Väljarna? Bortskämda svin!

Christine Isager & Thomas Basbøll

Väljarna? Bortskämda svin!

Som borgmästarkandidat i New York argumenterade författaren Norman Mailer för att göra staden till en oavhängig stat och införa självstyre i de olika stadsdelarna: “Folk skall kunna se vart deras idéer leder”, löd det från podiet. Men det gillade inte väljarna – vilka bortskämda svin!

1969 beslutar den prisbelönte författaren Norman Mailer att söka borgmästarposten i New York. “Dagens ungdom vill hellre runka av den med en skön tanke än att ha dålig sex med en utledsen käring”, klagar han och har som huvudtema i sin valkampanj att idé och handling skall hänga olösligt samman oavsett vilken flygel man tillhör. Genom att göra staden till en oavhängig stat och införa lokal demokrati i de olika stadsdelarna skulle medborgarna försäkras om att pröva sina förutfattade åsikter, leva ut sina egna idéer och se om det är någon hållbarhet i dem.

Mailers tankar var radikala och kom till uttryck i radikala tal. Men när är det strategiskt klokt att kalla sina politiska supportrar för slöa djur och svara en feministisk väljare med orden: “Hör nu här, sötnos…”? Och hur ser den politiska trovärdigheten ut när man har en bourbon i den ena handen och en villkorlig dom för att ha knivstuckit hustrun i den andra? Vad var Mailer egentligen ute efter?

Norman Mailer, left, with Jimmy Breslin, in the garment district of New York during his 1969 race for mayor. Credit Neal Boenzi/The New York Times

Maj 1969. Det är fund-raising på The Village Gate, en klubb i bohemstadsdelen Greenwich Village. Pressen är där tillsammans med unga röda, freaks och allmänt nyfikna människor som alla har betalt fem dollar vid ingången. Men framför allt är Mailers supportrar samlade, de frivilliga som arbetar i hans kampanj och som längtar efter ett uppbyggligt tal, en uppmuntran från sin tränare efter valkampens första halvlek.

I klassisk retorik är talets inledande del avsedd att vinna åhörarnas välvilja, men Mailer verkar satsa på att vinna deras motvilja och anstränger sig att sprida förlägenhet i församlingen. Vår man pangar på, svär åt publikens tillrop och värjer sig mot fotografer och journalister som luktar politisk skandal och börjar flockas runt honom. Efter avbrotten fortsätter han:

“Okej, hör nu här, hör nu här. Låt oss ett ögonblick vara förnuftiga. Ni är inget annat än en skock bortskämda svin”. Han blir åter avbruten av en åhörare som påminner honom om att han är bland vänner. Mailer ber honom hålla käften. Han är ingen vän om han avbryter honom när han talar. Skenbarligen har dock inte Mailer tappat tråden: “Okej, jag sa: Ni är allihopa en skock bortskämda svin…”

Han ger sina trupper en utskällning. De ska bara arbeta för honom om de ställer sina egna egon och sina löjliga små fåfängligheter vid dörren och är villiga att gå genom ångest, panik och spyor…

Annons

Topos som meningsskapare

Den här avhandlingens långsiktiga mål är att bidra till en högskoledidaktik som förmår hantera föränderlighet, motstridighet och mångsidiga problem. En sådan didaktik bör emellertid vara förankrad i en reflekterad teori om meningsskapande. Avhandlingen pr Läs mer...

Cirka tio av tjugo minuter används till förolämpningar men äntligen kommer Mailer till saken. En domedagsvision av framtidens New York rullas upp för åhörarnas öron och Mailer uppfordrar dem att hjälpa honom rädda staden så att den kan bli fantastisk. Något som kan ske, anser han, bara genom att ge makten till stadsdelsnämnder:

“Låt de högerorienterade och de vänsterorienterade få sina stadsdelar. Låt demvar och en se vilket slags samhälle de kan skapa och låt det komma an på tusentals prov och hundratals blodiga konfrontationer att besluta vilken stadsdel eller stil eller livsuppfattning som är mer intressant än de andra.”

