nyberg ser på medieträning­ens eviga cirkel.

Jan Nyberg

Vad ska vi ha medieträning till?

Medierna i ett öppet och demokratiskt samhälle sägs i högtidliga sammanhang ha fyra uppgifter: informera, granska, kommentera samt underlätta kommunikation i samhället. En ansvarsfull journalistik som lever upp till dessa krav från medborgarna förutsätter naturligtvis att en lång rad villkor är uppfyllda. I den här artikeln ska främst en aspekt tas upp: ”maktförhållandena” vid en intervju.

En del av mediernas arbete med att påtala missförhållanden och att granska makten består i att intervjua politiker, tjänstemän och direktörer för att ställa dem till svars när de försöker smita ifrån sitt ansvar. Medierna utgör på så vis en motmakt och brukar därför kallas den tredje statsmakten.

Men dagens medier utgör också i sig själva en stark maktfaktor – såväl i samhället i stort som i mötet med den enskilda människan. Denna mediemakt är inte lika sund och förtjänar också att balanseras, särskilt när medier möter människor som varken har makt eller har lärt sig hur medier agerar och fungerar. Många journalister vill dock inte se denna obalans som ett bekymmer.

Många situationer

När en journalist intervjuar en person – oavsett om det gäller en tuff granskning av en politiker eller en trivsam presentation av en gammal jubilar – handlar det om en retorisk situation. Innan artikeln gått i tryck har journalisten ännu en gång ställts inför en retorisk situation, nämligen då hon vände sig till publiken (läsarna) och skrev artikeln.

Journalister vet naturligtvis att det gäller att vara förberedd inför retoriska situationer, även om de själva inte skulle uttrycka sig på det viset. Som blivande journalist skolas man i intervjuteknik och lär sig att tänka igenom situationen noga i förväg: Vad vill jag få ut av intervjun? Vilka frågor vill jag ha svar på? Hur ska jag agera för att uppnå bästa resultat? Spelar tiden och platsen för intervjun någon roll? Osv.

Förberedelsen

Men personen som intervjuas, då? Eftersom också denna ställs inför en retorisk situation borde det vara rimligt att hon får samma chans att förbereda sig – oavsett om hon är bankdirektör eller ekonomibiträde. Det finns en rad frågor som hon bör söka svar på innan hon låter sig intervjuas: Vad vill journalisten veta? Vilken typ av artikel, radio- eller tv-inslag är det fråga om? I vilket sammanhang placeras mina uttalanden? Är det här en reporter som gjort sig känd för att vara seriös eller slarvig? Osv. Kort sagt:

Framgång eller katastrof i media kan sammanfattas i ett ord: ­Förberedelser.

Så inleder pr-konsulten Paul Ronge sitt kapitel om medieträning i den nya boken När Janne Josefsson ringer som vänder sig till makthavare och andra som vill lära sig hur man undgår att bli ett överkört offer i möte med medier.

En helt annan uppfattning har kolumnisten Marie-Louise Samuelsson som i branschtidningen Medievärlden (nr 9/2009) likställer medieträning med spikmattor. Hon ser inte något faktiskt behov, utan tror att efterfrågan är konstruerad – i det här fallet av mindre bemedlade journalister. ”Bevekelsegrunden för att sälja medieträning är självfallet ekonomisk, den som inte längre kan försörja sig på (enbart) traditionell journalistik måste också betala räkningarna.”

Att köparna av medieträning skulle ha något motiv förbigår hon däremot helt. Hon avslutar sedan med att slå fast att ”man ska inte tro att medieträning är något annat än en tämligen fiffigt uppblåst bubbla, som överdriver både journalistikens inflytande och de medietränades makt.”

En medborgerlig rättighet

Makthavare ska som sagt granskas. Det gäller från presidenter till den lokala föreningens kassör. Men om man erkänner att också medierna har makt, kan man tvärtemot dra slutsatsen att medieutbildning – i teori och praktik – snarare borde vara en medborgerlig rättighet eller åtminstone spridd till många fler.

Låt oss jämföra den moderna medieretoriken med det klassiska ämnet retorik. I 2 500 år har utbildning i övertygandets konst varit maktens privilegium. De senaste decennierna har ämnet fått en renässans bland breda grupper av studenter och i arbetslivet. Alltfler får i dag verktyg att kunna genomskåda maktens (inklusive mediers) trix och manipulationer. Det är en välkommen utveckling av demokratin. Alla behöver vi bli bättre på att avslöja maktspråk och demagogiska finter.

