Vår tids Noa – om Al Gore och den obekväma sanningen

Tråkmånsretorik. Kan en power point-presentation förändra världen? Innan Al Gore gjorde sin ”An inconvenient truth” hade nog de flesta besvarat denna fråga med ett bestämt nej. Men den nykarismatiske tråkmånsen Al Bore har norska Nobelkommitténs ord på att just han har fått oss att plötsligt se det som är allra viktigast att se – att vi håller på att förstöra vår egen jord.

Vår tids Noa – om Al Gore och den obekväma sanningen

Barbro Wallgren Hemlin

Det är mycket med klimat nu. Överallt, i tidningar, på TV och på radio handlar det om klimathotet, den globala uppvärmningen och att vi måste göra något nu om det inte ska bli för sent. När jag sitter på tåget och läser SJ:s tidning Kupé (oktober 2007) finns där en artikel med miljötips, ”Så blir du klimatsmart”, och när barnen kommer hem med katalogen över årets barn- och ungdomsböcker, så innehåller också den en avdelning som handlar om att bli klimatsmart (kanske är klimatsmart årets nyord, en snabb sökning på Google ger 250 000 träffar). Till och med i yngste sonen Martins nya Turtles-tidning ser vi hur klimattänkandet har slagit igenom – Donatellos (en av stridsturtlarnas) nya turtlehoj har miljö­vänliga avgaser.

Klimathotet har också varit en av de frågor som jag under det senaste året oftast tagit upp vid mina introduktionsföreläsningar i retorik. Bland annat har jag, vanligtvis i inledningen då vi diskuterar aktuella frågor som är av retoriskt intresse, frågat åhörarna varför de tror att klimatet och klimathotet har fått så starkt fokus just nu, trots att vi egentligen i många år har känt till att problemen finns. Nästan alltid har det första svaret som kommit från publiken varit: ”Det beror på Al Gore”, eller ”Al Gores film ‘En obekväm sanning’ har varit väldigt viktig”. Samma tanke ger Norska Nobelkommitténs ordförande Ole Danbolt Mjøs uttryck för, då han i motiveringen till att Al Gore och FN:s klimatpanel utsetts till 2007 års fredspristagare konstaterar att Gore troligen är den enskilda person som har betytt mest för att öka medvetenheten om den globala uppvärmningen och andra klimatförändringar.

Al Bore

Men frågan är då varför vi lyssnar på Al Gore, en man som kallats för Al Bore och som länge ansetts trist och träaktig (”så stel att han fick John Kerry att framstå som en drag queen”, som kolumnisten Mariel Garza skrev i Los Angeles Daily News den 23 juli 2006). Frågor som gäller just miljön och hot mot miljön brukar dessutom vara svåra att få gehör för, eftersom det är jobbigt att ta konsekvenserna av en insikt om att hoten finns och är allvarliga, dvs. att ändra på sitt sätt att leva. Men Al Gore har lyckats. Han har fått miljontals människor världen över att inte bara se, utan såvitt vi kan förstå också låta sig påverkas av, en film som till stora delar utgörs av ett power point-föredrag och som berättar ”en obekväm sanning”. Hur har detta gått till? I det som följer ska vi se på några, av många möjliga, svar på denna fråga.

goreposterVi återvänder först till de kloka lyssnare jag haft vid mina introduktionsföreläsningar och som i diskussionen av Al Gores film och orsakerna till hans genomslag bl.a. annat föreslagit att vi lyssnar för att Gore verkar trevlig, seriös, pålitlig och engagerad. Dessutom, menar flera, är han en atypisk miljöaktivist (alltså ingen ”miljönisse”), vilket gör att han får även industrin och människor med sympatier till höger på den politiska skalan att lyssna. Ofta kommenteras även innehållet i filmen – att det som sägs om klimatet verkar vederhäftigt och att Gore tillåter sig att vara personlig (han talar t.ex. om sin son som 1989 blev livsfarligt skadad i en olycka, om sin syster som 1984 dog i bröstcancer), vilket stärker intrycket av honom som en engagerad och verklig person. Ibland nämns också trailern för filmen som en av de troliga orsakerna till att så många världen över har sett filmen och dessutom, sist men inte minst, att filmen kom i rätt tid, dvs. i en tid då världen, och inte minst USA, hade sett orkaner, flodvågor och jordbävningar i en tidigare okänd mängd och av en tidigare okänd styrka. Alla svaren är kloka och insiktsfulla och de får utgöra stommen i nedanstående diskussion där vi i tur och ordning (men i en annan ordning än i ovanstående uppräkning av vad lyssnarna har sagt) ska behandla ämnena kairos (den retoriska termen för timing), ethos, konkretion och trailern.

