Valrörelsen som inte fanns

Retorisk valresa. Barbro Wallgren Hemlin var i månadsskiftet oktober-november tillsammans ett 20-tal journalister, lärare, jurister och omvärldsanalytiker i New York och Washington för att studera ­presidentvalet ”live”. Så mycket valrörelse ”live” blev det nu inte, men däremot många intressanta föredrag, ett studiebesök på Fox News och ett på Georgetown University. I den här artikeln diskuterar hon – med utgångspunkt i sina upp­levelser i USA – egendomligheter i det amerikanska valsystemet, Fox News och varför valet gick som det gjorde. 

Valrörelsen som inte fanns

Barbro Wallgren Hemlin

Det regnar idag,” säger professor Stephen Wayne. ”Regn­droppar faller som tårar – som alla de tårar vi fäller här idag.”

Det är den 4/11 2004, två dagar efter valet, och vi befinner oss i en föreläsningssal på Georgetown University strax utanför Washington. Vi är på gruppresa till New York och Washington för att studera presidentvalet 2004 och idag är vi inbjudna till Georgetown för att lyssna till Stephen ­Wayne, professor i statsvetenskap, när han kommenterar valutgången. Och Wayne själv är djupt besviken, precis som alla de studenter vid universitetet som frivilligt arbetat för John Kerry i valrörelsen och de flesta av de övriga invånarna i Georgetown och Washington. För här är nästan alla demokrater – i själva Washington DC röstade hela 90% på Kerry.

Också i tidningar och bland folk vi möter talas det om besvikelse, bitterhet, främlingsskap och splittring. DN:s korrespondent i Washington, Georg Cederskog, talar i sin föreläsning dagen efter valet om vänner i Washington som redan i förväg sagt ”om Bush vinner så flyttar vi utomlands” och när jag kommer hem från USA-resan ligger ett mail från min vän Lisa Marks i Boston och väntar på mig:

”hey, you like kids—how about adopting me?

Annons

I really need a new country

L”

Även våra föreläsare tar upp ämnet. ”I have never seen the country so divided”, säger David Windstroem, vice president, Fox News och DN:s förre chefredaktör Hans Bergström ägnar redan dagarna före valet huvuddelen av sin föreläsning åt ämnet ”From ’United We Stand’ to ’Divided We Are’”.

I Washington är besvikelsen alltså stor, men med tanke på att landet sägs vara så splittrat och med tanke på att Bush ju verkar ha vunnit en renhårig seger den här gången, med 3,5 millioner fler röster än Kerry, så måste det väl finnas många som är glada också. Dessa glada träffar emellertid inte vi, för problemet med vår resa är att vi kommer till fel platser. I reklamen för resan utlovades besök på ”valmöten i dagen-före-feber” och samtal med lokala politiker. Vi skulle få uppleva presidentvalet ”live”. Men i New York finns ingen valrörelse – inga valaffischer, ingen valreklam på TV (trots att de olika politiska reklamfilmerna lär ha sänts ca 600 000 gånger under veckorna före valet), inga valmöten – ingenting – förutom en ensam Kerry-anhängare på cykel nere vid Ground Zero och, på valdagen, en valarbetare i hörnet av 42 Street och 6th Avenue som håller upp skylten: ”It’s up to the women”.

Och när vi kommer till Washington på valdagen är det likadant där. Vi ser några få valskyltar – alla utom en för Kerry – och vi möter en demonstrant, en ung, tjusig Jesus som kallar Bush för Judas. Men i övrigt – ingenting.

Märkligt tycker vi, som kommer från Sverige där omgivningen tapetseras med valaffischer inför riksdagsvalet och där man på de flesta orter kan gå på åtminstone småfebriga dagen-före-möten. Men förklaringen ligger förstås i valsystemet. New York och Washington är säkrade för demokraterna – deras elektorsröster är redan vunna och följaktligen läggs inget kampanjkrut där, av vare sig demokrater eller republikaner. Synd tycker vi och inser att vi borde ha varit i Ohio.