“Låt åtminstone folk … börja arbeta för något de tror på. Ingen i denna stad kan börja arbeta för något den tror på för det bara går inte, det existerar inte. Denna stad kontrolleras utifrån. Det är därför alla i denna stad blir galna – för de har inget objektivt korrelat vilket jag påminner er litterära personer om är en anmärkning, som blev framförd första gången i det tjugonde århundradets kulturhistoria av T.S. Eliot av alla människor.”
Vad T.S. Eliot ser som diktarens problem ser Mailer som medborgarens problem. En konstnär kan enligt Eliot icke uttrycka en känsla med mindre än att han har en formel för den, dvs. en situation eller några upplevelser som – när de skildras – väcker precis samma känsla hos läsaren eller åskådaren. På samma sätt skall medborgaren, enligt Mailer, ha möjlighet att uttrycka sina övertygelser genom handling. Som sakerna nu står måste han arbeta för något han inte tror på – och tro på något han inte kan arbeta för.

“Nå, men det vi säger är att makt till stadsdelarna kommer att ge ett objektivt korrelat som kommer att ge en känsla av var folk står. Obligatorisk fri kärlek i den stadsdel som bestämmer det. Och obligatoriskt kyrkobesök på söndagar i den stadsdel som bestämmer det. Det vi ställer upp för är den basala, enkla tanken att tills folk ser vart deras idéer leder vet de ingenting. Och det, mina goda vänner – är orsaken till att jag ställer upp. Jag vill se vart mina idéer leder. Stort tack.”

Guds gåva till New York

Talet på Village Gate illustrerar mycket bra den omfattande uppgift Norman Mailer hade föresatt sig. För att göra en politisk revolution och genomföra sin sak måste han samtidigt revolutionera både den politiska talgenren, väljarnas självinsikt och deras traditionella bild av en politiker.

Låt oss först se på den nya talarstilen. Mailer åberopar sig på den klassiska “jag är ingen talare” eller underförstått: “jag är ingen politiker”. Vilket är sant. Han är skribent och konstnär. En amatör på den politiska scenen. Poängen är dock minst lika gammal som Sokrates, som enligt Platon också gjorde en dygd av sin amatörstatus i rättsalen, när han höll sitt försvarstal. Sokrates tal var inte, som åklagarnas, “utstyrt med ord och vändningar eller med krumbukter; nej, det ni får höra, kommer direkt från levern och med ord, som just faller mig på tungan. Jag litar nämligen på att det jag säger är riktigt och att ingen av er skall förvänta sig något annat.”

author norman mailer speaks at an anti vietnam war rally at the bandshell in new york’s central park in this march 26 1966 photo ap photo david pickoff

Men poängen behöver inte vara ihålig därför att den är föga använd och Mailers ord kommer verkligen från levern, vilket klargörs av kampanjknapparna med slagordet No More Bullshit. Men ändå – vad är meningen med att svära över och förbanna de människor som utgör kärnan i hans politiska grundval?

Mailers kampanjledare, Joe Flaherty, anmärker i sin bok om händelsen att en känsla av ‘fuckyouism’ eller draåthelveteinställning bland väljarna är essentiell för Mailers chanser. Det Mailer bygger på är en storstadsmänniskas främlingskänsla, det är den han vill tränga igenom. Han vill stimulera sin målgrupps andliga svält för att få dem med på vagnen. Men denna kväll går provokationerna alldeles för långt. Författaren James Breslin, som Mailer ställde upp tillsammans med, försvinner i vredesmod ut genom en bakdörr och många av de kampanjfrivilliga blir sårade och tappar geisten. Begeistrad är däremot pressen som med nöje beskriver Mailers svingande med whiskyglaset och hans på sydstatsdialekt uttalade besvärjelser.
Trots den skenbara skandalen är det inte tal om att Mailer bara kom att tala om sig själv vid detta tillfälle: stilen liknar en strategi. Till ett valmöte med en grupp kvinnosakskämpar på Sarah Lawrence College blir han provocerad av en ung flicka – och ett ögonblick senare dränkt i burop när han inleder sitt svar med orden: “Hör nu här, sötnos . . .”. Och till ett arrangemang för medborgarrättsrörelsen på Nordirland talar han i god form om irländsk självständighet. Det är inte tal om flirt med någon och låt oss för en kort reflektion vända tillbaka till Sokrates, som försäkrar athenarna att han är en gudarnas gåva till staden:

