Vägen till fred

Lene Tolstrup Christensen

Vägen till fred

– eller varför man inte kan ställa upp 10 bud för medling

Omständigheter där ingen är enig om fakta och där själva begreppet ‘opartiskhet’ väcker misstro kräver sin man. Intervju med FNs fredsmäklare Thorvald Stoltenberg.

Thorvald Stoltenberg var FN:s fredsmäklare i före detta Jugoslavien från maj 1993 till januari 1996. Uppdraget var att få till stånd ett fredsavtal. Ett egentligt fredsavtal kom till stånd först 30 månader senare med det amerikanskt förhandlade Daytonavtalet som skrevs under i december 1995. Thorvald Stoltenberg har sagt att arbetet i före ­detta Jugoslavien är det svåraste han gjort i sitt liv, och att arbetet var så psykiskt och fysiskt hårt att han var rädd att bryta ihop av stress.

– Hur mäklar man?
– All fredsmäkling skiljer sig åt, och det finns många ­olika modeller – tidpunkten och konfliktens art får avgöra vilken man använder. Så jag kan inte ställa upp speciella regler.

– Jag har varit med om fredsmäkling i Nicaragua, i ­Mellanöstern och i Jugoslavien. Jugoslavien var svårast, Nicaragua var enklast för att det är ett litet land. Folk kände varandra, och därför var det lätt att få parterna att tala med varandra, men det betydde inte att det var lätt för parterna att sälja resultaten. De ledande kom överens, men de kunde inte sälja enigheten till sina anhängare.

– I Mellanöstern var parterna, Israel och Palestina, starkt engagerade i att nå en överenskommelse om fred. Genom engagemanget fick de tilltro till varandra – tilltro till viljan att nå resultat. Det fanns bara två parter, och förhandlingarna var hemliga. Ingen visste att det försiggick kontakter och förhandlingar mellan parterna i Oslo. Jag tror att den stora insatsen från norsk sida var att vi bidrog till att hålla förhandlingarna hemliga tills avtalet var i hamn.

– I Jugoslavien rörde det sig inte om två parter, utan alltid tre eller fem. Och ibland elva. De hade inte förberett sig på samma sätt som parterna i Mellanöstern. De verkade inte vara i lika hög grad engagerade i att förhandla fram en lösning. Och det var alltid en av parterna, beroende på maktsituationen, som trodde sig ha mer att vinna på slagfältet än vid förhandlingsbordet. I motsats till i Oslo höll man absolut ingenting hemligt; under mötena gick parterna ut i världspressen med sina respektive versioner. Detta betydde att vi varje dag var tvungna att börja mötena med långa korrigeringar av vad som sagts dagen innan, och det som sagts av parterna skapade ett dåligt förhandlingsklimat.

Mognande genom makt

– Du säger att i Jugoslavien hade parterna inte förberett sig. Men hur förbereder man parterna, hur får man dem att mogna?
– Där måste man se den brutala sanningen i vitögat. Mognandet kom ju genom krigets fasor. Till slut fanns det så mycket ohyggligheter och krig att parterna insåg att det var bäst att försöka få tillstånd ett avtal.

– Anledningen till att vi fick fram ett avtal i Dayton var inte att parterna var mogna, utan att USA var så starkt. Det var USA som kunde säga till parterna: går ni med på det här avtalet, så får ni den här moroten. Om ni inte går med på avtalet, så får ni de här sanktionerna emot er. Och eftersom parterna visste att det var allvar, så kunde man tvinga fram ett fredsavtal.

– I Kosovo var det ju också bombningen som ledde till att freden mognade fram.

– Det är alltså nödvändigt att få parterna att mogna med hjälp av makt?
– Det ideala är naturligtvis att inte göra det, men jag har varit med om mogningsprocesser genom makt eller krig i både Nicaragua, Mellanöstern och Jugoslavien. Men det ideala, och det vi måste arbeta för, och det vi försöker arbeta för, är att bygga upp en förståelse, gå in tidigt med förhandlingar; Men vi får ju inte glömma att det finns människor som har intressen i våld och maktmissbruk.