Federalt valsystem

Elektorssystemet är en av de delar i det amerikanska valsystemet som många av oss i gruppen funderar över och ställer frågor om till de föreläsare vi möter under dagarna i USA. Hans Bergström, som vi lyssnar till ett par dagar före valet, förklarar elektorssystemet med att USA är en federation. Varje delstat har sin egen regering, men varje stat ska också ha ett visst inflytande över den nationella politiken. Eftersom vissa delstater har mycket få invånare skulle de få väldigt lite inflytande om man hade ett vanligt proportionellt valsystem. Genom elektorssystemet kan man öka inflytandet för små stater genom att ge dem lite fler elektorsröster än de borde ha haft om man bara gått efter befolkningssiffran. Bergström säger också att modellen med indirekta val, dvs. att presidenten inte väljs direkt av folket utan av elektorsförsamlingen, gör att det efter valet finns tid för eftertanke innan presidenten slutgiltigt utses. (Elektorerna avger sina röster först den måndag som följer den andra onsdagen (!) i december månad, i år den 20 december. Den 6 januari följande år kungörs i kongressen resultatet av röstningen och den 20 januari tillträder presidenten.) På så sätt menade sig grundlagsfäderna för över 200 år sedan ha skapat en metod som motverkade att presidenten blev vald på enbart populistiska grunder. En församling av kloka personer kunde lägga till sin egen bedömning och, om det fanns mer än två kandidater utan att någon hade majoritet, komma fram till en lösning som var trygg för nationen. Detta andra skäl för elektorssystem har dock tappat sin legitimitet i dag. Med dagens syn på val och demokrati är det folket som ska avgöra, om än med ett valsystem som balanserar olika intressen.

För att efter resan ytterligare fördjupa mina kunskaper om systemet tar jag del av en artikel skriven av William C. Kimberling, Deputy Director vid The Federal Election Commission Office of Election Administration. Även Kimberling lyfter fram det historiska perspektivet och menar att elektorssystemet, om det ska bli begripligt, måste ses mot bakgrund av att det kom till i en tid då USA var en nybildad federation av 13 stora och små stater som alla bevakade sin rätt till självbestämmande och alla var misstänksamma mot varje form av central nationell regering. Att de 4 miljoner invånarna var spridda längs hela Atlantkusten, vilket omöjliggjorde valkampanjer, och att man dessutom såg negativt på både parti­bildningar och personliga valkampanjer gjorde inte valförfarandet enklare. Elektorssystemet blev lösningen på denna situation, där en president skulle väljas utan politiska partier, utan nationella kampanjer och utan att man rubbade balansen mellan självständighet för de enskilda staterna och centralisering på federal nivå. Modellen gjorde att staterna fick bestämma mycket själva, däribland hur elektorerna skulle utses, och valförfarandet var dessutom möjligt att genom­föra utan partibildningar (vilka dock kom kort senare) och nationella kampanjer. Den variant som förespråkas av många idag, direktval genom folkets röster, fanns också på förslag men underkändes, p.g.a. att man befarade att vanligt folk skulle rösta på ”bygdens son”, vilket skulle medföra att ingen kandidat fick den majoritet som krävdes för att bli president.

Elektorssystemet har förstås modifierats vid flera tillfällen, men grundstrukturen finns kvar, och i samtliga stater utom Maine och Nebraska gäller fortfarande ”the winner takes it all” (de båda nämnda staterna övergick 1969 resp. 1991 till en modell där elektorerna fördelas efter det procentuella utfallet av rösterna).

Allt detta låter ju förståndigt och begripligt, men vi vet att systemet inte är oproblematiskt. Den obefintliga valrörelsen i New York och Washington är ett symptom på att systemet är märkligt, men det kan också medföra att en kandidat vinner, trots att han inte har majoriteten av väljarna bakom sig. Detta skedde, som vi minns, i valet 2000 då George W. Bush vann fastän Al Gore fick ca 500 000 fler röster (och vi minns dessutom att valet avgjordes till Bushs fördel genom att Högsta domstolen den 12 dec. 2000 med 5 röster mot 4 stoppade omräkningen av röster i Florida). Detta är naturligtvis diskutabelt ur demokratisk synvinkel.