Kairos – att säga rätt sak i rätt tid

Retoriken framhåller vikten av att säga rätt sak i rätt tid. Ibland kan det rentav vara klokt att invänta den rätta tidpunkten för att ta upp en fråga till behandling, istället för att lägga kraft och energi på att tala i en fråga som ingen för tillfället är intresserad av.
Al Gore har dock inte väntat. Tvärtom har han under större delen av sin tid som politiker varit engagerad i miljöfrågor och han har t.o.m. setts som en rabiat miljöförespråkare. I hans egen film finns t.ex. en sekvens från presidentvalrörelsen 1992 där George H. W. Bush anklagar Gore och säger att hans miljöpolitik är så extrem att den kommer att leda till att amerikanerna drunknar i ugglor men står utan jobb (”This guy is so far out in the environmental extreme we’ll be up to our necks in owls and outta work for every American”). Gore har alltså i flera decennier oförtröttligt drivit miljöfrågorna men, till sin förvåning, besvikelse och förfäran, sett hur svårt det är att få gehör. Så motsatte sig t.ex. den amerikanska kongressen alla de förändringar som Clinton/Gore-administrationen under sina år vid makten föreslog på miljöområdet (se t.ex. i Al Gores bok ”En obekväm sanning”) och efter George W. Bushs tillträde som president 2000 har situationen förstås inte förändrats till det bättre. Tvärtom bröt han t.ex., enligt Gore, redan under första veckan som president sitt vallöfte om att reglera koldioxidutsläppen och han har under sin presidenttid försökt att stoppa de flesta miljöpolitiska handlingsprogram. Vi vet också att han vägrat att underteckna Kyotoavtalet, som Clinton/Gore hade varit med om att förhandla fram (att han, den 27-28 september i år, faktiskt stod som värd för ett toppmöte om klimatproblemen förändrar inte bilden mycket, utan får snarast ses som ett tecken på vilket genomslag frågan om klimatet till sist har fått).

Under lång tid har Gore alltså strävat, men inte ens under sin tid som USA:s vicepresident, med all den makt och det inflytande som följde med den positionen, fick han något verkligt gensvar på sin klimatpolitik.

Men under de senaste åren har det gått bättre. Efter ”neder­laget” (många menar att han egentligen vann) i presidentvalet 2000 återupptog han de diabildsföreläsningar, som han redan under 80-talet hade börjat samla material till. Då hade han en enkel karusellprojektor och enkla stödanteckningar (DN 5 sept. 2006), idag har han en sofistikerad och storslagen power point-show och en eldriven hiss som hjälper honom upp när han vill peka på hur kurvorna för kol­dioxid­utsläppen slår i taket. Då lyssnade en del redan miljömedvetna människor till hans budskap, idag lyssnar miljontals människor världen över och han har enligt sin egen uppgift i filmen hållit sin föreläsning mer än 1000 gånger. Och en förklaring till det ökade intresset är förstås att vi har sett med egna ögon – orkanen Katrina i USA 2005, tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 (det ska dock sägas att jordbävningar och flodvågor egentligen inte alls har med klimatförändringar att göra) och för vår egen del t.ex. stormen Gudrun 2005 – och att vi inte känner igen oss i vår egen värld. I den situationen blir det lättare att få människor att lyssna till – och att tro på – ett obekvämt budskap om vår miljö och vår livssituation, särskilt om man dessutom kallar det ”en obekväm sanning”. Tidpunkten var inte den rätta på 80-talet, men nu är den här. Al Gore fick visserligen vänta på framgången, men när tiden väl var den rätta tog han chansen – med sin tjusiga bildshow och sin film. Han utnyttjade kairos – det rätta till­fället för att nå ut med sitt budskap.