Oacceptabel opartiskhet

– Opartiskhet är väl en av förutsättningarna för att kunna medla. Hur förhåller man sig opartisk som fredsmäklare?
– I alla förhandlingar är det mycket viktigt att vara opartisk i förhållande till det avtal man försöker ro iland. Det var mycket svårt i Jugoslavien. För det första accepterade parterna inte opartiskhet: var och en menade att om man kände till förhållandena, så måste man hålla med just dem. För det andra förhöll sig inte heller omvärlden opartisk till ett avtal, vilket skapade problem. Och så kom det historiska perspektivet in: i Jugoslavien bär man historien med sig varje dag. Ett exempel: en by kunde vara serbisk 1943, men så förde massakrer till att den övertogs av Kroater eller av andra. Och 1993 är det Serberna som begår massakrer. Vem har då rätt till byn 1995? ƒr det möjligt att glömma och därmed godta massakern 1943, men inte den 1993? Jugoslavien har inte glömt, och det är en del av anledningen till att det är så svårt att få fred.

The Norwegian Barents Secretariat: I tillegg har Thorvald Stoltenberg vært FNs fredsmekler på Balkan på 90 tallet, Ambassadør i København og er for tiden president i Norges Røde Kors.

– Du har varit verksam som diplomat i Jugoslavien – vad betydde det för parternas förhållningssätt till dig?
– Jag bodde i hela Jugoslavien, mest i Belgrad, men ­också i Zagreb och Sarajevo och jag reste mycket. Men du har rätt i att särskilt Bosnierna, muslimerna, menade att jag var pro-serbisk på grund av att jag hade tillbringat mest tid i Belgrad och hade flest vänner där, och eftersom jag talade serbokroatiska som den talas i Serbien. Så det var en svaghet, men jag tror i alla fall att den uppvägdes av fördelarna med att känna till språket och kulturen.

– Hur gör man sig själv trovärdig?
– Jag tror att man som fredsmäklare bygger upp en tilltro till sin person genom att det man säger stämmer, och genom att hålla det man lovar. Och det tar tid att vinna tillit.

– Men det var särskilt svårt i Jugoslavien eftersom det rörde sig om oenighet kring fakta. Varje gång man refererade till något som man själv uppfattade som fakta, så var två av parterna av den uppfattningen att det var fel. Därför blev det ett helt arbete i sig att vara opartisk.

– Om du idag skulle resa till Jugoslavien och tala med parterna, så tror jag inte att du skulle kunna få dem att peka ut en enda person som var opartisk – som alla parterna skulle vara eniga om var opartisk. De olika parterna skulle ha olika favoriter.

– Hur hittar man fakta om alla parter säger olika saker?
– Samtal med parterna var inte tillräckligt. Jag har tillbringat sex år av mitt liv i Jugoslavien, jag talar språket, och det gjorde att jag kunde resa runt mycket och tala med folk. Dessutom hade vi FN-folk över hela Jugosla­vien, vi mottog rapporter från FN, och dem litade jag på.

– Men oenighet om fakta gjorde att det var särskilt svårt att medla i Jugoslavien. I Mellanöstern rådde det inte oenighet om fakta i samma grad.

– Detta är en av orsakerna till att man kan tala mycket om medling, men att det är omöjligt att ställa upp tio ­budord.

Att förmedla till omvärlden

– Som fredsmäklare är det väl också viktigt att kunna ­förmedla – och sälja sina resultat till omvärlden? Hur gör man det?
– Jag var i stort sett dagligen i kontakt med FN: s gene­ral­sekreterare, och jag var regelbundet, två gånger i månaden, i FN: s säkerhetsråd för att avlägga rapport. Och så skickade vi ut pressmeddelanden och vi höll ofta pressmöten och presskonferenser. EU höll egna pressmöten och –konferenser där min förhandlingspartner Lord Owen deltog.

– Men det råder ingen tvekan om att det vi gjorde låg i mediernas intresse, och de som hade störst genomslags­kraft i medierna var amerikanerna.

– Jag ser inget fel i att använda sig av medierna på det sättet, jag har stor respekt för det. Och jag tror i hög grad att det är det som avgör om du lyckas eller inte.

– Gjorde du själv något för att lyckas?
– Jag höll presskonferenser och hade mycket med media att göra, men jämfört med amerikanerna så var det bara en droppe i havet. Och det innebär dessutom högre status att intervjua USA: s president än att intervjua FN: s generalsekreterare eller ordföranden för EU-kommissionen.

Man ska känna människor väl

– Hur skapar man god stämning vid förhandlingsbordet – jag har hört att du bjuder hem folk på frukost?
– God stämning skapas bäst genom att man är ensam med en person. Det där med frukosten har jag gjort hela mitt politiska liv. Och då är jag helt ensam med den det gäller. Folk slappnar av och tar av sig kavajen, och så får man lugn och ro.