Dessutom medför systemet, såvitt jag förstår, att människors röster blir olika mycket värda. Vid vårt besök i New York guidades vi första förmiddagen genom staden av den norsk-amerikanska Kerry-anhängaren Anita. Hon talade sig varm för vikten av att rösta bort ”Bush-babyn” och berättade att hon inför det här valet hade lyckats motivera sin åldriga moder att för första gången i sitt liv gå och rösta i ett presidentval. Detta är naturligtvis bra, eftersom moderns röst kommer att bidra till att röstetalet allmänt sett ökar, men för utgången av valet spelar hennes röst ingen roll. New York är vunnet på förhand redan utan hennes röst och kan inte vinnas mer än en gång. Om hon däremot hade bott i Ohio eller Florida hade hennes röst varit betydligt viktigare. På samma sätt hade min tidigare nämnda väninna Lisa Marks röst på Kerry gjort betydligt mer nytta om hon fortfarande hade bott kvar i Texas, än i Boston, dit hon flyttade för att antal år sedan.

Av Kimberlings artikel framgår också att elektorssystemet kritiseras för att det är näst intill omöjligt för nya partier att få inflytande på politiken. Detta ser dock systemets försvarare som en fördel – tvåparti-systemet ger politisk stabilitet. Och elektorssystemet som helhet är dessutom, enligt dessa, nödvändigt i en federal stat som USA, eftersom det hämmar folkrika staters dominans över glest befolkade, och eftersom det är uppbyggt i enlighet med USA:s federala modell, dvs. två garanterade röster för varje stat (senaten) samt resten fördelade på basis av statens invånarantal (representant­huset).

Rätten att rösta

En annan sida av valsystemet som framstår som egendomlig och odemokratisk är kravet på registrering, dvs. att vuxna amerikanska medborgare i de flesta stater inte får lov att ­rösta på valdagen om de inte har registrerat sig hos delstatsmyndigheterna en viss tid i förväg. Detta förefaller felaktigt ur medborgarrättslig synvinkel, eftersom uppnådd myndighetsålder och medborgarskap (samt att man inte är omyndigförklarad) borde vara tillräckliga grunder för att få rösta på valdagen. Att systemet dessutom medför att en stor del av befolkningen inte kan påverka valutgången, även om de under de sista intensiva och oerhört kostnadskrävande kampanjveckorna skulle bli politiskt väckta och verkligen vilja göra det, gör modellen egendomlig också ur retoriskt perspektiv. I år varierade sista registreringsdag stort mellan olika stater. I t.ex. Maine och New Hampshire finns inte problemet alls – där får man registrera sig även på valdagen – och i North Dakota behöver man faktiskt inte registrera sig alls. I Kalifornien kunde man i år registrera sig fram till 15 dagar före valet, medan man i de för valutgången så viktiga staterna Pennsylvania och Ohio var tvungen att ha registrerat sig hela 30 dagar i förväg. Detta betyder att ca 40% (i bästa fall, oftast är andelen som registrerar sig lägre än 60%) av alla presumtiva väljare i dessa stater, var avstängda från valet redan innan den sista oerhört intensiva kampanjmånaden ens hade börjat. Omvändelser i sista stund kunde alltså inte ge något utfall i ökat antal röster annat än på dem som en månad i förväg bestämt sig för att rösta.