Jag ser alltså inte vad som skulle vara så förkastligt med medieträning för småföretagare, fritidspolitiker, föreningsaktiva och andra med eller utan makt. Om båda parter utbildar sig blir också resultatet bättre. För det kan väl inte vara så att journalister ska ha den exklusiva rätten att vara förberedd? I punktform kan man beskriva utvecklingen inom intervjuteknik så här:

1. I begynnelsen (till mitten av 1900-talet) när journalister intervjuade makthavare var ingen av dem utbildade i mediefrågor.
2. Journalister började utbilda sig i intervjuteknik och blev duktigare på att intervjua makthavare. (Den första svenska journalistutbildningen var Journalistinstitutet som startade 1959.)
3. Makthavare började utbilda sig i mediekunskap och låta sig ”medietränas”.
4. Journalister går numera kurs i att ”hantera makthavare som varit på kurs och lärt sig slingra sig” (journalisten Björn Häger). Medietränaren Paul Ronge undervisar radioreportrar i hur man hanterar medietränade politiker (Medievärlden 9/2009).
5. Makthavare vidareutbildar sig därefter i att möta journalister som gått kurs enligt punkt 4.
6. Journalister vidareutbildar sig därefter i att möta makthavare som gått kurs enligt punkt 5.
7. Osv.

Det kan se lite desperat och lustigt ut, men så handlar det ju om ingenting mindre än makten i samhället. Och vad vore alternativet?

Den största fruktan

Vad består då kurser i medieträning av? De senaste åren har det utgivits en stor mängd litteratur i ämnet. Både böcker och kurser består i första hand av ett stort antal praktiska råd att tänka på när man är i kontakt med medier. Råden är i de flesta fall lika användbara för ledaren i den lokala fotbollsföreningen som för vd:n i storföretaget.

Det kan gälla så enkla tips som att inte låta sig överrumplas i telefon, utan att be att få återkomma om en halvtimme. Då hinner man fundera och ta hjälp av kolleger för att svara på frågor som: Vilken fråga fruktar jag mest? Vad ska jag svara? Kanske erinrar sig personen ett tidigare råd att oärlighet är det allra sämsta alternativet.

En medietränare kan också ge råd till den som ska intervjuas att i förväg avtala om vilken rätt hon har att ta del av sina egna citat innan de publiceras för att eventuellt rätta till dem. Många människor är livrädda för journalister och kan slappna av något om medieutbildaren i förväg har fört ett samtal med dem om att det nästan alltid ligger i båda parters intresse att ett ömsesidigt förtroende skapas inför en intervju.

Intervjuer framför tv-kamera ställer speciella krav och kan upplevas som mycket obehagligt. Kurser som erbjuder träning framför kamera är särskilt uppskattade av ovana personer eftersom övningen avdramatiserar situationen och gör den intervjuade mindre nervös. Sådan träning kan också vara till fördel för reporter och redigerare, såvida inte granskningen på ett dramaturgiskt sätt syftar till att framställa intervjuoffret i ofördelaktig dager.

Jag har själv i viss utsträckning erbjudit medieutbildning eller medieträning, men framför allt har jag i många år sammanfört forskare och journalistelever för att låta båda grupperna lära sig av varandras yrkesroller och perspektiv. Det är en tacksam utmaning eftersom båda parter ofta har en överdriven respekt eller rädsla för varandra.

Dessa kurser har jag själv genomfört i två olika yrkesroller: först som pressansvarig vid Luleå tekniska universitet, sedan som lärare i journalistik vid Kalix folkhögskola. Mötet mellan forskare och journalistelever är oerhört stimulerande för alla parter, och jag skulle gärna hitta fler former och kontaktytor för att öka förståelsen mellan makten-medierna-medborgarna. För demokratins skull.

Både den anrika retoriken och det nya fenomenet medieträning ses ofta som något fult och skumt som är förknippat med manipulativa makthavare. Och det ska medges att det inte saknas fog för den bilden. Men ju snabbare som kunskaper i retorik och medieretorik sprids till breda grupper i samhället, desto mindre blir det retoriska övertaget för makten, vare sig den är politisk, ekonomisk eller medial.

✍

Jan Nyberg är skribent vid kommunikationsbyrån Plan Sju i Luleå. Har tidigare arbetat som journalist, in­formatör och lärare vid journalistlinjen på Kalix folkhögskola.

Läs mer om RetorikMagasinet 43.