“Om ni nämligen slår ihjäl mig så kommer ni inte lätt att finna någon annan, som rent ut sagt, om det inte låter alltför komiskt, är “placerad” i staden av Gudarna ungefär som på en stor och ädel häst, som dock på grund av sin storlek är lite trög och behöver väckas av en broms. Precis så tycker jag att gudarna har släppt mig lös i staden. Dagen lång sysslar jag med att väcka och förmana er och tycka synd om var och en eftersom jag kommer och sätter mig överallt.”

Mailer njuter givetvis av att se sig själv på samma sätt: irriterande, kompromisslös – guds gåva till det stora, tröga New York och dess bortskämda invånare. Han är villig att löpa risken att stöta bort folk från sig bara de anhängare han har är uppriktiga, vakna och riskvilliga som han själv.

I Village Gate-talet stöter han förmodligen bort de flesta, men de åhörare, som hänger kvar och accepterar de inledande förolämpningarna, kan till sist känna sig som en del av en utvald skara. När Mailer rundar av har de kvalificerat sig för titeln “mina goda vänner” – medan den övriga publiken, “de sippa”, bara kan välja att uppfatta den vänskapliga appellen som ännu en ironisk provokation som stänger dem ute från talets gemenskap.

Fokus på väljarnas trovärdighet

Bara de modiga kommer alltså med i laget. Riskvilligheten är en förutsättning för att rösta på Mailer för hans rykte är vacklande. Å ena sidan är han den respekterade intellektuelle, uppfostrad i en judisk medelklassfamilj med utbildning vid Harvard. Och han är den store amerikanske författaren komplett, med Pulitzerpris och allt. Men å andra sidan är han den alkoholiserade bohemen som nio år tidigare i affekt stack en kniv i sin hustru nummer tre – som överlevde och i övrigt vägrade att få honom åtalad: “Herregud, han var ju full.” James Breslin är också känd som en barfly och en väljare får också tillfälle att fråga dem vem som kan tänkas styra staden om både Mailer och Breslin blir på röken samma kväll?

Lidelsefullhet och oberäknelighet, otillräknelighet, om man vill, är möjligtvis dygder i ett konstnärssinne men de är inga kvaliteter hos en politiker. Vanligtvis. Mailer själv uppfattar sig dock som eminent kvalificerad.
“Jag kan utan fruktan se på varje människa vars hand jag skall trycka. Skillnaden mellan mig och de andra kandidaterna är att jag är en eländig karl och jag kan bevisa det.”

Han använder återigen sin amatöraktiga öppenhjärtighet som det varumärke som skiljer honom från de drivna, lögnaktiga konkurrenterna. Dessutom är det inte Mailer utan först och främst väljarna själva som kommer att ha det politiska ansvaret om han blir vald. James Breslin och Norman Mailer är ense om att visa medborgarna förtroende, och Breslin kretsar ofta i sina tal om begreppet “wisdom of the neighbourhoods”.

På detta sätt förskjuts taltekniken åter en bit i förhållande till traditionell valretorik. Åhörarna får i princip sig tilldelat större inflytande på resultatet av den retoriska situationen, eftersom de inte bara skall avgöra var de önskar att sätta sina kryss och därefter passivt vänta på effekten av ännu en politisk linje anlagd från ovan. Deras beslutsmässighet är däremot utvidgad genom att ett kryss vid Mailer/Breslin – och en valseger – medför att väljarna skall ta sig själva på ordet och ta ansvar för genomförandet av deras egna idéer i deras egna kvarter. “Politik är filosofi,” menar Mailer, “och man kan inte börja att lösa en stads problem utan att gå in i filosofiska diskussioner med sig själv och sin granne.” En ny politisk era skall sålunda ta sin början – därhemma.