Enligt Hans Bergström är förklaringen till registreringsförfarandet helt enkelt att man saknar ordentlig folkbokföring och att man därför inte, såsom t.ex. i Sverige, kan förse samtliga myndiga medborgare med ett röstkort eller annan liknande handling. Och detta stämmer säkert, men samtidigt visar exemplen Maine och New Hampshire att det uppenbarligen går att låta väljarna registrera sig ända fram till valdagen, så det är nog inte den enda förklaringen. Till skillnad från när det gäller elektorssystemet förefaller systemet med registreringen inte vara något som debatteras. Min sökning på Internet ger inget resultat och min väninna Lisa Marks försök att hitta information med hjälp av Boston Public Librarys serviceavdelning leder heller ingen vart (även om man där tror att en grundligare sökning skulle kunna visa att ämnet har diskuterats t.ex. i kongressen).

Ytterligare en aspekt som nog förefaller både märklig och odemokratisk för många svenskar är att inte ens en minutiös folkbokföring skulle göra att alla vuxna, myndiga amerikanska medborgare fick ett röstkort, eftersom personer dömda för grova brott i 48 av 50 stater (undantagen gäller Vermont och, åter, Maine) inte omfattas av allmän och lika rösträtt. I sju stater (Florida, Alabama, Iowa, Kentucky, Mississippi, Nebraska och Virginia) har man dessutom, om man blir dömd för ett brott, vilket det än vara må, på livstid förverkat sin rätt att rösta. Eller som Washington Post uttrycker det i en ledare från 17/6 2004:

In seven states, writing a bad check or being convicted of a minor     drug offense can prevent a person from exercising the essential obligation of citizenship — even after that person pays his or her debt to society with prison time, probation or parole.

Frågan om kriminellas rösträtt debatteras livligt och i centrum för argumentationen står retoriskt viktiga begrepp som pålitlighet, trovärdighet, medborgarrätt, jämlikhet, rättvisa och det fria ordet.

Personlig dragningskraft

I det ovanstående har jag behandlat olika generella aspekter av valsystemet men de föredragshållare vi möter talar förstås också om frågor som rör just valet 2004 och inte minst den kanske mest intressanta frågan: Varför vann Bush?

En viktig förklaring säger sig alla våra föredragshållare finna i presidentkandidaternas personer, i deras framtoning, bakgrund, trovärdighet – kort sagt i deras ethos. Hans Bergström håller sitt föredrag före valet, men han lyfter ändå fram några faktorer som torde tala mot Kerry. För det första brukar amerikaner välja guvernörer till presidenter, inte senatorer som Kerry. I en senators åtaganden ingår bl.a. att ta ställning i många frågor och att klargöra sitt ställningstagande genom att rösta. I en presidentvalskampanj, särskilt i en smutsig sådan – och det är man överens om att 2004 års har varit – drar motståndarsidan förstås nytta av detta och lyfter fram ställningstaganden som kan misstänkliggöra kandidaten. Detta var vad som drabbade Kerry när det gällde t.ex. Irak-kriget. Man visade att han först var emot, men sedan röstade för och därefter blev emot igen. Detta fick utgöra en av grundstenarna i bilden av den velige Kerry – av Flip Flop-Kerry. Guvernörer kan inte misstänkliggöras på just dessa grunder och man brukar se det som positivt att de har vana vid administrativt ledarskap. Guvernörens arbete liknar i mycket presidentens – fast på delstatsplanet. Berg­ström påminner också om att sedan Kennedy har ingen senator valts till president i USA.

För det andra är frågan om vem som blir First Lady inte oviktig. Laura Bush ses av de flesta amerikaner som en fläckfri First Lady – hur Theresa Heinz skulle fungera är man mer tveksam till.

Bilden av Kerry som velig och obeslutsam lyfts fram även av DN:korrespondenten Georg Cederskog, som vi möter i Washington dagen efter valet. Folk har under valkampanjens gång bombarderats med budskapet om Flip Flop-Kerry och enligt Cederskog är det uppenbart att det har gått in i deras medvetande. Under sin egen reportageresa genom valkampanjernas USA frågade han folk om vem de skulle rösta på och varför, och svaren han fick var inte sällan näst intill ordagranna upprepningar av de politiska reklamfilmernas budskap. Kerry blev till en velig och vek typ – en man inte kan lita på, medan Bush i mångas ögon blev den starke mannen – en beslutsam man, en man med ryggrad. Att Kerry faktiskt var den som hade verkliga militära meriter, medan Bush saknade sådana hjälpte inte. Bilden av den starke, militäre befälhavaren Bush framstod som mer sannolik än bilden av krigshjälten Kerry, och vad som då är sant och inte sant är, precis som den klassiska retoriken hävdar, inte det som avgör.