Varför tror vi på Gore? Om ethosetablering

Men det räcker förstås inte med att ha rätt timing, även om det ofta är en förutsättning för att lyckas. Det måste till mer – och det har uppenbarligen Al Gore. Vi såg ovan att mina lyssnare har uppfattat honom som trevlig, seriös, pålitlig och engagerad och också som en verklig människa av kött och blod. Gore förefaller ha lyckats med sin ethosbevisning, att han är värd att lyssna till och tro på.

       Under lång tid har Gore alltså strävat, men inte ens under sin tid som USA:s vicepresident, med all den makt och det inflytande som följde med den positionen, fick han något verkligt gensvar på sin klimatpolitik.

När det gäller att skapa trovärdighet är det i det här fallet knappast till nackdel att vara den man som flest amerikaner (av dem som röstade) ville se som sin president år 2000 och dessutom den man som på ett stoiskt och anmärkningsvärt gentlemannamässigt sätt ändå accepterade högsta domstolens utslag och sitt eget nederlag (”Let there be no doubt, while I strongly disagree with the court’s decision, I accept it.”). Genom detta är Gore välkänd, respekterad och han har auktoritet. Kanske är det också detta som gör att han får aktörer  med stor makt över industri och ekonomi, att lyssna. Han är ingen vänsteraktivist och miljöfundamentalist, utan en re­spektabel medlem i samhällets översta skikt som åtnjuter stor auktoritet.

gorejordMen för oss som inte har någon makt över den stora världen räcker det inte, och det är även oss han måste nå. När det gäller oss kan det t.o.m. vara ett problem att bli associerad med den yttersta politiska makten som ofta förknippas med oärlighet och korruption. Dessutom kommer en sådan person ovanifrån, från en position långt ifrån dem han eller hon ska nå, medan vi som lyssnar istället ofta behöver kunna identifiera oss med talaren och känna igen oss själva i den som talar. Det finns alltså fler förklaringar till att vi tror på Al Gore.

Om vi ser till hur han framställs i filmen kan vi också konstatera att man lägger mycket kraft på Gores ethos och att det då inte minst handlar om att få honom att framstå som en av oss, som en verklig, alldeles vanlig människa.

Ett exempel på detta ser vi i filmens första sekvens, som utgörs av bilder på en flod. Solljuset reflekteras i vattnet, det är lugnt och fridfullt. I bakgrunden hör vi Gore som med mjuk, mörk (mörkare än vanligt, tror jag) stämma vill ta oss med till floden – för att se, höra och känna allt det som vi nästan hade glömt att det fanns. Floden som stilla flyter fram, vinden som susar i träden, lövgrodorna och fåglarna, en ko som råmar långt borta, gräset under tårna, leran i flodstranden som plötsligt ger vika lite grann under foten. Kroppen växlar ner, man andas djupt och tänker: ”Just det, den här känslan hade jag glömt.” Vi som tittar känner igen oss i stämningen och känslorna – och Al Gore, förmedlaren, blir lik oss – en som vi kan identifiera oss med. Han känner som vi.

The River

Men ändå fungerar sekvensen kanske mindre bra på en svensk tittare än på en amerikansk, för just i valet av floden som in­gångsscen kan vi se att filmen, inte särskilt förvånande, har amerikaner som främsta målgrupp. Vid ett föredrag om Al Gores film, som jag för några veckor sedan höll tillsammans med filmvetaren Mats Björkin, framhöll denne att just floden i USA har ett symbolvärde som den saknar t.ex. i Sverige. För genomsnittsamerikanen står floden som symbol för lugn och frid och för något genuint amerikanskt (jfr den kända sången ”Ol’ man river” och Bruce Springsteens ”The River”). Hans kommentar gav upphov till en diskussion om vad motsvarande svenska, eller kanske nordiska, symbol skulle kunna vara och vi, vår publik, Mats och jag, var ense om att det också här måste vara något med vatten och även med natur – kanske är det den lilla insjön i skogen, kanske havsstranden med klippor och måsar – men att just floden (faktum är att vi inte ens har floder i Sverige – vi har älvar, åar och bäckar) inte har någon större symbolisk tyngd i vår kultur (men däremot i många andra, såsom Ryssland, Indien och Kina). Men trots detta går budskapet naturligtvis fram: Det är den här känslan vi längtar efter, även om vi ofta glömmer bort den i vårt stressiga samhälle. Och – redan här signaleras förstås, men det sägs ännu inte explicit, att detta riskerar vi att förlora – om vi inte gör något nu.

