Våldsamt övertygande

Para-retorik. I gerillakrig sker inte övertalning enbart genom en gevärsmynning. Retorik, ­manipulation och propaganda används också för att säkra segern. 1983 skrev CIA en hemlig handledning i hur gerillakrig och ­propaganda skulle gå hand i hand i det nicaraguanska inbördeskriget. Dessa instruktioner används fortfarande i världens brännpunkter.

Våldsamt övertygande

Nis Leerskov Mathiesen

Talarstolen är ovanlig. En bananlåda på en dammig avrättningsplats. På lådan står en kamouflageklädd man. På tre träpålar bakom honom hänger tre genomskjutna lik som nyss var statens utsända ämbetsmän till den lilla djungelbyn. Den kamouflageklädde förklarar för byns invånare att avrättningen är ett steg på vägen till den demokratiska revolutionen. Och där på bananlådan smälter våld och övertalandets hantverk samman.

Psychological Operations in Guerilla Warfare är titeln på en av de mest aparta instruktionsböcker i retorik någonsin. Som varje retorisk lärobok har den hänvisningar till Aristoteles och handlar om argumentation, kroppsspråk, disposition och stilistik. Men manualen är inte skriven för politiker eller elever. Dess målgrupp är paramilitära retoriker i den sydamerikanska djungeln; deltagare i ett smutsigt inbördeskrig. Den är ett enastående dokument om sammansmältningen mellan våld och språk i praktiken. Ett dokument som kan kasta ett blodigt men förklarande ljus på några av dagens konflikter.

Politiskt krig

”Gerillakrig är i grund och botten ett politiskt krig. Dess räck­vidd går därför utanför den konventionella krigföring­ens territorialgränser för att genomsyra den politiska enti­teten: det ”politiska djur” som Aristoteles definierar det”

 Psychological Operations in Guerilla Warfare

Gerillakrig kräver retorik och propaganda om det ska finnas något hopp om seger. Det beror på att gerillastyrkan per definition alltid är mindre än sin motståndare – men att dess mål är att välta omkull motståndaren. Därför måste den ha folkets uppbackning och goodwill. Gerillakrigets historia visar emellertid att det är svårt att få folk att sätta sina hus, familj och liv på spel för en sak. Därför är gerillakrigen en formidabel retorisk och propagandistisk uppgift och Psychological Operations in Guerilla Warfare är ett påbud om ”retorisk krigföring”.

Historien är klassisk. Manualen skrevs först av CIA på 1980-talet när det rasade ett inbördeskrig i Nicaragua. Den skulle vara till hjälp för den högerorienterade upprorsrörelsen, de s.k. Contras som stred för att störta den socialistiska Sandinistregimen.

Men manualen fann en väg ut ur djungeln och skapade ett ramaskri då den läcktes till pressen i oktober 1984. Orsaken var bland annat en detaljerad beskrivning av varför man bör ”neutralisera” viktiga personer som domare, ämbetsmän och poliser i närvaro av lokalbefolkningen. Det var en klar överträdelse av ett presidentdekret utfärdat av Gerald Ford som förbjöd USA:s underrättelsetjänst att utföra eller delta i lönnmord. Dekretet blev för övrigt upphävt 2002 när ett fjärrstyrt flygplan likviderade en förmodad al-Qaida-ledare i Jemen.

Väpnad propaganda

Psychological Operations in Guerilla Warfare är en lättläst handbok för utbildning i propagandans geschäft. Den är skriven som varje annan amerikansk lärobok med pedagogiska summeringar av varje kapitel. De 90 sidorna börjar med en kort inledning om själva gerillakrigens natur. Därefter går boken igenom en metodisk uppbyggnad och utbildning av beväpnade propagandapatruller, infiltrering av viktiga organisationer, kontakt med lokalbefolkningen och hur man styr demonstrationer. Den avslutas med ett appendix med retoriska bilder som man kan använda när man talar till folket.

Grundstenen i bokens metoder är ”väpnad propaganda” Väpnad propaganda är allt det en beväpnad styrka kan göra för att öka sitt anseende hos befolkningen. Man övertalar ansikte mot ansikte i motsats till masspropaganda för målet är den enskilda människan. Som slutmål ska befolkningen identifiera sig med gerillakrigarnas sak – så att de lägger sina krafter på att störta regeringen. Manualens väg till välvilja går genom vänlighet bland annat genom ”att lägga ner vapnen och arbeta sida vid sida med bönderna på landet: bygga, fiska, reparera tak, transportera vatten etc.” Samma tankegång kan man idag se hos den palestinska organisationen Hamas som samtidigt som den spränger bomber arbetar socialt i slumkvarteren.