Vikten av ett beslutsamt ethos framhålls också av professor Stephen Wayne, på Georgetown University. En förklaring till att Bush vann är att han är sådan som folk i allmänhet vill att en president ska vara. ”He is a strong guy”, säger ­Wayne, och han är inte är rädd att ta beslut även om de medför att han hamnar i konflikt med andra människor. Och när beslutet väl är fattat tittar han inte tillbaka. Styrka och beslutsamhet är något som folk gillar. Dessutom har han en tydlig vision – han vet vart han vill och han sorterar problem i kategorier för att lättare kunna se hur han ska hantera dem. Någon djup tänkare är han knappast, besluten tar han instinktivt – ”with his guts”, säger Wayne, och tillägger att på ett universitet använder man huvudet att tänka med och tarmarna till något annat, men Bush ”thinks with his guts”.

Kerry, däremot, menar Wayne, är mer eftertänksam, reflekterande. Han ser komplexiteten i de frågor han hanterar och han rådgör med fler personer. I gemene mans ögon framstod han genom detta som en svagare kandidat än Bush och det medförde att också hans vision blev otydlig för dem. Detta gjorde det i sin tur också enklare för Bushs kampanjapparat att skapa bilden av den vinglige Kerry – av Flip Flop-Kerry.

Ett annat viktigt skäl till Bushs seger ligger enligt Wayne i hans språk. Genom att tala enkelt, rakt, konkret och direkt når han fram till vanligt folk. Kerry är däremot mer reflekterande, mer omständlig och på det sättet faktiskt ganska lik Bush d.ä. Bland annat genom sättet att tala blir Bush mer av äkta amerikan än Kerry och det är viktigt. Ett enkelt sätt att se skillnaderna mellan kandidaterna är att föreställa sig att de ska gå ut på lokal. I Bushs fall är det tveklöst så att han då skulle välja att gå på en vanlig bar och, om han fortfarande nyttjade alkohol, så skulle han beställa in en öl. Kerry skulle istället välja att gå på restaurang och han skulle beställa in en flaska Perrier. ”This is the diffrence between the two men”, menar Wayne.

Även Cederskog lyfter i sitt föredrag fram frågan om vem som är den äkta amerikanen och det är intressant, framhåller han, att Kerrys internationella framtoning – att han talar franska, att han kommer från Boston, som är den kanske mest europeiskt influerade staden i USA, och att han strävar mot mer internationellt samarbete, har skapat mycket problem för honom under valrörelsen – eftersom det gör honom till en tvivelaktig amerikan. Många amerikaner är nöjda med USA:s inriktning utomlands och man vill bevara självständigheten och oberoendet i USA:s agerande – något som för oss européer kan framstå som märkligt.

Fiendens fiende

Både Cederskog och Wayne konstaterar också att de båda kandidaterna skiljer sig avsevärt åt även när det gäller dragningskraften på väljarna. Enligt en undersökning röstade ca 70% av Bushs väljare på honom därför att de ville ha just honom till president, medan motsvarande siffra för Kerry bara var 30%. Kerrys väljare röstade istället i 70% av fallen på honom främst därför att de inte ville ha Bush kvar på presidentposten. Det tycks alltså ha varit så, att det inte var främst sig själv utan snarare Bush, som Kerry hade att tacka för sina (trots allt) många röster. Enligt Wayne har Bush uppenbarligen ett slags magnetism som Kerry saknar.