En annan aspekt på Gores etablering som en av oss, fördes fram av en åhörare vid föredraget. Hon menade att det är viktigt att Gore inte själv är forskare, utan istället står som en förmedlare av det som kunniga och trovärdiga forskare har kommit fram till. På det sättet blir han som vi. Han kan inte veta eller ens ta reda på allt detta av egen kraft, och det kan inte vi heller. Men han har lyssnat och han har kommit till tro. Och han tror så mycket att han måste förmedla det till oss – som också kan komma till tro.
Detta låter som en klok tanke och Al Gore liknar här på ett sätt en präst, som inte heller kan veta – för det kan bara Gud – men som tror och som tror så starkt att han eller hon måste förmedla det till sina lyssnare. Prästen och Gore blir en förmedlande länk mellan dem som vet och oss som inte vet. Det ska också sägas att det finns fler likheter mellan Gore och en präst eller en predikant och det är knappast en tillfällighet att han på senare tid kallats ”The Environmental Evangelist” eller ”The Noah of Modern Times” (medan öknamnen som rimmar Gore med bore har blivit mindre vanliga).

Konkretion och analogi

Ytterligare exempel på hur Gores ethos som människa byggs upp i filmen ser vi i de omtalade sekvenser där Gore talar om sin sons olycka och sin storasysters död i lungcancer. Dessa sekvenser är några av dem jag själv minns bäst av filmen och det hänger förstås ihop med att de är konkreta och att de väcker känslor.

Båda sekvenserna är intressanta att studera närmare eftersom de inte bara talar till våra känslor, utan också till vårt förnuft, samtidigt som de ytterligare bygger upp Gores ethos. Sekvenserna används på ett likartat sätt och jag väljer här att först diskutera den som gäller storasyster Nancy, för att därefter något kommentera den som handlar om sonen Albert Jr:s olycka.

Filmsekvensen om Nancy inleds med svartvita bilder från faderns tobaksplantage i Tennessee. Gore berättar om sina egna positiva minnen från barndomens somrar på plantagen: han älskade både plantagen och livet där. Att tobak skulle vara farligt visste man inte – eller tänkte man inte på. 1964 kom den amerikanska medicinalstyrelsens första rapport som klargjorde sambandet mellan cigarettrök och cancer, men familjen fortsatte med sin odling. Här förflyttas perspektivet från plantagen till den älskade 10 år äldre systern Nancy, som tog hand om lillebror Al men också var hans vän. Porträttet är kärleksfullt. Bilderna vi ser på Nancy och Al andas harmoni, trygghet och syskonkärlek. Men bilden mörknar: Nancy började röka som tonåring och hon slutade aldrig. ”Hon dog av lungcancer”, konstaterar Gore lakoniskt och tillägger: ”Ett fruktansvärt sätt att dö”.

För familjen Gore handlade Nancys död inte bara om stor sorg, utan också om skuldkänslor: De hade själva bidragit till den ekonomi som byggde på tillverkning av cigaretter och hade på så sätt medverkat till systerns död. Denna insikt var smärtsam för hela familjen och fadern som hade odlat tobak hela sitt liv, slutade. De skäl som tidigare hade fungerat som förevändning höll inte längre.

Så här långt in i sekvensen stod jag, då jag första gången såg filmen, frågande: Varför berättar han detta? Vad har det för relevans för klimathotet? Men svaret kommer snart, och i nästa scen ser vi Gore själv i familjens (utgår jag ifrån) gamla, gistna tobakslada. Solen letar sig igenom det glesnade brädverket och ljuset når i tunna strålar ner till Gore som funderar: Det är mänskligt att det tar tid att se sambanden …. Men jag vet också att räkenskapens dag kan komma. Och då önskar jag att man hade sett sambanden tidigare.

Vad vi ser är en elegant och logiskt uppbyggd analogi:
– Historien om Nancy: familjen odlar tobak – man får veta att tobak kan ge lungcancer – ingen bryr sig om sambandet – systern får cancer och dör – fadern slutar odla tobak, men han agerar för sent.
– Historien om oss: vi lever allt mer resurskrävande – vi får reda på att detta är farligt för vår jord – ingen bryr sig om sambandet – vi lever på som förut, jorden går under  – vi försöker (kanske) agera, men det är för sent.
Men de delar av analogin som gäller oss antyds bara. Helheten får vi fylla i själva.