– Och så kommer det fram mycket mer än när man ­sitter vid förhandlingsbordet. Jag kom tätt inpå, och de berättade om ungdom och barndom och glädjeämnen och besvikelser i livet – och alla tycker ju om att prata om sig själva.

– Jag tror att det är viktigt att känna dem som sitter på andra sidan bordet så väl som möjligt.
– En av anledningarna till att jag ombads att medla i Jugoslavien var att det var allmänt känt att jag kände ­jugoslaverna väl.

– Men då jag ombads medla i Nicaragua, så hade jag aldrig varit där, inte ens i Centralamerika. I Nicaragua låg det en stor fördel i att vara ett oskrivet blad eftersom alla som kom dit delades in i sandinister och kontras. Så om du intervjuar mig för att få tio punkter för medling så har du fått tag i fel man.

– Men kan det inte vara farligt att känna folk alltför väl när man ska medla?
– Jag tror aldrig – och här är nog många oeniga med mig – att det är en fara i livet att känna folk väl. Men det är mitt sätt; jag känner många duktiga människor som håller folk mer på avstånd.

Fredsmäklarens personlighet

­– Vilka egenskaper och kvalifikationer ska man ha som fredsmäklare?
– Alla. [Paus]
– Jag är en mycket tålmodig person, jag blir sällan arg. Och jag lyssnar mycket och jag försöker förstå alla sidor av en sak. Lord Owen har ett hett temperament, han kan bli rasande arg – han lyssnar mycket lite, utan framför sina ståndpunkter och förslag.

­– Men handen på hjärtat – efter att ha förhandlat till­sammans med honom i tre år så kan jag inte utan vidare säga att mitt sinnelag passade bättre för uppgiften än hans – jag tror att det var en bra kombination. Och det är helt klart att det hade sin effekt att han kunde bli så rasande och slå näven i bordet.

– Men konstellationen ”good cop/bad cop” hade väl också sin effekt?
– Jag tycker att det var en bra kombination. Men vi fick ju inte fred; vi fick fram många avtal, men ingen egentlig fred. Det var amerikanerna som fick igenom den.

– Generellt sett så tror jag inte det är möjligt att ställa upp en personlighetsprofil och säga att si och så borde en fredsmäklare vara. Se på de personer som har varit fredsmäklare i Jugoslavien: Lord Carrington, Cyrus Vance, Lord Owen, Richard Holbrooke, Carl Bildt – jag känner dem allihop, och de har inte många drag gemensamt.

– De fredsmäklare du nämner – Lord Carrington, Cyrus Vance, Carl Bildt och Richard Holbrooke, är ju samtliga politiker. Borde inte fredsforskare och antropologer vara fredsmäklare istället?
– De som sitter på andra sidan bordet är politiker, och jag tror att det är viktigt att man förstår sig på mekanismerna.

– Vi hade rådgivare som var antropologer och freds­forskare, och några av dem, bl.a. Fisher från Harvard (Roger Fisher, professor vid Harvard, red.) försökte sig ju på att medla, men det var inte så lyckat.
– När man forskar, så har man vissa konklusioner som man försöker hålla sig till.

– Som politiker kan man väl också ha en bestämd konklusion eller en bestämd kurs som man försöker hålla sig till?
– Jo, men som politiker förstår man förstår mer av det som föregår runt bordet.

– Man förstår spelets regler bättre?
– Ja, eller rättare sagt avsaknaden av regler. Jag tvivlar inte det minsta på att många av de personer som vi satt och förhandlade med hade personliga intressen i att kriget fortsatte så att de kunde tjäna pengar på svarta börsen, på olja och vapen. De förhandlade eftersom de var tvungna att förhandla för att inte göra ett alltför dåligt intryck, men jag tror inte att de hade något intresse av att kriget upphörde.

Och det är inte spelets regler, det är avsaknad av ­regler.

Efterord

– Vad kommer att hända i Kosovo i framtiden?
– Jag tror att man kommer att ha en internationell ­militär närvaro i många år. Då menar jag inte på annat sätt än som FN har varit lite över 30 år i Libanon och lite över 30 år på Cypern. Men jag hoppas att det inte blir nödvändigt att stanna i Kosovo lika länge.

.  ❧


❧ Lene Tolstrup Christensen är redaktör på danska RetorikMagasinet.
Översatt av Stina Gardestrand.


Artikeln från RetorikMagasinet #5, s 14-17.

25005

Author profile

Redaktør på RetorikMagasinet 1997-2000

Lämna ett svar