Vägen "C"

Vägen ”C”

I Frankrike och Storbritannien har det skrattats grymt den senaste månaden – nog grymmast i Frankrike. Musse Piggs hemland har äntligen visat sitt sanna ansikte, framgår det av ledarskribenters jublanden och ironiseranden.

I den långa raden av domstolsbeslut, överklaganden och över-överklaganden har man glömt bort att bara en bedrövligt liten del av befolkningen faktiskt röstade i USAs val. Valdeltagandet borde ses som ett större problem än den minimala skillnaden i röster mellan Gore och Bush. Det intressanta med den juridiska processen, sedd med retoriska ögon, är den omvandling som plötsligt har skett från ‘demokratiska’ val till administrativa beslut. När presidentvalet ska avgöras i domstol, är det inte längre en fråga om att välja politiskt, utan om att ta beslut på rationella grunder. För domstolen står på en grund av lagar – som mer eller mindre i detalj beskriver hur ett val ska gå till.

Men. Det är kanske bara vi som uppfattar domstolen så. Som en rationell, objektiv och ‘ren’ institution för beslut. Vi litar på domstolen – att den dömer som lagen föreskriver; som ‘vi’ har beslutat att den ska döma. För amerikanerna har det politiska i domstolarna länge varit ett faktum: domare utses efter sin politiska ‘färg’ snarare än för sin objektiva, juridiska kunskap.

Men vare sig den juridiska institutionen är erkänt politisk som i USA eller tillsynes opolitisk som i Sverige, så är den beroende av en grundprincip för all kommunikation: Tolkningens princip. Den princip som gör att även den mest enkla text kan uppfattas olika av olika personer. Och som gör att det aldrig kan sägas finnas ett ’rätt’ beslut – men i bästa fall ett rättvist.

Annons

En kär bekant berättade om en bostadsrättsförening som hon var med i; hur de kom överens om att samtliga beslut i föreningen skulle vara enhälliga. Det gav en något komplicerad beslutsprocess – men också exempel på stor kreativitet. För kan man inte komma överens om A eller B, då måste man hitta på ett C som alla kan enas om.

Problemet med den typen av konsensusdemokrati är oftast att parterna inte får möjlighet ‘att profilera sig’. För av någon anledning betraktas det som mer värdefullt att ha en profil än att hitta ett beslut som alla bär ansvaret för.

Men vilken är då retorikens roll? Att skärpa profiler eller att skapa vägar för konsensus? Det kan bara retorikern avgöra, men visst känns det nu för tiden som om de skarpa profilerna står i ett löjets skimmer?

PSS

Läs mer om RetorikMagasinet 8.