Allt kan förloras

Ungefär på samma sätt använder Gore sig av sin sons, Albert Jr:s, olycka. Filmsekvensen är gjord helt i svartvitt och detaljerna exakta. Vi får datum för olyckan, den 3 april 1989, och en beskrivning av hur sonen, som då var sex år gammal, slet sig från pappas hand och sprang ut framför en bil. Han blev livsfarligt skadad och det fanns en risk att familjen skulle mista honom. Gore beskriver hur allt ställdes på ända, hur allt annat blev betydelselöst och hur han och hans fru Tipper i en månads tid bodde på sjukhuset. Vi får se bilder från sjukhuskorridoren och från sjukrummet och vi läser rubriken på en tidningsartikel: ”Senator Gore’s son, 6, hit by car near stadium, condition serious”. Men sonen klarade sig och för Gore ledde upplevelsen av att nästan ha förlorat det käraste han ägde fram till en ny djup insikt: Vi kan också förlora det här – och så är vi med bildens hjälp åter tillbaka vid floden, denna centrala symbol, som stilla flyter fram.

        Det finns fler likheter mellan Gore och en präst eller en predikant och det är knappast en tillfällighet att han på senare tid kallats ”The Environmental Evangelist” eller ”The Noah of Modern Times”

För etableringen av människan Al Gore är scenerna förstås viktiga – vi ser honom som son, som bror, som make och som far, dvs. i alla de mest centrala roller en man kan ha i en familj, och i samtliga dessa roller visar han stor värme och omsorg om de sina. Men omsorgen stannar inte där, utan sträcker sig mycket längre och omfattar i slutändan oss alla och hela vår jord. Och budskapet är klart: Ingen kan bry sig om sina egna och vara rädd att förlora dem, utan att också värna den jord som är förutsättningen för allas våra liv och omsorger. Det är slutsatsen vi förväntas dra, och kanske också drar.

Sekvenserna om Nancy och Albert Jr har kritiserats av många för att vara populistiska, smaklösa eller rentav sliskiga. För mycket känslor, har man tyckt, och uppfattat det som  cyniskt att använda dessa tragiska historier som hjärteknipare i en film som trots allt är kommersiell. Men för min del passerar de. Jag tål nog i och för sig ovanligt mycket pathos och vet att jag är mottaglig för detta sätt att övertyga, men i det här fallet fyller sekvenserna dessutom en funktion som stöd för filmens huvudsakliga logiska argumentationslinje: Vi vet att faran finns! Se den! Agera nu!

Trailern – moral vs plånbok

Till sist i denna artikel ska vi också kortfattat diskutera trailern till filmen (som bl.a. kan ses på www.climatecrisis.net) – för som vi konstaterade ovan är ”An inconvenient truth”, hur moralisk till sitt budskap den än må vara, förstås ytterst en kommersiell produkt som ska dra in pengar åt filmbolaget Paramount Pictures. Två teser, eller egentligen en grupp teser och en ensam tes, står alltså mot varandra, eller kanske jäm­sides – de moraliska: Klimathotet finns! Vi måste göra något nu! Vi kan rädda jorden! och den ekonomiska: Se filmen!

Att balansera dessa båda budskap är förstås inte lätt och det har, i alla de grupper där jag har visat trailern, också varit tydligt att många människor reagerar negativt när det moraliska miljöbudskapet paketeras i en traditionell Hollywood-form. För det råder inget tvivel om att det vi ser, när trailern spelas upp, till formen är en actiontrailer: hastig upptakt, musik, kraftfulla ljudeffekter, snabba klipp, katastrofer i form av eldhav, stormar, översvämningar, skogsdöd, ismassor som rasar ner i havet, uttorkade landområden – människor i nöd och människor på flykt. Inte heller råder det något tvivel om vilken av bevistyperna som bär trailern och dess budskap – här handlar det om känslor, om att riva människor med sig.

Tempot varierar visserligen under de knappt 2 minuter och 30 sekunder trailern varar och sekvenser med högt tryck varvas med lugnare, där Al Gore skojar lite och presenterar sig med orden ”I’m Al Gore. I used to be the next president of the United States” (till publikens jubel – han bemöts lite som en rockstjärna) eller där han visar alarmerande kurvor och kommenterar bilder som visar snömängden på Kilimanjaro för 20 år sedan och nu, men ytterst och mest handlar det om pathos i såväl ord, som bild och ljudläggning.