I juni förklarade Mailer i ett tal till personalen på tidningarna TIME och LIFE att hans valseger skulle vara ett smärre mirakel: “stadens medborgare skulle ha röstat för idéer hitills ohörda i politisk historia. De skulle alltså, inte ha röstat för sin egen omedelbara säkerhet men för att dra ut på äventyr vars slut inte kunde förutses. För i det ögonblick folk skulle rösta på att bli USA:s 51:a stat … i det ögonblicket skulle staden ha förklarat att den hade tappat tron på de gamla sätten att lösa de politiska problemen…”

Var det allvar?

Under hela valkampanjen växlade således Mailer och Breslin mellan lättsinniga utfall mot newyorkarna och seriöst, djupt kända löften till dem. Och en fråga återkom både på valmöten och i pressen: Menar herrarna det här på allvar?

“Att ställa upp på skoj skulle i en stad så dödligt sjuk som New York vara en synd,” var Breslins kommentar – och en kärnpunkt är kanske att de tog sin sak på allvar men inte de villkor, som de var nödda att föra sin sak under. Valkampanjens form, dess mekanismer och spelregler var en del av det uppblåsta politiska system som de ville göra upp med och som enligt Mailer hade “drivit staden direkt i graven”.

Införandet av amatörstyre och närdemokrati i New York hade snarast krävt en revolution. Valet 1969 skapade bara en antydan; lite över 41 000 newyorkbor, dvs. omkring 5 % av väljarna, var våghalsiga och gav sina röster till Mailer och Breslin. Konstnären måste förbli vid sin konst – och ingen kan veta vart hans politiska idéer skulle ha fört.

Om Norman Mailer

“Revolution i vår tids medvetande”, var från början det förklarade målet för Norman Mailers författarskap. Han växte upp i Brooklyn och studerade vid Harvard, när han som 17-åring vid slutet av första terminen beslöt sig för att bli en stor författare. Han startade med att jämte sina ingenjörsstudier gå på skrivarkurser och snart började litterära priser tillfalla honom.
När han fått sin första universitetsexamen gick han in i armén med målet att skriva en stor krigsroman. Han återvände från tjänsten vid Stilla havet under andra världskriget och skrev på 15 månader bästsäljaren De nakna och de döda.
Mailer har prövat på både journalistik och fiktion och de flesta av hans böcker har direkt eller indirekt sin utgångspunkt i politiska händelser som Vietnamnkriget, Det kalla kriget, USA:s rymdprogram, Kvinnorörelsen o.s.v.
Starka personligheter är ett favoritämne. På 50-talet dyrkade Norman Mailer fenomenet hip personifierat av hippien , en heroisk men potentiellt våldsam figur, vars väsen kontrasterade mot den duktighet och sociala anpassning, som var modernt i USA under Eisenhowers presidenttid. Senare kom ´existentiella hjältar`
som John F. Kennedy i fokus.
Två gånger har Mailer fått Pulitzerpriset: 1969 för dokumentären Armies of the Night och 1980 för The Executioner´s Song.
Norman Mailer är i dag 76 år och bor tillsammans med sin sjätte hustru. Hans senaste bok är en roman i jag-form om Jesu liv, The Gospel According to the Son, 1997.

Författare: Christine Isager är stud.mag. i retorik och engelska.
Thomas Basbøll är stud.mag. i filosofi och engelska.

Alla citaten från talen är översatta från Joe Flaherty, Managing Mailer (Coward-McCann, NY 1969) og Norman Mailer, The Essential Mailer (New English Library 1972).
Sokrates ord är hämtade från Platons version av försvarstalet.

Översatt från danska av Pelle Ahrnstedt..

Från RetorikMagasinet #1