Varför lyssnar allt färre på politikerna?

Lena Josefsson

Varför lyssnar allt färre på politikerna?

Den moderna politiska retoriken saknar trovärdiga konflikter och kontraster. I stället borde politikerna berätta en historia: Så här ser världen ut, så här borde den se ut.

Allt färre medborgare deltar i politiken, allt färre går på möten: Politiken är i kris. De politiska partierna ska vara vår tids torg – en mötesplats för den engagerade medborgaren. Men torget har avfolkats i Sverige men också i resten av västvärlden. Finns förklaringen att söka i den politiska retoriken?

Det finns en föreställning  att  svenska politiker är kraftlösa retoriker – oengagerade och oinspirerande. En folklig uppfattning är att politiker är svåra att förstå och  att de inte säger sanningen. Men svensk politik saknar inte goda retoriker. Den generation ledande politiker som vi idag kan se och lyssna till är inga retorikens tråkmånsar.  Tvärtom. Det retoriska medvetandet har ökat. Dramatik, engagemang och frihet från manus är några gemensamma kännetecken. Men det gäller politikerna i toppskiktet. Allt för många kommunalpolitiker tycks hitta sin retoriska inspiration i tjänstemännens föredragningar.

Medvetenheten om retorikens betydelse märks bland annat i att talskrivarnas roll har förändrats. Allt fler an­vänder talskrivarna för att inventera (retorikens inventio­fas) de lämpliga argumenten, att uppfinna dem eller söka rätt på de beprövade. De färdigskrivna talen som åker upp ur portföljen några minuter innan talaren ska äntra talarstolen blir allt färre.
Politikerna som kollektiv har dåligt ethos, de möter en publik som saknar tilltro till dem. Trovärdigheten är låg. Men i den stund de står inför publiken så lyckas många att skapa kontakt, tilltro och entusiasm.

Har inte blivit sämre

En som är en mästare i att möta en fientlig eller avmätt publik är statsminister Göran Persson. Bilden av honom är att han är arrogant, bufflig, och ‘pampig’.

Gång på gång har han dock bevisat att han är förmögen att hantera ett auditorium som är avogt inställd när han kliver upp i talarstolen. Även under den process då ­skolan kommunaliserades – ett impopulärt beslut bland landets lärare – lyckades han vända det publika missnöjet. Han styrka är sakframställan, berättelsen (retorikens narratio): “Det är det här det handlar om!”

Annons

Göran Persson får publiken att känna igen sig, att lita på hans utsaga. Han kan och han kan ge exempel som visar att han kan; Han är en god berättare. Inte sällan är också hans citat och metaforer bra: “Den som är satt i skuld är inte fri” är ett välfunnet citat som alla kan relatera till. Ett citat som komprimerat illustrerar hans politik.

Mona Sahlin är  inte helt olik Göran Persson, men där han är en typisk representant för den socialdemokratiska bruksorten så är hon hämtad ur en urban socialdemo­krati med förorten och kvinnorna som bas. Hennes berättelser är korta, koncisa – inte sällan med överraskningseffekter. Retoriska figurer – särkilt liknelser och exempel – bär upp hennes talekonst.

Bo Lundgren är än så långe ett oprövat retoriskt kort. Hans tal när han blev vald till partiordförande var väl disponerat och han har läst på retorikens grunder. Men lik­som Lars Leijonborg så finns risken att han blir en av alla de som vet hur man gör men ‘smyckar’ sitt tal för mycket. En liten dos av allt gör att talen blir bli okänsliga och i längden tråkiga.

Allt fler politiker iscensätter sina tal med dramatiska effekter, t. ex genom att ta hjälp av olika personer som får illustrera de egna teserna. Bill Clinton är föregångaren. I Sverige använde sig Lars Leijonborg av den metoden vid folkpartiets senaste landsmöte.

Gudrun Schyman är bäst när hennes uttrycksförmåga kommer till uttryck i ett uttalande eller en replik. I likhet med Mona Sahlin är hon duktig på metaforerna och liknelserna.

Retoriska frågor är hennes specialitet. Med retorisk frågor får hon motståndarens politiska argument att framstå som orimliga.

Så kan vi fortsätta med Per Unckel, Margot Wallström, Birger Schlaug och många fler. Den politiska retoriken har inte blivit sämre.

Retoriken har sina begränsningar

Retoriken har inte blivit sämre och ändå minskar dess förmåga att engagera. Är det retorikens fel? I någon mån. En förklaring är att de politiska retorikerna har slutat att berätta en historia som åhörarna känner igen.
Den gör vare sig en sakframställan som tar sin utgångspunkt i medborgarnas/publikens vardag eller berättar en historia om samhällets utveckling som är trovärdig. På enskilda områden är det fortfarande möjligt att ta till sig ‘berättelserna’. Helheten blir allt mer irrelevant och utan sammanhang.
En annan förklaring är att de politiska partierna inte ­längre har några motståndare.

Visst är de varandras mot­ståndare men deras publik uppfattar dem inte som mot­ståndare. Den politiska retoriken behöver motståndare. Det är med motståndarna, kontrasten, som man synliggör den egna politiken.

Den politiska retorikens storhetstid har varit när skiljelinjerna varit tydliga och när politikerna förmått tolka och måla dessa skiljelinjer. Politiken har betytt något och den politiska retoriken har varit hjälpmedlet. Men hur många förmår idag redogöra för de politiska partiernas åsikter och på vilka områden det faktiskt råder motsättningar? Kan någon förklara vad socialdemokraterna tycker om privatiseringar. Persson och Engqvist vill förbjuda vinst­intressen. Men vad säger partisekreteraren och vad tycker kommunalråden? De politiska skiljelinjerna går lika ofta i partierna som mellan dem.

Vad ska man då kontrastera till? Vem är motståndaren?
Slutligen har de paroller som burit det politiska buskapet blivit allt mer intetsägande och färglösa. “Vård, omsorg, skola” var förra valrörelsens mantra. Social­demokratin (som jag känner bäst) har haft många paroller som i en mening rymt kontrasten, skiljelinjen – ibland till och med kampen. “Jag är hjärtligt trött på egoismen,” var en. “Ökad jämlikhet” en annan.

Kan den politiska retoriken bli bättre?

God politisk retorik är inte möjlig utan god politik. I det allt mer apolitiska samhället minskar den politiska reto­riken i betydelse. Men nog borde det vara möjligt för de i grunden goda retoriker, som dagens politiker generation är, att kommunicera bättre med medborgarna/publiken. Berätta en historia om samhället! Varför och vart? Tolkning och inriktning.

Det är inte fler genomtänkta presentationer av enskilda förslag som behövs. Det är en berättelse som ger förståelse och mening. Det behövs mer pathos i den politiska reto­riken. Den politiker som vågar tala till medborgarnas engagemang och känsla, upprördhet och uppgivenhet kommer att vinna publiken. Allt mer liknar den politiska debatten den medeltida disputationen om hur många änglar det ryms på en nålspets. Det är detaljer och hår­klyveri. Förslag på förslag på förslag.
Det finns ett tomrum i den politiska retoriken. Ett tomrum som kan fyllas av vem som helst som har en historia att berätta och som kan tala till känslor.      ❧

❧ Lena Josefsson arbetar som informationsrådgivare på Geelmuyden Kiese och har tillsammans med Mona Sahlin skrivit boken ”Tala så att alla lyssnar och förstår”.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 4, s 24-25