Ett viktigt inslag i trailern är de svarta bilder med vit text som läggs upp mot bakgrund av dramatiska ljudeffekter. På bilderna finns viktiga budskap, skrämmande budskap: ”The most terrifying film you will ever see”, “It’ll  shake you to your core”, “Nothing is scarier than the truth”. I en av textsekvenserna, som jag tycker är särskilt intressant, läggs budskapet ut rad för rad. Det vi först (till ackompanjemang av dramatikskapande ljudeffekt) ser i denna sekvens är ”If you love your planet”, inom kort (mot bakgrund av ljudeffekt) följt av ”If you love your children”. Sist kommer (också mot bakgrund av ljudeffekt) ”You have to see this film”. Sekvensen väcker alltid uppmärksamhet när jag i olika sammanhang visar trailern och jag tror att vi lätt ser varför. Hela sekvensen är utformad som ett villkor, där ett bejakande av de båda första satserna mynnar ut i ett krav på en viss handling. Textraden om oss och kärleken till vår planet är intensiv, textraden om oss och kärleken till våra barn, det värdefullaste vi har, är ännu intensivare och när den tredje raden kommer, den rad där vi ska få lösningen – vad är det vi förväntas göra, väntar vi oss ett klimax, toppintensitet – men istället uppmanas vi att gå och se filmen. Detta är ett av de bästa exempel på antiklimax jag någonsin har sett (och känt) och det ras i intensitet som vi upplever beror sannolikt på att de rena, moraliskt högtstående känslorna av engagemang för planeten och för barnen i slutändan ändå mynnar ut i ekonomi. Paramount Pictures vinstintresse blir uppenbart.

Att samtidigt argumentera för moraliska och ekonomiska teser är alltså inte lätt, men enligt min uppfattning är trailern ändå mycket skickligt gjord. En del åskådare värjer sig, men troligen hör många av dessa redan till gruppen miljömedvetna och det är inte dem man försöker locka. Istället handlar det om alla dem som aldrig skulle sätta sin fot på ett föredrag om klimathotet och som inte alls vill lyssna. Det är dessa trailern ska nå, och då är nog den välkända formen hos actiontrailern ett effektivt medel. Att de eventuella förväntningar på tempo och spänning som trailern skapar sedan knappast motsvaras av filmen kan möjligen göra någon biobesökare besviken, men förhoppningsvis griper budskapet tag ändå. För det riktigt hemska och det som aldrig sägs rent ut ens av Gore själv är ju att om klimatkrisen är så omfattande och om förändringarna sker i den rasande hastighet som alla experter säger, då kan vi snart inte alls leva på jorden. Och då handlar det inte ”bara” om miljontals klimatflyktingar som måste ta sig till en annan plats på jorden, utan istället om att det faktiskt inte finns någonstans att fly. Mer skrämmande än så kan något budskap knappast vara.

Fredspristagaren

Den 10 december mottar Al Gore och FN:s klimatpanel Nobels fredspris i Oslo. Valet av Gore har mött kritik från vissa håll. Man hävdar att de resultat han presenterar inte har fullt vetenskapligt stöd och att han förenklar. Men kommittén har försvarat sig: Det är att han har fått oss att se som är det viktiga. Och för de flesta av oss är det nog lätt att instämma: Gore är en värdig fredspristagare. För han har gjort, och lär (oavsett om han väljer att kandidera till presidentvalet 2008 eller inte) fortsätta att göra, just det som mycket få människor orkar: Att försöka förändra andras sätt att tänka och handla i en av de stora, riktigt viktiga frågorna. Att faktiskt försöka förändra världen.

I det ovanstående har vi diskuterat några möjliga svar på frågan varför just Al Gore, den gamle tråkmånsen, har lyckats så väl i denna strävan, men ett svar har vi förbigått. För kanske är det så att det är just precis en tråkmåns, eller åtminstone en nykarismatisk tråkmåns, som behövs när man ska övertyga i en obekväm fråga. Inte en Clinton, inte en Obama eller en Michael Moore. Utan en Al Bore. För en sådan kan man lita på .❧


Om författaren: Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 35-36, s 34-40


Om skribenten

Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet

Lämna ett svar