Enligt den klassiska retorikens termer har gerillakrigaren som mål att bygga upp sitt ethos eller trovärdighet. Det gör de genom att visa vänlighet och sunt förnuft, men inte på samma sätt som en klok talare på torget i det gamla Aten. I den sydamerikanska djungeln läggs vapnen inte ned för långt bort. De är en symbol för makt som ska användas i propagandan. Vapnen medför fruktan och fascination. Fascinationen kan man utnyttja genom att låta barn och unga leka med oladdade gevär och med att lära dem sikta på osynliga mål – på det sättet börjar rekryteringen tidigt. Fruktan för vapen kan man utnyttja genom att inta byar och sätta upp tribunaler där lokala regeringsrepresentanter blir bespottade eller mördade helt offentligt. Denna slags ­se­anser bör avslutas med ett tal i vilket gerillans ledare förklar­ar avrättningens syfte i ett större sammanhang. Just detta att sätta ord på sina handlingar är centralt för den väpnade propagandan – både när man hjälper till att skörda maniok eller när man avrättar en lantpolis med ett nackskott.

Den väpnade propagandan är alltså huvudsakligen symboliska våldshandlingar i samband med känslofyllda ord. Det är en delikat balansgång. På den ena sidan ska man utnyttja det outtalade hotet om våld men på den andra sidan ska folket känna att de kamouflageklädda gerillamännens vapen arbetar just för deras sak. Några gånger är balansgången omöjlig och man blir tvungen att skjuta en civil. Men här lämnar CIA-manualen en  klar förklaring som man kan ge folket:

Förklara att om den personen hade undsluppit så skulle han ha underrättat fienden som finns i grannskapet eller staden och fienden skulle ha genomfört repressalier som våldtäkt, plundring, ödeläggelse, tillfångatagande o.s.v. därför att den hade fått veta om den uppmärksamhet och gästfrihet som staden visat gerillan.

Specialstyrkor

Psykologisk krigföring i ett gerillakrig är inte något man kan överlåta till vilken machetesvingande djungelsoldat som helst. Här liknar propagandavapnet den goda retoriken. Att överbevisa effektivt kräver att avsändaren är överbevisad – att han tror på sitt budskap. Därför rekommenderar manualen att gerillakommendanten bör välja ut de mest motiverade och intellektuellt smidiga till propagandapatrullerna. Propagandisterna bör också  komma från samma samhällsgrupp som den ska övertyga – bönder, arbetare, husmödrar, studenter osv.

Effektiv propaganda bestäms av situationen. Det innebär att när en propagandapatrull i nattens mörker har smugit in i en by börjar arbetet med att värdera stämningen som råder i staden. Den ska ta del i byns liv, rekrytera stödpersoner bland ämbetsmännen (gärna genom hot) och det bästa tema som kan hetsa upp folket ska fastställas. När det arbetet är avklarat kan man börja påverka en viss bestämd del av befolkningen.

Målgruppen för den väpnade propagandapatrullen är inte personer med sofistikerad politisk kunskap utan snarare de vars hållning bestäms av vad de ser och hör.

1980 erövrade Sandinisterna makten i Nicaragua efter flera års blodigt inbördeskrig och revolution. De socialistiskt inspirerade sandinisterna, som i starten hade en stor folklig uppbackning, slängde ut den gamle diktatorn Somoza. Men maktskiftet skedde inte obemärkt – USA ansåg landet som sitt intresseområde och hade haft goda förbindelser med Somoza. Därför stödde och finansierade CIA den nicaraguanska oppositionen som hade lämnat landet efter maktövertagandet. Stödet var helt i Reagandoktrinens anda. Reagandoktrinen uppmanade till en aktiv kamp mot socialistiska regeringar överallt i världen med målet att driva tillbaka världssocialismen till Moskvas portar. Denna kamp var speciellt viktig på USA:s egen bakgård, Mellan- och Sydamerika. Många av dem som flydde från sandinisterna hade tillhört den tidigare presidenten Somozas fruktade Guardia Nacional, nationalgardet. Dessa soldater blev ryggraden i åtskilliga paramilitära organisationer under den samlande beteckningen ”Contras”. CIA utbildade och utrustade trupperna för hundratals miljoner dollar så att de kunde föra gerillakrig mot den unga Sandinistregeringen. [Foto: Scanpix]

Effektiva strategier

Den väpnade propagandan vänder sig alltså till folk utan ett särskilt utvecklat politiskt sinne, ofta utan någon längre skolgång. Propagandans form och innehåll avspeglar målgruppens enkla tankegång. Manualen utnyttjar den klassiska retorikens verkningsmedel när den föreslår följande överväganden med hänsyn till innehållet:

  • Man ska skilja mellan inre och yttre grupper. Man ska använda en uppdelning i ”vi” och ”de”, t.ex. ”mestizer” och ”gringos” – och sandinisterna är självklart den yttre gruppen.
  • ”Mot” är lättare än ”för”. Det är enklare att få folk att vara emot något än för. Det kan sabotera regeringens reformer.
  • Människor ändrar uppfattning via två källor: Primärt genom familj och vänner, sekundärt genom bekanta i kyrkor, klubbar eller kommittéer. Den väpnade propagandisten ska uppsöka familjen och försöka övertyga den.