Ytterligare en viktig orsak till Bushs seger finner Wayne, i likhet med många andra, i det faktum att det handlar om ett återval i ett land som befinner sig i krig. I denna typ av situation brukar man inte vilja byta regering. I samtliga liknande situationer under 1900-talet slutade presidentvalen med återval och så blev det alltså också i år. Många tycker att Bush svarade bra på 11 september-attackerna och i och med att frågor som terrorism och säkerhet fanns i fokus i årets val, så kom detta att gynna Bush.

Men vid sidan av ethos och person handlar det förstås också om vilka frågor som i valet kom att framstå som kärnfrågorna. I motsats till vad många trodde kom såväl kriget i Irak och terrorismen som de ekonomiska frågorna i många väljares medvetande att övertrumfas av de moraliska. För åtskilliga väljare kom dessa ”moral values” t.o.m. att bli så centrala att de i valet röstade mot sitt eget ekonomiska bästa. Den stora grupp av Bush-väljare som utgörs av den konservativa kristna medelklassen är egentligen inte människor som gynnas av Bushs ekonomiska program, men i den här valrörelsen har dessa valt att rösta mer efter sin moraliska uppfattning än efter sin plånbok. Att beskära rätten till fri abort och att på sikt lagstifta mot äktenskap mellan homosexuella blev viktigare än frågorna om t.ex. skattesänkningar, sjukförsäkring och god utbildning för alla. Och, enligt Wayne, är USA konservativt idag, mycket mera konservativt än på t.ex. 60- och 70-talen, vilket gör att det är svårt att nå fram med ett program av Kerrys typ. Dessutom, säger Wayne, är frågor om sex alltid något som mobiliserar republikaner eftersom det därvidlag finns en påtaglig skillnad mellan demokrater och republikaner: ”Democrats enjoy it, republicans feel guilty”.

Under sin föreläsning i Georgetown får Wayne frågan om huruvida demokraterna kunde ha nått fram till alla dessa kristna konservativa väljare om de hade lagt upp kampanjen annorlunda, kanske med andra retoriska medel, kanske t.o.m. med en annan presidentkandidat och Wayne svarar att han knappast tror det. Demokraterna valde den kandidat de trodde skulle ha störst chans att slå Bush, nämligen en välrenommerad krigshjälte (vars hjältegloria dock hamnade kraftigt på sned genom motsidans klanderkampanj), men man kunde inte nå fram därför att stämningsläget i stora delar av USA idag är så konservativt och därför att så många t.o.m. själva definierar sig som fundamentalistiska, bokstavstrogna kristna. De möjligheter som demokraterna har är antagligen att antingen bli mindre liberala och mer konservativa, eller att se tiden an. För troligen är det bättre utbildning som behövs, säger Wayne, och lyfter fram sitt eget universitet där majoriteten av studenterna, oavsett bakgrund, är oerhört toleranta när det gäller religion, abort, homosexualitet osv. På längre sikt, med längre och bättre utbildning för fler amerikaner, kommer toleransen kanske att breda ut sig också i de breda folklagren i Mellanvästern.

Ett stöd för Waynes tankar ser vi i det faktum att det vid sidan av de lägst utbildade är de med högst utbildning som röstar på Kerry. Av dem som har universitetsutbildning röstar 57% på Kerry och 41% på Bush. Men – som synes – alla högutbildade är inte demokrater: ”Mrs Cheney is more conservative than he [Mr Cheney] is, if you can believe that. And she is a PhD.”, säger Wayne.

Att Kerry trots en enorm satsning – han har enligt Cederskog kampanjat i två år till en total kostnad av ca 7 miljarder svenska kronor – förlorade, kan alltså finna sin förklaring i det konservativa stämningsläget i USA, i hans egen framtoning, i hans språk och i hans ganska extrema ekonomiska program, men också i att motståndarna lyckades väl i sin klanderkampanj. Men en viktig del i ansvaret för hur kandidaterna i ett val kommer att framstå för väljarna har förstås också massmedias representanter. I USA kan man nog säga att nyhetsstationerna i allmänhet har varit svagt pro-Kerry. Men det finns ett undantag, nämligen Fox News, som vi under vistelsen i New York fick möjligheten att besöka. Och det blev ett intressant besök – inte minst om man ser till hur man med retoriska medel bryter ner publikmotstånd.