När propagandisten kommer nära byinvånarna och sitter med vid middagsbordet ska han inte tala om BNP, livsmedelkriser eller världskommunismens gissel. Han ska välja ämnen som är verkliga och handgripliga – t.ex. mat.

Ett exempel på nödvändigheten av att skapa enkla slogans är att få människor tänker i miljoner Cordobas, men alla ­                                                                                                                                                                                                                                                                                                     borgare, oavsett hur förödmjukade de än må vara, förstår att ett par skor är nödvändiga. Vår rörelses mål är av ideologisk natur men våra agitatorer måste förstå att mat – ”det dagliga brödet”, ”tortilla och röda bönor” – drar med sig folket och de ska inse att det är deras huvudmission.

Cirka 30 procent av Nicaraguas befolkning är analfabeter och målgruppen förstår inte teoretiska begrepp. De kräver ett enkelt språk, så därför ska budskapet hamras fast med paroller. Parollen är ett påstående som bara kan understödjas av sin egen språkliga utformning. Men den är lätt att minnas och därför är den ett ständigt redskap i propagandistens fältutrustning. I den tidigare gerillakrigstaten Kina har parollen alltid en officiell form:

Många händer som gör små saker men gör det tillsammans.

Våra vapen är verkligen folkets vapen, allas vapen.

De lovade frihet men gav slaveri.

Dödsstöten

Gerillakrigarnas nålsticksagitation väcker folkets vrede mot regeringen. Då är tiden inne för den allt avgörande coup-de-grace: demonstrationen. Den folkliga resningen är så viktig för gerillan att man inte kan överlåta den till folket själv. Den kräver en osynlig men hård styrning.

En demonstration är klar att ge sig av när den är försedd med enkla och effektiva paroller. I den upphetsade folkmassan finns det så många gerillamän som möjligt. Förutom baner bär de också handvapen och klubbor dolda i den civila klädseln. Demonstrationen ska starta i en fattig stadsdel och bege sig mot kvarter som domineras av regeringsbyggnader. Utanför demonstrationen, t.ex. i ett centralt kyrktorn finns en kommandoplats. Härifrån övervakar man staden och ger order till de mobila kommandocentralerna i själva demonstrationen – en liten kärna som är väl skyddad av en ring vakter. Med hjälp av budbärare och fanor dirigerar man de grupper av gerillamän som är placerade runt om i demonstrationen. På det viset kan man ”styra” demonstrationen och dra med sig intet ont anande demonstranter. Den ­tekniken användes också under nazismens massmöten där strategiskt placerade partisoldater i civila kläder sörjde för att folk klappade och ropade heil vid rätt tidpunkt.

All denna kontroll har inte som mål att genomföra demonstration så fredligt som möjligt. Tvärtom. Själva målet är att uppnå en våldsexplosion av hat mot regeringen. Om demonstrationen fortskrider allt för stilla föreslår manualen att man kan elda upp känslorna genom att skapa martyrer. Det gör man genom att egna smygskyttar skjuter ner mot demonstranterna. Det sönderskjutna och blodiga liket visar klart på regeringens brutala framfart mot sin egen befolkning. Och martyrerna blir argument för uppror. Manualen konkluderar att den våldsamma demonstra­tionen är kronan på verket i den beväpnade propagandan, ja, i hela gerillakriget.

I en revolutionär rörelse som använder sig av gerillakrigföring är massmötet och protestdemonstrationen den essentiella principen för att ödelägga fiendens struktur.

Contras i Nicaragua använde manualen men de fick aldrig med sig folket till det stora och avgörande upproret – kanske på grund av de många massakrer på civila som de var ansvariga för. Oppositionen fick makten först då Sandinisterna själva utlyste val och den vanliga politiska argumentationen blev avgörande.

Psychological Operations in Guerilla Warfare är ingen lättsmält läsupplevelse. Men den visar att våld och språk är avhängiga av varandra. Våld är meningslöst om det inte förklaras med ord och språkets hotelser verkar därför att våldet är en möjlig konsekvens.

Nutidens politiska miljö är delvis annorlunda än i det tidiga 80-talets återuppblossande kalla krig. Men gerillakrigen har funnit nya former. Därför är det heller ingen överraskning att manualens osentimentala instruktioner ständigt läses av Internetuppkopplade gerillakrigare och terrorister. De använder instruktionerna om väpnad propaganda och låter varje dag våld och språk smälta samman. Detta ligger bakom mediabilden, även om den improviserade talarstolen inte längre står i Nicaraguas djungel utan i Groznyjs ruiner, Afghanistans öken eller på bron i Mitrovica.


Nis Leerskov Mathiesen är redaktör på danska RetorikMagasinet. Översatt av Madeleine Ström Ahrnstedt.

Läs mer om RetorikMagasinet 18.

Om skribenten

Lämna ett svar