Hederlig och balanserad?

Fox News har under den senaste tiden varit en mycket omtalad nyhetsstation, eftersom den sägs vara George W. Bushs egen propagandakanal och inte alls så ”Fair and Balanced” som den i sin huvudslogan uppger sig vara. En uppmärksammad dokumentär, ”Murdochs mord på journalistiken”, sändes t.ex. här i Sverige på SVT 23 september 2004. I programpresentationen för denna dokumentär stod bl.a. följande att läsa:

Mediemogulen Rupert Murdochs tv-kanal Fox News använder sig av slagord som “hederlig och balanserad” eller “Vi rapporterar – du bestämmer”. Men en mer vinklad rapportering än Fox finns knappast i hela den västerländska tv-världen. Kanalen har utvecklats till en totalt oblyg propagandamaskin för det amerikanska republikanska partiets högerflank och för president Bush.

Presentationen av programmet är som vi ser synnerligen rättfram i sin bedömning av Fox News kvalitet som nyhetskanal och i en artikel i GP den 27/11 menar Britt-Marie Mattson att Fox News inte heller själva gör någon hemlighet av sina preferenser för Bush.

När vi besökte Fox News i New York dagen före valet fick vi dock en annan uppfattning. Att kanalens företrädare nyhetsankaret Gregg Jarret och Fox Vice President David Windstroem var väl medvetna om att vi troligen var väl medvetna om att de anklagas för att vara partiska i sin nyhetsrapportering var tydligt, eftersom en ganska stor del av deras presentation av kanalen gick åt till försvar av olika typer. Angående rapporteringen kring resultatet av presidentvalet 2004 säger Greg (han är en sådan som man omedelbart blir Greg med) t.ex. så här: ”We didn’t do it perfectly four years ago – you might have heard about that. We’ll try to do it better this year.”

De följer varje dag, säger han, både Kerry och Bush ”and we try to do it in what we call a fair and balanced way”, vilket bl.a. innebär att om demokraterna i studioprogrammen får utmanade frågor, så får republikanerna det i samma utsträckning och att demokrater och republikaner får komma till tals lika mycket. Greg är också noga med att poängtera att det finns medarbetare med olika politiska preferenser på Fox News – republikaner naturligtvis, men också demokrater. Själv är han registrerad som oberoende. Så visst är vi ”fair and balanced”.

Jag hör detta och småler lite, liksom nog de flesta övriga i gruppen, för jag vet ju hur det egentligen är och är ju förstås kritiskt inställd. Troligen känner våra talare också av motståndet, men Greg är snygg, charmig, välkomnande och förekommande och David (man blir nästan direkt David med honom) är en sympatisk och lågmäld farbror. Det är svårt att hålla motståndet fullt i trim.

Så kommer en tredje talare in (oklart vad han hette och vad han hade för funktion på företaget). Han är kortare och inte lika snygg som Greg, men istället är han kul och skämtsam. Han talar om den kritik Fox News fått för att de i valet 2000 ropade ut Bush som segrare, redan innan Florida hade slutat rösta – vilket möjligen innebar att folk som tänkt rösta struntade i det, ”and”, avslutar han i något ironisk ton, ”they say Al Gore lost the election because of that”. Och då skrattar vi! Det han säger är verkligen inte särskilt kul, för det kan faktiskt ha varit just så, men ändå är det någonting i hans sätt att vara och i hans sätt att tala som gör att han får det skratt han är ute efter. Och så blir stämningen ytterligare uppmjukad.

Han fortsätter med uppmjukningsövningarna. Nu talar han om elektorssystemet:

”Do you know about the electorial system – what it means?”

Vi svarar i stort sett samfällt: ”Yes”.

”Then, explain it to us.”

Och så skrattar vi igen.

På det sättet fortsätter det. Alla tre talarna är trevliga och skojar med oss och vi blir snällare och snällare (eller i varje fall skrattar de flesta med, vad de tänker vet jag förstås inte), retoriskt manipulerade om man så vill, och känslan finns väl att det är svårt att vara kritisk när de är så trevliga och skojiga och så snällt har bjudit in oss. Den gamla klassiska captatio benevolentiae, vikten av att väcka välvilja, i sin prydno.

När frågestunden börjar känner jag att här borde jag nog komma med en kritisk fråga, men en av de övriga i gruppen förekommer mig.

– Enligt undersökningar i Sverige, säger han, skulle 86% av svenskarna rösta på Kerry om de fick rösta i presidentvalet.

Oj, då tänker jag, kommer han att ställa en kritisk fråga, just han som är den enda i gruppen som skulle kunna vara en tydlig Bush-anhängare? Men så kommer fortsättningen:

– Men svenska media är väldigt pro-Kerry och väldigt anti-Bush. Kanske kan man säga så om medierna här också? De ifrågasätter om ni verkligen är ”fair and balanced”. Men det finns också de som säger att det är just ni som är ”fair and balanced”, medan de andra är påtagligt pro-Kerry.

Ja, så blev det med den kritiska frågan och Greg och hans kamrater blir förstås glada över den välvilliga hållningen och ger oss exempel på andra kanalers ohederliga och obalancerade rapportering när det gäller Bush. När det gäller de försvunna sprängmedlen i Irak t.ex. Var det rättvist att döma Bush så hårt för det? Det handlade ju om en så liten del av den totala mängden sprängmedel. Och så handlar det om dem själva – att de faktiskt blir manipulerade också, att kampanjerna manipulerar media genom att bara tillåta journalisternas närvaro vid vissa händelser (vilket säkert är sant, liksom, f.ö., att svenska medier var pro-Kerry).

Efter detta ställs ytterligare någon fråga av ganska snäll karaktär och sedan är frågestunden slut. Vi får istället gå med på rundvandring och titta in i en studio där det pågår nyhetssändning. Det är Shep (egentligen Shepard Smith) som är i sändning och han hejar glatt. Vi får besöka den studio som valvakan dagen därpå ska sändas ifrån och vi erbjuds att provsitta programledarstolen. Det är ju rätt kul. Till sist släpps vi in både i Fox stora News Room, rummet där alla nyheterna tas emot, och i kontrollrummet där programmen mixas ihop. Och allt är intressant och trevligt. Så det blir ingen kritik av Fox den här dagen. Men vi har fått se mycket och trevligt var det ju. Jag hoppas få se Greg på val­vakan nästa dag (fast det får jag faktiskt inte, jag hittar bara Shep och honom känner jag ju inte så väl). Och kritik, det får de ändå.

För en retoriker var det också stort att i Washington få bestiga Lincoln Memorial, där Martin Luther King en gång höll sitt stora tal och att få gripas av de genialiskt skapade minnesmonumenten över Korea-­krigets (bilden ovan) och Vietnam-krigets stupade. Det är också retorik – och av främsta klass.

Så vad blev då intrycken och behållningen av presidentvalsresan till USA? Ja, inte fick jag lära mig mer om hur det går till vid febriga valmöten eller hur lokala politiker paketerar sitt budskap inför valet. Men däremot, just genom avsaknaden av valrörelse på de platser jag besökte, en hel del om det amerikanska valsystemet och om hur en amerikansk presidentvalskampanj är upplagd. Och dessutom, tack vare kunniga och intressanta föreläsare och tack vare TV:s och tidningars mer eller mindre subjektiva rapportering, mycket om kandidaterna, om valets viktigaste frågor, om amerikansk mentalitet och om att USA är ganska olikt Sverige. ❧


Författare: Barbro Wallgren Hemlin (FD) är universitetslektor i svenska vid Göteborgs Universitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 24, s 4-11

Author profile
BWH

Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet

Lämna ett svar